Tankar vid ekumenisk nyårsbön

Luk 13:5-8

Jag vill säga något om trädet, något om frukten och något om trädgårdsmästaren.

I början av sommaren planterade jag ett äppelträd i min trädgård. Jag grävde djupt, la i mycket matjord, vattnade och satte ner trädet. Så kom torkan och jag vattnade. Lasse Wessman hjälpte mig binda upp det och jag fortsatte vattna. Till min stora glädje upptäckte jag en dag att det skjutit nya skott. Nu vilar det för att snart växa igen och kanske så småningom bära god frukt. För skulle det hända att det bara växte och blommade men inte bar frukt skulle jag bli bekymrad och besviken.

Trädet är du och jag, vi tillsammans, planterade här av Gud för att rota oss, växa och vila, blomma och bära frukt.

Frukterna som Gud söker är Andens nio frukter: Kärlek, glädje frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Det är Gud som söker efter frukten för att Gud vet att den behövs här på jorden. Det finns en hunger efter kärlek, efter sann glädje, efter frid. Har vi burit frukt under det gångna året? Kommer vi bära frukt det kommande. Bara Gud vet och kanske de människor vi får möta. Och det är viktigt. Vi ska inte fokusera på vad vi åstadkommer, vi ska inte stirra oss blinda på resultatet, vi ska inte eftersträva avkastning och tillväxt.

Vår uppgift är att överlämna oss i trädgårdsmästarens vård. Jesus ser oss. Jesus ber för oss. Jesus vill gräva och gödsla, vårda och vattna. Vår uppgift är att stå stilla, rotade i hans kärlek, omslutna av hans ljus och låta mästaren beskära och ansa. Tids nog kommer frukten och vi kommer knappt märka det. Marknadskrafterna stressar oss med sitt nyttotänkande, man ska vara aktiv, produktiv, ha fullt upp. Jesus inbjuder oss till ett nådestänkande som går ut på att vila har sin tid, växa har sin tid, bära frukt har sin tid, för han ser oss, han ber för oss och han vet vad vi behöver för vila, växa och bära god frukt.

I somras planterade jag ett äppelträd. Det är en ny sort som heter Gratia. Gratia betyder nåd.

JESUS, VI BEHÖVER DIG

1. Jesus, vi behöver dig för att leva,
   orka bära bördan som vi fått.
   I vår livsväv finns en synlig reva.
   Allting är på både ont och gott

2. Jesus, vi behöver dig för att kämpa.
   Alla goda krafter nu behövs.
   Hoten är så många, allting trampas
   ned i smutsen. Hjälp oss, ropet hör!

3. Jesus, vi behöver dig för att tåla
   andras fel och egen sårbarhet.
   Lär oss ödmjukheten att förlåta.
   I vår svaghet finns en hemlighet.

4. Jesus, vi behöver dig för att älska,
   söka enhet, stärka det som gror.
   Låta kärlek övervinna rädsla.
   Dela bröd och vin som syster, bror.

5. Jesus, vi behöver dig för att leva, 
   vandra steg för steg mot livets mål.
   Dopets löfte ger oss mod att sträva.
   Du slår följe, nära oss du går.

(Text Peter Andreasson)

Predikan 4 sönd i advent

Luk 1:30-35

Herrens moder

Vilken fantastisk text. Varje ord, varje mening är till brädden fylld med ett rikt innehåll. Den beskriver ett möte mellan himmel och jord, mellan den högste och den lägste, mellan det förflutna, nuet och framtiden. Det är nu det ska ske det som förutsagts redan i bibelns första bok och sedan hos profeterna, löftet ska gå i uppfyllelse, hoppet ska äntligen slå in. Gud och alla änglar har planerat, förberett sig, övat på vad de ska säga, änglakören har repeterat, huvudpersonen är utvald.

Men det höll på att gå illa. Legenden berättar att Gabriel sökte upp Maria vid brunnen men hon blev så förskräckt så hon lämnade kruset och sprang hem. Gabriel var kanske lite för taggad. Han hade använt orden: Var hälsad du högt benådade. Det funkade inte alls på Maria. Nu gör han ett nytt försök....

Var inte rädd, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. 

Nu lyssnar hon och Gabriel kan äntligen framföra sitt ärende. Du ska föda en son och du ska ge honom namnet Jesus. Du ska föda Guds son... Nu är orden sagda, ärendet är framfört. Och Gabriel tystnar...

Nu håller himlen andan. Vad kommer hon svara? För Gud är kärlek och kärleken kan bara älska, aldrig tvinga.

Maria ifrågasätter hela upplägget. Hur ska det gå till? Tvivlet får plats, frågorna, invändningarna. Tvivlet är inte trons motsats utan trons och tillitens förutsättning.

Svaret är: den Heliga anden. Vi sjunger psalm 682: Icke genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min ande säger Herren.

Lägg märke till att hela Treenigheten ryms i dessa rader: Fadern Skaparen, Sonen Frälsaren, Anden Hjälparen. Här finns kraften, makten och härligheten och samtidigt anar vi Guds kärleks sårbarhet och beroende av en enkel flickas ja.

Gabriel håller på att spricka nervositet. Kommer hon säga ja eller nej?

Maria verkar fortfarande väldigt skeptisk så Gabriel måste berätta om Elisabet.. liksom ange referenser.

Till sist svarar Maria i tillit: Må det ske med mig som du har sagt. 

Så har vi Tilltalet: Var inte rädd, Maria. Tvivletfår plats, frågorna, invändningarna.Treenighetensvarar: Icke genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min ande. Tillitenväcks och växer i Maria. Hon svarar: JA. 

Ängeln lämnar henne alldeles gråtfärdig av lycka. Vad händer sedan?

Jo, det blir alldeles tyst.

Konceptionen och Inkarnationen, hur det gick till när Maria blev gravid förbigås med Tystnad. Det finns inga ord. Det är OUTSÄGLIGT.

TYSTNAD......

Predikan Andra söndagen i advent

Matt 13:31-34

Guds rike är nära 

Var finns det? Var finns tecknen? Ser vi dem här? Det handlar om att färdas sakta, vara uppmärksam, skärpa sina sinnen och känna doften, Kristusdoften och vi kommer förvånas, ja häpna över hur utbrett Guds rike är, vi kommer finna det där vi minst väntade det, för Guds rike är samtidigt osynligt och synligt. Vilka är tecknen? Där barmhärtighet och kärlek är, där är också Gud. Vi ska inte söka i det storslagna utan i det ringa, det enkla. I bönen, tystnaden, sången, i bröd som bryts och vin som delas, i en varm blick, i en dikt, i förundran, i händer som sträcks ut till den som lider nöd.

Låt ditt rike komma.

Guds rike är gränslöst

Jesus är rikets konung men det är ett märkligt rike för det saknar gränser. Jesus var gränsöverskridande, han brydde sig inte om sociala barriärer och religiösa tabun, han vandrade ständigt omkring, korsade gränser, rubbade cirklar, vände upp och ner på förutfattade meningar. Den förste var sist och den minste störst.

Han såg tro där ingen annan såg tro. Han ställde barnen i centrum och framhöll dem som förebilder. 

Guds rike är gränslöst för det finns inte här eller där, det finns inom oss, i varje människas hjärta.

Så varje gång vi drar gränser, bygger murar, varje gång vi låser in Jesus i vår kyrka och stänger andra ute kan vi vara säkra på att han är därute.

Vi slår upp psalm 717 och läser tillsammans:

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom

Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér,
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
du är en vind som säger: det blir vår!
Du kommer som en flykting över bergen
du följer oss dit ingen annan når.

Guds rike är de fattigas rike

ett rike för dem med kraftlösa armar, med skälvande knän, de rädda människornas rike, de modlösas rike.

