Betraktelse vid livesänd Nyårsbön från Marbäcks kyrka

Hon var en liten vithårig kvinna som stod bredvid mig på tunnelbanan. Plötsligt vände hon sig till mig och sa med förvånansvärt klar röst: Vill du att jag berättar något för dig? Jag nickade, och hon fortsatte.: När de första människorna skulle lämna den underbara trädgården, ryggade de tillbaka inför det kalla, mörka och okända där utanför. Gud greps av medlidande med dem och frågade sina änglar: ”Vem av er vill följa dem ut?” Ingen anmälde sig. Men efter en lång tystnad steg en mörk, reslig ängel fram, rättade till sandalremmarna och sa: ”Jag går med dem.” Tunnelbanan var framme vid Mariatorget. Kvinna gjorde sig redo att stiga av. När dörrarna öppnades vände hon sig mot mig och sa: Det var Musikens ängel. Och han har följt människorna sedan dess. (Ur Natt och dag av Y Eggehorn)

Vad heter den ängel som har gått vid din sida genom det gångna året? Ljusets ängel? Tröstens ängel? Hoppets ängel? Eller Musikens ängel? Jag tror att vi har haft sällskap av olika änglar under olika perioder. När vi gråtit har Tröstens ängel varit där. När vi varit rädda har Gud sänt Modets ängel till oss som viskat: var inte rädd. När vi känt oss dystra till mods har Ljusets ängel kommit in i rummet och lyst upp vår tillvaro. Det märkliga med änglar är att de kan komma till oss i olika skepnader. Som en granne som ser oss, som en främling som ger oss en hjälpande hand, som musik som fyller själen med liv och nytt mod. Som ljus, som fågelkvitter som bär bud om en ny vår, som en ljummen bris som smeker kinden. Men ängeln kan också komma till oss med ny insikt, som en fråga som får oss att tänka efter, som en utmaning som leder till bättre val i livet. 

Och kanske har du och jag också fått vara änglar för någon vi mött utmed vägen. Vem vet!

Nu står vi på tröskeln till ett nytt år. Ingen vet vad det nya året kommer innehålla. Men en sak vet vi. Gud ser oss. Gud vet att vi kan känna oro och rygga tillbaka inför det kalla, mörka och okända som väntar. Och Gud frågar ikväll sina änglar: ”Vem av er vill följa dem ut i det nya året? ”

Jag är övertygad om att ingen av oss ska behöva gå ensam, att Gud kommer se till att änglarna följer oss genom mörker och ljus, sorg och glädje. 

Och jag är särskilt tacksam för Musikens ängel. Om vi lyssnar noga kan vi höra den viska: 

Stå stilla i smärtan,

rotad i det som är ljus i dig.

Låt svärdet gå genom dig.

Kanske det inte alls 

är ett svärd.

Kanske det är 

en stämgaffel.

Du blir en ton. 

Du blir den musik 

du alltid längtat efter

att få höra. 

Du visste inte 

att du var

en sång.

Y Eggehorn

Predikan vid julottan i Haurida kyrka

För all längtan finns det en tid som är inne.

Tiden var inne… Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda. Det är nu det sker, det stora, det som generationer väntat på, drömt om och längtat efter. Det som profeterna talade om, det som förfäderna hade berättat om, det sker nu. Tiden var inne. 

Och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i härbärget. 

När det stora sker, det oerhörda, det som generationer väntat på, drömt och längtat efter, då sker det stilla, liksom i skymundan, i ett uthus, bland djuren. Hur står det i julpsalmen? Så stilla och så oförmärkt , blir oss Guds gåva räckt, och himlen kom till jorden ner, när ingen väntat det…

Ibland skojar vi och säger att den som missar en mässa, missar en massa.

Den natten märkte de flesta ingenting, de missade miraklet. Det var bara herdarna som såg och trodde. 

Ylva Eggehorn skriver: Så mycket i mitt liv handlar om längtan efter att få vara med om något riktigt stort. Och om rädslan att missa det, att inte hinna fram, komma försent, bli utanför. 

Men det behöver inte vara försent, bara för att livet inte blev som jag tänkt mig. För all längtan finns det en tid som är inne.

