Hur finna hopp i en tid av hopplöshet? Bibelstudium

  

Bibelstudium 

 

Det finns mycket som oroar, som skrämmer. Missmodet växer och hoppet minskar. En fjärdedel av Sveriges unga mellan 15 och 24 saknar framtidstro. Vad är det som oroar oss? 

 

Klimatkatastrofen
Krig och upprustning

Hur kommer det bli för våra barn och barnbarn?

Gängkriminaliteten 

Otryggheten 

AI

Den hårda attityden på sociala medier med hat och hot

Samvetslösheten

Dåliga tider med dyra levnadsomkostnader och växande arbetslöshet.

Egna bekymmer

 

Det finns många skäl att vara pessimistisk. Men ger dessa dystra omständigheter oss anledning att förlora hoppet? 

För många är hopp och optimism ungefär samma sak. Men det är det inte. (Antje Jackelén) Optimismen grundar sig på tendenser, prognoser och forskningsrapporter. Idag pekar många kurvor åt fel håll och ger anledning att vara pessimist. 

Hoppet tittar inte på kurvor och förutsägelser utan har sin grund i livet självt. Hoppet är det sista som överger oss. Hoppet är alltid ett hopp trots allt, inte tack vare. Hoppet är trons och kärlekens syster och har sin grund i Gud. Viktigt att inte förväxla hoppet med utopin. Utopin (platsen som inte finns) är en produkt av våra drömmar, ett ideal utan verklighetsförankring, något som hör framtiden till. Hoppet väcks och vårdas och växer mitt i verkligheten, här och nu. 

 

Greta Thunberg saknar hopp. Hon har sagt att den enda rimliga känslan är panik, för hon läser forskarnas rapporter och då får man panik, då är det redan kört, klimatkatastrofen är ett faktum. 

 

Luk 21:25-26 Hedningarna ska gripas av ångest och rådlöshet och människorna ska förgås av skräck. 

 

Luk 21:27-28 Då kommer Människosonen. Räta på er, lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig. Anthropos – grekiska för människa – den som vänder upp sitt ansikte. I bön, i tro. 

 

Efesierbrevet 2:12 Utan Kristus, utan hopp och utan Gud. 

 

Vårt hopp som kristna är inte grundat i utvecklingen i världen och människans förmåga att lösa alla problem. Vårt hopp är grundat i Guds löften. 

 

Rom 4:18-19 För Abraham och Sara var hoppet om att få barn mänskligt sett ute, men Gud hade gett dem ett löfte och Abraham höll fast vid hoppet och trodde. 

 

1 Petr 1:3-6 Jesus har genom sin uppståndelse fött oss på nytt till ett levande hopp. 

 

Rom 8:22-27 Skapelsen ropar som i födslovåndor. Också vi ropar och väntar. Vi hoppas på det vi inte ser. Tron är en aning som gränsar till visshet. När det är svårt kommer Anden (Hjälparen och tröstaren) och stöder oss i svaghet och vädjar för oss. 

Observera pluralisformen.

 

Hebr 6:19 Hoppet som vår själs ankare. Ett ankare som är förankrat i Kristus och i Guds löften. Här är dopet viktigt. Genom dopet har vi blivit förenade med Kristus. Så det handlar inte främst om vår tro och våra tvivel utan om en tillhörighet till den som sa: Jag är med er alla dagar till tidens slut. 

 

Himlens vanligaste hälsning till jorden: Var inte rädd, jag är med dig!

Jes 43:1-4 m fl ställen

 

Sju ord på T, medicin mot modlöshet, medicin som stärker hoppet

 

Tillsammans – vi är för svaga i oss själva för att orka tro, orka hoppas, orka be, orka älska vår nästa – men tillsammans med varandra och med Gud går det. 

 

Tala med varandra om det som inger oro och vad vi kan göra för att hålla hoppets låga levande. Ett annat ord är: Formulera dig!

 

Tillit – välj tilliten som livshållning även om vi riskerar att bli lurade och som motkraft mot den misstro som breder ut sig. Tilliten är ett annat ord för tro, tillit till Gud, människor, djur och natur. 

 

Tacksamhet – är ett motgift mot cynism och likgiltighet. Tacksamheten öppnar våra hjärtan för livets mirakler och gåvor och för Gud, alla goda gåvors givare. Avsluta varje dag med att hitta tre saker att tacka för.

 

Tuppluren – ansvar och oro gör den starkaste trött. Ta en tupplur, koppla av, vila, våga bara vara. Stäng av nyhetsflödet då och då – vi är inte skapade för att hantera all denna, oftast negativa, information. Vanmakten kväver hoppet och den goda viljan. 

 

Tänd ljus i mörkret. ”Lyse du i din vrå och jag i min.”

