Predikan 1:a söndagen i advent i Gudstjänst med små och stora

Ett nådens år

 

Har ni någon åsna hemma?

Inte jag heller. Men jag önskar att jag hade det. När jag var barn så bodde jag femhundra mil härifrån, i Etiopien. Där fanns det åsnor, nästan en varje familj. Den var lika viktig för dom som bilen är för oss. 

Vad äter en åsna? Gräs! Snacka om miljövänligt fortskaffnings-medel. 

Jesus hade ingen åsna, så han var tvungen att låna en. Han skulle rida in i huvudstaden Stockholm, på E4:an. Nej, jag skojar lite, men han skulle rida in i Jerusalem. Människorna älskade Jesus, för han hade hjälpt jättemånga. De tänkte att han var som deras kung. Men en kung sitter ju på en häst, eller hur? Inte Jesus. För han vill inte sitta på höga hästar och se ned på människor. Han ville sitta lågt, på en åsna, för då mötte han människor i ögonhöjd. 

Nu ska vi tänka oss att vi är den där åsnan som ska bära Jesus i ögonhöjd till alla som längtar efter honom. 

Det första vi får veta är att åsnan var bunden. Den var inte fri. Hur är det med oss? Är vi fria eller är vi bundna? Sitter vi fast i gamla bråk eller är vi tyngda av dåligt samvete, eller bär vi på hemligheter som hindrar oss att leva? Jesus vill lösa oss. Sök upp en präst eller någon du litar på och berätta. Det finns förlåtelse och frid att få.

 

Vad är det första man lägger märke till på en åsna? De stora öronen. Jag har också stora öron och när jag var liten blev jag mobbad i skolan. Det var inte roligt, men jag svarade: jag kan höra ända till Amerika, men det kan inte ni. 

Åsnan hör bra. Den lyssnar på ryttaren och gör som den säger. Hur kan vi lyssna på Jesus? Hur kan vi höra Guds röst? 

Åsnan har en stark rygg, så den orkar bära andras bördor. Gud, ge oss styrka så vi kan bära Jesus till människor som längtar efter honom. 

Åsnan har också små hovar. Vet ni varför? För att den ska kunna gå på smala stigar, ta sig fram där det är trångt och svårt. Jesus vill komma fram till alla människor. 

Det sista vi ska säga om åsnan är att den är korsmärkt, den har ett korstecken i pälsen på ryggen. Vet ni att vi också är korsmärkta? Det blev vi när vi döptes. Men vi har inte korset på ryggen. Prästen säger: tag emot korsets tecken på din panna, på din mun och på ditt hjärta. Korsets tecken är kärlekens tecken, kärlek i tankar, ord och handlingar. 

Vill du vara en korstecknad åsna med stora öron, stark rygg, små hovar som bär Jesus till människor så att han möta dem i ögonhöjd och ge dem frid? Det vill jag också. 

Predikan Domsöndagen 2022 version 2

 Kristi återkomst                    

 

Den senaste veckan har media berättat om rättegången i Visby, om Teodor Engström som mördade Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan i somras. Dom avkunnas den 6 december. 

 

Det är ju så viktigt det är att den skyldige åker fast, att rättvisa skipas! Eller hur? För djupt inom oss finns det en moralisk kompass, ett rättsmedvetande, ett samvete som säger oss att den som bryter mot lagen ska dömas och straffas. 

Teodor – vet ni vad namnet betyder? Guds gåva. I går döpte jag Malte i Torpa kyrka och då sa jag att varje barn är en gudagåva. Jag vet inte om han är döpt, men jag tror att också Teodor har föräldrar, kanske syskon, kanske en morfar, en farmor som älskar honom. Hur mår de idag? Det långa skägget, håret, det är som om han vill gömma sig för världens blickar. 

Är Teodor en gudagåva, eller är det kört? Har hans handlingar diskvalificerat honom från all mänsklig gemenskap? Och hur resonerar Gud? Finns det nåd eller är det kört? Finns det något hopp för en sådan människa? 

