Predikan Första söndagen i advent

Så märkligt det är att inte kunna fira gudstjänst som vanligt. Så svårt det är att inte få ses, att inte få vara tillsammans på kyrkoårets första dag i fyllda kyrkor. Det är en sorg, människor gråter och längtar, hoppas och ber. Hur länge ska detta pågå? Hur länge måste vi vänta på att pandemin ska klinga av? 

Hosianna! Hosianna är en bön, ett rop: Hjälp oss, rädda oss. Kören är stor, sången ljuder genom alla tider, över hela vår jord: Hjälp oss, rädda oss. Och jag tycker mig höra att det är fler som sjunger idag än tidigare, nöden är större, ropet är starkare och till och med bina och fåglarna, och haven och bergen och glaciärerna stämmer in i ropet. Hosianna. För att inte tala om alla de flickor och kvinnor över hela jorden som lever i förtryck och tvång. Hjälp oss. Rädda oss. 

Skaran i Jerusalem sjöng Hosianna. De hade också väntat och längtat. På vad? På vem?

Jo, de hade läst profetens ord om att natten skall vika där ångest nu råder, att det folk som vandrar i mörkret skall få se ett stort ljus och över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. 

De hade levt i fångenskap och förtryck och nu var deras land ockuperat av främmande makt. De levde i ständig rädsla och osäkerhet. De längtade efter en annan kung för de hade läst raderna hos profeten Sakarja om kungen som kommer ridande på en åsna. De hade läst orden i Judiths bok där det står: Ty din makt beror inte på stora arméer, ditt välde inte på starka kämpar. Nej, du är de förtrycktas Gud, du är de svagas hjälpare, de kraftlösas försvarare, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp. 

Så kommer han där, en annorlunda kung, en annan sorts ledare. Han sitter inte på höga hästar och ser ner på människor. Han rider på en åsna så han kommer i ögonhöjd med dem han möter. Han ser människor, han ler och hans blick är annorlunda, den värderar inte, den underkänner inte, den är fylld av kärlek. De som mötte hans blick såg Judiths ord gå i uppfyllelse: Du är de förtrycktas Gud, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp. 

Idag startar julinsamlingen till ACT, Svenska kyrkans internationella arbete. Tvångsäktenskap, könsstympning,  våld i hemmet och andra övergrepp krossar drömmar och slår sönder liv. Genom att ge en generös gåva ställer vi oss på Jesu sida i kampen för all flickors rätt till ett värdigt liv. För Gud är de förtrycktas Gud, de svagas hjälpare, de kraftlösas försvarare. 

Idag ska Aneby pastorat miljödiplomeras i Fas 2 och man kan fråga sig: finns det något i dagens text som handlar om miljön? Ja!

Jesus kom ridande på en åsna. Han ägde inget eget fortskaffnings-medel. Han lånade, eller ska vi säga att han leasade en miljövänlig åsna från en åsnepool. Herren behöver den. Han skall strax lämna tillbaka den. Jesus levde enkelt. Han levde hållbart och klimatsmart. Han visste att Guds skapelse måste värnas och vårdas. 

Ibland säger vi att vi inte ska ta något för givet. Är det inte just det vi ska? Ta det för givet, ta emot livet och varje hjärtslag som en gåva, ta dagen och maten för given, given åt oss av Gud, alla goda gåvors givare? De ägodelar vi har, de pengar och prylar vi har, allt är till låns, allt är oss givet att förvalta och sedan räcka vidare. Också våra vänner, vår kraft, lusten, livet, förmågan är gåvor som vi ska ta för givna och tacka Gud för. Gör vi det, skapar vi rum för det heliga, för det som inte är till salu. Vi upptäcker att det vackraste och viktigaste i livet är gratis, gåvor av nåd som väcker förundran och varsamhet. 

Ylva Eggehorn skriver i boken: Natt och Dag: Om vi på nytt förmår skapa ett rum för det heliga i våra kyrkor - en plats där Gud och människa hejdar sig på tröskeln till varandras mysterium. En plats där vi inte agerar för att annonsera eller förevisa vad vi håller på med eller hur duktiga vi är. Gud kan inte användas för att bygga framgång... eller harmoni eller bättre fungerande människor. Gud är oanvändbar, lika oanvändbar som en kärleksnatt. Han kallar oss ur djupet av oss själva, mitt i våra liv, till ett möte som han har betalat det fulla priset för. Vi behöver inte helhet och harmoni till varje pris, men vi behöver den kärlek som heter mottagande. Så långt Ylva Eggehorn. Och detta är min önskan och bön inför det nya kyrkoåret, att vi på nytt ska förmå skapa rum för det heliga i våra kyrkor, en plats där Gud och människa hejdar sig på tröskeln till varandras mysterium. 

