Predikan 22 söndagen efter Trefaldighet

Predikan 22 e Tref 181028

Matt 23:37-24:2 Frälsningen

Det är sen eftermiddag. Jag ligger på soffan och läser. Plötsligt hör jag ett skrik, ett dödsskrik. Höken! Det är höken som slagit till igen. Jag rusar ut och får syn på höken som slagit klorna i hönan som har tio kycklingar och börjat hacka med sin vassa näbb för att döda. Men så fort höken får syn på mig flyger den iväg. Hönan verkar vara i stort sett oskadd.

Vad hade hänt? Jo, när siluetten av höken syntes på himmelen varnade hönan sina kycklingar och manade dem med ett särskilt läte att gömma sig. Kvar står hönan och försvarar sin kull när höken attackerar. Hon är beredd att dö för sina ungar. Och det hade hon gjort om jag inte hört hennes dödsskrik.

Utan hönan överlever inte kycklingarna. Hon värmer dem, skyddar dem, samlar dem, lär dem allt de behöver kunna för att få ett rikt liv. Och hon gör det med livet som insats. Där, under vingarna och bara där kan kycklingarna komma så nära så de hör hönans hjärtslag, ljud som ger frid, som skapar trygghet, som säger: var inte rädd, jag är med dig.

Jesus vill samla Jerusalems invånare så som hönan samlar kycklingarna under sina vingar. Vilken gudsbild! Vilken ömsint, moderlig gudsbild! Vilken kärlek ryms inte i dessa ord. Lika stor som kärleken och ömheten är, lika stor är sorgen hos Jesus. Han gråter när han konstaterar: men ni ville inte. Och nu är det för sent. För sådan är hönan och sådan är kärleken att den tvingar ingen, dess enda grepp är dess värme.

Gud har gett dem templet och gudstjänsten och lovsången och bönen. Gud har gett folket sitt ord, buden, psalmerna, profeternas maningar. Gud har gett dem ett heligt rum där de vet att Gud bor, där de kan få se Guds härlighet, där de kan få vägledning i sina liv och lära sig att skilja mellan ont och gott, rätt och fel. Där finns gudsvingarna med värme, skydd, liv och gemenskap. Där kan de höra Guds hjärtslag. Men de har förvandlat bönens hus till ett rövarnäste. Och Jesus säger: ”Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus”. Vad ligger i de orden? Jo, Jesus anknyter till profeterna som ser hur Guds härlighet och närvaro lämnar templet som en följd av folkets olydnad.

Hur är det med vårt land, vår bygd? Vi har också övergivna tempel, många övergivna tempel. Gråter Gud också över oss? Finns det en risk att Gud tar sin härlighet från Svenska kyrkan? Att kyrkorna står övergivna och vingvärmen flytt?

I onsdags hade vi en miljöutbildning här för anställda och förtroendevalda. Läget är mycket allvarligt. I decennier har forskare ropat och varnat och manat oss till omvändelse. Idag kan man ana sorgen i forskarnas ögon, rädslan och mellan raderna höra: Men ni ville inte. Och snart är det för sent.

Vingarna finns här. Nåden, friden, glädjen, gemenskapen. Ordet, buden, varningar och maningar, bön och lovsång, samling och sändning. Sändning! För ingen höna tvingar kycklingarna att ständigt stanna kvar i värmen. De måste ut, de måste pröva sina egna vingar, de måste lära sig var födan finns, flocken, faran och frälsningen. Är det det som hänt i vårt samhälle, att kycklingarna blivit vuxna, står på egna ben. Inte behöver hönan mer?

Jag träffade för några år sedan en etiopisk präst som flyttat till Sverige. Han var först bekymrad över att så få gick i kyrkan men när han bott här ett tag sa han: Nu inser jag att Gud bor i ert samhälle. Med det menade han att han såg hur den kristna värdegrunden genomsyrade hela samhället.

Men hur länge? Och vad händer den dag då vi har glömt varför alla människor har samma värde?

Det vi som är här idag kan göra är att troget fira gudstjänst, be, sjunga, läsa Guds ord och sida vid sida med alla goda krafter kämpa för det goda och mot det onda i Jesu namn. Vi får inte låta stigen till Guds hus växa igen, vi måste hålla den upptrampad. Håller vi ut kommer den dag då kyrkorna åter fylls av människor som söker skydd och värme under Gudsvingarna, människor som i sin nöd söker nåden och finner stigen till kyrkan upptrampad, människor som inser att den ende som kan rädda oss från det onda är Jesus Kristus.

Predikan Tacksägelsedagen

Lovsång

Vad är du tacksam för? Låt oss under en stunds tystnad tänka efter: Vad fyller mig med tacksamhet?

Är det någon som vill dela?

Tacksamhet gör oss friskare, visste ni det? Det finns forskning som visar att tacksamma människor sover bättre, känner sig friskare, har lägre blodtryck, bättre immunförsvar, hanterar stress bättre och förmodligen lever längre.

Jag är övertygad om att tacksamhet och lovsång är en del av människans DNA, vi är skapade att tacka livet, att tacka Gud. Och jag är övertygad om att vi inte är ensamma i denna lovsång. Lägger vi örat mot marken kan vi höra hur bäckar och bin, vinden och bergen, träden och fåglarna lovsjunger Gud tillsammans med alla änglar.