Guds rike är händernas rike 

Någon sår frön, rensar ogräs, skördar och skitar ner sina händer - för livets skull. Någon bakar, knådar, kladdar ner sina händer, gräddar och bryter bröd som mättar – för livets skull. Någon skottar grannens garageuppfart, någon lär en invandrare att cykla, någon bjuder en främling på middag – för livets skull. 

Så vad är Guds rike? Ylva Eggehorn svarar: Jag tror det är relationer. Inte på veckotidningsvis utan på riktigt. Ett nytt sätt att leva tillsammans....släkt, vänner, grannar, arbetskamrater, människor i andra länder, främlingar, okända...många av dem har bejakat samma längtan, samma tillit till Kristus, andra söker sig fram längs vägar utan just de ord och namn jag bekänner mig till, men märkligt nog i samma riktning, bort från makt, självupptagenhet och privilegier...en gemenskap där jag vet namnet på Gemenskapens Centrum men inte kan överblicka de yttersta gränserna..ett rike, ett liv inom räckhåll.

Predikan domsöndagen

Kristi återkomst

Brodern

Domsöndagens tema är Kristi återkomst – inte domen. Fokus är på mötet med Kristus Jesus, inte på våra fel och brister. 
I psalm 313 står det: Ej såsom man råkar en främling på gatan, nej såsom man ser på en vän, en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen.
Jo, mötet med Jesus kommer i sig innebära en dom, en rannsakan, en revision – för sådan är Jesus att inget undgår hans kärleksfulla blick. Och jag längtar efter den dagen. För jag är fullt och fast övertygad om att domen blir både rättvis och barmhärtig. Den som dömer, den som ska granska våra liv är Jesus, som trampat våra stigar, gråtit våra tårar, sett stjärnorna ur vårt perspektiv. Det är Jesus som av kärlek burit våra sjukdomar, känt vår smärta, delat vår ångest och övergivenhet, dött vår död och så försonat oss med Gud.

Lasse Lucidor skriver i psalm 620: Domen fruktar jag väl stort efter jag har illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer.

Barmhärtigheten

Vad blir viktigt när allt ska summeras? Barmhärtigheten. Medkänslan. Paulus kallar Gud för Barmhärtighetens Fader och all trösts Gud. Barmhärtigheten går som en röd tråd genom hela Bibeln. Barmhärtighet vill jag se, inte offer säger Jesus gång på gång. Det handlar om att ha ett hjärta i barmen, en hjärta som älskar, känner, bryr sig. Logiken är enkel: Gud är barmhärtig och har skapat oss till sin avbild. Det betyder att barmhärtigheten, kärleken och medkänslan är nedlagt i vårt DNA. Och det är det enda Jesus kommer fråga efter på domens dag. Älskade du? Visade du medkänsla? Jesus kräver inga stordåd, bara att vi ska behandla andra som vi själva skulle vilja bli behandlade om vi var sjuka, hungriga, törstiga, fångna. Möjligheten att visa medlidande, räcka någon en hjälpande hand finns varje dag. 
Men kärlekens väg är ingen lätt väg. Det ska alla veta. Det är mycket lättare att stänga sin dörr, vända ryggen till, blunda för nöden och ägna sig åt sig själv. Men gör vi det då dör vi. Det är det Jesus vill säga. Är det inte det som sker nu i Sverige och i Europa. Vi stänger dörren, vi vänder ryggen mot nöden. Vi blundar. Fortsätter vi kommer vi att dö andligen. En barmhärtig människa är en levande människa. Ett samhälle som bygger på barmhärtighet är ett varmt och levande samhälle.

Det finns en familj här i Aneby, pappa, mamma och tre-fyra barn, den yngsta föddes i somras. De kommer ursprungligen från Syrien. I många år levde de i Ryssland som papperslösa. Därifrån tog de sig hit för sju år sedan. De är statslösa. Inget land vill kännas vid dem. De har gång på gång fått avslag, senast i måndags. Jag har bott här i sju år och har inte hälsat på dem. De är hungriga, törstiga, hemlösa, nakna, sjuka och i fängelse. Jag borde ha gjort något för länge sedan. Jag kunde ha gjort något. Inte allt, men något. Förbarma dig Gud.

Branden

Så har vi elden, den eviga elden. Där ska de brinna som inte visade barmhärtighet. Förtryckaren, terroristen, pedofilen, mobbaren, alla som valde bekvämligheten framför medkänslan. Jag. Alla vi som som också blundade, som gick förbi, som stängde dörren när Jesus bad oss ingripa.

Jo, jag tror att det i varje människa finns gott och ont, kallt och varmt, får och get. Domen kommer inte gå mellan oss utan rakt igenom oss. Gud älskar syndaren men hatar synden. Det är inte du och jag som kommer att dömas utan likgiltigheten och kärleks-lösheten i oss. 

Paulus skriver i 1 Kor 3:11-15: Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.  På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt.  Den vars byggnad består skall få lön.  Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. 

En liten kommentar som kan tyckas obetydlig men som kanske hjälper oss att förstå texten något bättre: Svaret på frågan varför herden i Israel på kvällen skiljer fåren från getterna är att getterna har en tunnare päls, de är frusna av sig och måste tillbringa natten inomhus medan fåren med sin tjocka päls kan stanna ute i kylan. Kan de vara så att Gud låter getterna värmas av djävulens och hans änglars eld?

Bikten
Vad ska jag ta mig till när jag inser att också mitt hjärta är hårt, kallt, stängt för världens nöd? Jag ska söka upp en präst och be att få bikta mig. Bekänna och be om förlåtelse. Det är tungt. det är svårt att bestämma sig för att boka en tid för bikt. Kanhända är det förklaringen till att så få gör det. Bikten handlar om den själsliga hygienen, att vägra acceptera att mitt hjärta kallnar, att cynismen tilltar, att likgiltigheten blir norm. Bikten håller hjärtat varmt och levande och förhindrar förkalkning, förbittring, förakt.

Låt oss be:

O du som ser, o du som vet vart stackars väsens hemlighet.

Som också vet långt mer än jag, mitt väsens natt och dag.

Tag allt jag äger i din hand. Bränn slagget med din renhets brand

och låt mig leva i ditt land, min Fader och min Gud. 

Predikan 24 söndagen efter Trefaldighet

Den yttersta tiden

Lever vi i den yttersta tiden? Ja. På ett personligt plan gör vi det. Vi har aldrig varit så nära döden som vi är just nu. Om jag får leva lika länge som min far så har jag drygt fem år kvar att leva. Vad innebär det? Hur vill jag då leva? Vad blir riktigt viktigt?

Vi lever i den yttersta tiden för vi har aldrig varit så nära Jesus återkomst som vi är just i denna stund. Men detta är vanskligt att säga för under de två tusen senaste åren har människor med ojämna mellanrum varit helt säkra på att det skulle ske under deras livstid. Paulus trodde det. Petrus trodde det. De kristna som förföljdes och kastades för lejonen var säkra på det. I mitten av 1300-talet när digerdöden härjade och dödade var tredje person i Europa var man säker på att man levde i den yttersta tiden. För att inte tala om filmen som visades runt om i Sverige som flera av er har sett och som handlar om hur Jesus kommer tillbaka för att hämta hem de sina och lämnar kvar de som inte tror. En film som skrämt och skadat tusentals människor.

Vad säger Jesus? Han berättar om bedragare som utger sig för att vara Messias. Han talar om stridslarm och krigsrykten, om hungersnöd och jordbävningar, om förföljelser av kristna, om laglöshet och en kärlek som kallnar. Det är som om han beskrev den tid vi lever i.

Det finns en bild som hjälpt mig i detta. Bilden föreställer ett berg. Berget symboliserar den yttersta tidens tecken. Om man förflyttar sig och ser berget från ett annat håll ser man inte bara ett berg utan berg efter berg. Det man ser när man ser det enda kan var det sista eller ett i en lång rad. Ingen vet.

Vad säger Jesus? Var inte rädda! Se till att ni inte låter skrämma er. Behåll huvudet kallt och hjärtat varmt. Eller för att citera ikonen: Känn ingen oro och tappa inte modet.

