Länk till Pingstdagens gudstjänst i Aneby kyrka

Idag blir det ingen husandakt från Gottfridsborg. Hänvisar er i stället till gudstjänsten från Aneby kyrka. Klicka på länken nedan så kommer du dit.

https://www.facebook.com/anebypastorat.svenskakyrkan/videos/2640756562870286/?vh=e&d=n

Predikan Pingstdagen

Vad vackert allting är. Det är vår, det är pingst, det hänryckningens tid.

”Någon andades i mitt rum, en blick såg mig, den var lugn, klok, varm och lika verklig som mitt skrivbord, men den var utanför språket och jag såg ingen. Det var förödmjukande. Och omstörtande: det smakade verklig kärlek.” (Ur Natt och dag av Y Eggehorn)

Orden är Ylva Eggehorns, en beskrivning av hennes första Gudsupplevelse när hon var 15 år.

Idag är det kyrkans födelsedag. Pingst. Jesus kom inte för att grunda en religion, han kom för att tända en eld, släcka vår djupaste törst, skapa en gemenskap av människor som blivit drabbade av Gud. Han sa inget om att bygga vackra katedraler, organisera fram församlingar, pastorat och stift, anordna kyrkoval och tillsätta kyrkoråd. Han talade om törsten och om källan, om strömmar av levande vatten.

Kyrkan har funnits i tvåtusen år, i dessa bygder i 1000 år och ibland har jag funderat över vad som är grejen, vad är det som gör att kyrkan finns kvar. Vad är det som gör att vi år 2020 samlas till gudstjänst i Aneby? Det kan inte handla om duktiga präster, imponerande byggnader, vackra psalmer eller stämningsfulla traditioner. Det måste finnas något mer. Vad är det?

Jag tror svaret är BLICKEN, den lugna, kloka, varma och verkliga BLICKEN. Och SMAKEN, smaken av VERKLIG KÄRLEK. Erfarenheten av en NÄRVARO, en upplevelse av att ekot upphört, att orden nått fram när vi i vår förtvivlan ropat på hjälp.

Vad fult allting är.

Strax före pingst, för sju år sedan, var jag på teater i Stockholm och såg musikalen Hjälp sökes. Den handlar om två bröder på Uppsalaslätten som brukar sin föräldragård tillsammans. Allt är grått och slitet och luften går knappt att andas på grund av det intensiva hatet mellan bröderna. Vad fult allting är. Det är öppningsrepliken, de första ord som uttalas i musikalen.

Bitterheten ligger som en giftig dimma över scenen. Till sist föreslår den ene brodern att de ska ta livet av sig. Men, säger den andre, då måste vi ju avliva alla djuren också och det orkar vi inte. Vad ska de ta sig till? Som ett sista halmstrå beslutar de sig för att sätta in en annons i tidningen med rubriken: Hjälp sökes.

De får svar. En dag kliver en kvinna av bussen tillsammans med sin vuxna dotter och en get. Kvinnan är stum, men arbetsam. Hon får djuren att dansa och göra konster. Dottern plockar blommor och sätter i en vas och sjunger så att hatet och bitterheten rinner ur bröderna och en dag hör de plötsligt näktergalen sjunga. Någon andades i mitt rum, en blick såg mig….

Steg för steg kommer färgerna tillbaka, ljuset, glädjen, sången och tilliten, men också tvekan. Vågar jag älska dig, sjunger Engelbrekt.  Bröderna börjar ta tag i saker, får lust att samarbeta och ställa till fest där djur och människor samspelar på ett fantastiskt sätt. Där någonstans började jag gråta. Jag blev så berörd, så tagen. Det jag såg var Gud förklädd till en stum kvinna, en sjungande dotter och en get, en Hjälpare som hört brödernas böner och sett deras förtvivlan och nu griper in.

När bröderna vaknar upp efter festen är hjälpen borta, men kvar i deras hjärtan fanns smaken, smaken av verklig kärlek, en kärlek som hade förvandlat dem.

Längtar du, som jag, efter att få släcka törsten, få smaka verklig kärlek, få uppleva Närvaron, Blicken? Det är inget vi kan ta oss, eller kommendera fram. Det är som vinden, den kommer när den kommer och vad gör vi då? Hissar vi segel och låter vinden föra oss ut på öppet vatten eller bygger vi vindskydd där vi kurar ihop oss. Ylva Eggehorn beskriver mötet med orden förödmjukande och omstörtande, en erfarenhet utanför språket….

I fredags var jag på hembesök hos en hårt drabbad människa. Under samtalet lyfte jag blicken. På väggen hängde det en almanacka och på den stod det med stora bokstäver: Våga be om hjälp. Våga be om hjälp. Där har vi nyckeln, hemligheten, svaret på varför kyrkan finns kvar och människor än idag samlas till gudstjänst. Våga be om hjälp, Ropa! Viska! Vänta inte så länge som bröderna gjorde. Den Heliga Anden, som kallas hjälparen, finns här, nära och vill inget hellre än att hjälpa.

