Predikan 1:a söndagen i advent

Gott nytt kyrkoår!

Och jag vill verkligen önska er var och en ett GOTT nytt år. Vad behöver vi för att det kommande året ska bli gott.

Vi behöver en bra ledare. Någon som vi kan lita på. Någon vi kan TRO på. Just nu upplever vi en ledarkris i världen och i vårt land.

Finns det någon sådan ledare, som bryr sig om alla små, som kämpar mot orättvisor, som är beredd att dö för sitt folk?

JESUS.

Han är ödmjuk. Vad betyder det?

Det sägs om honom att han kommer till oss. Vi behöver inte boka, tid, köa, hoppas få se en skymt av honom. Han kommer till oss med sin kärlek. Enkelt, i bröd och vin, så att alla kan ta emot honom. Men han tvingar ingen att tro på honom. Han väntar tills vi vill.

Han sitter inte på höga hästar och ser ner på oss, han rider på en åsna, möter oss i ögonhöjd och får oss att sjunga av glädje.

Han kommer vapenlös men starkare än världens makter. Kärleken är den enda kraft som kan skapa frid i våra hjärtan och fred mellan människor.

Att ha en sådan ledare, en sådan kung inger HOPP.

Nu är det så att Jesus behöver vår hjälp. Han vill att vi ska bära honom ut i hela världen, till skolan, till sociala medier, till arbetsplatser, till regeringskansliet, till migrationsverket och in i allas hjärtan. Men inte på höga hästar för då blir människor rädda, utan på åsnor och föl. Vuxna och barn och unga, alla kan bära Jesus. Men funkar det? Tänk om jag i morgon går till kommunhuset och säger till Lasse Fält: Hej Lasse, vet du, jag är en åsna som vill bära Jesus till dig. Då kommer han tro att jag blivit knäpp. Hur ska vi göra?

Hur stavas Jesus? K Ä R L E K.

Att bära Jesus till världen är att bära kärleken. Och kärlek ska man inte prata om, den ska man leva ut, visa i sitt sätt.

Åsnan har stora öron, till och med större än jag har. Lyssna till Jesus, läs hans ord. Be till honom så kommer han visa oss kärlekens väg. Och då året som kommer bli ett GOTT nytt år.

Biskop Martin Modéus predikan vid kyrkoherdesamlingen på Vårdnäs stiftsgård

Ansvar och försoning

Daniels bok 7:9-10 Domssöndagen II

Sedan såg jag tronstolar sättas fram och en uråldrig man slå sig ner. Hans kläder var snövita, och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var eldslågor och hjulen därunder flammande eld. En ström av eld flöt fram från platsen där han satt. Tusen och åter tusen betjänade honom, tiotusen och åter tiotusen stod där inför honom. Så tog domare plats och böcker öppnades.

          Ansvar utkrävs. Böcker öppnas. Samveten rannsakas. Mänskligheten står inför Gud på den yttersta dagen. Hur har vi, som mänsklighet, förvaltat den tid vi fick här på jorden? Här, om någonstans, kommer väl ordet gudsfruktan till sin rätt.

Ansvar utkrävs. Böcker öppnas. Samveten rannsakas. Varje dag, eller varje kväll ställs jag inför den inre domaren. Hur har jag, som människa, förvaltat den dag jag fick? Ofta är det här som ordet människofruktan kommer till sin rätt.

Fruktan är väl en av mänsklighetens mesta följeslagare. För Gud, för makterna, andarna, grannarna, utlänningarna, för mamma, för mitt eget mörker. Och så vidare. I dagens text står vi inför den klassiska domsscenen, en magnifik scen. Om den vore ur filmhistorien så vore den bara klassisk. Nu är den långt starkare. Dom! Böcker! Eld!

Det är inte konstigt om blicken framför allt går till två ställen: framåt, mot honom som sitter på tronen med sina domare, eller inåt, mot det egna hjärtat med dess otillräcklighet, dess minnen av tillkortakommanden och misslyckanden, svek och skuld.

Så kan vi ju göra. Vi kan fästa blicken på den magnifika gestalten på tronen, eller så kan vi titta in i det egna hjärtat.

