Predikan Septuagesima

Luk 17:7-10  Nåd och tjänst

OMNIA GRATIA – ALLT ÄR NÅD

Det svenska ordet gratis kommer av latinets gratia. Nåden är en gåva och den ges åt alla utan förbehåll som solens ljus och värme igår. Slösande, frikostigt, urskiljningslöst. Ibland provocerande, som för Jona när Gud förbarmade sig över människor och djur i Nineve. ”Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, säger Jona besviket. 

Det sitter så djupt i oss, detta att vi vill att det ska vara rättvist, förutsägbart, att bara den som skött sig ska få gåvan. Men nåden är orättvis, eller snarare, den är inte rättvis, den är inte heller orättvis. Nåden ÄR och flödar och räcks åt alla utan åtskillnad. Precis som brödet och vinet, för dig utgiven. För dig utgjutet. Underbart för syndaren. Stötande för den som är förmer än andra.

Behöver vi nåden? Har vi fått smaka Guds gränslösa nåd den gångna veckan? Var? När? Hur? Berätta!

Det var sommar, söndag eftermiddag, allt var stilla. Jag var 14 år, nyligen konfirmerad. Jag låg och funderade och då kom den till mig, insikten, aha-upplevelsen. Jag såg mitt liv som två tomma händer och hur Gud lade sina gåvor i händerna och bad mig att kupa dem men inte sluta dem och inte knyta dem och leva med mina händer öppna och räcka vidare till andra det Gud ger mig. Ge för intet det jag får för intet.

Och så har jag försökt leva. Då jag slutit och knutit mina händer kring gåvorna har något gått sönder. Då jag öppnat och litat på Gud vågat stå där sårbar och utan kontroll har jag upplevt nåd, mening, rikedom.

Burna får vi bära. Älskade får vi älska. I psalm 87 står det: Kravet och kraften, viljan och verket strömmar ur samma källa från bergen ned. 

Och nu ska jag avslöja en hemlighet. Det är bara några få som vet om den. Korsbärarna, kyrkvärdarna. Efter varje gudstjänst går vi in i sakristian och där säger vi:Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet.Det är Gud som samlat oss, det är Gud som gett oss olika uppgifter att utföra. Det är Gud som välsignat oss och som sänder oss ut att tjäna honom i vår nästa. Äran tillhör Gud och bara honom. Vi har bara gjort det vi skulle. Så frågan är, varför applåderar vi vissa insatser i gudstjänsten? Den frågan och andra frågor kan vi samtala om efter kaffet. 

Så några ord om texten. Den är kärv, omodern, den luktar jantelag: du ska inte tro att du är något. Och vad skulle facket säga om vi tillämpade sådana avtal?

Men vad händer om vi läser in Jesus i texten? För jag tror att han berättar om sig själv. Han är samtidigt den som betjänas och den som tjänar. Han är samtidigt givaren och gåvorna. Värden som bjuder och tillreder och tjänaren som fäster upp sina kläder och tvättar gästernas fötter.

Paulus skriver i Filipperbrevet: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss....

Ingen orkar tjäna utan nåd. Ingen mår bra av att bada i nåden utan att tjäna sin nästa och ge det man fått.

Nåd och tjänst förutsätter varandra.

Burna får vi bära, förlåtna får vi förlåta, välsignade får vi välsigna och betjänade får vi tjäna.

OMNIA GRATIA

Predikan Kyndelsmässodagen

Luk 2:22-40

Det är vinter. Det är vinter både bokstavligt och bildligt talat. Mörkret är tungt, kylan breder ut sig, klimatförändringarna oroar. I veckan beslutade USA att lämna INF-avtalet med Ryssland som slöts under kalla kriget och innebar att man skulle skrota ett stort antal kärnvapen. Nu vänds nedrustning i upprustning, nu byggs nya murar. Tilliten vänds i misstro, hoppet grusas, våld och vapen prisas.

Och Aniara, Harry Martinssons diktepos från 1956 om rymdskeppet som ska föra människor till Mars efter att jorden förstörts, har blivit långfilm. Björn Wiman, DN´s kulturchef ger ut sin bok, Sent på jorden – en bok om att inte ge upp trots att det ser väldigt mörkt ut.

Hur ska vi orka?

Låt mig läsa ur Ylva Eggehorns bok Natt och Dag för den 3 februari.

Hur får man en sådan blick?

Ni som var med på julottan i Bälaryd vet svaret. Jag läste Selma Lagerlöfs berättelse: Den heliga natten – om mannen som ville låna eld för hans hustru hade just fött barn och de hade inget som värmde dem. Till sist fann mannen en herde som vaktade sina får. Herden var vresig och elak men det hände så många märkliga ting den natten så att herden blev nyfiken och följde efter mannen. När herden fick se barnet greps han av medlidande, tog fram ett fårskinn och gav det till barnet. I det ögonblicket då han visade barmhärtighet öppnades hans ögon och han såg vad han förut inte kunnat se.

Hur får man en sådan blick? Genom att visa barmhärtighet. Symeon och Hanna visste detta, att Gud är Barmhärtighetens fader och all trösts Gud.

Barmhärtigheten– vi behöver gå samman, skuldra vid skuldra och öva oss i barmhärtighet.

Blicken– Jag tror att barnen ser, och de gamla. Vi behöver lyssna på dem som ser sanningen och på dem som ser hoppet, ljuset.

Bönen – vi behöver många Hannor, människor som ber och fastar, prisar och tackar, välsignar.

Barnet– Bär vi barnet i vårt hjärta blir vi bot för världens plåga, skriver Ylva Eggehorn i psalm 744. Vad innebär det? Hur bär vi barnet i vårt hjärta?

Berättelserna– Hanna berättade om barnet för alla som väntade på befrielse. 

När det är vinter, när det är mörkt och mänskligheten är på väg åt fel håll behöver vi varandra. Jag orkar inte hålla modet uppe ensam. Jag orkar inte be ensam. Jag orkar inte vara barmhärtig, berätta de goda berättelserna, bära barnet i mitt hjärta. Men tillsammans kan vi, tillsammans ser vi, tillsammans tror och hoppas vi, tillsammans blir vi bot mot världens plåga.

Vi behöver dela tro och liv. Därför inbjuder jag dig som vill till ett samtal efter kyrkkaffet.