”Någon andades i mitt rum, en blick såg mig, den var lugn, klok, varm och lika verklig som mitt skrivbord, men den var utanför språket och jag såg ingen. Det var förödmjukande. Och omstörtande: det smakade verklig kärlek.”

Vad vackert allting är. Det är vår, det är pingst, det hänryckningens tid.

Predikan och länk till husandakten Bönsöndagen

https://youtu.be/Mzl7YQ_CQo0.   Länk till husandakten för bönsöndagen

Denna söndag har firats sedan 400-talet. En dag då vi tackar Gud för livet, för våren, för kärleken. En dag då man förr bad för åkermarken; att den skulle ge rik skörd, man bad för djuren, man bad om hälsa och krafter, om välsignelse.

Människan är en bedjande varelse. Det första vi gjorde när vi föddes vara att hämta andan och sedan skrika, gråta, be om närhet, en famn, värme, skydd. 

I boken Finna bönen som redan finns skriver vår biskop Martin Modéus om grundbönen Gud, ge mig liv. Jag läser: Var stilla ett ögonblck….Nu fick du svar på bön. Och nu fick du ett bönesvar till. Och nu ett till. Varje gång vi andas får vi bönesvar för det finns en grundbön i tillvaron som lyder: Gud, ge mig liv. Bokstavligen, många gånger per minut får vi svar. Varje utandning, när vi tömmer lungorna, är en överlåtelse till Gud. Jag litar på att jag får ett andetag till. Varje inandning är ett tack till Gud: Tack gode Gud för att du gav mig liv. Du fyller mina behov och ger mig luft. Du ger mig livets Ande. På ett dygn tar vi 20 000 andetag, vi får 20 000 svar på grundbönen, Gud, ge mig liv.

Det betyder att vi ber utan ord, utan att tänka på det, dygnet runt. Kanske är det sant som vi sjöng i första psalmen: Du är en bön. Hela ditt liv är ett samtal med honom som bär universum och bor i ditt hjärta.

Gråten, suckarna, skrattet, längtan – allt är bön.

Björn Ulvaeus, ABBA-Björn, skrev igår i Svenska Dagbladet: För oss som inte tror är det svårt att förstå varför människor ber till den som i förstone orsakat eländet, dvs Gud. Mitt svar till Björn Ulvaeus är att Gud orsakar inga eländen, Gud vill inte det onda. Gud är kärlek. Jesus kallar Gud för er fader, pappa. Ingen normal pappa eller mamma vill sitt barn illa. Vi är barn till Gud, en Gud som älskar oss mer än vi kan förstå. När vi drabbas av det som är ont och gör ont går vi till Gud som barnet går sin mor eller far. Där, i famnen, får vi gråta tills gråten gått åt, där får vi vila, berätta vad vi känner, söka den goda blicken, skratta. Med Gud får vi som barn ha hemligheter, vi får viska, växa, vara dom vi är.

Att inte be till Gud i svåra tider är som att säga till ett barn att du får bara komma till pappa om du är glad och pigg och tacksam. Är du ledsen, rädd, arg eller besviken får du gå någon annanstans. Björn Ulvaeus, jag önskar att du fick lära känna Gud, Guds varma, kärleksfulla famn.

Därmed inte sagt att detta med bön är enkelt. Vi är som små barn. Vi vill ha det ena och det andra, ofta personliga fördelar. Som igår när jag hade en vigsel utomhus på Åsens by. Det var 8 grader varmt, eller snarare kallt, det blåste friska nordvästliga vindar och regnet hängde i luften. En av värdarna kom då fram till mig och frågade om jag inte kunde be om solsken och värme. Jag svarade att jag är tveksam till att be om vackert väder, för bonden som just sått ber samtidigt om regn. Men, sa jag, jag har varit med om märkliga ögonblick då vi firat gudstjänst utomhus och det regnat runtomkring men inte just där vi varit. Gud är god.

Hur gick det? Jo, när brudparet kom gående över ängarna bröt solen fram, regnet höll uppe och när vigseln var över och de dukade fram sin picknick mojnade vinden och det kändes en aning varmare.

Det viktiga för Jesus tycks vara att bönen är uppriktig, att den inte består av tomma ord. Att det är hjärtats samtal med Gud för Gud vet vad vi behöver redan innan vi har bett om det. Precis som en god förälder vet sitt barns bästa och ger barnet vad det behöver innan det ens har bett om det.

Det finns en fantastisk formulering i dagens samlingsbön som lär oss något viktigt om bönen: Hör vår bön, svara oss i din kärlek, handla med oss efter din vilja. Låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i dig.

Är det svårt att hitta orden kan man tända ljus och be utan ord. Eller så kan andras böner vara en hjälp. Psaltaren rymmer flera tusen år gamla mycket ärliga böner. I psalmboken finns en bönbok, det finns särskilda bönböcker med böner för olika tillfällen i livet, Och det finns sjungna böner.