Det är svårt nu. Det är sorgligt att inte få mötas och fira gudstjänst i fyllda kyrkor. Och ändå sker undret, trots allt. En annorlunda kung kommer till oss, till dig där du är, till mig där jag är. Han kommer med det som vi allra mest behöver. Nåd och frid. För Gud är de förtrycktas Gud, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp. 

Hosianna. 

Predikan Domsöndagen

 Längtan. Det finns så mycket längtan i oss. Kanske är den idag starkare än på mycket länge. Vad längtar du efter? Längtar du efter att kunna ses, kramas, ta i hand, resa, umgås utan att vara rädd. Längtar du efter att få träffa barn och barnbarn? Längtar du, som jag, efter den dag då pandemin är över, den dag då vi kan leva ett normalt liv, utan rädsla?

Vet ni vad jag längtar efter mer? Jag längtar efter domedagen. Jag längtar efter att Jesus ska komma tillbaka. För det står i Bibeln att den dagen ska allt det onda och svåra ta slut. Den dagen ska vi få se Gud ansikte mot ansikte och och Gud kommer se på oss med kärlek för han har också längtat. "Äntligen", kommer han viska. "Välkommen hem". Och han kommer se tårarna på våra kinder, ta fram sin finaste näsduk och varsamt torka bort tårarna. Medan Gud torkar tårarna från våra kinder kommer han säga: "Var inte rädd. Det är över nu". För den dagen kommer sanningen att segra, den dagen kommer livet segra över döden, det goda kommer segra över det onda, ljuset kommer besegra mörket. Träden, berättar Hesekiel, kommer bära frukt varje månad, bladen kommer inte vissna och frukten kommer aldrig ta slut, ingen kommer behöva gå hungrig och alla sår kommer läkas. Den dagen kommer vår djupaste längtan att uppfyllas. Vi kommer inte sakna något. Paulus skriver: Liksom alla dör genom Adam, så skall alla få nytt liv genom Kristus. Som jag längtar! 

När kommer detta ske? Vi vet inte men en sak vet vi: Vi har aldrig varit så nära den dagen som vi är nu. 

När jag var ungefär 15 år bodde vi i ett hus med en stor trädgård. Pappa tyckte om att påta i jorden. Han sådde och vattnade och väntade på att det skulle växa. En dag bad han mig gå ut och rensa ogräs. Det var inte det jag tyckte mest om, men jag jag lommade iväg, la mig på knä och tittade på de gröna groddarna. Det var ju omöjligt att se vad som var blommor och vad som var ogräs. Så jag ropade på pappa och bad honom komma ut och visa mig. Det var ändå svårt. 

Så är det med det som är ont och det som är gott. Ibland är det svårt att veta. För ibland är det som först verkar ont något som kan bli gott och det som först verkar gott kan visa sig vara ont. Jesus berättar om några som kastar ut nät. När de dragit upp nätet måste de sortera, de måste ta vara på den goda fisken och kasta bort den dåliga. De måste ha kunskapen, kunna se skillnaden. Och en dag, säger Jesus, ska de onda skiljas från de rättfärdiga. Det handlar om dig och mig, om alla människor. En dag ska vi genomlysas, våra liv ska granskas, sanningen ska komma fram. Men det är inte vem som helst som granskar, som sorterar och avgör. Det är Guds änglar och jag tänker att om de är osäkra så kommer de ropa på vår himmelske Fader och be honom visa dem. För Gud är kärlek, Gud känner oss bättre än vi själva gör och när han ser på oss med kärlekens blick kommer han bara se det vackra och goda. 

Jag tror inte att skiljelinjen går mellan oss människor, mellan onda och goda. För vem är alltigenom ond? Vem är alltigenom god? Nej, jag tror att skiljelinjen går rakt igenom oss, för också i mig finns avund, girighet, likgiltighet. Också jag gör skillnad på människor, jag tänker mer på mig själv än på andra. Fast jag vet att det är fel så handlar jag fel. Varje dag. 

Det finns bara en som är god, som är rättfärdig, en som aldrig har syndat och det är Jesus. Kanske är den där elden som Jesus talar om en renande eld, en eld som bränner bort allt det som jag skäms för, som jag vet är fel, som skadar mig själv och andra. 

Det berättas om en guldsmed som gjorde upp en eld. På elden satte han ett kärl med guldmalm som smälte och då kom slagget upp till ytan, de smutsiga. Varsamt tog han bort slagget med en slev och på frågan hur länge han höll på svarade han: Till dess att jag kan se min spegelbild i ytan. 

Vad längtar du efter? Jag längtar efter den dag då Jesus kommer tillbaka, domens dag då det onda ska rensas bort, återseendets dag då Gud viskar: "var inte rädd. Det är över nu".