Predikan Långfredagen

Korset

Jag vill dela tankar kring fem ord på f utifrån evangeliet.

Förebilden

De förkrossade kvinnorna

Fader förlåt dem

Försoningen

Förbarma dig

Förebilden

Jag tänker på Simon från Kyrene som fick bära Jesu kors ett stycke. För Simon var Jesus en främling som råkade komma i hans väg. Det finns många Simon genom historien, kvinnor och män som bär andras bördor, som vågar närma sig en lidande främling och gå ett stycke vid dennes sida. Som bär genom att be, att skriva insändare, att kontakta myndigheter, att trösta, bjuda på mat, skjutsa. Jesus bar vårt kors, led för skull. Vems kors kan du och jag bära, om så bara ett litet stycke?

De förkrossade kvinnorna

Utmed Via dolorosa, smärtans väg fanns många kvinnor. Traditionen berättar att Jesus mötte sin mor, att Veronika var där och torkade Jesu ansikte med sin svetteduk. Och gråtande, förkrossade kvinnor var där. Så säger Jesus: gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. Från hela världen kommer det bilder på gråtande kvinnor, förkrossade mödrar, galna mödrar som vägrar ge upp, kvinnor som ser, ber, protesterar och ropar till maktens män att sluta kriga, sluta bomba, sluta ljuga, sluta döda. Och jag vet att Gud hör deras böner.

Fader förlåt dem

Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit. Men om vi inte kan förlåta? Jesus orkar inte heller förlåta men han ber Fadern förlåta. Så botas hjärtat från bitterhet. Så segrar kärleken över ondskan.

Försoningen

Långfredagen är framförallt försoningens dag. Ofta blandar vi ihop förlåtelse och försoning. Förlåtelse är engångsföreteelser. Försoningen är ett tillstånd. När vi syndar tror vi kanske att vår Gudsrelation går sönder och att vi därför måste be om förlåtelse gång på gång. Jesu död på korset har en gång för alla ställt allt till rätta. Allt är fullbordat. Relationen är hel. Därför behöver vi inte vara rädda, ens när vi gjort bort oss riktigt mycket. Guds kärlek är större än vår skuld. Famnen är vidöppen.

Förbarma dig

Det äldsta föremålet i Linköpings domkyrka är en sten med inskriften:

Jesus, tänk på mig.... Bland alla böner som betts i katedralen genom tusen år är det den äldsta bönen och kanske den viktigaste. Varje år åker tusentals ungdomar från hela världen till klostret i Taizé i Frankrike. Vid böner och gudstjänster sjungs enkla sånger i många stämmor. En av de mest älskade är: Jesus remember me, when you come into your kingdom. Vi sjunger...

Och Jesus svarar: Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.

Predikan Ekumenisk skärtorsdagsmässa

Vi måste tala sant om livet.

Det är sant att solen har lyst med löften om vår idag men det är också sant att kalla vindar vittnar om att våren dröjer. Hur var det i övre salen den där kvällen? Förmodligen fylldes rummet av glädje och innerlig gemenskap. Men det är också sant att kalla vindar drog genom rummet. Detta var svekets natt, då Judas skulle förråda, kvällen då lärjungarna flydde för att rädda sitt eget skinn, natten då Petrus skulle förneka.

Kärlek och svek, hopp och förtvivlan, tro och tvivel, glädje och sorg, rädsla och tillförsikt. Relationen till Jesus rymmer allt. Alla får plats. Ingen stängs ute, inget läggs till rätta, ingen har retuscherat bilden. Vi måste tala sant om livet.

Anna Greta Wide har gett oss följande dikt:

Famn som bär mig idag.

Öppen är du som havet,

som ett vårhav i solen.

Ingen stänger du ute,

ingen stänger du inne.

Ditt enda grepp är din värme.

Famn som bär mig idag

bär mig också i morgon,

i morgon när jag förnekar dig.

Jag har under de tre Stilla veckan andakterna fått byta perspektiv och uppgift. Det föll på min lott att sitta längst ner och sköta ljudet. Och jag har blivit välsignad. En tanke har återkommit alla tre kvällar och det är längtan efter att vi ska bli ett. Att Kristi kropp tydligare ska framstå som en. Att som Fadern och sonen är ett, vi skulle vara ett och älska varandra som Gud i Kristus älskar oss. Den längtan bor också i mitt hjärta. Men hur ska det gå till? Hur länge ska det dröja? Varför tvekar vi? Kan vi om tio eller tjugo eller trettio år se framför oss en kristen församling i Aneby med många olika uttryck?

Vad är grunden för vår gemenskap? Är det vår hängivenhet? Är det hjärtats renhet? Är det vår tro?

