Ett är nödvändigt
Det är sent på jorden. Nu, om någon gång, är det viktigt, livsviktigt att ta reda på vad som är det enda nödvändiga. Ska vi oroa oss och agera och gå igång som Marta eller ska vi bli stilla och passiva och bara lyssna som Maria?
I tisdags skulle jag ta mig från Lund till Aneby med tåg. Utanför Eslöv körde tåget på en människa som i orkade leva. När vi tre timmar försenade kom till Alvesta satte sig en kvinna i stolen bredvid. Vi började prata. Hon var sen och jag var sen p.g.a. av omständigheter ingen av oss rådde över. Hon berättade att förra gången hon åkte tåg så hade det också blivit stopp, då p.g.a. allt regnande och, sa hon, då kom jag i samspråk med andra passagerare och vi kom liksom närmare varandra, vi talade om det som är riktigt viktigt. Och det gjorde vi också. Hon hette förresten Anna. Är detta det enda nödvändiga?
Jag öppnar senaste numret av Naturskyddsföreningens tidning. Therése Lindgren, en av Sveriges största influencers har skrivit en bok med titeln: Viktigt på riktigt. Den handlar om hur vi ska leva mera hållbart. Och för många är detta den allra viktigaste frågan: att ställa om liv och samhälle och rädda mänskligheten från att gå under. Är detta det enda nödvändiga?
Jag sätter på radion och hamnar i ett samtal om AI och de talar om risken för att AI tar över och raderar ut allt mänskligt liv. Är detta det enda nödvändiga, att sätta gränser för AI och rädda mänskligheten från något människan hittat på och nu tappar kontrollen över?
Jag hämtade Noah på förskolan i onsdags. När han fick syn på mig sprang han över gården och kastade sig i min famn. Vi gick till parken och lekte i löven i nästan två timmar. Noah var lycklig och jag var lycklig. Är detta det enda nödvändiga; att få vara med dem vi älskar, att leka och skratta och vara närvarande i nuet?
Jag besökte Linköpings kloster igår. Syster Therese har satt upp fyra ord som fokus för livet i klostret: Bönen, Bibeln, Bildningen och Barmhärtigheten. Klostrets vänner sjöng och delade en enkel måltid, bad, samlade in pengar till ett altare och plockade skräp. Jo, vi var trettio personer i olika åldrar som under en timme plockade skräp. Och det kändes djupt meningsfullt. Grön barmhärtighet heter det. Det enkla, nära, nästan meningslösa för snart är det fullt med skräp igen, men detta att gå ner på knä, sträcka in armen i häcken och befria den från flaskor, fimpar, snus, papper, burkar. Det kändes heligt, livsviktigt. Är detta det enda nödvändiga?
Vad menar Jesus med att Maria valt det som är bäst? Vad menar han med att bara en sak behövs?
Kanske finns svaret i bergspredikan där Jesus säger: Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall allt det andra tillfalla er.
Det är som när man knäpper en skjorta, kommer första knappen i fel hål blir det snett och galet hela vägen, men om man är noga och sätter första knappen i rätt hål blir det rätt hela vägen. Det är inte antingen Maria eller Marta utan Maria och Marta. Båda bor i varje människa.
Martin Lönnebo är inne på samma spår. Det handlar om vara och göra. De flesta av oss är göra-människor som får sitt värde av det vi gör. Gör vi inget är vi inget. Några av oss är göra-vara människor. Vi rusar på i ekorrhjulet men har upptäckt att vi då och då behöver ta en paus. Mest för att orka fortsätta springa. Några få är vara-människor. Barnen, vännerna som har en psykisk funktions-nedsättning, de som ”är”, som bottnar i sitt vara och är äkta rakt igenom.
Det Jesus försöker säga idag är: Marta, sträva efter att bli en vara-göra-människa. Bli stilla, lyssna, samla dig, Gud är och du är och när du vilar i min kärlek så får du kraft att göra det just du ska göra, din urskillningsförmåga stärks, din ödmjukhet djupnar, dina sinnen öppnas, din förundran väcks till liv och du ser vad som är riktigt viktigt, just nu.
