Predikan 1:a söndagen i advent 2014

Ett nådens år

Först vill jag önska er ett Gott nytt år, ett gott nytt nådens år.

I måndags kom fyra ungdomar hit till kyrkan. De är från Eritrea. De har flytt hit med livet som insats för att få en framtid, en trygghet. Varje dag är en väntan - på tid hos Migrationverket, på besked. Medan de väntar vill de lära sig svenska och nu hade de hört att SFI finns här. De visste att de inte är behöriga att studera förrän de fått uppehållstillstånd men de chansade. Kanske kunde det göras ett undantag. De är så angelägna att lära sig språket för de vet att språket öppnar alla andra dörrar till en en ljusare framtid.

I går var vi med på julskyltningen och bjöd på kaffe och pepparkaka och samlade in pengar till julinsamlingen: Låt fler få fylla fem.

Den ene efter den andre kom fram till mig och sa: Peter, vi måste göra något för tiggarna. Kan inte kyrkan agera? Jo, sa jag. Vi har planer! När jag kommer tillbaka från semestern ska vi försöka få till stånd ett möte med tiggarna, tala med dem, fråga vad vi kan göra för dem och sedan bjuda in till ett offentligt möte där vi får ställa våra frågor, hjälpas åt att hitta goda lösningar.

I dag samlas människor över hela världen och sjunger Hosianna. Vi lovsjunger Jesus, han som grundade fridsriket på jorden, det rike som bygger på kärlek, inte hat; som bygger på försoning, inte hämnd. Ett rike där alla får plats, där alla har samma värde, där alla har något att bidra med.

Sverige har länge varit ett kristet land. För många tiggare och flyktingar är detta paradiset på jorden. Eller som en kristen flykting sa: Gud bor i ert samhälle. Jag tror inte vi förstår hur bra vi har det!

Det finns 51 miljoner flyktingar i världen idag. 95 000 av dem väntas hit nästa år. Av dom beräknas 66 000 få PUT. Länsstyrelsen vill att Aneby ska ta emot........73 personer, lite drygt en procent av Anebys befolkning.

Nästa vecka ska kommunstyrelsen ta beslut i frågan. Bed för dem!

Ett nådens år! Det är sprängkraft i dom orden. Ett nådens år för vem?

Vad behövs för att alla kommuninnevånare ska känna trygghet, frihet, glädje, mening? Jo, att vi alla hjälps åt. Men vad hjälper det vad lilla jag gör?

När kungen i Guds rike ska hyllas av folket väljer han att rida på en enkel åsna. Typiskt Jesus. Typiskt Guds rike.

Hur är det Paulus skriver: det som är dåraktigt för världen, det som är svagt, det som världen ser ner på, det utvalde Gud.

Åsnan, det är du och jag. Hur är det med oss? Jo, det första som sägs om oss är att vi är bundna. Vad är du bunden av? Bekvämlighet, rädsla, feghet, oro? Jesus vill lösa dig och mig från det som binder.

Varför? Herren behöver oss!!! Var och en av oss har fått gåvor som behövs i Guds rike. Alla behövs. Ingen kan undvaras. Herren behöver dig! Hör du det? Undrar du var, när, hur, fråga? Bed. Pröva dig fram. I Markus berättas det bara om en åsna, en ungåsna. Matteus låter fölet få med sig stoet. Att göra något för tiggarna och flyktingarna är att bära Jesus till dem. Det kräver mod och fantasi och tillit. Det är lättare att göra det tillsammans än alldeles själv.

Vi kommer behöva faddrar, värdfamiljer, personer som bjuder hem en flyktingfamilj på middag, som ställer upp som god man, kanske hyr ut sitt hus. Vi ska inte göra som Bert Karlsson, bunta ihop dem och tjäna pengar på dem. Vi ska behandla dem som vi själva skulle vilja bli behandlade.

Åsnan har stora öron och tålig rygg. Den skyndar långsamt och går stadigt även om vägen är smal. Åsnans oansenlighet placerar Jesus i ögonhöjd med omgivningen. Det är hans frid, hans kärlek, hans vilja som ska synas, inte du och jag.

Vi står inför ett nytt år. Ett nådens år med nya utmaningar. Om vi går samman, låter Jesus lösa oss från det som binder och säger ja till att bära Jesus till våra medmänniskor kommer lovsången att höras vida omkring!

Predikan Domsöndagen 141123

Kristi återkomst

Jag blev så glad i går morse! Solen sken! Ljuset hade återvänt efter veckor av mörker och regn.

Med ljuset kom avslöjandet. Plötsligt såg jag att mina fönster behövde putsas. Jag upptäckte löv och hundhår på golvet, fläckar och smulor på diskbänken. Det efterlängtade ljuset som gav energi och glädje blev samtidigt till en dom. Peter, du behöver städa!