Vi ska nu sjunga en bön som jag skrivit och som Per Harling tonsatt.

Jag öppnar mig

Jag öppnar mig som törstig jord
för regn och sol, för frö och grodd.
Gud, bruka mig så att jag får
ge sådan frukt som jag förmår.

Jag öppnar mig i sårbarhet
för blicken som allt ser och vet.
Gud, lär mig lita på din nåd
och följa dina visa råd.

Jag öppnar mig och gråter ut
den sorg som göms i hjärtats djup.
Gud, låt min natt få bli till dag,
förtvivlan vänd till nya tag.

Jag öppnar mig och ber om mod
att kämpa för vår vackra jord.
Gud, hjälp oss göra allt vi kan
för klotet, barnens framtidsland.

Jag öppnar mig och ber om hopp,
jag ber för kyrkan, Kristi kropp.
Gud, möt oss, sänd oss från ditt hus
att dela bröd och tända ljus.

Copyright Peter Andreasson 2019

Husandakt Att växa i tro

https://youtu.be/DvegiP6r0qY

Vad behöver du för att växa i tro och tillit?

Husandakt Vägen till livet

Vägen till livet väljer vi varje dag. När vi stiger upp, ber, äter, vattnar blommor, rensar ogräs, ringer en god vän, matar hönsen, komposterar, sätter upp en fågelholk - då väljer vi och värnar vi livet.
Vi följer den väg till livet, de stigar som våra förfäder trampat upp. Vi går med varandra.
Bibeln är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Bibeln är vår GPS, den karta vi fått med tio Guds bud, de stora berättelserna, det glada budskapet om Jesus som går med oss på vår vandring hem. Han är själv vägen, herden, medvandraren, stigfinnaren. Älska varandra, säger han. Älska varandra. Det är de enda ord vi behöver för att hitta vägen till livet.
Vägen leder inte bort utan hem, hem till Gud.

https://youtu.be/YnMNFsKLJ1s

Predikan 4 e söndagen i Påsktiden

Jubilate: Jubla (över att Kristus är uppstånden)

Joh 13:31-35 

Vägen till livet

Tycker du texten var svår? Jag med. Ett tips: läs Eftertanken i veckans Kyrkans Tidning. Det är stiftsteologen Carina Sundström som skrivit den. En hjälp när vi tycker att en bibeltext är stum och stängd.

Ett annat tips. Lyssna gärna på helgsmålsbönen i P1 från igår. Camilla Lif ger oss en oerhört fin andakt utifrån dagens episteltext.

Vägen till livet. Ibland händer det att dagens tema är oväntat träffande. Allt handlar om detta just nu. Presskonferenser, nyhetssändningar, statsministerns förstamajtal. Allt handlar om hur vi ska hitta vägen till livet, hur vi ska bete oss, förhålla oss. Lyda. Avstå. Hålla ut. Välja rätt. Kämpa. Gå samman för livets skull. Det kostar att välja vägen till livet. Det är budskapet som kablas ut över hela världen. Porten är trång, vägen är smal, priset är högt, men det är värt det. För en dag kommer det svåra vara över.

Vet ni att Mose sa samma sak till Israels folk när de gick genom öknen. Jag ställer er inför valet mellan liv och lycka och död och olycka, så välj då livet. Jesus säger samma sak. Jag är vägen. Följ mig. Älska varandra. Lev så att kärleken och glädjen och hoppet får växa.

Vad vet vi om vägen till livet?

·      Det är en väg som vi måste välja varje dag. I tanke, ord och handling. När vi väljer livet, då väljer vi bort allt som hotar och förstör livet.

·      Det finns en GPS som visar vägen till livet. Bibeln. Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig.

·      Vi går inte ensamma. Vi har en stigfinnare, en medvandrare, en herde som älskar oss och leder oss och har lovat att aldrig överge oss. Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. Vill du följa den gode herden?

·      Vi är inte ensamma. Vi har varandra. När vi döptes fick vi en familj av andra döpta, systrar och bröder över hela jorden. I kyrkan är vi som en stor familj. Vi är ett folk på vandring.

·      Det är en smal väg. Det betyder att det är frestande att välja en väg som är bredare, där det går fortare, där jag får göra som jag vill. En väg som leder bort från livet. När vi väljer den känner vi djupt här inne att det är fel. Vi far illa, andra far illa. Men det finns förlåtelse.

·      Vad är målet? Målet är Livet. Man kan också säga att målet är himlen. Det först när vi kommer hem till Gud och får se Gud ansikte mot ansikte som resan är över. Vad gör Gud? Jo, han sträcker varsamt fram sin hand och torkar tårarna från våra kinder och när gråten tagit slut dukar han ett bord med allt gott vi kan tänka oss och låter oss äta. Sedan får vi lägga oss ner med huvudet i hans knä och medan vi vilar sjunger han:

Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn.

Så var det för mig att komma till Gud – jag kände att där hörde jag hemma.

Där fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig.

Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.

(Svs 774)