För all längtan finns det en tid som är inne.

Natten skall vika där ångest nu råder…. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram…..Ty ett barn har fötts, en son är oss given.

Den senaste veckan har jag mött så mycket sorg och så mycket längtan. Jag har talat med en familj som väntat i fem och ett halvt år på uppehållstillstånd, två vuxna och två barn och i veckan fick de ännu ett avslag. Modern var otröstlig. Fadern förkrossad. Jag har talat med människor som gråter av längtan efter familjemedlemmar som de inte kunnat träffa på väldigt länge pga pandemin. Jag har talat med en kvinna vars far har fått besked om cancer. En annan har mist sitt arbete och är djupt förtvivlad. Mitt i allt det svåra har jag också mött tacksamhet, oväntad hjälpsamhet, tålamod, och ett trotsigt hopp. En längtan efter att det ska vända, att det ska ljusna, att det onda och svåra snart ska förbytas i glädje. Livet är märkligt, ena stunden härligt, nästa stund outhärdligt. Brutalt och underbart. Och när jag stått i strömmen av liv och lidande, tårar och trotsigt hopp, har jag känt mig så levande. Det är på riktigt. 

Brutalt och underbart. Så var det då, så är det nu. Jesus föds rakt in i vår verklighet utan förskönande omständigheter. Immanuel – Gud med oss. Han tårar fälla skall som vi, förstå vår nöd och stå oss bi med kraften av sin anda. 

För all längtan finns det en tid som är inne. Tanken är oerhört trösterik. Tänk om barnet i Betlehem är svaret också på din och min längtan. På alla människors längtan. Tänk om det är så att alla släktens hopp och tro stämt möte denna natt? 

Ylva skriver på en annan sida: Och även om du kom försent till den kända föreställningen med herdarna och kungarna ska han sitta här hos dig på en bänk i tomheten 

och du ska höra honom säga: som ett ljus har jag kommit i världen för att ingen av dem som söker mig ska gå förlorad i natt och mörker. 

För all längtan finns det en tid som är inne.

Predikan Juldagen Frinnaryd

Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå…

Vilka var de första som fick se det nyfödda barnet? Nej, det var inte herdarna. Det var djuren i stallet, åsnan, fåren, korna, hönsen. Kanske fanns där en stallkatt också, och en tillgiven hund. Djuren som Gud skapat var de första som fick möta Gud ansikte i ett litet barns gestalt. Det ligger något vackert och vist i detta. För är det något som våra husdjur är bra på så är det att ta saker och ting som de är, för de bara är, de är sig själva fullt ut. De gör sig inte till, de har vidöppna sinnen, de är närvarande. De är. Och där möts de, Gud och djuren, i varat. Guds namn är: Jag är och det är så Jesus presenterar sig gång på gång: Jag är - världens ljus. Jag är - livets bröd. Jag är - vägen, sanningen och livet.

Gud måste ha funderat länge på hur det skulle gå till när himlen skulle landa på jorden? Hur skulle Gud bära sig åt för att inte skrämma livet ur allt skapat? Gud lät sig födas av en enkel kvinna i en undanskymd vrå av världen, som hemlös, på golvet i ett stall, sedd och mottagen av djuren, värmd av deras kroppar, villkorslöst accepterad. 

Kan det bli en påminnelse till oss om att göra allt vi kan för klotet, barnens framtidsland, för djuren och naturen som hotas av uppvärmning och utrotning? 

Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå….

Vilka står nu på tur att få höra om undret, om barnet i Betlehem? Gud måste ha funderat länge innan valet föll på herdarna. Att vara herde var det sämst betalda jobbet, lägst i rang. Kanske motsvaras det i vår tid av gästarbetare och EU-migranter som för en spottstyver städar toaletter, kör ut reklam, plockar bär och sliter på byggarbetsplatser, de som gör det ingen av oss ids göra. 

Herdarna befann sig på samhällets botten och de blir utvalda att få höra evangelium, glädjens budskap från ängeln. Kan det påminna oss om att aldrig förakta eller utnyttja ens den fattigaste eller enklaste människa vi möter? 

