Predikan 10 söndagen efter Trefaldighet

 Nådens gåvor

 

Hemma har jag nio bisamhällen. Ett samhälle kan innehålla ca 50 000 bin. Och det märkliga är att alla behövs, ingen kan undvaras. Alla, precis alla bin har sin speciella uppgift. Drottningen håller samman hela samhället – inte med piska, inte med morot, inte med hot eller muta utan med sin doft. 

 

Så är det också med oss. Vi hör samman, vi behöver varandra. Ingen kan undvaras, alla behövs. Gud har skapat oss olika. Inte för att vi ska bli kopior utan för att vi med våra olikheter ska komplettera varandra, vara nådens gåvor till varandra.

 

Den som hittar sin plats tar ingen annans, skriver Tomas Sjödin. Den som hittar sin plats, tar ingen annans – och när vi hittat vår plats och samspelar med andra som hittat sin och var och en får bidra med sina gåvor, då doftar det. 

Här är det frestande att börja beundra de begåvade människorna. De smarta, snabbtänkta, starka, effektiva, outtröttliga. Vad säger Paulus: Ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning. I Guds rike är den minste störst och den siste först. Det får vi aldrig glömma. 

 

Så till dagens text. Den handlar om församlingen, den kristna gemenskapen. Vad är det första och största texten vill säga oss? Jo, att Jesus är mitt ibland oss när vi kommer samman i hans namn. Jesus är mitt ibland oss med sin Kristusdoft, som drottningen finns mitt i samhället och där Jesus får vara i centrum där får alla plats, där finner alla sin uppgift, där doftar det av kärlek. Där är det lätt att andas. 

 

Men ingen mänsklig gemenskap är problemfri. Våra olikheter skapar också friktion och konflikter. 

Därför talar Jesus till oss om förlåtelsens nödvändighet. Kanske är förlåtelsen den största av nådens gåvor. 

Ylva Eggehorn skriver i boken Natt och dag (Augusti 1): Man kan inte bära sorgband efter en separation, en utfrysning på arbetsplatsen eller en schism bland partikamraterna. Ibland tycker jag Sverige liknar ett slagfält av sårade – både övergivare och övergivna – som vacklar omkring utan möjlighet att sörja eller hitta vägen vidare. Kan vi inte längre förlåta varandra? Kan man gå på kurs och lära sig förlåta? Skulle skolan kunna anordna centrala prov i förlåtelsens grammatik? Självklart inte men jag kan inte se en kunskap angelägnare att erövra. /…/ Förlåtelsen är nyckeln till det förflutnas låsta rum och låter samtliga inblandade kliva ut i något helt nytt och oskrivet. 

 

Hur många gånger ska jag förlåta, frågar Petrus. Sju gånger? Nej, svarar Jesus. Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. (eller sjuttio gånger sju gånger som det står i grundtexten.)

Vad betyder det? Lika många gånger som du behöver Guds förlåtelse, lika många gånger ska du förlåta – alltså oändligt, utan gräns. För om vi sätter en gräns, vägrar att förlåta så blockerar vi Guds möjlighet att förlåta oss. Vad gör vi när vi inte kan förlåta? Då ska vi göra som Jesus gjorde på korset: Han bad fadern förlåta bödlarna. För just då orkade han inte själv förlåta. 

 

Kanske är förlåtelsen den främsta av nådens gåvor. Fungerar den så förlöser den kraft, glädje och kreativitet och då blir det som i bisamhället att alla hittar sin plats, honungen flödar och Kristusdoften sprider sig.

 

 

 

 

 

 

 

Predikan 9 sönd e Tref

Goda förvaltare

Pär Lagerqvist skriver: 

Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplånar fjärran stränder. 

Allt är nära, allt är långt ifrån, allt är givet människan som lån. 

Allt är mitt och allt skall tagas ifrån mig. Inom kort ska allt tagas ifrån mig….

 

En god förvaltare är en människa som förstått detta. 

Allt är givet människan som lån. Jorden, skogen, hälsan, barnen, orken, lusten, glädjen, sorgen, tiden, sången, synen och hörseln, ja allt. Varje hjärtslag. 