Mina vänner, vi måste tala sant om livet. Vi vet, innerst inne, att vi utgör en lika brokig och bräcklig skara som den som var samlad i Övre salen.

Också här får alla plats, för kristen tro är ingen åsiktsgemenskap. Den kristna gemenskapen bygger inte på vår tro, vår bekännelse, vår förmåga.

Den kristna tron har ett enda fundament och det är Guds nåd, att Gud bekänner sig till oss när vi är starka och när vi är svaga, när vi jublar och när vi gråter, när vi är många och när vi är få, när det är dag och när det är natt.

För dig utgiven, för dig utgjutet.

Ditt enda grepp är din värme...

I kväll förnyar Gud förbundet med oss. Det förbund som himlen slöt med jorden på Golgota. Ensidigt. Utan villkor. Det finns inga undantag, inget finstilt.

Så får vi brokiga och bräckliga sträcka fram våra tomma händer och ta emot brödet, vinet och välsignelsen för att sedan gå ut och ge det vi själva fått. Nöden är stor. Nåden ännu större. När nöden söker nåden, låt oss då med ord men ännu hellre med liv berätta om Famnen som bär också när vi förnekar.

För vi måste tala sant om livet....

Predikan Jungfru Marie bebådelsedag 18/3 2018

Guds mäktiga verk

Först lite om var vi är i kyrkoåret. Idag är det jungfru Marie bebådelsedag. Vilken dag är den egentliga bebådelsedagen? Nästa söndag, den 25/3 för då är det nio månader kvar till juldagen då vi firar Jesu födelsedag. Men eftersom påsken infaller så tidigt i år så måste vi få plats med palmsöndagen nästa söndag och då får bebådelsedagen maka på sig. Varför äter vi våfflor nu? Dels för att hönsen kommit igång med att värpa, dels för att Maria kallades Vår fru och förr fanns det inga mikrofoner i kyrkorna och inga hörapparater i öronen så när prästen talade om Vår fru var det några hungriga människor som fick för sig att prästen talade om våfflor. Det kan ju t o m ha varit så att prästen tappat sina tänder och sluddrade och då sa han ju faktiskt något om våfflor! Så det så!

Dagens text börjar lite märkligt med orden I sjätte månaden... vad då sjätte månaden? Jo, i sjätte månaden av Elisabets graviditet. Elisabet var gift med prästen Sakarias och de var barnlösa men nu hade Elisabet blivit gravid på sin ålderdom. Vad säger oss den inledningen: I sjätte månaden? Jo, att Gud låter sin livsberättelse, berättelsen om hur Gud blir ett foster i Marias livmoder och kommer till oss i som ett spädbarn, flätas samman med människors livsberättelser. Stort, oändligt stort och märkligt.

Enligt legenden sökte Gud först upp Maria vid brunnen. Hon blev så rädd så hon rusade hem. Då tänkte Gud att han måste närma sig henne mer försiktigt så han sände Gabriel. Och Gabriel vet att föra sig. Varsamt stiger han in, han möter Maria där hon är, i ögonhöjd, med en hälsning som skulle passa en drottning. Var hälsad du högt benådade. Herren är med dig. Maria blir ändå rädd och Gabriel ser det. Han hejdar sig och säger liksom viskande: Var inte rädd, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. Gabriel är personlig, han nämner Maria vid namn och säger det vi allra mest behöver höra när vi är rädda: Du har funnit nåd. Med andra ord: Gud älskar dig.

Så får Maria veta vad Gud tänkt för henne och Maria frågar: Hur ska detta ske? Här finns rum för frågor, tvivel, rädsla, undran, osäkerhet. Och återigen möter Gabriel Maria där hon är, berättar hur det ska gå till och ger henne mod genom att berätta om Elisabets graviditet. Du är inte ensam. Det finns en till. Ingenting är omöjligt för Gud.

Nu håller hela världen andan! Gabriel har talat och väntar på Marias svar. Gud frågar och vi kan säga ja eller nej.

Maria säger ja, hon är tillräckligt övertygad, tillräckligt modig för att säga ja – ett ja som kommer ge henne allt och kosta henne allt.

Det som hände Maria var alldeles unikt. Och samtidigt blir Maria en förebild för oss alla. Vad vi än står i, vad vi än kämpar med: Gud möter oss där vi är, viskar: Var inte rädd! Du har funnit nåd, du är älskad. Jag är med dig. Och jag behöver dig för att tända ljus i mörkret, trösta i sorgen och bära Guds kärlek till världen.

Med Maria får vi öva oss i att säga ja: Må det ske med mig som du har sagt!