De greps av stor förfäran, står det. Tacka för det. Vem hade inte blivit vettskrämd av ljuset, av härligheten. I ordet ”Herrens härlighet” finns allt det som varje människa djupast längtar efter. I ordet gömmer sig paradiset, hemkomsten, den kärlek som alla längtar efter men få får uppleva, den villkorslösa, befriande kärleken. Om man väntar på något länge utan att få det så ger man kanske upp till sist. Var det därför herdarna blev förskräckta? Men de sprang inte sin väg, de stannade kvar och när ögonen vant sig vid ljuset fick de höra orden, de ord som vi kanske mest av allt behöver höra idag: ”Var inte rädda”!

Ängeln måste ha använt sin varmaste, innerligaste och mjukaste röst, som när en vuxen talar med ett barn som skakar av rädsla. ”Var inte rädda”. Och som för att understryka orden sjunger himlens änglar den vackraste sång som hörts på vår jord, en sång som alla andra sånger, som all annan musik är en återklang av. 

Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå….

Nu har först djuren i stallet och sedan herdarna fått höra och se. Och ingen av dem har behövt göra sig till eller stå på tå eller duscha och klä sig fint för att få med. Gud möter herdarna i ögonhöjd, ja de får till och med böja knä för att se och tillbe. 

Här gömmer sig hela hemligheten med julens budskap. Gud möter oss i det lilla, det enkla, där vi minst väntar det för att ingen någonsin ska tro att Gud vill få oss att känna oss dumma eller otillräckliga eller inte fina nog eller ovärdiga. Bort allt det!

Så nu är det vår tur. Nu får vi lägga bort alla försök att duga och imponera för att bli älskade. Vi får sänka våra axlar, andas ut och ta emot. Låta barnets blick genomskåda oss och upptäcka att det inte är farligt för blicken säger det ängeln sa: Var inte rädd. Jag älskar dig. 

Men kom! Jag vill upplåta mitt hjärta, själ och sinn

Och bedja, sucka, gråta: Kom, Jesus, till mig in!

Här är din egen hydda, du köpt den dyrt åt dig, 

Mitt hjärta skall dig skydda, ack giv mig jul med dig. 

Predikan tredje söndagen i advent

 Bana väg för Herren        

Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan? Det var en familj som hade fått en vattenskada. De kontaktade en hantverkare som lovade komma, men det dröjde och dröjde. Ja, ni vet hur det kan vara ibland. Det här var en from familj som kunde sin Bibel. En dag dök det upp en man på gårdsplanen och då gick husfar fram till honom och frågade: Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?

Vi kan skämta om det men det ligger ett djupt allvar i frågan. För jorden och mänskligheten är som det där huset med vattenskadan. Och frågan ställs, över hela vår jord, genom alla tider: Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?

Johannes frågar. Han sitter i fängelse. Han har kritiserat makten och det gör man inte ostraffat. Och nu ställer han frågor och söker svar. Nu tvivlar han. Han har berett vägen för den som skulle komma, Messias, Kristus, den som ska komma med räddningen. Han har predikat så det svidit i människors samveten, han har talat om omvändelsens nödvändighet. Ni kan inte leva som ni gjort, ni måste ändra er och göra bättring. Tänk om det han gjort inte var värt något. Tänk om han tog miste? Är du den som ska komma....

Johannes sitter inte ensam i fängelset. Lucia finns där, den unga kvinnan från Syrakusa. Hon vägrade bli bortgift. I stället ville hon sprida ljus och glädje till de fattiga. Men fästmannen blev upprörd och angav henne. Hon fängslades och torterades och efter flera ofattbart grymma försök att få henne att ge upp sin övertygelse avrättades hon, endast 21 år gammal. Tvivlade hon? Var hon någon gång osäker eller var hennes tro bergfast? Jag vet inte. 