Efter frukosten började jag städa i hönshuset. En massa bråte – påsar, kartonger, brädor, glasbitar, skruvar, skålar och över allting låg ett tunt lager av damm. Jag bar ut allt, storstädade och gjorde fint. Bråten sorterade jag i det som skulle kastas och det som skulle sparas. Så skönt det är att storstäda!

Innan jag var klar började det skymma. Plötsligt kände jag röktlukt och upptäckte strax att grannen eldade i trädgården. Vad? Skräp. Döda kvistar, löv, bråte.

En dag kommer solen att gå upp. Ljuset kommer avslöja sakernas tillstånd. Alla har syndat. Det finns ingen med rena händer. Hur vi än skurar i våra liv ligger det ett tunt lager av damm över våra tankar, ord och handlingar. De godaste avsikterna, de mest osjälviska handlingarna smutsas av beräkning och egen vinning.

Det finns en sak i dagens text som jag har svårt för, där jag inte känner igen Jesu sinnelag och det är när det talas om ett skiljande, en utsortering av de onda. Går skiljelinjen mellan oss människor eller rakt igenom oss? Är det inte så att varje människa bär på förmågan att göra oändligt ont och oändligt gott? Jag tror inte att det är en artskillnad mellan ont och ont, endast en gradskillnad. Visst vill vi att det ska sättas en gräns för ondskan, men finns det verkligen människor som är alltigenom onda? Kanske? En sak vet jag: att jag också kommer att vara bland dem som kastas ut, som förkrossad gråter när jag får se min feghet, min dubbelhet, min ljumhet, min girighet. Bland de utkastade och dömda står en ljus gestalt, sårmärkt, nedstigen till dödsriket – ad infernum – för min skull. Då förstår jag varför jag och alla andra är här: Inte för att förgöras utan för att renas av Guds kärleks eld. För Gud vill att alla ska bli räddade. 

Läs 1 Kor 3:11-15.

Vid livets och tidens slut ska jorden och våra hjärtan storstädas, allt sorteras, elden tändas och skräpet brännas. Och jag längtar efter den dagen. Jag längtar efter den dag då allt ska få sin rätta färg, sitt rätta namn, sitt rätta värde. Jag längtar efter den dag då Gud ska bli allt i alla och överallt.

Att Gud en dag ska döma är viktigt. Rannsakan är ett uttryck för respekt, djup respekt för vår fria vilja. Vore vi marionetter skulle vi vara utan skuld. Men nu är vi fria varelser med ansvar och skuld. Därför är domen ett tecken på Guds kärlek.

Vi skapades av kärlek till kärlek. Därför kommer domaren ställa bara en fråga: Älskade du? 

Mig? Dig själv? Din medmänniska som dig själv? Tiggaren vid Ica? Den som var besvärlig? Älskade du växterna, djuren, bäckarna, blommorna och bina?

Tänk om vi stannar inne och städar och missar allt underbart? Tänk om vi stressar så inför julen att vi är helt slut när själva firandet börjar? Älskade du?

Gud är kärlek: han vill inte att vi av rädsla ska sitta inne och putsa silver när solen skiner och livet ler?

Rubriken för dagen är Kristi återkomst. Tänk er att ni har en vän som ni har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen. Ni har inte setts på oändligt länge och där står din vän. Ni faller i varandras armar, gråter och skrattar om vartannat och slår er sedan ner för att samtala. Ni möts ansikte mot ansikte, närvaron fyller rummet, din vän ser dig djupt i ögonen och frågar: Hur är det? Och du börjar berätta - somligt går lättare, annat är svårare men kärleken från honom öppnar ditt inre på vid gavel och du berättar - gråtande, skrattande, befriande - allt, precis allt. När du så småningom tystnar är också handin vän tyst. Ni är på helig mark, orden är överflödiga, allt är stilla frid och du inser att du kommit hem, hem till dig själv. Hem till Gud.

Det finns tre sätt att förbereda sig inför domen och Kristi återkomst:

Öva dig i att dö – släppa taget, kontrollen 

Öva dig i barmhärtighet gentemot dig själv och allt skapat

Leta efter Jesus - i dina medmänniskor, i bönen, nattvarden,

Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort

men den trösten jag ej glömmer

att min broder Jesus dömer.

Öppning i Andrum nr 4 2014

I lördags fikade jag på ett konditori. Jag var där med min dotter och hennes pojkvän. Fikat var gott och samvaron värmde. Vi möttes i ögonhöjd, på lika villkor för att dela liv en liten stund.