 

Ta ansvar för Gud Etty Hillesum – judinna, om att ta ansvar för det i oss som är Gud. (Y Eggehorn: Att ta ansvar för Gud -om hängivenhet som motstånd)

 

 

 

 

 

Förslag på psalmer

 

Psalm 30 Gud är trofast

 

Psalm 254 Löftena kunna ej svika 

 

Psalm 302 Min framtidsdag är ljus och lång

Skriven av Nils Frykman 1883. Nödår 1867-69, stora barnkullar, dryckenskap, fattigdom, utvandringen når sin kulmen med över 300 000 emigranter. 

 

Psalm 249 Blott en dag ett ögonblick i sänder

Skriven 1865 av Lina Sandell när hon var 33 år. Då hade hon 1857 förlorat: tre syskonbarn, en svåger, 1858 sin älskade far, 1859 sin storasyster Charlotte, 1860 sin mor, 1863 sin syster Christina. 

 

Psalm 690 Intet kan mig skilja från Guds kärlek

Psalm 713 Stor är din trofasthet

Psalm 779 När livet inte blir som vi har tänkt oss (se särskilt vers 3)

 

Sånger: 

Prövningar vi möta få

Jesus Guds son, du ljus i mitt inre, låt inte mörkret få tala till min själ

 

 

Predikan första söndagen efter trettondagen

 

Jesu dop

Psalmer 716, 358, 715, 38b

 

Sommaren 1980, eller var det möjligen 1981, gjorde jag praktik här. Jag höll på med min prästutbildning och skulle stiga ur den akademiska världen i Uppsala och stiga ned i verkligheten. Som handledare på den färden hade jag kyrkoherden Nils Bergström, en utmärkt handledare, klok, erfaren och stadig. 

Några år senare prästvigdes jag av biskop Martin Lönnebo i Linköpings domkyrka. Han och min far och några andra lade händerna på mig och välsignade mig. Jag såg ingen öppen himmel och ingen duva men kören sjöng: Veni Sancte Spiritus (Kom heliga Ande) och jag brast i gråt och tårarna rann och jag var djupt berörd. 

 

Martin Lönnebo lär ha sagt: Ödmjukhet är att kunna vara vem som helst. Det som hände när Jesus steg ner i floden Jordan och döptes var att han gjorde det alla andra gjorde, han blev vem som helst, en av oss, ett med oss. Han gick in i vår kamp, i vår sorg och längtan, i vår nöd och smärta – och han älskade oss överallt. 

 

Nedanför mitt hus rinner Svartån, ån med det svarta vattnet. Vet ni att man skulle kunna kalla Jordanfloden för Svartån, för i den hade Johannes döpt både små och stora syndare, vattnet var svart av alla synder, alla mörka tankar, sorg och förtvivlan. Jesus, som var utan synd och inte behövde döpas och renas, han sänktes ner i det som vi kämpar med och skäms för, i det som vi gråter över och grubblar på när skuggorna är som längst i vargatimmen. Vi behöver inte skärpa oss, lyfta oss i kragen, ge nyårslöften som vi sedan bryter. Det vi behöver är någon som ser oss, älskar oss och får oss att känna oss utvalda. 

 

Och vet ni, orden som Jesus hör gäller också oss: Var och en av oss och särskilt dig som känner dig ensam och oälskad: Du är min älskade son, du är min älskade dotter, du är min utvalde. 

 

När jag prästvigdes blev jag inte mer helig, mer speciell, jag blev inte förmer än någon annan eller märkvärdig på något sätt. Tvärtom, jag blev välsignad för att välsigna, jag blev kallad att berätta om den kärlek som kan förvandla människors liv. Och i mer än 40 år har jag övat mig i att bli ödmjuk, att kunna vara vem som helst, vara med vem som helst, tjäna den som jag blir sänd till. 

 

Jag skulle önska att alla människor fick börja sitt yrkesliv på det sättet, med händers påläggning – sedda, älskade och utvalda, välsignade att välsigna, sända att älska varandra som Gud älskar oss. 

Jag skulle önska att särskilt dom som arbetar i hemtjänsten, som personliga assistenter, i skola och förskola, som busschaufförer och kassörskor, människor i vård och omsorg, alla de som i det tysta gör skillnad för de mest utsatta, alla de som kämpar för rättvisa och allas lika värde fick bli välsignade med handpåläggning. Och jag skulle önska att just de som känner att de är en börda för andra, de som känner sig som en belastning för samhället fick höra att de är sedda, älskade och utvalda. 

 

Han kallades för kungakusken. Han hade varit framstående i sitt yrke, stor och stark. Nu var han sängbunden, nedbruten av sjukdom. Han grät, han tyckte livet var meningslöst för han kunde inte uträtta något. 

Då frågade jag om han brukade be. Ja, sa han. Då vill jag att du ska be för mig, sa jag, och för din familj, för dina grannar och för vårt samhälle. Det lovar jag, sa han, och hans ansikte sprack upp i ett leende och himlen öppnades och rummet fylldes av ett himmelskt ljus.