Bredvid Johannes och Lucia sitter tusen och åter tusen fångar, människor som stått upp för sin tro, stått upp för sanningen, stått upp för yttrandefriheten. Människor som kämpat för demokrati, för allas lika värde, för mänskliga rättigheter. Som vågat kritisera makten, som valt att inte tiga, fega ur, vika ner sig. Människor som gett röst åt dem som ingen lyssnar på. Människor som talat så det svidit i våra samveten. Människor som fått världens ledare att skämmas eftersom de inte gör tillräckligt för att hejda klimatförändringarna. Människor som kritiserat fusket och korruptionen och därför fängslats, torterats och dödats. Är du den som ska komma, eller....

Och där sitter också alla de kvinnor som lever i tvångsäktenskap, de flickor som könsstympas, de som utsätts för våld i hemmet. De som för länge sedan blivit medberoende, som tystnat och gett upp. Och alla som ännu hoppas att traditioner ska brytas, att någon ska gripa in och säga ifrån, visa på en annan väg. Är du den som ska komma, eller...

Sitter inte vi också i fängelset? Ett osynligt fängelse byggt av restriktioner: stanna hemma, ordna inga fester, håll avstånd. Förbud att samlas, murar av rädsla för sjukdom och död. Där, med Johannes och alla andra sitter också vi och undrar när räddningen ska komma. När kommer vaccinet? När kommer den dag då vi kan träffas, ta i hand, kramas, resa, leva normalt? Också vi tvivlar, också vi söker efter tecken. Ena stunden hoppas vi. Nästa stund misströstar vi. 

Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan? 

Frågan är befogad. Det finns så många tecken på att det inte finns någon Gud, på att det inte är någon idé att kämpa, höja sin röst, hoppas att det goda ska segra.  Det finns så många tyranner, så många hänsynslösa, så många som har ont i sinnet och förvränger sanningen. 

Är du den som ska komma? 

Svaret är: Gå och berätta vad ni hör och ser. 

Blinda ser, lama går, smittade blir friska, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. 
Ondskan är inte det normala. Det är därför det onda fyller löpsedlar och nyhetssändningar. Godhet, sanning och rättvisa är det normala. Hälsan tiger still. Överallt, dygnet runt kämpar människor för att bota sjuka. Överallt, dygnet runt höjer människor sina röster och protesterar mot korruption, valfusk, maktmissbruk. Överallt och dygnet runt kämpar människor för att bryta traditioner som tvångsgifte, barnäktenskap, könsstympning och diskriminering. Människorättsaktivister riskerar dagligen sitt eget liv i kampen för mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet. Journalister trotsar dagligen hot och hat för att avslöja de hänsynslösa.

Johannes och Lucia och Martin Luther King och Greta och alla andra som kämpat, ropat, brunnit för sanningen - varifrån har de fått sin kraft? Varifrån har de fått modet att kämpa vidare trots allt? Vad får församlingar över hela Sverige att samla in pengar, en gång till, i julkampanjen för allas rätt till ett värdigt liv? Varifrån kommer den tro och det hopp som bor i ditt och mitt hjärta och som får oss att inte ge upp? I rösterna hos dem som vågar säga ifrån hör vi Jesus röst. I deras blickar som ser sina medmänniskor möter vi Jesus blick. I deras händer som vårdar de sjuka och lyfter de förtryckta rör vi vid Jesus händer. Jesus sa: Jag är världens ljus. Han säger också: Ni är världens ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. 

Berätta vad ni ser. Vi får tvivla. Vi får fråga. Vi får hjälpas åt att söka tecken på Guds närvaro i världen. Redan nu sker det men ännu inte fullt ut, det som profeten Jesaja beskriver.

Men snart, säger han, snart kommer dagen då de döva skall höra, de blindas ögon skall se, de förtryckta ska glädjas och de fattigaste jubla. För en dag kommer det vara slut med tyranner och terrorister, en dag kommer de hänsynslösa vara borta och de som hade ont i sinnet kommer vara utplånade. En dag ska fängelset öppnas och alla fångar befrias. Snart ljusnar det. snart vänder det. Snart kommer det svåra att vara över. 

Jorden och mänskligheten är som ett hus med en stor vattenskada. Vi väntar och frågar: Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan? 

Där är han eller hon, på gårdsplanen, räddaren, hjälparen. Han, eller hon - för Jesus Kristus visar sig för oss i olika människors gestalt - är nära, är här.