Vid bordet intill satt en familj, mamma, pappa och två pojkar i 7-8 års åldern. Åsynen av familjen väckte minnen hos mig av mysiga stunder när mina barn var små och jag såg framför mig festisar med sugrör, smulor, kladdiga munnar, värme och närhet och liv!

Så märker jag att det är tyst vid bordet där familjen sitter. Jag tittar bort mot dom och lägger märke till att pappan är upptagen av att läsa sin tidning och mamman är upptagen av sin smartphone medan en av pojkarna storögt söker ögonkontakt. Våra blickar möts. Ingen ler, för avståndet är för stort. Jag blir ledsen inuti och minns alla de gånger då jag var barn och längtade efter att bli sedd. Senare tar jag upp ämnet med mina döttrar och frågar hur det var när de var små. Hurdan var jag som pappa? Möttes våra blickar? Möttes vi i ögonhöjd? Jag kan inte låta bli att ge mina döttrar ett råd: snälla, den dag ni får barn och går ut och lördagsmyser på konditori, stäng av telefonen, låt tidningen ligga, var närvarande!

Handlar inte julens budskap om detta? Att mötas på riktigt, i ögonhöjd? Är det inte därför Gud låter sig födas som ett litet barn, lagt i en krubba – i ögonhöjd med de små, de med lägst status, i ögonhöjd med dem som knäböjer? För att se oss, ge oss sin kärlek, driva ut rädslan och ge oss mod att vara människor. Runt Barnet samlas alla sorters människor, hög och låg, rik och fattig. Där möts vi bortom våra skillnader. ALLA FÅR PLATS!

Att mötas i ögonhöjd kan tyckas trivialt men den som alltid blir förbisedd vet att äkta möten ger liv, att bli osynliggjord dödar.

Därför inbjuder Aneby Kristna Råd till Gemenskapsjul – en stund på julafton då det är fest, sång, samtal och livgivande möten. Alla får plats! Därför kallar kyrkklockorna till julbön, julnattsmässa och julotta för att vi ska få höra ängeln säga till oss som bor i mörkret: var inte rädda! Gud finns mitt ibland oss, inom räckhåll, i ögonhöjd för att förvandla era liv!

Gud gav sig själv! Tänk om vi vågade minska ner på julklappsinköpen och i stället välja samvaro, närvaro, att ge oss själva! Som en av mina vänner gör när han ser en tiggare; han sätter sig ner bredvid tiggaren och ser världen ur dennes perspektiv!

Storögt söker vi ögonkontakt med varandra. Måtte inte julbestyr och klappar, tidningar och telefoner skymma blickars möten!

Med önskan om en välsignad jul!

Peter Andreasson

kyrkoherde

Predikan sönd före Domsöndagen

Vaksamhet och väntan

Det är tungt nu. De gråa dagarna går över i långa svarta nätter och över allt hänger fukten som en blöt filt.

Fiskarna i dammen har gått ner på djupet och stängt av matsmältningen. Bina har klotat ihop sig runt drottningen. Hönsen har slutat värpa. Träd och buskar ser ut att vara utan liv.

Vi kurar ihop oss och undrar vad som händer i världen: strömmen av flyktingar, tiggarna, klimatförändringarna, ebola. Vad kommer härnäst?

Men allt är inte svart! Allt är inte tyst!

I allt som lever finns en vaksamhet, en väntan, en längtan efter ljus och värme, vår och sommar då allt ska nå sin innersta bestämmelse. När tiden är inne, då kommer fiskarna att stiga mot ytan, börja äta, leka, försöka fånga insekter. När tiden är inne flyger bina ut, rensar magen och börjar samla nektar och pollen. När tiden är inne och ljuset återvänder, då börjar hönsen värpa. När tiden är inne kommer knopparna att brista i ett Äntligen.

Förr sjöng man hemlandssånger. Våra förfäder levde i vaksamhet och väntan, i längtan efter att få komma hem till himlen, till Gud. Nu hör man inga hemlandssånger sjungas. Har vi slutat längta efter himlen och Jesu återkomst? Är det så att reklamens löften om pardiset i Thailand eller lyckan du kan få känna om du köper den senaste telefonen dövar vår djupaste längtan? Har marknaden blivit vår nya Gud och konsumerandet vårt sätt att döva vår existentiella hunger?

För liksom kycklingen inuti ägget djupt inom sig vet att detta inte är allt så vet vi människor, djupt inom oss att detta inte är allt. Det finns en hunger, en väntan, en längtan efter att få komma hem, hem till oss själva, hem till Gud, hem till den vars likhet vi blev skapade till.

I antikrundan söker experten alltid efter äkthetsstämpeln. Stämpeln som intygar vem som gjort mästerverket. I varje människa finns den stämpeln: Skapad av Gud, tillhörig Gud.

