Lovsång
Vad är du tacksam över? Tänk efter.
I psalmen Härlig är jorden, finns det en rad som tagit tag i mig. Aldrig förstummas tonen från himlen. Det ljuder en lovsång sedan skapelsens morgon, en lovsång i himlen, en sång som änglarna sjöng för herdarna på marken, i mörkret och som sedan aldrig tystnat. En lovsång till Gud, inte främst för alla goda gåvor han ger oss, utan för att Gud är Gud. En lovsång till Lammet, till Jesus vår storebror som älskade oss tillbaka till Gud. En lovsång till Guds ära som aldrig ska upphöra.
En sång som stiger upp ur tacksamma hjärtan, ur mörkret och sorgen och kampen, för så är det i psaltaren. Först klagan utan censur, ärligt, rättframt, djupt mänskligt och sedan, på slutet av psaltarpsalmen, lovsången. Som om sorgen och klagan gröper ur hjärtat för glädjen och tacksamheten, som om motgången och smärtan stämmer instrumentet för de vackraste tonerna. För så var det för Lina Sandell. Vi fick i går lyssna till hennes livsberättelse, en berättelse som är kantad av sjukdom och sorg, en berättelse om tron på Jesus, om trösten och tacksamheten.
Vi sjunger psalm 260.
Tonen från himlen ljuder ständigt. Allt skapat lovsjunger Gud. När koltrasten sjunger så där alldeles onödigt vackert, kom inte och säg att den bara markerar revir. Och när honungsrosen vid min husknut slår ut och doften sprids med vinden, och bin och humlor tumlar omkring berusade av lycka, vad är det om inte lovsång till vår Gud.
Det finns en kraft i lovsången, för när vi sjunger och tackar så stämmer vi våra hjärtan i samma tonart som den änglarna sjunger i.
För åtta år sedan lyssnade jag till ett föredrag av en kvinna som varit högt uppsatt chef inom Astra Zeneca. Allt hade gått hennes väg, hon hade nått toppen, hon tjänade kolossalt med pengar, men hon var inte lycklig. Något gnagde i henne, skavde, knackade på. Hon sa upp sig med omedelbar verkan och sökte upp en präst och frågade om han visste vad det kunde vara. Han berättade för henne om Jesus, om den kristna tron, om nåden, om att i Guds rike är den störste minst och den siste först. Hon kom till tro, sålde allt hon ägde och flyttade in i kommunitet. Jag frågade henne vad hon tänkte om Svenska kyrkan, om de interna striderna, om självupptagenheten, om all kraft som går åt till administration i stället för möten med människor.
Då tittade hon på mig en stund och sedan sa hon: Än har jag inte hört stenarna ropa.
Svenska kyrkan är i sanning ett ofullkomligt sammanhang, med stora utmaningar, men så länge lovsången ljuder och människor ber med och för varandra och tron på Jesus väcker lovsången till liv, behöver stenarna inte ropa.
Och jag tänker på nöden som Jesus mötte och som vi möter, på alla som är rädda, oroar sig för ekonomin, för framtiden, alla som ligger vakna i vargatimmen. Tänk om nöden fick möta nåden, så att lovsången fick förlösas. Tänk om vi kunde hjälpas åt att berätta det Jeremia säger: Med evig kärlek älskar jag dig…..
Så vad vill du tacka Gud för idag? Strax ska du få göra det….
