Lovsång
Vi ska börja med att lyssna efter
tacksamhetens ton i våra hjärtan. Vad har hänt under den gångna
veckan som gör dig tacksam?
Fundera tyst!
Dela med din bänkgranne.
Någon som vill dela med oss alla?
Tacksamhet föder lovsång! Hjärtat
svämmar liksom över, som det gjorde för lärjungarna den där
dagen när Jesus red in i Jerusalem.
Vi sjunger:
Tacka Herren ty han är god, hans nåd
varar evigt.
Tacka Herren ty han är god. Halleluja.
Tacksamheten och lovsången har med
natten att göra. Det svåra och svarta i livet. Kanske är de
människor mest tacksamma och ödmjuka som gått igenom sjukdom, sorg
och andra svårigheter. Så var det för lärjungarna. Jesus hade
berättat att han skulle tillfångatas, lida och dö för att sedan
uppstå. Lärjungarna var rädda. Och ändå sjunger dom. Det är som
om tacksamheten och lovsången övervinner rädslan. Och så är det.
Musik, lyrik kan vända mörker i ljus.
Läser man Psaltaren, judarnas sångbok
så är det påfallande många psalmer som börjar med klagan, oro,
frågor till Gud om varför, känslor av övergivenhet, orättvisor,
hat, dödslängtan. Allt får plats. Inget censureras bort. Men i
slutet av psalmen kommer lovsången. Det verkar som om vi måste få
tömma ut all klagan först för att tacksamhet och lovsång ska få
rum.
Livet är inte enkelt. Det är svårt
att vara människa och därför behöver vi varandra. Vi behöver
församlas. Vi behöver församlingen.
I 1 Thess 5:16-17 står det:
Var alltid glada, be ständigt och
tacka hela tiden Gud!
I vår individualistiska tid blir detta
obegripligt. Ingen orkar leva upp till detta.
Nej. Men tillsammans kan vi. Vi kan
gråta med dem som gråter och glädja oss med dem som är glada. Vi
är för svaga för att be, för att tolka livet och handskas med
motgång och medgång. Men tillsammans kan vi. Paulus riktar sig inte
till individen utan till församlingen.
När vi gör det – bryr oss om
varandra, ber för och med varandra, gråter och gläds så märks
det. Lovsången föds ur mörkret och smittar av sig.
För något år sedan lyssnade jag till
en kvinna som berättade om sitt liv. Hon hade haft ett välbetalt
jobb inom läkemedelsindustrin. Hon hade nått toppen. Men en dag
blev allt mörkt. Hon tappade livsgnistan, sjukskrev sig och var helt
förvirrad. Hon sa upp sig från arbetet och beslöt sig för att
fundera över sitt liv. I tystnaden hörde hon Gud tala. Hon var helt
överrumplad. Sökte upp en präst för att få hjälp att förstå
vad hon var med om.
Nu lever hon i en kommunitet som heter
Heliga Killans bönegård på Österlen.
När hon fick frågan hur hon ser på
kyrkans kris, att allt fler kyrkor står tomma, att engagemang och
tro svalnar svarade hon: Än har jag inte hört någon sten ropa.