Så till dagens text. Jag vill säga något om Gränsen, något om Gåvanoch något omGlädjen.

Först Gränsen. Jesus befinner sig i ett gränsområde. Gräns kan också förstås bildligt. Ibland händer saker i våra liv som för oss mot gränsen för vad vi klarar av, mot gränsen för vad vi förstår och orkar, vi förs ut ur vår bekvämlighetszon och får uppleva att vi inte har kontroll längre.

Vid gränsen, när livet ställs på sin spets påminns vi om vad som är riktigt viktigt, vi söker efter fotfäste, vi gör kanske som de spetälska: ropar till Jesus om förbarmande. I nöden söker vi nåden. Kan det vara så att gränserfarenheterna gör oss mer ödmjuka och tacksamma?

Jag arbetade som sjukhuspräst och det var min tur att ha andakten på onkologen, canceravdelningen. Det var veckan efter tacksägelsedagen. Vad säger man till svårt sjuka om tacksamhet? Jag fick en idé som jag först försökte slå bort men den ville inte släppa taget om mig. Så jag bestämde mig för att ställa frågan: Finns det möjligen något du är tacksam för? Det fick bära eller brista. Jag frågade om de ville berätta och alla gjorde det. Alla hade något att säga. Och rummet fylldes a värme och tacksamhet, trots allt.

GåvanDe spetälska männen ropar till Jesus. De är orena, utstötta ur gemenskapen, vana vid att människor skyr dem som pesten.

Den första gåvan Jesus ger dem är att han stannar upp. I vår bibelöversättning är ett ord utelämnat, ett viktigt ord. Det står att Jesus såg dem. Han vågade möta deras blick. Tänk så viktigt det är att bli mött, att bli sedd, att bli hörd hur livet än ter sig. Jesus griper in – oren blir ren, skuldtyngd blir förlåten, utstött blir välkomnad in i gemenskapen. Idag får vi ta emot gåvan Jesus Kristus: han hör oss när vi ropar, han renar oss från all synd och bjuder oss in i gemenskapen. Vem du än är, hur du än har det är du välkommen att vara med.

Glädjen Mötet med Jesus förlöser lovsången och tacksamheten. Inte hos alla, bara hos en. Och jag tänker att det är kanske så att vi nio dagar av tio glömmer tacka, tar allt för givet. Kanske är det det så att vi skulle kunna tacka tio gånger oftare? Eller är det så att vi har svårt att sätta ord på vår nöd och svårt att sätta ord på vår tacksamhet? Är det därför vi har lättare att sjunga: Jag vill tacka livet än att säga: tack Jesus eller tack Gud. Det viktiga är nog inte orden utan glädjen, att glädjen och tacksamheten får fylla våra hjärtan och öppna våra sinnen så att vi ser allt gott Gud ständigt ger oss. 

Predikan Tacksägelsedagen Lommaryd

Lovsång

Jag arbetade som sjukhuspräst - det är länge sedan men jag minns det som igår - det var veckan efter tacksägelsedagen. och det var min tur att ha andakten på onkologen, canceravdelningen. Vad säger man till svårt sjuka om tacksamhet? Jag fick en idé som jag först försökte slå bort men den ville inte släppa taget om mig. Så jag bestämde mig för att ställa frågan: Finns det möjligen något du är tacksam för? Det fick bära eller brista. Jag frågade om de ville berätta och alla gjorde det. Alla hade något att säga. Och rummet fylldes a värme och tacksamhet, trots allt.

Vad var det som förlöste tacksamheten och lovsången hos främlingen? Han var spetälsk, en förfärlig sjukdom som gör att huden vitnar och sjunker in, fingrar, tår, näsa och öron trillar av. Sjukdomen är smittsam och därför var de spetälska utstötta ur samhället, om någon närmade sig skulle man ropa Oren, oren. Denna gång ropade de inte oren utan Mästare, förbarma dig! Och Jesus stannade, lyssnade och gjorde en sak till. Han såg dem, deras blickar möttes. Han helade dem. Han förde dem tillbaka till mänsklig gemenskap, han upprättade dem och gav dem livet tillbaka. Han gav av sin tid, sin uppmärksamhet, sin kärlek. Han gav sig själv. Hur läkande är inte det när man som utstött är van vid att alla människor vänder bort blicken att bli sedd, att bli hörd, att bli mött som den man är?

Någon har sagt att skammen är själens spetälska. När vi skäms, bär på hemligheter, drar oss undan leder det till självförakt. Det enda som hjälper en människa i skam är att bli sedd, sedd med kärlekens befriande och upprättande blick.

Mannen blev frisk. Och han blev så glad så han ropade ut sin glädje. Han prisade Gud. Jag skulle inte bli förvånad om han sjöng ut sin glädje.

Idag får vi ta emot Jesus, han ser oss, lyssnar till oss, hjälper oss. Och här är ingen utstött, alla får vara med och ta emot Jesus i enkelt bröd och vin, hans förlåtelse och frid och sedan får vi göra som samariern. Tacka och lovsjunga.