Vad säger Jesus mer? Alla dessa tecken, alla grymheter och katastrofer är födslovärkar. Det gör ont när liv föds fram. Vad är det som ska födas? Vad är det som sker i det det som sker? Gud håller på att skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Det verkar vara så att denna underbara jord som väts av tårar ska befrias och förvandlas till en ny jord, en jord som är uppfylld av Guds härlighet, där vi får möta Gud ansikte mot ansikte, där tårarna torkas och lovsången bryter fram, där Gud är allt i alla.

Vad säger Jesus mer? Håll ut. Håll ut till slutet även när det kommer svåra dagar. Vad behöver vi för att hålla ut? Vad behöver vi för att hålla trons låga brinnande, för att stärka hoppet och förhindra att kärleken kallnar?

Prata med varandra två och två.

Vi behöver bönen, sången, ordet, måltiden, delandet. Vi behöver de goda berättelserna om mannen som planterar sitt äppelträd idag även om jorden går under i morgon, om människorna som ställer upp i sökandet efter Dante och gråter och tänder ljus när han hittas död.

Om vi stöttar och uppmuntrar varandra att hålla ut, om vi ber för och med varandra, om vi håller stigen till kyrkan upptrampad och i våra liv lever ut den kärlek som kommer från Gud så kommer budskapet om riket att förkunnas i hela världen och för alla folk.

Sedan skall slutet komma då Gud blir allt i alla.

Predikan vid minnesgudstjänsten i Aneby kyrka

Alla helgons dag 

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.

I morgon ska jag åka till Vimmerby och tända ett ljus vid min fars grav. Det är 25 år sedan han dog, hastigt, mitt i steget, 68 år gammal.

Jag vill tända ett ljus av tacksamhet för allt han gav, för glöden och glädjen, för tron, hoppet och kärleken som satte djupa spår i mitt hjärta, för inställningen att ingenting är omöjligt, för livsmodet.

Jesus säger: Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade. Salig betyder djupt lycklig. Vad menar Jesus? Vad är det i sorgen som kan göra en människa djupt lycklig? Jag tror att Jesus tänker på kärleken. Den kärlek vi inte kan leva utan. Den kärlek som ger livet dess mening. 

Bara den sörjer som en gång har älskat. Sorgen är livets kärleksbevis. Var därför inte rädd för sorgen. Den gör ont men den är inte farlig och med tiden klingar den av.

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.Att sörja är att förbli i kärleken. Och den som förblir i kärleken förblir i Gud, för Gud är kärlek. Och en dag, när vandringen genom tåredalen är över och vi får möta Gud ansikte mot ansikte kommer Gud varsamt sträcka fram sin hand och torka tårarna från våra kinder. I det ögonblicket kommer vi vara saliga, djupt lyckliga, bortom vad ord kan uttrycka för då vet vi att den kärlek vi längtade efter, den kärlek vi fick smaka, den kärlek som gav livet dess mening, den kärlek som ibland gömde sig i sorgens dräkt, den kärleken har nu övervunnit allt. 

Och jag tänker att varje ljus vi tänder här i kväll, varje låga som brinner på våra kyrkogårdar är ett kärleksbevis.

Det faller löv på gången jag går 

en viskande vind genom träden mig når.
Från himlen en stjärna tyst blickar ner,
i höstkvällens mörker jag gravljusen ser.
I allhelgonatid vi minns våra kära.
I dag är de borta, men ändå så nära.
När vägen nu går genom mörker och höst,
vill jag ha mina vackraste minnen till tröst. 

Anne-Christine Persson

Predikan 22 söndagen efter Trefaldighet

Predikan 22 e Tref 181028

Matt 23:37-24:2 Frälsningen

Det är sen eftermiddag. Jag ligger på soffan och läser. Plötsligt hör jag ett skrik, ett dödsskrik. Höken! Det är höken som slagit till igen. Jag rusar ut och får syn på höken som slagit klorna i hönan som har tio kycklingar och börjat hacka med sin vassa näbb för att döda. Men så fort höken får syn på mig flyger den iväg. Hönan verkar vara i stort sett oskadd.

Vad hade hänt? Jo, när siluetten av höken syntes på himmelen varnade hönan sina kycklingar och manade dem med ett särskilt läte att gömma sig. Kvar står hönan och försvarar sin kull när höken attackerar. Hon är beredd att dö för sina ungar. Och det hade hon gjort om jag inte hört hennes dödsskrik.

Utan hönan överlever inte kycklingarna. Hon värmer dem, skyddar dem, samlar dem, lär dem allt de behöver kunna för att få ett rikt liv. Och hon gör det med livet som insats. Där, under vingarna och bara där kan kycklingarna komma så nära så de hör hönans hjärtslag, ljud som ger frid, som skapar trygghet, som säger: var inte rädd, jag är med dig.

Jesus vill samla Jerusalems invånare så som hönan samlar kycklingarna under sina vingar. Vilken gudsbild! Vilken ömsint, moderlig gudsbild! Vilken kärlek ryms inte i dessa ord. Lika stor som kärleken och ömheten är, lika stor är sorgen hos Jesus. Han gråter när han konstaterar: men ni ville inte. Och nu är det för sent. För sådan är hönan och sådan är kärleken att den tvingar ingen, dess enda grepp är dess värme.

Gud har gett dem templet och gudstjänsten och lovsången och bönen. Gud har gett folket sitt ord, buden, psalmerna, profeternas maningar. Gud har gett dem ett heligt rum där de vet att Gud bor, där de kan få se Guds härlighet, där de kan få vägledning i sina liv och lära sig att skilja mellan ont och gott, rätt och fel. Där finns gudsvingarna med värme, skydd, liv och gemenskap. Där kan de höra Guds hjärtslag. Men de har förvandlat bönens hus till ett rövarnäste. Och Jesus säger: ”Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus”. Vad ligger i de orden? Jo, Jesus anknyter till profeterna som ser hur Guds härlighet och närvaro lämnar templet som en följd av folkets olydnad.

Hur är det med vårt land, vår bygd? Vi har också övergivna tempel, många övergivna tempel. Gråter Gud också över oss? Finns det en risk att Gud tar sin härlighet från Svenska kyrkan? Att kyrkorna står övergivna och vingvärmen flytt?

I onsdags hade vi en miljöutbildning här för anställda och förtroendevalda. Läget är mycket allvarligt. I decennier har forskare ropat och varnat och manat oss till omvändelse. Idag kan man ana sorgen i forskarnas ögon, rädslan och mellan raderna höra: Men ni ville inte. Och snart är det för sent.

Vingarna finns här. Nåden, friden, glädjen, gemenskapen. Ordet, buden, varningar och maningar, bön och lovsång, samling och sändning. Sändning! För ingen höna tvingar kycklingarna att ständigt stanna kvar i värmen. De måste ut, de måste pröva sina egna vingar, de måste lära sig var födan finns, flocken, faran och frälsningen. Är det det som hänt i vårt samhälle, att kycklingarna blivit vuxna, står på egna ben. Inte behöver hönan mer?

Jag träffade för några år sedan en etiopisk präst som flyttat till Sverige. Han var först bekymrad över att så få gick i kyrkan men när han bott här ett tag sa han: Nu inser jag att Gud bor i ert samhälle. Med det menade han att han såg hur den kristna värdegrunden genomsyrade hela samhället.

Men hur länge? Och vad händer den dag då vi har glömt varför alla människor har samma värde?

Det vi som är här idag kan göra är att troget fira gudstjänst, be, sjunga, läsa Guds ord och sida vid sida med alla goda krafter kämpa för det goda och mot det onda i Jesu namn. Vi får inte låta stigen till Guds hus växa igen, vi måste hålla den upptrampad. Håller vi ut kommer den dag då kyrkorna åter fylls av människor som söker skydd och värme under Gudsvingarna, människor som i sin nöd söker nåden och finner stigen till kyrkan upptrampad, människor som inser att den ende som kan rädda oss från det onda är Jesus Kristus.