Det vi gläds åt, längtar efter och njuter av är skärvor som återspeglar paradiset. När vi fascineras av den senaste tekniken, av de vackra stränderna i Thailand skulle vi kunna tänka: om detta är så fint, så vackert, så obeskrivligt underbart, hur är det då inte i himlen, hos Gud. Om vi upplever kärlek och vänskap skulle vi kunna tänka: om denna vänskap gör mig glad, hur salig kommer jag inte bli av att få möta Gud ansikte mot ansikte, Gud, som är kärlekens källa?

Tecknen på att vi närmar oss vår bestämmelse är Glädje, Befrielse, Äkthet och Nåd. Där det finns glädje, befrielse, äkthet och nåd, där är Guds rike.

Att söka efter Guds rike för att finna det som djupast mättar kostar på. Ja det kostar allt och är samtidigt gratis. Av nåd. Guds rike finns inom oss. Det måste innebära att varje människa vet någonstans djupt inom sig vad det handlar om. Glädje, befrielse, äkthet och nåd. Framförallt vet vi när vi saknar det. Jag talade förra helgen med en ung kvinna som lever i en relation där hon måste anpassa sig. Det måste vi ju i alla relationer men längtan efter kärlek är ibland så stark i oss att vi omärkligt går över en gräns, där vi anpassar oss så mycket så vi till sist förlorar glädjen och äktheten, förlorar oss själva. Gör vi inte så lite till mans, att vi anpassar oss, gör om oss för att duga och bli accepterade.

Våga vänta! Våga lyssna! Spring inte hit eller dit! Gå inte på alla fagra löften om lycka. Var kräsen i ditt sökande och fråga dig om det som erbjuds skänker glädje, befrielse, äkthet och nåd. Saknas någon del så tacka nej! Också om det är en präst eller pastor som kommer med löftena.

Vänta, som fiskarna, som bina, som hönorna, som knopparna. Skulle bina börja flyga nu skulle hela samhället gå under, som det gjorde på Noas och Lots tid och som det riskerar att göra i vår tid. Girigheten, brådskan, att snabbt bli lycklig och framgångsrik även om det innebär att man sätter sig i skuld och säljer sin själ leder till fördärvet.

Lev vaksamt, vänta, ta din längtan på allvar, låt ingen lura dig. För Guds rike är inom oss. När tiden är inne kommer Kristus oss till mötes och vi kommer känna igen honom som vår djupaste längtan.

Psalm 310:2

Vid tomhetens och intets gräns, en röst mig når, den är en väns. Du kommit hem, den säger. Och såren läks och sången föds, vad djupast i mitt liv jag sökt och längtat till, jag äger.

Det är tungt nu. De gråa dagarna går över i långa svarta nätter och över allt hänger fukten som en blöt filt. Men allt är inte svart! Allt är inte tyst! I allt som lever finns en vaksamhet, en väntan, en längtan efter ljus och värme, efter att komma hem!

Predikan vid minnesgudstjänsten i Aneby kyrka

Alla helgons dag 

I morgon ska jag åka till Vimmerby och tända ljus vid min fars grav.

Om han hade fått leva skulle han ha fyllt 90 år om några veckor. Han dog för mer än 20 år sedan. Jag har vant mig vid tomrummet men då och då gör sig saknaden påmind. Inte som en smärta. Mer som en längtan efter att höra hans röst, få sitta ner och dela tankar och erfarenheter om livet, om att vara präst och kyrkoherde, pappa, människa.

Min far dog hastigt. Vi hann aldrig ta farväl. Och när begravningen var över kvävdes sorgen av en fulltecknad almanacka.

Det är som om vi förlorat förmågan att sörja, eller modet. Sorgen behöver tid och rum. Sorgen behöver vänliga blickar och en axel att luta sig mot. Sorgen behöver omsorg, ord, bilder, symboler och mera tid. Sorgen vill ut liksom glädjen, uttryckas, målas, sjungas, berättas.

Jag tänker på bilden i utställningen, den mörka bilden med orden: om varje förlust jag upplevt var ett halsband skulle jag inte orka gå.

Utlevd sorg, sörjd sorg öppnar för glädjen. Jesus säger: Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.

Döden är inte slutet, den är inte punkten efter livets mening, den är ett kommatecken som berättar om en fortsättning. Och jag tänker att varje ljuslåga på kyrkogårdarna har samma budskap, att ljuset övervinner mörkret, glädjen följer på sorgen och uppståndelsen väntar oss när vi dör.

Därför säger jag inte om min far att han gick bort, jag säger att han fick komma hem till Gud.

Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.