Men vi kan också titta åt sidan, för där står Kristus. Kanske lägger han armen om mig eller dig och viskar: Var inte rädd. Jag är här. Jag var med dig när det gick bra, och jag var med dig när det gick illa. I framgångens tid stod jag vid din sida. I syndens och nederlagets tid så bar jag dig. Tillsammans står vi inför domen, där kan vi svalka oss i nådens eld.

Publicerad med tillåtelse av Biskop Martin Modéus

Predikan Domsöndagen

Kristi återkomst

Igår, strax efter frukost, ringde telefonen. Jag fick bud om att en av mina vänner ville träffa mig. Han är svårt sjuk och har inte lång tid kvar. Jag satte mig i bilen och körde de trettio milen hem till honom. Vi hälsade och strax sa han: ”Jag vill ha nattvarden.” Jag ordnade så att det blev möjligt. Vi sjöng: Se, Jesus är ett tröstrikt namn och i all nöd vår säkra hamn. Vi läste om en ny himmel och en ny jord, att Guds tält står bland människorna och Gud själv ska vara hos dem och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.

Så läste vi bönen om förlåtelse, tog emot nattvarden och välsignelsen och avslutade med: Ditt kors skall skina för min blick, när sist jag somnar in o Herre Jesus Krist. Då viker natten, morgon bräcker klar. I liv, i död, bliv Herre, hos mig kvar.

Efter en stunds mättad tystnad säger min vän: ”Det blir härligt.”

Det blir härligt! Och jag förstod med en gång vad han menade: Det blir härligt att komma hem till Gud.

Denna dag handlar om ett möte, mötet med levande Gud. Gud har dukat till fest i himlen, en fest som alla människor, varenda en av oss är bjudna till, hög och låg, rik och fattig, stark och svag, tvivlare och troende. Alla är bjudna. När Jesus kommer tillbaka, så gör han det för att säga det vi säger i varje mässa: Kom, allt är tillrett. Allt är färdigt.

Varför heter dagen då: domsöndagen? Varför dessa texter om böcker som ska öppnas, att var och en ska dömas efter sina gärningar? Svaret är: Av djupaste respekt för varje människa. Den som lärde mig detta var Sara Lidman. Hon skriver i en av sina romaner om predikanten som talade om människan som syndare på ett sådant sätt att åhörarna sträckte på sig. Att kallas syndare var en hederstitel, ett bevis på människans höghet, på att Gud har upphöjt henne till sin like, älskar henne och därför vill gå till rätta med henne, gå till botten med det som blev fel, tala ut och reda upp innan festen börjar. Gud ser inte mellan fingrarna på våra liv. Allt ska genomlysas, varje tanke, varje ord och varje handling och allt ska ställas mot det som var vår bestämmelse. Hur blev det? Allt kommer få sin rätta färg, sitt rätta värde och sin förklaring. Varje människa kommer bli hörd och förstådd, sedd, kanske för första gången, med den blick som är till brädden fylld med kärlek, förståelse och förlåtelse. Och jag är övertygad om att domen blir fullkomligt rättvis. Och jag är övertygad om att vi kommer bli väldigt överraskade.

Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt sonen. Spelar det roll? Ja, det gör all skillnad i världen! Jesus har delat det mänskliga livet med oss, skrattat vårt skratt och gråtit våra tårar och därför förstår han oss inifrån och kan döma rättvist och barmhärtigt. 

Det står om Jesus i Johannes första kapitel: Och han var fylld av nåd och sanning. Inte bara nåd. Inte bara sanning. Nåd och sanning. Kärlek utan sanning blir osund. Sanning utan kärlek kan krossa en människa. Lasse Lucidor diktade: Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.

En dag, vid Kristi återkomst kommer vi få möta Gud ansikte mot ansikte. Men vi måste inte vänta. Redan idag får vi möta Kristus i enkelt bröd och vin. Allt är tillrett. Allt är färdigt. 

Och jag säger som min döende vän: Det blir härligt.

Tankar på sorgens dag 9/11 2016

Det har gått sex timmar sedan det stod klart att Donald Trump vunnit presidentvalet i USA. 
Hur kunde detta hända? Jag är fortfarande chockad, djupt bedrövad, orolig och oerhört bekymrad. 

