Tro och liv
Kära barn, vår kärlek får inte bestå, bara i ord som vi för på tungan.
Är den sann, måste den också ta sig uttryck i våra gärningar.
Denna sång har jag inte sjungit sedan tonåren. Det är en bibelvisa och de var populära i kristna ungdomskretsar på sjuttiotalet. Texten är från Jakobs brev.
Denna söndags rubrik är tro och liv. Tro och liv, ord och handling. det handlar om huruvida vi är trovärdiga som människor, eller om det finns ett gap mellan vad vi visar utåt, skenet, och hur det egentligen står till. Då och då hör vi kändisar berätta om hur de trots ära och berömmelse och mångas beundran bär på en skräck, rädslan att bli genomskådade, att människor ska upptäcka att de är en bluff. Den rädslan kanske vi bär på lite till mans: tänk om folk visste!
Gapet uppstår ju när vi låtsas vara bättre än vi är, renare, godare, bättre, frommare. Det finns människor som har en usel självkännedom och som inte ser det andra ser: att den där människan är en dubbelnatur. Och så finns vi, som så innerligt gärna vill bli älskade och beundrade eller åtminstone lite omtyckta för vi vill så gärna vara med. Människans största skräck är att hamna utanför, bli utstött ur gemenskapen och därför är vi beredda att göra precis vadsomhelst för att få vara med. Och vi putsar och polerar, och fixar och fintar, vi rycker upp oss och tar oss i kragen och skärper till oss så att det ska se bra ut. Vi lurar oss själva, vi lurar vår omgivning, ja, försöker till och med lura Gud. Att försöka hålla skenet uppe kostar på och att umgås med andra som gör det kostar på och det blir svårt att andas för ingen vågar vara sig själv fullt ut. Kanske är detta tydligare i kyrkliga sammanhang än på andra ställen. Som kristen ska man ju vara lite bättre. Eller?
Fariséerna och de skriftlärde satt på Moses stol. Det betyder att de använde lagen, tio Guds bud och tusentals regler för att leva rent och gudfruktigt. De trodde på fullt allvar att det var möjligt att bli frälst genom att hålla lagen och de försökte få folk att göra likadant. Bud och förbud. Det vara bara tungt och tröttsamt. Jesus såg hur rädda människor var för att göra fel, så vad gjorde han? Sänkte kraven? Nej, han skärper dem. Han är så sträng så att lärjungarna frågar: vem kan då bli frälst? Svaret är: ingen. Ingen kan bli frälst genom att ta sig i kragen och försöka duga och räcka till. Varför försöker vi då? Gång på gång? Sanningen är ju att vi inte är några helgon. Sanningen är att vi är syndare, allihop. Och det är där nåden kommer in. Vi behöver inte vara rädda för att bli genomskådade. Vi är redan genomskådade. Och genomälskade. Det finns nåd, det finns förlåtelse, det finns en möjlighet att bli fri, andas ut, bottna och vara sig själv, för vem ska vara mig om inte jag, visserligen både skev och sprucken, men framförallt älskad. Och jag får vara med och du och du. Famnen är vidöppen.
Strax ska vi dela en måltid, enkelt vin och bröd. Det är en måltid, inte för rättfärdiga utan för syndare, inte för människor som är sig själva nog, lite förmer utan för alla skeva, spruckna, vanliga människor som längtar efter Guds nåd och kärlek. Här åker axlarna ner och mungiporna upp, för här, kring Jesus, är det lätt att andas.
Och när vi går hem härifrån behöver vi inte prata om Guds kärlek, den kommer ta sig uttryck i våra liv och gärningar, liksom utan att vi märker det.
Lär er att göra det goda, säger profeten. Den som är älskad och förbehållslöst accepterad är inte rädd för att göra fel. Man vågar försöka, steg för steg och i Guds rike är kärleken mycket konkret: Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte, för den faderlöses talan och skaffa änkan rätt. Inte för att vi ska bli älskade utan för att vi är älskade.