Predikan Tacksägelsedagen

Lovsång

Vad är du tacksam för? Låt oss under en stunds tystnad tänka efter: Vad fyller mig med tacksamhet?

Är det någon som vill dela?

Tacksamhet gör oss friskare, visste ni det? Det finns forskning som visar att tacksamma människor sover bättre, känner sig friskare, har lägre blodtryck, bättre immunförsvar, hanterar stress bättre och förmodligen lever längre.

Jag är övertygad om att tacksamhet och lovsång är en del av människans DNA, vi är skapade att tacka livet, att tacka Gud. Och jag är övertygad om att vi inte är ensamma i denna lovsång. Lägger vi örat mot marken kan vi höra hur bäckar och bin, vinden och bergen, träden och fåglarna lovsjunger Gud tillsammans med alla änglar.

Så till dagens text. Jag vill säga något om Gränsen, något om Gåvanoch något omGlädjen.

Först Gränsen. Jesus befinner sig i ett gränsområde. Gräns kan också förstås bildligt. Ibland händer saker i våra liv som för oss mot gränsen för vad vi klarar av, mot gränsen för vad vi förstår och orkar, vi förs ut ur vår bekvämlighetszon och får uppleva att vi inte har kontroll längre.

Vid gränsen, när livet ställs på sin spets påminns vi om vad som är riktigt viktigt, vi söker efter fotfäste, vi gör kanske som de spetälska: ropar till Jesus om förbarmande. I nöden söker vi nåden. Kan det vara så att gränserfarenheterna gör oss mer ödmjuka och tacksamma?

Jag arbetade som sjukhuspräst och det var min tur att ha andakten på onkologen, canceravdelningen. Det var veckan efter tacksägelsedagen. Vad säger man till svårt sjuka om tacksamhet? Jag fick en idé som jag först försökte slå bort men den ville inte släppa taget om mig. Så jag bestämde mig för att ställa frågan: Finns det möjligen något du är tacksam för? Det fick bära eller brista. Jag frågade om de ville berätta och alla gjorde det. Alla hade något att säga. Och rummet fylldes a värme och tacksamhet, trots allt.

GåvanDe spetälska männen ropar till Jesus. De är orena, utstötta ur gemenskapen, vana vid att människor skyr dem som pesten.

Den första gåvan Jesus ger dem är att han stannar upp. I vår bibelöversättning är ett ord utelämnat, ett viktigt ord. Det står att Jesus såg dem. Han vågade möta deras blick. Tänk så viktigt det är att bli mött, att bli sedd, att bli hörd hur livet än ter sig. Jesus griper in – oren blir ren, skuldtyngd blir förlåten, utstött blir välkomnad in i gemenskapen. Idag får vi ta emot gåvan Jesus Kristus: han hör oss när vi ropar, han renar oss från all synd och bjuder oss in i gemenskapen. Vem du än är, hur du än har det är du välkommen att vara med.

Glädjen Mötet med Jesus förlöser lovsången och tacksamheten. Inte hos alla, bara hos en. Och jag tänker att det är kanske så att vi nio dagar av tio glömmer tacka, tar allt för givet. Kanske är det det så att vi skulle kunna tacka tio gånger oftare? Eller är det så att vi har svårt att sätta ord på vår nöd och svårt att sätta ord på vår tacksamhet? Är det därför vi har lättare att sjunga: Jag vill tacka livet än att säga: tack Jesus eller tack Gud. Det viktiga är nog inte orden utan glädjen, att glädjen och tacksamheten får fylla våra hjärtan och öppna våra sinnen så att vi ser allt gott Gud ständigt ger oss. 

Predikan Tacksägelsedagen Lommaryd

Lovsång

Jag arbetade som sjukhuspräst - det är länge sedan men jag minns det som igår - det var veckan efter tacksägelsedagen. och det var min tur att ha andakten på onkologen, canceravdelningen. Vad säger man till svårt sjuka om tacksamhet? Jag fick en idé som jag först försökte slå bort men den ville inte släppa taget om mig. Så jag bestämde mig för att ställa frågan: Finns det möjligen något du är tacksam för? Det fick bära eller brista. Jag frågade om de ville berätta och alla gjorde det. Alla hade något att säga. Och rummet fylldes a värme och tacksamhet, trots allt.

Vad var det som förlöste tacksamheten och lovsången hos främlingen? Han var spetälsk, en förfärlig sjukdom som gör att huden vitnar och sjunker in, fingrar, tår, näsa och öron trillar av. Sjukdomen är smittsam och därför var de spetälska utstötta ur samhället, om någon närmade sig skulle man ropa Oren, oren. Denna gång ropade de inte oren utan Mästare, förbarma dig! Och Jesus stannade, lyssnade och gjorde en sak till. Han såg dem, deras blickar möttes. Han helade dem. Han förde dem tillbaka till mänsklig gemenskap, han upprättade dem och gav dem livet tillbaka. Han gav av sin tid, sin uppmärksamhet, sin kärlek. Han gav sig själv. Hur läkande är inte det när man som utstött är van vid att alla människor vänder bort blicken att bli sedd, att bli hörd, att bli mött som den man är?

Någon har sagt att skammen är själens spetälska. När vi skäms, bär på hemligheter, drar oss undan leder det till självförakt. Det enda som hjälper en människa i skam är att bli sedd, sedd med kärlekens befriande och upprättande blick.

Mannen blev frisk. Och han blev så glad så han ropade ut sin glädje. Han prisade Gud. Jag skulle inte bli förvånad om han sjöng ut sin glädje.

Idag får vi ta emot Jesus, han ser oss, lyssnar till oss, hjälper oss. Och här är ingen utstött, alla får vara med och ta emot Jesus i enkelt bröd och vin, hans förlåtelse och frid och sedan får vi göra som samariern. Tacka och lovsjunga.

Predikan 12 söndagen efter Trefaldighet

Friheten i Kristus

Jesus har varit på semester med sina vänner. De reste till Tyros som ligger vid havet i nuvarande Libanon. De behövde komma ifrån, vila, få vara anonyma, bara vara. Kanske bada, äta gott, sova ut. En del människor har svårt att varva ner, det är som om man måste prestera också när man vilar. Unnade sig Guds son att vila så kan vi också unna oss det.

Nu är Jesus tillbaka i tjänst. Han vandrar omkring och vad händer? Jo, nöden söker nåden. Nöden finns överallt och när vi är i nöd söker vi nåd, vi söker efter någon som har tid, någon som ser mig, lyssnar på mig och lägger sin hand på mig. Och om vi är så trötta, så ledsna, så märkta av sjukdom att vi inte kan be om hjälp själva så är det gott att ha vänner, grannar som ber å våra vägnar.

Det kallas för förbön. Att be med och för varandra. Tänk om vi kunde göra det oftare. Jo, det sker – inte minst här där ljusen vittnar om böner för nära och kära.

Vännerna ber inte att Jesus ska bota mannen, de har endast en önskan: lägg din hand på honom. Så enkelt kan det få vara att be, för Jesus ser och vet vad som är bäst just nu.

Jesus är här nu. När vi samlas i hans namn har han lovat vara mitt ibland oss. Vad vill du be honom om? För egen del eller för någon du tänker på just nu.

Vi sjunger: Vänd dig till mig, var barmhärtig, vänd dig till mig, hör min bön. 

Så får vi lägga allt i Guds händer med orden: Hör vår vår bön, svara oss i din kärlek och handla med oss efter din vilja.

Temat för denna dag är Friheten i Kristus. Jag vill säga något om vad vi befrias ifrån och vad vi befrias till när Jesus får komma in i våra liv.