Predikan Midfastosöndagen

Livets bröd

Psalmer: 

298:1-2

När en nödställd (se längst ned)

398

15:3-4

Vad är meningen med livet? Det finns inga enkla svar på den frågan, men kanske kan vi i dagens texter finna svaret. Om vi lyssnar riktigt noga kan nyckeln ligga gömd här, den nyckel till livets stora fråga som så många söker.

Det som skedde då sker idag, här i Aneby och över hela jorden. Människor kommer i tusental till Jesus ”därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka.” De kommer inte för att få veta mer om kristen tro. De kommer med sin brist och sin längtan.

Vad kommer du med? Hur ser tomheten ut, törsten, hungern? Vad kommer vi med för egen del? För familjen, för församlingen, för vårt samhälle, vårt land, vår värld?

Tystnad. Någon som vill dela?

Behoven är stora, resurserna för små. ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer om de ska få en bit var.” Känner vi igen det? Resursbristen. Hade det hjälpt med fyra hundra denarer? Vi har ju mat, vi äter oss feta men vi blir inte mätta. Vi har en fantastisk sjukvård men vi mår inte bra. Pengarna är inte hela lösningen.

Är ropet på starka ledare lösningen, människor som får allt ansvar i knäet och en krona på huvudet, människor som ska lösa alla våra problem och mätta vår hunger. Nej, säger Jesus. Jag vill inte att ni gör mig till kung.

Så vad är hemligheten?

Att bemyndiga människor att vara en del av lösningen, att själva bidra till förändringen. Det är just det Jesus gör när han med största respekt för pojken tar emot hans lilla gåva.

Pojken ger allt han har. Brödet bryts och delas, det räcker och blir över. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Jag vet inte hur brödundret gick till. Kanske var det Jesus som sin gudomliga förmåga mättade alla hungriga av det pojken räckte fram. Eller så utvecklades det hela till ett gigantiskt knytkalas där alla bidrog med det lilla de hade. Någon hade ett par kokta ägg, någon fikon, någon annan bröd - mat som de tänkt behålla för sig själva för det räcker ju ändå inte till så många! Men när de ser pojken och hur Jesus välsignar hans gåva blir de djupt berörda och tar  fram vad de har och skickar runt. 

Har ni tänkt på att det alltid blir en massa över efter knytkalas? Det blir välsignat.

Just detta sker nu överallt i vår kyrka. Fasteinsamlingen Att resa sig starkare förlöser människors engagemang och kreativitet och många kommer med sina fem bröd och två fiskar och när Jesus välsignar det vi gör och ger mättar det både givaren och mottagaren.

Den är ej rikast

vilken mest har sparat.

Nej, den är rikast

som har givit mest."

Vad har du fått som du kan räcka vidare?

Tystnad

Strax bjuds vi till måltid. Brödet kommer brytas och delas, Kristi kropp för dig utgiven. Jesus gav sitt liv för att vi skulle få leva. Han är brödet som bryts och när vi äter det, när vi tar emot hans kärlek mättas vår hunger, vår djupaste brist. Sedan sänds vi in i den kommande veckan för att själva vara bröd, brytas och delas och mätta dem som kommer i vår väg.

Ta emot i öppen hand. Räcka vidare ur öppen hand. Jag tror att just det är meningen med livet. Efter uppståndelsen var det just detta som var kännetecknet: När Jesus tog brödet, läste tackbönen och bröt det – då öppnades deras ögon. När vi blir bröd som bryts och delas då kommer människor känna igen Kristus.

När en nödställd

(Cuando El pobre text: J A Olivar, Musik: M Manzano)

Eng övers George Lockwood / Martin Seltz Två versioner.

Svensk översättning: Peter Andreasson 170312

1

När en nödställd, utan något, delar med sig,

när en hungrig bryter bröd som ger oss liv, 

när en sårad ger åt andra mod och styrka, 

vandrar Gud här vid vår sida på vår väg,

vandrar Gud här vid vår sida på vår väg.

2

När vi lider med varandra, delar smärtan,

när trots allt en strimma hopp anas på nytt,

när vi älskar trots att hatet finns omkring oss,

vandrar Gud här vid vår sida på vår väg,

vandrar Gud här vid vår sida på vår väg.

3

När vårt inre fylls av glädje, flödar över,

när vi måste sjunga ut det som är sant,

när vi böjer oss och rätar andras ryggar,

vandrar Gud här vid vår sida på vår väg,

vandrar Gud här vid vår sida på vår väg.

4

När vårt liv blir fyllt av himlens goda gåvor,

när nationer mäklar fred där det är krig,

när en främling genom vänskap blir ett syskon,

vandrar Gud här vid vår sida på vår väg,

vandrar Gud här vid vår sida på vår väg.