Detta är en sorgens dag för alla som rivit murar och byggt broar.
Detta är en sorgens dag för alla homosexuella.
Detta är en sorgens dag för kvinnor som har rätt att bestämma över sin egen kropp.
Detta är en sorgens dag för fredsvänner.
Detta är en sorgens dag för alla muslimer, för alla etniska och religiösa minoriteter, för alla som inte är vita, mäktiga, "kristna" män.
Detta är en sorgens dag för alla papperslösa, hemlösa, maktlösa. 
Detta är en sorgens dag för dem som håller respekten för medmänniskan högt.
Detta är en sorgens dag för alla som drabbats av klimatsorg och hade börjat hoppas. 

Kyrie eleison!

Detta är en seger för enfalden och ett nederlag för mångfalden.
Detta är en seger för den brutala girigheten och ett nederlag för altruismen.
Detta är en seger för dumheten och nederlag för den intellektuellt hederliga reflektionen.
Detta är en seger för färgblindheten och en förlust för dem som håller färgrikedom och nyanser högt. 
Detta är en seger för förenklingar och förhastade slutsatser och en förlust för komplexitet och ärligt sökande efter fakta.

Christe eleison!

Utgången av presidentvalet är början på en lavin av främlingshat, nationalism, populism och protektionism som kommer svepa över världen och som Brexit utgjorde ett förspel på. Det kommer stärka alla dem som ser världen i svart och vitt, som älskar att projicera sitt onda på syndabockar som man stöter ut ur sin gemenskap. Det kommer uppmuntra dem som nedvärderar utbildning och bildning och agerar utifrån impulser i reptilhjärnan.

Idag är det den 9 november 2016. För exakt 27 år sedan, den 9 november 1989 kl sex på kvällen öppnades gränsen mellan Öst- och Västberlin. För första gången på 28 år kunde människor på östsidan ta ett steg ut i friheten utan att riskera att bli nedskjutna. Det kalla kriget var över. Berlinmuren började falla. 
Minns vi inte? Har vi redan glömt? Varför börjar vi bygga murar igen, varför reser vi staket, varför läggs det ut taggtråd? Är fredens tid förbi, försoningens och samförståndets tid förbi? Lever vi i en förkrigstid? Jag fryser ända in i märgen. De kalla vindar som blåste på 1930-talet har börjat blåsa på nytt. För två år sedan var det bara ett parti som gav uttryck för främlingsfientliga åsikter. Nu är det närmast politiskt korrekt att försöka överträffa varandra i förslag som slår fruktansvärt hårt mot alla dem som saknar makt och röst och som har förlorat allt. Nu är det opportunt att stänga gränser, skriva upp åldrar, avslå väl underbyggda asylskäl, anställa tusentals poliser som ska jaga papperslösa, uppmuntra till angiveri.
Det värsta av allt är att vi i vår bekvämlighet anpassar oss, vi vänjer oss sakta vid tingens nya ordning. Vi ger upp, slår ut med händerna och vänder de förtvivlade ryggen, allt medan vi surfar i sökandet efter en utlandsresa till solen eller funderar på att renovera vårt fullt fungerande kök för 100 000 tals kronor. För pengar finns det. Sverige går bättre än på mycket länge. Vad har hänt? Jag känner inte igen mig!

Kyrie eleison!

Tankar på Alla själars dag

Alla själars dag är en dag då vi minns alla dem som gått före oss, som levde sina liv efter bästa förmåga, som var barn av sin tid, växte upp och gjorde det bästa av sin stund på jorden. Deras liv, deras tankar, ord och handlingar är den sådd vars frukter vi får skörda. Vem tänker du på en dag som denna? Är ditt inre fyllt av tacksamhet eller av bitterhet? Fick du kärlek och ömhet? Lärde du dig vad heder är, respekt för din nästa? Blev du strängt hållen eller släppt vind för våg? Blev du sedd och vägledd eller fick du klara dig på egen hand? Fanns det en famn att krypa upp i när du var rädd eller ledsen eller blev du tvungen att bita ihop och bli hård?