Befriade ifrån:

• Skuldens tunga börda. Människan är en bräcklig varelse, en syndare. Vi vill väl men ibland blir det så fel. Vi får dåligt samvete, känner skuld, skäms, och snart får självföraktet fäste i oss. Och när vi blir sjuka kommer tankarna: Vad ont har jag gjort? Är detta ett straff för något jag gjort? Ibland finns det ett samband mellan det vi sår och det vi får skörda, ibland inte. Men tankarna kommer ändå. Ångesten. 
  Vi behöver inte gå under av skuld eller skuldkänslor. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Du är älskad, befriad och förlåten.
• Rädslan för döden. Genom hela Bibeln hörs en viskning: Var inte rädd. Var inte rädd för livet. Var inte rädd för döden. Jag är med dig. Kristus har dött och uppstått. Har brutit udden av döden. Han har gått före oss. Det finns spår i sanden. När vi dör går vi inte bort, vi kommer hem, hem till Gud, till ljuset, och Gud sträcker fram sin hand och torkar varsamt tårarna från våra kinder. 

Befriade till:

• ansvar. Vi är befriade från oss själva för att lyfta blicken och se vad som behöver göras för jorden, för klimatet, för samhället, för våra medmänniskor. Så får vi ställa oss skuldra vid skuldra med alla goda krafter och dra vårt lilla strå tillstacken för att göra skillnad. 

• Lovsång. Mannen som Jesus botat kunde inte låta bli att berätta om Jesus. Och vet ni, jag tror att han sjöng för där orden inte räcker till där tar sången vid. Och vi är här för att andra har berättat för oss. Och vi får i vår tur berätta om Jesus, lovsjunga och i våra liv återspegla hans kärlek. 

Predikan friluftsgudstjänst Fribjörnarp

11 e tref Tro och liv Luk 18:9-14

Vem är du i denna text? Vem känner du mest igen dig i? Farisén eller publikanen / tullindrivaren?

Jag läser texten en gång till och sedan blir vi stilla i en stunds tystnad och rannsakar våra hjärtan.

Tro och liv. Kanske har ni hört uttrycket: Jag hör inte vad du säger för dina handlingar slår ihjäl dina ord?

Denna söndag handlar om att minska gapet mellan ord och handling, mellan ideal och verklighet. Denna söndag handlar om helgelsen, om att bli trovärdig och helgjuten som människa, om att bli lik Kristus, om att leva så att vi inte skymmer Kristus utan i stället ärar honom med våra liv.

Förr i tiden kunde man i predikoturerna möra begreppet helgelsemöte. Men det var länge sedan jag såg det ordet. Betyder det att vi redan är helgade och rättfärdiga eller betyder det att vi inte behöver någon helgelse, eller möjligen att det är för svårt att bli en helgad, Kristuslik kristen så det är ingen idé att försöka?

Farisén ansåg att han var rättfärdig, att han hade rätt, hade hittat rätt, var färdig och klar, att han färdades på rätt väg och det var han stolt över. Han var inte bara rättfärdig i sina egna ögon utan också högfärdig, så högfärdig så att han ansåg sig vara förmer, finare, bättre än andra. Jag tackar dig för att jag inte är som andra. Jesus är knivskarp och träffsäker, han punkterar vår självgodhet med några få ord. För har vi inte lite till mans tänkt så?

I sommar har jag läst Grundglädjen av Martin Lönnebo. En oerhört själavårdande bok. På ett ställe skriver han: Ska jag ge dig ett enda råd så är det: Förakta inte.Och jag inser hur lätt det är att förakta, att ser ner på, att döma och kritisera. Och detta sprider sig som en farsot i samhället. Vi jämför oss och dömer, vi försöker framstå som lite bättre genom att måla någon annan i lite sämre dager. Föraktet förfular en människa, förgiftar våra relationer, förhindrar mognad och mänsklig växt.

Farisén litade på att han själv var rättfärdig men han hade inte frågat Gud: Hur blir man rättfärdig? Hur blir man sann och hel och trovärdig?

Frågar vi så svarar Gud: Se på Jesus. Och Paulus säger: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. 

Det finns bara en väg och den går genom förkrosselsen, genom att Gud får visa oss vår synd, högmodet, föraktet, hyckleriet och självgodheten.

Människor som länge vandrat på helgelsens väg berättar att ju närmare Kristus de kommer desto mer får de syn på sin synd, ju närmare ljuset de kommer desto tydligare syns fläckarna, smutsen, mörkret. Och det hjälper inte att putsa på ytan, att dölja allt bakom en from och fin fasad. You can´t polish shit. Ju mer man polerar skit desto skitigare blir det. Vad ska vi ta oss till? Vi ska följa tullindrivarens exempel. Han känner sina tillkortakommanden, han har inte längre något att berömma sig för. Han är förkrossad. Det finns bara en sak han kan göra: Be om och lita på Guds barmhärtighet. Gud, var nådig mot mig syndare. Gud älskar och förlåter, Gud helar och hjälper. Allt är nåd.

Och möter vi någon som luktar illa eller beter sig illa eller som livet har gjort illa, tänk: det kunde ha varit jag. Herre förbarma dig över oss.

Predikan Apostladagen 180701

Sänd mig

Idag är det apostladagen. Ordet apostel betyder sändebud och syftar oftast på de tolv lärjungarna som Jesus gav uppdraget att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. Apostlarna lydde och med den helige Andes kraft vittnade de om Jesus Kristus så att människor kom till tro och lät döpa sig. Det är därför vi sitter här.

Förra söndagen talade vi om profeterna och särskilt om Johannes döparen. Vi sa att en profet är en människa som blir kallad av Gud att förkunna Guds vilja. Vi sa också att det fanns flera exempel på profeter som bad att få slippa för det hade ofta ett högt pris att säga sanningen och vädja till människor att vända om till Gud.

Man kan inte säga att apostlarna bad att få slippa men missions-uppdraget hade ofta ett högt pris. Av tolv apostlar led elva martyrdöden. Den ende som dog en naturlig död var Johannes.

Det är därför den liturgiska färgen är röd idag. Det är blodets färg. Martyriets färg. Mina föräldrar var missionärer och de var inte alltid välkomna. Pappa utsattes för mordförsök vid ett tillfälle.

Uppdraget pågår fortfarande och idag fängslas och dödas fler pga sin kristna tro än på länge. Det är som om den andliga kampen hårdnar.

Nu till texten.

Det första är hungern. Folk trängde på för att höra Guds ord. Jag är övertygad om att det finns en inneboende kraft i Guds ord som berör och befriar människor. Vi behöver inte locka människor till kyrkan med jippon av olika slag. Vi får inte svika vårt uppdrag genom att försöka bli populistiska och inställsamma. Det samlar kanske människor enstaka gånger men berör det, befriar det, bygger det församling?

Nöden söker nåden. Det är alltid så. Predikar vi nåd i nöd kommer människor att vända tillbaka till Gud.

Det andra är båten. När jag köpte Gottfridsborg sa jag att huset inte är mitt. Det är inte heller bankens. Det är Guds. Allt vi är och har tillhör Gud. Därför kan Jesus stiga i Simons båt och använda den som predikstol. Därför kan han be om en åsna för Herren behöver den. Tänk på det som är dig kärast. Vågar du säga till Jesus: Varsågod, använd detta, det är ditt men låt mig få förvalta det efter bästa förmåga så länge. Säg bara till så släpper jag taget om det! Prylar är väl lättare att släppa taget om än sin tid eller någon man älskar.

För det tredje: Ro ut på djupt vatten. Vi gör nog ofta som Simon, han trodde han visste, han trodde han hade utforskat allt som livet har att ge. Han slet och fångsten blev mager. Han gick på tomgång. Ro ut å djupt vatten. Gud har fantastiskt mycket i beredskap åt oss. Han vill visa oss sin härlighet, djupet och höjden och bredden och vidden av sin kärlek. Vågar vi ro ut på djupt vatten kommer vi få mer än vi orkar bärga.