 

En god förvaltare tar vara på tiden, skaffar sig goda förebilder och dugliga medarbetare. En god förvaltare vet också att livet inte alltid blir som vi tänkt oss, att vi får ta det onda med det goda, bryta ihop, ta nya tag, aldrig ge upp. 

En god förvaltare gör i varje läge sitt bästa för han vet att det kommer en dag då räkenskaperna ska gås igenom, då livet ska summeras, då domen ska avkunnas.  

 

Är du en god förvaltare? Är jag det? Hur ska vi veta? Paulus svarar: Ni har lärt känna Kristus. I Torpa kyrka har Kristus varit i blickfånget för generation efter generation. Ni har sjungit om honom, lyssnat till hans ord, bett och trott. Ni har lärt känna Kristus, säger Paulus. Så ingen av oss kan säga att vi inte visste, att ingen undervisat oss om den rätta vägen. Med kunskap följer ansvar och allvar. Livet är inget vi kan slarva med. 

Och ändå händer det att vi går fel, gör fel, misslyckas. Det händer hela tiden. Det är därför vi inleder varje gudstjänst med att bekänna. Jag har inte älskat dig över allting, inte min nästa som mig själv….

Här får vi säga som det är, lägga korten på bordet, be om nåd för att sedan ta emot förlåtelsen och gå ut i en ny vecka och förvalta efter bästa förmåga. 

 

Hur ska vi förstå orden om piskrappen? Alla som varit med ett tag vet hur det känns här inne när insikten drabbar i vargtimmen, när samvetet vaknar, när lögnen blir avslöjad, när hyckleriet blir genomskådat. Det svider som piskrapp. 

Kommer ni ihåg filmen Naturens hämnd av Stefan Jarl från 1983 – en film om vad vi gör med naturen och vad naturen gör mot oss. Det är 30 år sedan. Men vi lyssnade inte, vi gjorde som förvaltaren i texten: det dröjer, ingen fara, och sedan började vi slå tjänstefolket, dvs det fattigaste med vår överkonsumtion, vi frossade och drack oss fulla, dvs vi, som har kunskapen, som borde ha vetat bättre har blundat och förnekat och nu ser vi vad som händer. Naturens hämnd, piskrappen viner, bränder rasar, djurarter dör ut, glaciärer smälter. Torkan och översvämningarna och vattenbristen slår inte bara mot de fattigaste långt borta, nu är det här. Filmen om Greta går nu i repris på SVT. Hon säger: när man en gång fått syn på hur illa det är kan man inte blunda. Hon har ropat och de fattiga har ropat men vi har inte lyssnat. När ska vi inse allvaret?

Jorden är inte vår. Den är Guds. Och ska våra barn och barnbarn få leva ett gott liv på denna jord måste vi ställa om nu, alla måste hjälpa till. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Och när vi blir rädda eller osäkra eller tycker det svårt att veta vad som är bäst, då behöver vi komma samman, se varandra i ögonen och samtala om vägen framåt och så hjälpa varandra att vara de goda förvaltare som vi innerst inne vill vara. Jag vill avsluta med att läsa en psalmtext jag skrivit: 

 

Jag öppnar mig som törstig jord, för regn och sol, för frö och grodd

Gud bruka mig så att jag får ge sådan frukt som jag förmår.

 

Jag öppnar mig i sårbarhet för blicken som allt ser och vet.

Gud, lär mig lita på din nåd och följa dina visa råd.

 

Jag öppnar mig och gråter ut den sorg som göms i hjärtats djup.

Gud, låt min natt få bli till dag, förtvivlan vänd till nya tag.

 

Jag öppnar mig och ber om mod att kämpa för vår vackra jord.

Gud, hjälp oss göra allt vi kan för klotet, barnens framtidsland.

 

Jag öppnar mig och ber om hopp, jag ber för kyrkan, Kristi kropp.

Gud, möt oss, sänd oss från ditt hus att dela bröd och tända ljus.