Predikan 22 söndagen efter Trefaldighet

 

Frälsningen

Jesus gråter. Han gråter över Jerusalem. Han är upprörd. Han är arg. Han har just ridit in i Jerusalem, människor har hyllat honom och sjungit Hosianna. Men är det hjärtats lovsång eller tomma ord?

Templet har förvandlats från ett bönens hus till ett rövarnäste och Jesus är ursinnig. Han välter omkull borden. Vad gör han sedan? Han botar sjuka och i bakgrunden fortsätter barnen sjunga: Hosianna och det stör översteprästerna. Sedan skäller han ut de skriftlärde och fariséerna för deras hyckleri och självupptagenhet.

Jesus gråter. Det finns en kyrka vid Olivberget som heter Jesu tårars kyrka. Byggd på den plats där man menar att Jesus grät. 

”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. ”

Här möter vi Guds moderliga sida. Hönan är det enda djur som Jesus liknar sig själv vid. Så som hönan samlar…

Lina Sandell hade läst sin Bibel. Hon hade läst orden i Psaltaren 61:5: Jag vill bo i ditt tält för alltid, söka skydd under dina vingar. 91:4: Han täcker dig med sina vingar, under dem finner du tillflykt. 

Hon skrev psalmen Bred dina vida vingar, sången Modersvingen och i den första versionen av Blott en dag, skriver hon: Han som bär för mig en moders hjärta.

Hon kände Gud också som mor, som en ömsint mor.

Varför gråter Jesus? Men ni ville inte…. Gång på gång har han velat samla dem, men de ville inte. 

Johannes skriver i sitt första kapitel: Det sanna ljuset, det som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. 

Gud har ända sedan syndafallet kallat på människan, ropat: Adam,  var är du? 

När människan ville bli som Gud, gick allt sönder. Relationen till Gud, till skapelsen, till vår nästa, till oss själva. Hatet tog kärlekens plats, hämnden tog förlåtelsens plats, girigheten ersatte generositeten, egoismen ersatte altruismen, rädsla och ångest trängde ut friden. 

Det grekiska ordet för djävul, diabolos, betyder kasta isär, splittra, ta sönder. 

Samhälle betyder att hålla samman, socken är där man söker sig samman, kommun betyder gemensam. Vad händer i vår värld, i Europa, i Sverige, i Aneby? Ser vi solidaritet eller segregation? Världen håller andan inför klimatmötet i Glasgow. Kommer vi se enade världsledare som tar modiga beslut där fokus ligger på de fattigaste och mest utsatta. Kommer vi se samling eller splittring?

Jesus gråter fortfarande, över Jerusalem som bygger fler och högre murar, över världens ledare, över oss.  

Vi tänker kanske att samlandet under vingarna skulle märkas i kyrkans statistik. Visst, det är väl bra om det märks där också, men det är inte det viktigaste. Jesus vill samla de kristna, ena oss, så att Kristi kropp blir synlig i världen, men han vill också ena sin mänsklighet, ena oss så att vi blir ett liksom Fadern och sonen är ett.  

Det sker mycket, oftast i det tysta av samlande, enande, försoningsarbete, brobyggande. Också i Aneby. 

Ett underbart exempel på att det går att välja samling i st f splittring är Mötesplatsen varje torsdag i Aneby. Svenska kyrkan och kommunen har gått samman för att skapa en mötesplats för alla och särskilt för de mest utsatta. Varje gång Lovisa kommer därifrån lyser det om henne. Där samlas man, där råder kärlek och barmhärtighet, där är Gud. 

Kommer Jesus någon gång att få se sin längtan uppfylld, kommer Jerusalems invånare, judar och palestinier, muslimer och kristna, fattiga och rika någonsin samlas i Kristus?

Vi låter Olov Hartman svara med texten från psalm 38:4: Därför skall alla sargade, döende, säga med alla heliga, saliga: Jesus är Herre. 

Tack, Jesus, för att du gråter. Låt våra hårda hjärtan mjukna, låt oss höra ditt rop, se din längtan, komma när du kallar. Visa oss vad du vill rädda oss ifrån och vad du vill befria oss till. Jesus, samla oss, för det finns bara ett enda bröd och en enda mänsklighet. 

Predikan 20 e söndagen efter Trefaldighet

 

Att leva tillsammans

Vilken text! Hur kan Jesus säga så om sin egen familj? Om vi backar 20 år i Jesu liv, kan vi få en nyckel. Vad hände då? Säg att Jesus är ca 32 år nu. 

Just det, när Jesus var 12 år tog Josef och Maria med sig Jesus till Jerusalem för att fira påsk. När de skulle påbörja hemresan var Jesus plötsligt försvunnen. Föräldrarna trodde att han hängt med några andra och gått i förväg, men han fanns ingenstans. De vände tillbaka och letade i tre dagar. De måste ha varit utom sig av oro. Till sist hittade de pojken i templet där han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor. Föräldrarna blev bestörta och Maria säger: Barn, hur kunde du göra så mot oss. Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga. Jesus svarar: Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader? 

Men de förstod inte vad han menade. 

Redan som 12-åring visar Jesus att kärnfamiljen inte är allt. Det finns en större gemenskap, en familj som har Gud som far, en gemenskap som spränger gränser, som inkluderar i stället för att exkludera, där efternamn, stam, språk, religion och etnicitet inte sätter några gränser. 

Vi sjunger: psalm 608: Vi sätter oss i ringen…

Så återvänder vi till texten. Eller inte riktigt, för varje text ska läsas i sitt sammanhang. Vi läser i samma kapitel, några verser tidigare.

När Jesus kom hem (till Kafarnaum) samlades folket på nytt så att han och hans lärjungar inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig iväg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen. 

Hela familjen är engagerad, Maria, bröderna, systrarna. Josef är förmodligen död. De känner inte igen Jesus, han har förändrats. De har hört att han inte ens hinner äta, han har magrat, massor av hjälpsökande trängs runt Jesus. Kanske är han nära att gå in i väggen? 

Så de försöker få med honom hem, men Jesus vill inte. Vem är min mor och mina bröder? Det här är min mor och mina bröder och systrar. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor. 

Ibland måste vi bryta med familjen. När banden är så snäva så de hindrar en människa från att följa sitt hjärta, lyssna till Guds kallelse och göra Guds vilja, då måste navelsträngen klippas. Och det kan göra ont. Mycket ont. 

Det ska tilläggas att brytningen mellan Jesus och hans familj öppnade för en djupare gemenskap som blev synlig efter uppståndelsen. 

Vi ska självklart hedra våra föräldrar och älska våra familjemedlemmar, men kärleken spränger alla gränser. 

Genom dopet blir vi inympade i ett annat träd, ett större träd än familjeträdet, Kristi kyrka på jorden. Det heter att blod är tjockare än vatten men idag lär vi oss att inget är tjockare än dopets vatten. Kärleken i en familj kan växla, men Gud är trofast, hans kärlek håller att både leva och dö på. 

Jesus säger: Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. 

Vi backar sex år i tiden. Det väller in flyktingar i vårt land. Jawid bor hos mig. Han är bekännande muslim. En dag sitter vi och pratar. Han frågar: Varför behandlar ni främlingar, människor som har en annan religion, som era vänner? Hade ni kommit till Afghanistan som flyktingar hade vi inte öppnat våra hem och våra hjärtan. 

Jag svarade: Gud är kärlek och Gud vill att vi ska älska våra medmänniskor och ta emot flyktingarna som om de var våra systrar och bröder. 

Två år senare berättade Jawid att han ville konvertera. 

Vi sjunger psalm 608….

Nu vill jag utmana er: Intervjua M som är 20 år, statslös, bott här i 10 år med sina föräldrar och syskon, ska utvisas men kan inte utvisas,  har tagit studenten, utbildad bilmekaniker, får inte arbeta. I måndags var vi hos gränspolisen. Familjen måste vänta till 2024 innan de kan söka asyl på nytt. 

Han vill arbeta, hjälpa till som vaktmästare i kyrkan, men vi får inte betala honom. Kan vi en gång i månaden göra en insamling? 

Predikan vid änglagudstjänsten Den helige Mikaels dag

 

Texten om Daniel i lejongropen dramatiseras i ett spontandrama i kyrkorummet utan föregående övning. 

Daniel var modig. Han följde sin inre röst även när det blev farligt. Han hade en inre kompass. Han fortsatte att be fast det var förbjudet. 

Har vi en inre kompass? Vågar vi stå för vår övertygelse även när vi blir hotade och ifrågasatta? Vågar vi be till Gud fast ingen annan gör det?

Igår döpte jag Milian i Bredestad kyrka. Vi samlades runt Milian, lade våra händer på honom och jag sa: Tag emot korsets tecken på din panna, på din mun och på ditt hjärta. Pannan - våra tankar, munnen - våra ord, hjärtat – vårt innersta. Korset är den där kompassen, den som visar oss rätt väg. Korset hjälper oss att välja kärlek i stället för hat, förlåta i stället för att ge igen, säga något fint om en människa i stället för att tala illa om henne. 

Detta är svårt. Det var därför Daniel bad till Gud. Det var därför änglarna fanns där för att skydda och hjälpa. Vi får också be. Och änglarna är med oss. Varje barn har en egen ängel, en skyddsängel som ser Guds ansikte.