En gång träffade jag en kvinna som livet gjort illa på många sätt. Vi hade aldrig träffats och det första som hände var att hon tittade på mig länge under tystnad och sedan sa hon: "Du måste ha fått mycket kärlek i ditt liv." Orden var oväntade. Jag visste först inte vad jag skulle säga. Jag hade aldrig tänkt på min uppväxt på det sättet. Men efter en stund sa jag: "Jo, det stämmer nog. Jag har alltid varit omgiven av goda människor."
Det betyder inte att min barndom var sorgfri. Jag har också varit rädd, orolig, gråtit som barn, men de goda dagarna har varit oändligt många fler än de onda. Visst fanns det stunder av otrygghet men också oceaner av trygghet. Jag minns särskilt Lydia Larsson. Frid över hennes minne. Hon var missionär, sjuksköterska, eldsjäl, Gudsvän, människovän och djurvän. Det var hon som förlöste min mor när jag föddes och hade hon inte varit där hade jag nog inte överlevt mitt livs första timme. Men hon lyckades frigöra min hals från navelsträngen så jag fick luft i mina lungor och kunde utstöta mitt första skrik. Lydias var den första famn jag vilade i, förmodligen var hon den första människan som såg mig och tröstade mig och det har satt spår i min själ.
Jag är lycklig lottad för som fyraåring fick jag möta henne igen liksom när jag var åtta tio år och som vuxen. Det var något mellan oss som var större än orden och när jag härförleden skulle sätta upp foton på mina rötter, farfar, farmor, fastrar, farbror, mormor, morfar, morbröder och mostrar, föräldrar och syskon och mina tre fina barn så fick även Lydia plats i mitt "släktträd". Vid varje måltid blickar hon ner på mig med de mildaste ögon som tänkas kan. 
Vem tänker du på en dag som denna? Fick du den kärlek du behövde? Det sägs att barn är mästare på att söka upp kärlek. Finns den inte hemma så letar barnet tills det finner den kärlek utan vilken ingen kan leva. Kanske fanns den hos en fröken, en mormor, en granne, en livskamrat...

Den liturgiska färgen på Alla själars dag är till min förvåning violett eller svart. Violett står för bot och bättring, för besinning och förberedelse men är också lidandets färg. Svart är sorgens och dödens färg och används endast på Långfredagen eller vid begravning. Visst kan man tänka sig att minnet av dem vi mist kan göra ont, väcka skulden för allt som inte blev gjort eller sagt eller för den delen för allt som aldrig hann sägas och redas upp. Är det därför dagens färg är violett? Jag vet uppriktigt sagt inte. Och varför svart? Gör minnena så ont? Jag vet inte! När jag tänker på Lydia eller pappa eller morbror Sven eller mormor och morfar eller vänner jag mist så är det varken skulden eller smärtan som tonar fram utan tacksamhet, saknad och ännu mer tacksamhet över att jag fått skörda allt det goda som de sådde. Den färg som ligger närmast till hands är den vita,  glädjens färg eller den röda, kärlekens färg. Hur är det för dig? Vilken färg har dina minnen? 

Den gammaltestamentliga texten för dagen, andra årgången måste vara en av evangeliebokens allra kortaste och dystraste! Det är Job, denne ofattbart hårt drabbade man som förlorat allt: barn, boskap, ägodelar och till sist sin hälsa. Nu väntar han bara på döden. Om Gud säger han: Jag har blivit ett byte för hans rasande vrede, han har visat tänderna mot mig och genomborrat mig med hätska blickar. Mitt i min trygghet skakade han om mig, grep mig i nacken och krossade mig. Hans tre vänner försöker trösta men då säger Job: Eländiga tröstare är vad ni är. Allt finns att läsa i kapitel 16. Och jag tänker att det är för väl att Jobs ord inte redigerades bort. Han kämpar med Gud, med människor, med sig själv på randen till graven och det är omskakande ärligt och verkligt och ger ord åt miljoner människors rop ur djupen. Det är på liv och död, precis som livet just idag är för ett oräkneligt antal drabbade, gråtande, djupt förtvivlade människor som liksom Job förlorat allt.
Kanske förklarar texten från Job varför denna dag kan målas i den svartaste av färger.