För det fjärde: Lämna mig Herre, jag är en syndare. Ju mer vi får se av Guds härlighet desto tydligare syns fläckarna i våra hjärtan, ljumheten, likgiltigheten, bitterheten, girigheten. Det är som när vårens första strålar lyser upp rummet och man får syn på alla dammråttor.

Guds ljus genomskådar och avslöjar, inte för att genera oss, inte för att göra bort oss utan för att nöden ska få syn på nåden.

När Simon är som mest förkrossad hör han himlens hälsning till jorden, orden som ängeln sa till Sakarias. Orden som änglarna sa till herdarna på julnatten, till kvinnorna vid graven. Var inte rädd.

För det femte: Vilka meriter krävs för att få vara ett Guds sändebud? Att vi är heligare, starkare, modigare, frommare, renare, visare? Nej, nej och åter nej. Det enda Jesus söker hos sändebudet är att vi erkänner vår nöd och hungrar efter nåden och är beredda att lämna allt och följa Jesus.

Tankar vid Musik i sommarkväll 180628

Den här veckan handlar om Johannes döparen. Vad vet vi om honom?

Vi vet att hans föräldrar, Sakarias och Elisabeth var gamla när de fick honom. Vi vet att Sakarias var präst, att Elisabet var släkt med Jesus mamma Maria.

Vi vet att Johannes föddes sex månader före Jesus. Vi vet också att Johannes inte var som andra. Han flyttade ut i öknen och levde där på gräshoppor och vildhonung. Kanske blev han ökenbo när hans föräldrar dött.

Där levde han enkelt, väldigt enkelt. Nära naturen, nära djuren, nära Gud.

Vad jobbade han med? Jo, han var diamantslipare. Han såg i varje människa det dyrbara, vackra och han predikade, utövade själavård, hjälpte människor att vända om till Gud och blir diamanter som släppte igenom Guds ljus i tusen härliga nyanser.

Han var modig. Han vågade säga sanningen, också om kungahuset och det kostade honom livet. Tala om civilkurage.

Han var den högstes profet. En profet är en människa som blivit kallad av Gud att berätta för andra om Guds vilja. I ord och handling. Vi skulle kunna kalla dem för Guds språkrör. Många tror att profeter är sådana som talar om hur allt kommer att bli. Ja, möjligen beskriver de vad som händer om människor inte omvänder sig. Men i första hand är deras ärende att berätta om Guds kärlek, Guds tålamod och Guds vilja med oss.

Finns det profeter idag? Ja, sångare, musiker, modiga klimatforskare, en och annan politiker, kanske du och jag – om än i liten skala.

Vi behöver nya profeter, modiga människor som lever enkelt, nära naturen och djuren, nära Gud. Människor som ser det vackra och värdefulla i sina medmänniskor och vågar slipa tills diamanten lyser.

Predikan Den helige Johannes döparens dag

Den högstes profet

I morgon är det sex månader kvar till jul. Jag säger det inte för att retas utan för att visa på hur kyrkoåret hänger samman. Johannes döparens mamma Elisabet var släkt med Jesus mamma Maria och när Maria blev gravid var Elisabet i sjätte månaden. Johannes var således ett halvår äldre än Jesus och det är därför vi firar den helige Johannes döparens dag vid midsommar.

Temat för denna dag är Den högstes profet. Nästan varje söndag under året läser vi ur någon av profeterna i GT. Vilka är de? Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja och Malaki.

Vad är en profet? En profet är en person som är kallad av Gud att förkunna Guds vilja. Till hög och låg, oavsett vad det kostar. Det finns flera exempel på profeter som ber att få slippa tala. Jona är den mest kände. Det kan kosta livet att tala sanningens ord in i en mörk och ond tid. Jeremia berättar att när han försökte tiga var det som brann där en eld i hans innersta.

Så var det också för Johannes döparen. Bered en väg för Herran...

Johannes skrädde inte orden när han förkunnade Guds vilja, när han manade människor att omvända sig. Han var rösten som ropade i öknen: Vänd om, vänd om. Och människor kom, lyssnade, blev träffade och vände om. Och Johannes kritik mot kungahuset kostade honom livet, han halshöggs och hans huvud bars in på ett fat. Rösten tystnade men budskapet lever.

Behövs det profeter idag? Finns det någon som ropar, som talar så att vi omvänder oss? Eller lyssnar vi inte? Är Johan Rockström en profet? Finns det artister som sjunger Guds vilja rakt in i våra hjärtan? Finns det präster, förkunnare som är uppfyllda av helig ande och väcker oss till insikt och omvändelse?

Sakarias är präst, han och Elisabeth är barnlösa och till åren komna. De har gett upp om att få barn. Då händer det. Sakarias ser en syn, en ängel till höger om rökelsealtaret. Det är typiskt för en syn eller uppenbarelse att den som varit med om den kan beskriva exakt vad som hände och vad som sas. Det är som om alla sinnen är vidöppna. Det händer idag, det händer i Aneby och för den som är med om det är det mycket omvälvande.

Vad säger ängeln? Jo, det änglar brukar säga: Var inte rädd. Och ängeln fortsätter: din bön har blivit hörd. Just det har många av oss fått uppleva den senaste tiden: Din bön har blivit hörd. Tack Gud.

Sakarias får veta att Elisabet ska föda en son, en son som kommer bli till glädje för många. Vad säger ängeln mer? Jo, vi får en beskrivning av hur vi kan känna igen en sann profet.

Det finns falska profeter och det finns sanna profeter. Vilka är tecknen på en äkta, sann profet?

• Uppfylld av helig ande, dvs går Guds ärenden inte sina egna. 
• Har egentligen bara en enda punkt på sin dagordning och det är att få människor att vända tillbaka till Gud. Lägg märke till ordet tillbaka. 
• Vänder fädernas hjärtan till barnen, dvs vill samla och hela, inte söndra och splittra. Och sätter barnens bästa i centrum. 
• Ger de ohörsamma ett rättfärdigt sinne.
• Pekar på Jesus och bereder människor på att ta emot honom i sina hjärtan. 
• Han ska bli större och jag bli mindre..

Predikan 1 sönd e Tref

Vårt dop

Vatten, vatten, vatten. Vi behöver vatten. Vad använder du vattnet till?

Dricka. Vattna blommor och grönsaker. Hunden behöver vatten, hönsen, bina, korna och fåren. Träden, fälten med nysådda grödor törstar efter vatten. Allt som lever behöver vatten. Vi tvättar oss i vatten för hygienens skull, för att förhindra smitta och sjukdomar. Vattnet ger oss liv och skyddar livet. Utan vatten – inget liv.

Tänk att Gud valt att använda just vattnet för att förklara oss sin kärlek.

Sakrament betyder helig handling. Vi har två sakrament i vår kyrka, dopet och nattvarden. För att en handling ska vara helig, kallas ett sakrament behövs två förutsättningar: ett jordiskt medel och ett ord, ett löfte, en uppmaning av Jesus. I dopet är vattnet det jordiska medlet och ordet är Matt 28:18-20: Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Döp dem i Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.

Vattnet som alla behöver, alla använder, det livgivande, livsviktiga vattnet använder Gud för att säga: Jag älskar dig. Du är min.

Så har vi talat om det livgivande vattnet. Och nu några ord om det farliga vattnet. Det är många som badar nu när det är varmt. Och flera har drunknat. Vattnet är skönt och farligt. Vatten står i Bibeln inte enbart för liv utan också för kaosmakterna. Syndafloden, Röda havet som hotade att dränka Israels folk. Stormen på Genesarets sjö som gjorde lärjungarna skräckslagna. Är dopvattnet farligt? Ja, det är det. Det är farligt för gammelAdam och gammelEva. Det är farligt för egoismen, för girigheten, för självupptagenheten, för hatet och bitterheten, för lögner och dubbelliv, för allt som är smutsigt och solkigt. Därför uppmanar Paulus oss att dränka den gamla människan med sina lustar och begär och låt den nya födas genom vatten och ande. Dö med Kristus och uppstå med Kristus. Dagligen. Det är detta som är innebörden att leva i sitt dop. Det är det som sker när vi ber om förbarmande och förlåtelse och får höra att vi är älskade och förlåtna. Utanför dörren har vi en dopgrav. Varför heter det grav? Jo, den som döps går ner från ena sidan, döps genom att sänkas ner i vattnet, symboliskt dö med Kristus och går sedan upp på andra sidan, pånyttfödd, uppstånden med Kristus, redan hemma, redan i paradiset, i sitt hjärta men inte i sin kropp.

