Igår besökte jag mitt barnbarn Noah, 1,5 år. När vi kramats pekade han på mina skor och visade att jag skulle ta av mig dem. Varför? För att vi var på helig mark. Där axlarna åker ner och mungiporna åker upp, där det är lätt att andas, där vi möts på riktigt och tar emot varandra i kärlek, där vi ler och förundras och fylls av vördnad inför livets storhet och Guds godhet, där är helig mark.
Så jag är övertygad om att Caspar, Melchior och Balthazar i sin glädje över att ha funnit barnet tog av sig skorna. De var på helig mark.
Mina vänner, håller vi något heligt längre? När Marknaden tar Guds plats och allt kan köpas och säljas, när inte ens människovärdet är absolut heligt och okränkbart längre, då gråter Guds änglar, då hårdnar människors hjärtan och vi kan klampa in i de heligaste rummen utan att känna vördnad för livet och det heliga.
Stjärntydarna tog av sig skorna och föll ned på knä i tillbedjan. De var på helig mark för de hade funnit vad de sökte – Guds härlighet och helighet i ett litet barn, i Jesus Kristus. De var tre generationer från hela den då kända världen som sökte, som fann och som tillbad.
Är vi inte alla sökare? Längtar vi inte alla efter mötet med Gud själv, efter helighet och härlighet? Ibland gör vi som stjärntydarna, söker på fel ställe, men låt oss inte ge upp. Låt oss ta vår helighetslängtan på allvar och söka tills vi finner.
Inget var som de hade föreställt sig, och ändå visste de, djupt härinne, att de kommit rätt och fast de var långt hemifrån, hade de liksom kommit hem.
I sin glädje gav de barnet dyra gåvor. Vad skulle du vilja ge Jesusbarnet? I en engelsk julsång, en Christmas carol står det (jag föredrar den engelska texten):
What can I give Him, poor as I am?
If I were a shepherd, I would bring a lamb;
If I were a Wise Man, I would do my part;
Yet what I can, I give Him: give my heart.