Och jag känner en djup tacksamhet till Paulus för hans utläggning om uppståndelsen i dagens episteltext, Paulus som ibland krånglar till det och svänger sig med formuleringar som man lätt går vilse i. Men detta är så klargörande, så begripligt, så fyllt av tröst - bilden av sådden, fröet som läggs i jorden, det lilla, svaga, obetydliga, intetsägande som i mörkret förvandlas till en grodd, en spirande planta, något vackert, fyllt av kraft, härligt, något som Gud ger den gestalt han har bestämt! 
Det finns alltså ett djupt samband mellan fröet och plantan, ett samband som vi idag kallar DNA. Ett vetekorn kan inte bli en blåsippa. En äppelkärna kan inte bli en kastanj. Den människa som läggs i jorden här, kremerad eller inte, uppstår där som samma människa med samma DNA men i annan gestalt, i glans och härlighet. 
Det är inte så som somliga säger att själen separeras från kroppen och flyger iväg. Människan är en helhet i livet, döden och på andra sidan. Kropp, själ, ande och relation. Här och där. Samma varelse men i olika gestalter. (Läser man trosbekännelsen på latin står det inte "de dödas" utan: kroppens (eg. köttets) uppståndelse.)

Vad innebär det? Kommer jag känna igen min pappa som dog alldeles för fort och för tidigt? Kommer jag att få träffa Lydia igen?Jag tror det. Paulus skriver: Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. (1Kor. 13:12)

Britt G Hallqvist har diktat om vårt hopp i den alldeles underbara psalmen 172 ( De skall häpna gå in ...fantastiskt!!!) 

De skall gå till den heliga staden,
de skall samlas i himlen en gång.
De skall häpna gå in genom porten
till en okänd värld till ett annat liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga 
en ny, jublande sång.

De skall minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De skall glömma det onda och svåra
i en gammal värld,
i ett svunnet liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta den levande Herren,
de skall se honom sådan han är
och förvandlas i ljus till hans likhet.
Deras hopp han var,
deras liv han är.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

Predikan Minnesgudstjänsten i Aneby

Sorgen lägger sig på djupet som en källa. Ibland når man ner till källan och får kontakt med saknaden, sorgen och tårarna. Emellanåt går livet sin gilla gång. Så tänker jag den här helgen när vi påminns om dem vi mist och saknar.....

Hon som skriver dessa ord miste sin mamma i somras. Avståndet till hem och rötter hindrar henne från att åka till moderns grav och tända ljus men inga avstånd kan hindra henne från att ibland nå ner till sorgens källa och ge rum för saknad och tårar.

Sorgen som en källa... bilden säger oss att det finns liv i sorgen, att sorgen gör oss levande.

Psalmisten skriver:

De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar. (Psalt 126:5-6)

Livet är en mödosam vandring. Vi bor på en jord som väts av tårar. Tårar är tecken på liv. Både de synliga och de osynliga tårarna.

En hård människa gråter inte. Sår vi hat och hämnd kommer vi skörda död.

Sår vi kärlek och godhet kommer vi skörda liv. För tårarna vattnar jorden så att det goda växer.

De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar. (Psalt 126:5-6)

Och jag tänker på alla dem som gått före, dem vilkas namn vi ska läsa upp i kväll. De sådde under tårar, de slet för att få ihop till brödfödan, de sådde, så gott de kunde godhet, vänlighet, omtanke och kanske hann de skörda, kanske fick de se frukten av sin strävan och känna glädje och stolthet. Men det mesta av vad de sådde får vi skörda. Och det mesta av vad vi sår får andra skörda.

Så låt oss så frön av vänlighet och kärlek den tid vi har kvar. För den som sår under tårar skall skörda med jubel.

Så gjorde Jesus. Han älskade oss så mycket så att han gav sitt liv för oss. Och döden kunde inte hålla kvar honom i sitt grepp. Han uppstod och gav oss ett hopp, han tände med sin kärlek ett ljus i vårt mörker.

Han öppnade vägen hem till Gud, till ljus och liv och lovsång. Därför är det sant att De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar.