Predikan Heliga Trefaldighets dag Missionsdagen

Gud – Fader, Son och Helig Ande

Jag vill också idag börja med att ta av mig skorna, för vi står på helig mark.

Gud – Fader, Son och Helig Ande. En i tre. Tre i en. Ett mysterium – inte att förstå, utan att förundras över, bli tyst inför, tillbe.

O altitudo! Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud. Ty av honom och genom honom och till honom är allting.

Som i frälsarkransen – allting börjar och slutar i Gud och närmast Gudspärlan – på ömse sidor en tystnadspärla.

Vi står på helig mark för Gud är här. Tystnaden behövs, kanske mer än någonsin men vi behöver också orden. Vi behöver texterna, berättelserna om Gud, om Fadern och skaparen, om sonen och frälsaren, om Anden, tröstaren och hjälparen. Vi behöver läsa dem, sjunga dem, tolka dem, leva dem, bedja dem. Vi behöver utforska dem, tvivla på dem och tro på dem. 

Det finns bara en Gud men tusentals gudsbilder, ja lika många gudsbilder som det finns människor. Och det finns avgudar, surrogat som vi i vår törst och längtan efter levande Gud inbillar oss ska släcka törsten. Det är som om avgudarna måste avslöjas och gudabilderna falla till marken en efter en och först då, när vi får smak på Gud, anar Gud bortom bilderna, bortom Gud, som vi får liv. Så lätt det är att stänga in Gud i en föreställning, i en dogm, i en trossats och vara tvärsäker. Men om Gud kan vi inget veta, vi kan bara tro, tvivla, älska, söka, bedja, längta. För Gud är en levande Gud, en älskande Gud som vill kontakt.

Vi kan inte förstå Gud, vi kan inte förstå treenigheten men vi kan söka bilder. Ireneus, biskop i Lyon på 200-talet beskrev treenigheten på följande sätt utifrån 5 Mos 33: 27 där det står: Där uppe är urtidens Gud, hit ner når den eviges armar. Fadern sträcker sin högra hand, dvs Sonen, ner till jorden. Den andra handen är den Helige Ande. De två händerna samarbetar så att den Helige Ande samlar människor i Jesushanden, som lyfter allt till Fadern. Vilken underbar bild.

Att Gud är treenig har ingen människa tänkt ut. Det är Jesus som säger det. Om Jesus står det i Joh 1:18: Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern har förklarat honom för oss.

Gud är relation. Relationernas relation. Relation till brädden fylld av liv och kärlek. Ett vi som vill ge liv, skapa, beröra, älska.

Är inte samtalet mellan Gud och Mose ett uttryck för detta? Gud vill gemenskap. Gud längtar efter oss. Gud lider med oss när vi gråter och har det svårt. Gud vill befria oss. Och....Gud behöver oss. Gud är i sin allmakt hjälplös utan oss. Jag har hört deras klagorop, därför har jag stigit ner för att befria dem, så gå nu!

Och Mose går efter många invändningar och mycken tvekan. Och Gud stiger ner på nytt i sin son Jesus Kristus, den andre Mose, möter oss i ögonhöjd, trampar våra stigar, lever vårt liv, gråter vår gråt, lider och dör och uppstår för att befria oss. Och det sista Jesus säger till sina bräckliga vänner är: Så gå nu. Döp och lär, gör alla folk till lärjungar. Och jag är med er. Men hur skulle det gå till? Hur skulle de orka?

Svaret och hjälpen kom på pingstdagen. Då steg Gud ner i den Helige Ande, som eld och vind, som Hjälpare och tröstare, som den som viskar i vårt bröst att det finns en Gud som älskar och från den dagen finns det inte längre något som kan släcka Andens eld, inget som kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Därför är vi här idag. Och när vi bett, sjungit, delat den heliga måltiden så blir vi välsignade och sända: Så gå nu, du och du och jag. Alla behövs, ingen kan undvaras för Gud är i sin allmakt maktlös utan dig och mig och våra tafatta försök att återspegla Guds kärlek.

I går var vi på helig mark i Vireda kyrka när Björn och Frida gifte sig. Och jag sa att Gud är här och Gud är i ert kök för där kärlek är där är Gud och jag välsignade dem och vi var alla berörda.

I går eftermiddag stod jag här och döpte Ebba Marie Olivia i Faderns Sonens och den helige Andes namn och vi bad och vi sjöng och många trodde och några tvivlade men det är helt ok för Gud möter oss där vi är och sänder oss på nytt och på nytt ut i världen för att döpa och lära, gråta med dem som gråter och glädjas med dem som är glada och så låta Guds rike utbredas.

För det är i Gud som vi lever, rör oss och är till. När vi andas, andas vi i Gud. När syrenen slår ut, när fjärilen flyger, när koltrasten sjunger så sker det i Gud.

Ty av honom och genom honom och till honom är allting.

Ära vare Fadern och Sonen och den Heliga Anden!

Tystnad.........

Tal till konfirmanderna på konfirmationen i Lommaryds kyrka

Kära konfirmander!

Först vill jag tacka er för tiden vi har fått vara tillsammans. Vi har fikat, samtalat, läst Bibeln, lärt oss trosbekännelsen, lekt och sjungit. Vi har varit på läger, vi har samtalat om livet, om kärleken, om tio Guds bud. Vi har talat om att få förlåtelse och om att förlåta. Vi har bett tillsammans och vi har mötts i kyrkan på söndagarna. Tack för den här tiden!

För det andra vill jag säga: släpp aldrig taget om frälsarkransen. Jagpärlan ligger närmast Gudspärlan. Vad som än händer i livet så kan ni luta er mot Gud, lita på att Gud älskar er och vill ert bästa. Snart ska ni få era biblar. Där finns ett minnesord som lyder: Jag är med er alla dagar till tidens slut. Det är Jesus som säger dom orden. Jag är med er alla dagar, alla glada dagar, alla ledsna dagar, alla dom dagar då det mesta är jobbigt och alla de dagar då livet är underbart.

För det tredje vill jag säga: tänd ljus! Gud behöver er! Ni har alla fått gåvor, saker som just ni är bra på. Tänd ljus, be för kompisen som har det svårt, hjälp den som behöver hjälp, välj en väg i livet där ni gör skillnad, där ni kämpar för det goda och mot det onda. Ta emot kärlek från Gud och era närmaste (första kärlekspärlan) och räck den vidare till dem som behöver (den andra kärlekspärlan). Så blir livet meningsfullt.

Så, till sist: Nu har ni hittat stigen till kyrkan. En stig som ingen går på växer igen. Kom till kyrkan, kom med i KU, kom med som konfirmandassistent till hösten, var med i gudstjänsterna! Gå ofta på stigen så hålls den upptrampad och synlig för er och för dom som kommer efter.

Må Hjälparen, Guds goda Ande leda er på alla era vägar.

Predikan Bönsöndagen

Bönen

Jag vill börja med att ta av mig skorna, för marken där jag står är helig. Bönens mark. När vi talar om bönen rör vi vid det innersta i våra liv och vår tro. Vi rör vid innerlighet, tacksamhet, kramp och kamp. Vi rör oss i hjärtats hemliga och heliga rum. Därför tar jag av mig skorna. För här behövs varsamhet.

Lärjungarna märker att Jesus ber, i synagogan på sabbaten, när han ska dela brödet, när han är trött, när han är tacksam. Jesus har något som de saknar och därför säger de: Herre, lär oss att be.

Det är något av det klokaste de sagt och något för oss alla att ta efter. Vare sig vi bett i 7 dagar, 7 år eller 70 år så får vi med lärjungarna säga: Herre, lär oss att be.

Den som lär sig att be har tillgång till en en kraft, en tröst, en vila som ingen annan har.

Ringaste barn som beder. Lever oändligt tryggt. Mäktar långt mer än hjälten, som starkaste fästen byggt. Måtte vi aldrig glömma, var vi i världen går. Att till Guds eget hjärta, den bedjandes suckar når.

(Psalm 212:3)

Jesus lär oss be Vår Fader. En bön som det tar ett helt liv att stava på, utforska, upptäcka. En bön som börjar och slutar i Gud, precis som Frälsarkransen. En bön som är inkluderande, Vår Fader. Ge oss, Förlåt oss, Utsätt oss inte. Den är på en och samma gång den enskildes bön och en förbön. Läs gärna Luthers förklaringar till Herrens bön i lilla katekesen.

Sen kommer något svårt. Jesus uppmanar oss att vara påträngande, jobbiga, tjatiga, liksom inte ge upp när vi verkligen vill påkalla Guds uppmärksamhet. Be, sök, bulta.

Är det nödvändigt? Jesus säger ju på ett annat ställe att Gud vet vad vi behöver innan vi har bett. Kanske kan föräldra - barn relationen hjälpa oss förstå. Vi är barn som ber till vår Fader. En förälder vet ju vad barnet behöver men hur skulle det bli om barnet inget säger, aldrig ber om något, aldrig uttrycker en egen vilja, bara får allting serverat av en förekommande förälder? Det är ju samvaron som ger livet mening, samtalet, tankeutbytet, dialogen som fördjupar relationen. Därför ska vi be, därför ska vi sucka, fråga, ropa, tacka, viska, anklaga, vila i tystnaden för att sedan på nytt be – med egna eller andras ord. Med Psaltarens mustiga språk och med tystnadens.

Vad svarar Gud? Han svarar med att ge oss helig ande. Sig själv, sin närvaro. Hjälparen, tröstaren, vägvisaren.

Att bedja är ej endast att begära.

Att själviskt ropa, giv mig Herre giv.

Att bedja är att komma Gud så nära

att han blir livet i vårt eget liv.

(Psalm 213:1)

Helig ande är svaret. Hjälparen som vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Som förklarar vem Gud är och vad Gud vill. Som manar gott för oss och ber för oss när vi inte hittar orden eller vet vad vi ska be om. En närvaro som bultar i djupet av våra hjärtan och lär oss att stava på orden:

Hör vår bön,

svara oss i din kärlek,

handla med oss efter din vilja.

Dessa ord löser upp den kamp och kramp som vi lätt hamnar i när bönesvaret uteblir.

Till sist. Det är svårt att be på egen hand. Vi är svaga, bräckliga. Det finns hjälp. Det finns bönenätverk. Jag är med i ett. Jag känner några med de flesta vet jag inget om. Vi möts två gånger om dagen i en gemensam morgon- och aftonbön, en osynlig bönegemenskap som hjälper mig att be.

När vi talar om bön befinner vi oss på helig mark.