Vi har talat om det livgivande, livsviktiga vattnet, om det farliga vattnet och nu något till sist om det lekfulla vattnet. Jag önskar att ni hade varit med igår när jag döpte Wildha Annica Gulli Mikaela. Hennes storebror Vilgot fick uppdraget att hälla upp dopvattnet och det porlade så ljuvligt i värmen. Han stod på en pall och när jag döpt hans syster blev han kvar och viskade först något till sin mor. Hon tog då vatten ur dopfunten och baddade Vilgots panna och kinder och hans ögon lyste. Sen fortsatte Vilgot att leka med vattnet, stillsamt svalkade han sina små händer i det sköna vattnet en lång stund. Och jag tittade förundrat på honom och tänkte: Han lever i sitt dop. Han förstår inte men han litar på Gud och njuter av vattnet.

Hur kan vi lyfta fram dopet, leva i dopet, plaska och svalka oss i vattnet? Hur kan vi göra dopet mer synligt i våra liv? Kan vi fira dopdagen med tårta? Alltid låta dopfunten stå framme, med vatten i för alla som törstar och längtar efter Guds kärlek?

Gud, vi ber, vattna du vårt land och vattna våra hjärtan med dopets livgivande, farliga och lekfulla vatten. Amen.

Predikan Heliga trefaldighets dag

Gud, Fader, Son och Ande

Idag är det fest. Vi har fyra tända ljus på altaret och färgen på min skrud är vit. Den vita färgen är glädjens färg. Men, vad firar vi idag?

Vi tackar Gud för våra mammor. De har burit oss under sitt hjärta, fött oss med smärta, skött oss, älskat oss, fostrat oss, gett oss mat, kläder, ett hem att bo i.

Kan man förstå en mamma? Hur hon orkat, vakat, bett, oroat sig, funnits där? Nej, det går inte att förstå. Om vi inte kan förstå, vad kan vi då göra? Tacka henne! Älska henne! Prata med henne. Leva så att hon blir stolt över oss.

Idag firar vi mamma. Och någon mer! Gud. Treenig Gud. Fader, Son och Ande. Skapare, Frälsare och Hjälpare. Gud är som våra mammor, större än vad ord kan beskriva. Därför använder vi bilder för att försöka beskriva hur Gud kan vara en och samtidigt tre.

Pierre, hur låter en treklang? Är det ett ackord eller tre toner?

Vad är detta? Tre streck eller en triangel?

Gud kan vi inte förstå. Jesus säger till och med att det är bara de som är som barn som kan förstå Gud och ta emot Guds kärlek. I en engelsk översättning står det: the babes, alltså bebisarna. Vi då, som har gråa hår på huvudet. Hur ska vi göra? Jo, vi ska omvända oss och bli som barn.

Då kan vi tacka Gud, lita på Gud, tala med Gud, älska Gud och leva så att Gud blir stolt över oss.

Idag är det fest. Den vita färgen och de fyra ljusen påminner om att det är en glädjens dag, för idag firar vi alla mammor och vi firar Gud.

Därför blir det tårta till fikat. 

Predikan Pingstdagen

Den Heliga Anden

Idag tas den nya Kyrkohandboken i bruk. Kyrkohandboken anger hur vi ska fira gudstjänst i Svenska kyrkan. Det finns ordningar för dop, konfirmation, vigsel, begravning och bikt. Det finns ordning för gudstjänst – Högmässa, Mässa och Gudstjänst – i grunden en ordning med olika uttryck. Kyrkohandboken är den åttonde i ordningen. Den förra togs i bruk 1986 och den dessförinnan 1942. 

I Linköpings stift finns en rörelse, en längtan efter mer levande församlingar. En av de sju rörelserna är: Från fokus på gudstjänstens ordning till fokus på gudstjänstens gemenskap. Varför då en ny handbok som reglerar hur vi ska fira gudstjänst? Jo, för att Gud är en ordningens Gud. Gud vet att vi är svaga, bräckliga, självupptagna. Skulle det vara upp till prästen eller några inflytelserika människor i församlingen att få forma gudstjänsten efter hur det känns skulle det kanske kännas roligt i början men det spontana skulle strax stelna och det skulle uppstå ständiga diskussioner om vilken form som är bäst. 

Jag är oerhört tacksam för Kyrkohandboken för den ger oss en ram, en fast form att följa, känna igen oss i, vila i och samtidigt ger den utrymme för det viktiga: gemenskapen med varandra, gemenskapen med Gud. Och jag är övertygad om att Guds Ande kan använda orden, bönerna och sångerna för att trösta, undervisa, förmana och inspirera. 

Jag tänkte att vi nu skulle använda gudstjänstordningen för att se hur Guds Ande verkar: 

Samling är den första rubriken och det första som händer är Klockringningen. När kläppen träffar klockan uppstår det en klang, ett ljud som bärs av vinden ut i bygden och säger: kom, kom, kom, kom. 

Det är Guds heliga Ande som kallar alla, utan åtskillnad till bön och sång. Luther skriver i sin Lilla Katekes om den heliga Anden: Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus eller komma till honom. Det är den heliga Anden som har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro såsom han kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten på jorden.Du är här för att den heliga Anden har kallat dig hit. 

Så kommer inledningsorden och det första ordet är Gud. Det är Gud vi möter, det är Gud vi tillber. Varje gudstjänst är ett möte med levande Gud. Så skönt att inte behöva börja med mig själv eller någon kändis eller mäktig politiker. 

Vi fortsätter med bönen om förlåtelse och det är också den helige Andes verk. Guds Ande visar oss att Guds kärlek är större än alla mina misslyckanden och felsteg. Vad som än har hänt så är du välkommen, sedd och tagen på allvar. Ljuset lyser upp vårt mörker så vi ser vad vi behöver korrigera i våra liv för att hitta den rätta vägen. 

Kristusropet är ett rop om förbarmande, se oss, hjälp oss. Och sedan kommer lovsången, en lovsång till Gud för allt Gud är och gör.

Vem får oss att våga tro trots allt? Vem får oss att ropa till Kristus på hjälp? Vem förlöser sången och glädjen i våra hjärtan? Den heliga Anden. Nu sjunger själ och hjärta, nu dansar Andens vind med liv och lust ger mod och tröst och smeker den otrygges kind. 

Så är vi framme vid textläsningarna. Vi läser ur en urgammal bok texter om människors möten med Gud, ord som: Frid lämnar jag kvar år er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro, tappa inte modet.Just de orden finns inskrivna i Kristusikonen. Känn ingen oro, tappa inte modet. Rakt in i vår verklighet ljuder ord från en annan tid och de börjar leva, de talar till oss, de berör, stannar kvar, blir till hjälp och tröst. Vem åstadkommer detta? Den heliga Anden. Anden vill bara en sak: peka på Jesus, väcka vår tro och vår tillit till honom. 

Andens största utmaning är nog prästen och predikan. Att få oss att lyssna, leva nära Guds hjärta, tala så att församlingen får något med sig hem att leva på. Tack och lov så står och faller inte gudstjänsten med predikan. Jag är så glad för musiken, tonerna, sångerna för där orden tar slut, tar musiken vid. Och vem är det som bär tonerna och texterna in i våra hjärtan: Guds Ande.

Trosbekännelsen är inte min eller din bekännelse utan Kyrkans bekännelse som vi får stämma in i, bo i, utforska under ett helt liv. 

Den är församlingens svar på Guds tilltal. Likaså kollekten. Gud har gett mig så mycket. Vad kan jag ge, vad vill jag räcka vidare av de gåvor jag fått? Också här är Guds Ande verksam i att forma oss till tacksamma, förnöjsamma och generösa människor. 

Så kommer vi till måltiden. Enkelt bröd och vin, Kristi kropp och blod. Hur är det möjligt att tro detta? Jag vet inte men för många och för mig är måltiden höjdpunkten, det starkaste uttrycket för Guds kärlek. Hur är det möjligt att tro? Svaret är: Guds Ande. 

Till sist: Sändningen. Vi är inte här för vår egen skull. Vi är kallade att använda våra liv, våra gåvor, vår tid och kraft att ge det vi själva fått, att älska varandra och oss själva som Gud älskar oss. Vi sänds ut att välsigna, inte förbanna, kämpa för det goda, tända ljus och sprida glädje. 

Vem hjälper oss? Hjälparen, den heliga Anden.

Låt oss bli stilla i en stunds tystnad.

Predikan Bönsöndagen

Bönen

Det finns en sång som heter Du är en bön. Tänk om det är så. Att du och jag, att varje människa är en bön. Att varje suck, varje sång, smärtan och glädjen, tacksamheten och tvivlet är en bön. Tänk om det är så att vår djupaste längtan är en bön, ångesten, de malande tankarna när vi ligger sömnlösa är bön. Tänk om gråten är bön, de lätta stegen, de tunga stegen, lyckan, besvikelsen och förnöjsamheten är bön. Tänk om Du är en bön och jag är en bön, att hela livet, allas liv är bön på samma sätt som spädbarnets liv, varje rörelse, gråten, jollret, det första leendet, hungern, tröttheten, nyfikenheten är en bön, ett samtal med en seende och älskande förälder.

Så växer barnet och börjar säga pappa och mamma och lär sig be om saker och den seende, älskande föräldern gläder sig och njuter av samtalet fast orden egentligen i behövs. För kärleken vet vad den älskade behöver men orden gör relationen så mycket rikare och djupare.

Så kommer dagen då barnet säger nej, vill inte, du är dum och barnet utforskar världen och tänjer på gränserna och blir steg för steg en självständig individ och det är som det ska. Också upproret, konflikten, brottning med livet och brottningen med den seende och älskande föräldern är bön, är samtal, är sökande. Allt ryms i relationen, tystnaden och talet, sorgen och glädjen, nyfikenheten och förnöjsamheten, kampen och vilan.

Du är en bön. Jag är en bön. Jesus visste det och för att lära oss att alltid be och inte ge upp gav han oss liknelsen om änkan och domaren. Den tycks uppmana oss att tjata på Gud dag och natt för att få det vi ber om. Men tittar vi närmare på texten så handlar det om en änka. Änkorna i Israel hade låg status och behandlades nedlåtande. Änkor, faderlösa och främlingar nämns ofta i samma mening och Bibeln uppmanar gång på gång till att se dessa grupper av människor och visa dom omsorg och kärlek för de har samma värde som alla andra. När vi ropar till Gud dag och natt för att få egna fördelar på bekostnad av andra då får vi nog ropa. Då är Gud som den förälder som låtsas slå dövörat till i väntan på att barnet ska se längre, gå ut ur sig själv, lära sig att dela med sig. När vi ropar till Gud dag och natt för de mest utsatta, de minsta, de utan röst och makt då svarar Gud, då ger Gud oss rätt, då blir vi mer levande, upplever större mening och kanske leder det till att tron och tilliten till Gud fördjupas.

Jesus säger: Ge inte upp. Fortsätt be också när det ser mörkt ut, när det är svårt och svart, för jag är med i kampen, jag går vid din sida.

Dagens samlingsbön är värd att lära sig utantill för den säger med få ord väldigt mycket om bönens innersta väsen.

Gud

vår tillflykt och vår starkhet,

tack för bönens gåva och möjlighet.

Hör vår bön

svara oss i din kärlek

handla med oss efter din vilja.

Låt vår bön bli en kamp för det goda

och en vila i dig.

I Jesu namn

Amen

Vårtal Askeryd 180430

Äntligen är dagen inne då vi får sjunga in våren. Äntligen är den långa vintern över, den längsta på 100 år.

Jag vill i mitt vårtal säga något om vårtecknen, något om varsamhet, något om att det är valår och till sist något om vi-känslan.

Vilka vårtecken har du hittat? Vilka brukar du spana efter? 

I min trädgård på Gottfridsborg vid Stalpet har jag höns, tre tuppar och sex hönor. På hösten ruggar hönorna och sen vilar de och på våren börjar de värpa. Denna månad har jag fått 100 ägg, Vilken gåva och vilket vårtecken. Och Rut som är sex år och äldst av hönorna värper de största äggen.

Ett annat vårtecken är när bina den första varma dagen rensningsflyger. De är så väluppfostrade så de bajsar inte inne i kupan. De håller sig hela vintern men när våren kommer och det är mer ä sju grader varmt ute så flyger alla ut och tömmer magen. Vilken lättnad det måste vara. Vilken befrielse.

I dammen finns karpar, Koi och guldfiskar. De slutar äta när vattnet blir kallt på hösten. De går ner i den djupaste delen av dammen och går liksom i ide. Pulsen går ner, matsmältningen stannar av och där står de och väntar på våren. Denna vinter har de väntat i sex månader. Och som jag har spanat. Ett tag trodde jag att de dött. För vem kan överleva på botten av tillvaron utan mat och lek i ett halvt år. Men så fick jag syn på dem förra veckan och alla lever och nu vet vi att våren är här.

Det andra jag vill säga något om är varsamhet. Du har säkert hört talas om bi-döden. En av orsakerna till att bin och humlor, våra viktigaste pollinatörer dör är ett bekämpningsmedel som heter Neonikotinider. Det används inom jordbruket, främst vid rapsodling och får till följd att bina inte kan fortplanta sig och att deras nervsystem skadas så att de förlorar orienteringsförmågan när de är ute och flyger. I veckan som gick beslutade EU att förbjuda dessa bekämpningsmedel. Biodlare i hela Europa jublar medan en och annan bonde blir arg. Frågan är inte lätt men om vi slår ut alla pollinatörer så kollapsar till sist hela det ekologiska samspelet som behövs för att vi ska få mat på bordet. 70-80 % av det vi handlar i affären är producerat med hjälp av bin och humlor.

Går bina under går mänskligheten under. Därför behöver vi göra allt vi kan för att skona bin och humlor och vår jord.

I år ska vi rösta, det är valår. Vår demokrati är inte hundra år gammal. Man räknar demokratins födelse från den dag då Sverige fick allmän rösträtt, dvs då även kvinnor fick rösta. Idag finns det starka krafter som försöker undergräva demokratin i Europa och i Sverige. Och allt fler unga anser att demokratin inte är så viktig. Mina vänner, vi måste utnyttja våra medborgerliga rättigheter och göra allt vi kan för att lägga vår röst på det parti som vill bygga ett samhälle för alla, ett samhälle där våra grundläggande värderingar värnas, ett samhälle där alla får plats.

Till sist något om vi-känsla.I Askeryd är ni goda föredömen i att hålla samman, gå samman och göra skillnad, skapa en vi-känsla och en vi-anda som man talar om långt utanför socknens gränser. Ni som bor här tycker kanske att det är självklart, men det är inte det. Och denna sammanhållning är viktigare än någonsin. Även om vi med telefon och på sociala medier kan ha hundratals vänner så mår allt fler allt sämre. Den psykiska ohälsan ökar, inte minst bland barn och ungdomar. Ett botemedel är att ses öga mot öga, tala gott om varandra, räkna med varandra och göra saker tillsammans. Det gör ni i Askeryd. Fortsätt med det för då blir det vår också i frusna själar och hjärtan. 

Ett fyrfaldigt leve för våren: den leve HURRA, HURRA, HURRA, HURRA.