 

En dag ska Jesus komma tillbaka. Och då ska böcker öppnas och då ska böcker öppnas, böcker fyllda med uppgifter om hur vi levt. Då blir det bokslut, då ska verksamhetsberättelsen läsas upp och revisionsrapporten lämnas. Vi ska dömas efter våra gärningar, står det. Och då är det ju kört för Teodor Engström.

 

Men hur blir det med oss? Med dig och mig? Vad kommer det stå i boken om oss? Eftersom sanningen ska segra så utgår jag ifrån att allt står där, det vackra, det goda, allt jag gjort för andra, uppoffringarna, engagemanget.  Men där finns också sveken, fegheten, dubbelheten, fusket, utnyttjandet av de fattiga i världen för att jag ska få handla billigt, likgiltigheten inför klimatförändringarna, att jag inte agerar när jag får veta att mängder med arter håller på att raderas ut, slarvet med källsorteringen, att jag deltar i ryktesspridningen om någon som jag inte gillar. 

Paulus säger: Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Alla. Också du, också jag. Ingen går fri på domens dag. Och ska vi dömas efter våra gärningar, vem kan då bli räddad? Eller räcker det att vara döpt, att tillhöra en församling, att ha bett och gett kollekt och sjungit i kör? 

Lasse Lucidor skriver: Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort, men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer. 

Fadern har överlämnat domen åt sonen. Varför? För att han är människosonen, han har trampat våra stigar, gråtit våra tårar och sett stjärnorna ur vårt perspektiv. Han vet allt, han är fylld av nåd och sanning och därför kommer han döma rättvist. 

 

Hur ska vi förstå texterna? Jo, för det första: vi ska dömas efter våra gärningar, för det är inte orden som räknas utan handlingen och detta är Guds sätt att ta oss på allvar, att göra oss ansvariga och tillräkneliga, att gå till rätta med oss. Det handlar om Guds djupaste respekt för oss. Man skulle kunna säga att Domen börjar i sanningen, i lagen, i tio Guds bud. 

Och där blir det uppenbart att ingen av oss håller måttet, inte ens den frommaste människan. Alla har syndat, och har man brutit mot ett bud så har man brutit mot alla. 

I den första rundan blir det alltså fällande dom. Och allt som var dött och utan värde, allt som var byggt av halm och strå kommer kastas i den brinnande elden. Fegheten, girigheten, kärlekslösheten, fåfängan, högmodet. Det kommer göra ont, men det är inte farligt för, kom ihåg, det är vår broder som dömer. 

För det andra: Bibeln är mycket klar på en punkt. Inga gärningar i världen kan rädda oss. Den ende som kan rädda oss är Jesus Kristus. Hans död och uppståndelse, hans kärlek. 

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. 

Han avvände vårt elände för båd tid och evighet.

Han förvärvde att vi ärvde, nåd och frid och salighet. (Psalm 147:2)

 

I boken som öppnas på domens dag finns därför på varje sida, över varje människas livsberättelse, ett kors tecknat, ett kors som betyder att minus blir plus och alla som fått en fällande dom blir benådade. 

 

Och Gud ska själv vara ibland oss och han skall torka alla tårar från våra ögon och när han får syn på Teodor, Guds gåva, brister också Gud i gråt, av glädje, för där står han och skägget är kort och huvudet är rakat, för nu vågar han visa sig och det onda och svåra som hände på jorden en gång är nu glömt och försonat. 

 

Predikan Domsöndagen

 

Kristi återkomst                    

 

Den senaste veckan har media berättat om rättegången i Visby, om Teodor Engström som mördade Ing-Marie Wieselgren i somras. Dom avkunnas den 6 december. 

 

Så viktigt det är att den skyldige åkte fast, att rättvisa skipas! Eller hur? För djupt inom oss finns det en moralisk kompass, ett rättsmedvetande, ett samvete som säger oss att den som bryter mot lagen ska dömas och straffas. 

Teodor – vet ni vad namnet betyder? Guds gåva. I går döpte jag Malte i Torpa kyrka och då sa jag att varje barn är en gudagåva. 

Gäller det också Teodor Engström eller är det kört?

Finns det något hopp för en sådan människa? 

 

Det sitter en guldsmed i sin hytta. Framför sig har han ett kärl fyllt med smält guld. Elden är intensiv, det är varmt. Smeden har en sked i sin hand och när slagget flyter upp till ytan tar han bort det. Gång på gång, tålmodigt och noggrant renas guldet. På frågan hur länge han gör detta, svarar smeden: till dess att jag kan se min egen spegelbild i ytan.

 

En dag ska Jesus komma tillbaka. Han är guldsmeden. Teodor är guldet och han tänker hålla på till dess att han kan se sin spegelbild i honom. Men hur blir det med oss? Paulus säger: Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Alla. Också du, också jag. Ingen går fri på domens dag. 

Men jag längtar efter domens dag. För då kommer sanningen att uppenbaras, allt kommer få sin rätta färg och sitt rätta värde. Felstegen, fusket, fegheten och kärlekslösheten kommer nämnas vid namn och vi kommer få stå till svars för allt, både det vackra och det fula, det sjuka och det friska. 

Lasse Lucidor skriver: Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort, men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer. 

Fadern har överlämnat domen åt sonen. Varför? För att han är människosonen, han har trampat våra stigar, gråtit våra tårar och sett stjärnorna ur vårt perspektiv. Han vet allt, han är fylld av nåd och sanning och därför kommer han döma rättvist. 

Hans blick, den som genomskådar, är fylld av kärlek. 

 

Ej såsom man råkar en främling på gatan, nej såsom man ser på en vän, en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen. 

Vi kommer känna igen honom, men jag är övertygad om att också de som inte känner Jesus, inte hört talas om honom eller fått en skev bild av honom, kommer känna igen honom. 

 

Så till den svåra frågan: kommer det verkligen bli ett åtskiljande, kommer somliga till himlen och andra till helvetet?

Jag stannar gärna kvar efter kyrkkaffet och samtalar om den frågan.  

 

En dag ska allt bli bra. En dag ska Gud själv vara hos oss och han ska torka alla tårar från våra ögon och från sina ögon för Gud kommer också gråta den dagen, av glädje. Och döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen klagan skall finnas mer.

 

Domens dag, mina vänner, är inte slutet. Den är en ny början, för Teodor Engström, för alla syndare, för dig och mig. 

 

Guldsmeden sitter vid kärlet. Elden är intensiv, den hårda malmen smälter och slagget flyter upp till ytan och guldsmeden sitter där och sin kärlek renar han guldet från slagget till dess att han kan se sin spegelbild i ytan. 

För han vet att varje människa är oändligt älskad, oändligt värdefull.

Ingen får gå förlorad. 

 

Predikan Alla själars dag

 

 

Igår talade jag om kärleksöverskottet, hur vi går omkring med en längtan efter att ge, att gå ut ur oss själva och betyda något för en annan. Jag berättade om min mor, som gick ur tiden för två år sedan, 92 år gammal. Hon var inget helgon, men det är inte avigsidorna jag minns en helg som denna, utan jag minns bullarna hon bakade, bönerna hon bad, samtalen hon ringde varje vecka, glöden hon bar på för de lidande i världen. 

Det där kärleksöverskottet, var kommer det ifrån? Vad är det som gör att livet fylls av mening när vi räcker en medmänniska handen?

 

Svaret får vi i dagens text. Det är Jesus. Gud bar också på ett kärleksöverskott. Gud - Fader, Son och helig Ande – kärlekens källa flödade över, fördämningarna brast, kärleken gick inte att hålla tillbaka. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att den som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. 

Någon har sagt: Gud kan bara älska. Och Gud slutar inte förrän han med sin kärlek väckt gensvar i våra hjärtan. Kanske sitter du här som är tyngd av skam och skuld, som tänker att det där gäller andra, inte mig. Jesus svarar: den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Guds kärlek är större än alla våra synder. Det är detta som är nåd. Det finns förlåtelse, det finns en ny början och du behövs.

När vi gör något för en annan människa, när vi ber och bär, hugger ved åt någon, tröstar och uppmuntrar, skingrar någons ensamhet för en stund, då är Jesus mitt ibland oss, då jublar Guds änglar, för då har vi uppstått från döden, då blir vi levande och varmt mänskliga, då ger vi av vårt kärleksöverskott, precis som Gud gjorde och gör. 

 

I fredags talade jag med en person som arbetar inom kriminalvården. Den enda lösningen på våld och kriminalitet i samhället verkar vara fler poliser, hårdare straff och nya fängelser. 

Astrid Lindgren hade en annan lösning: Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.

Hur visste hon det? Hon hade läst Bibeln. Och hennes pappa, Samuel August, kyrkvärd i Vimmerby, hade hört prästen predika om att Störst av allt är kärleken. 

 

Så var kommer kärleksöverskottet ifrån? Johannes vet. Han skriver: Vi älskar därför att Gud först älskade oss. Och det som kommer bestå den dagen vi dör är den kärlek vi tog emot och den kärlek vi gav.

 

 

EN PSALM TILL TRÖST I ALLHELGONATID

GUD, SAMLA MINA TÅRAR I DIN LÄGEL. (Psalt 56:9)

1

Jag söker mig längs gången fram mot graven, 

och minnen väcks till liv i hjärtats djup.

Du fattas mig om natten och om dagen,  

det tomrum som du lämnat saknar slut.

  

Gud, samla mina tårar i din lägel

Gud, gråt med mig när allt är bara gråt.

Gud, sänd mig nu din varma trösteängel

och hjälp mig genom allt som är så svårt. 

 

2

Jag böjer mig och tänder ljus i mörkret,

ett ljus av kärlek och av tacksamhet.

Och tusen lågor värmer, lyser, leder

en väg igenom sorg och ensamhet. 

 

Gud, samla mina tårar i din lägel.

Gud, ge mig mod när rädslan griper tag. 

Låt morgon gry, förtvivlan vänd i glädje

och ge mig kraft att leva dag för dag.

 

3

Jag reser mig och anar någon nära,

en rörelse, ett tilltal utan ljud. 

En ängel viskar ömt: kom låt mig bära  

dig över sorgens bråddjup hem till Gud. 

 

Gud, samla mina tårar i din lägel. 

Gud, ta min oro, ge mig sinnesro.

Låt sår jag fått få läkas av din närhet

och visa mig en väg till hopp och tro.

 

4

En dag skall allt det svåra vara över

och vi får mötas bortom tid och rum. 

Och allt som här blev skadat och gick sönder

skall där bli helat och slå ut i blom.

 

Den dagen skall Gud torka våra tårar.

Den dagen kommer solen ej gå ned

och sången stiger upp ur allas hjärtan

och allt är glädje, hemkomst, salighet. 

 

Copyright

Peter Andreasson

211004

Tonsatt av Kristine Bratlie

Predikan Alla helgons dag

 

Klas Östergren berättar i en av sina romaner om Brandy, en sorgsen fotograf som letar efter livsmening eller åtminstone förströelse i våta danskvällar och förbjuden passion. Han väntar på ett tecken, men vet inte vad eller varför. 

Till sist snubblar han över några medmänniskor i nöd. De behöver hjälp. De är krävande och otacksamma. Ändå vet Brandy att här är tecknet han väntat på.

Det handlar om ett kärleksöverskott han bär på, en längtan att få stiga ut ur sig själv och behövas för andra. Det handlar om det djupa behovet att få ge. 

Ni är jordens salt och världens ljus, säger Jesus. Denna helg blir det särskilt tydligt. Vi inte bara tänder ljus, vi är ljus när vi söker upp varandra, håller om varandra, tröstar och stöttar. Och saltet, det finns i tårarna som rinner ner för kinden. För när vi gråter med varandra, när vi låter de salta tårarna flöda är vi som mest mänskliga, då delar vi liv på riktigt, då kommer vi nära varandra. Och de som gråtit med varandra har nära till skrattet, mitt i eländet, för det är som om sorgen gröper ur våra hjärtan för att glädjen och omsorgen ska få plats. 

Det finns för mycket kärlek och för lite människor, säger Brandy. Han bär på ett kärleksöverskott. Gör vi inte alla det? Ett behov av att stiga ut ur oss själva och behövas för andra. I Ukraina finns inget kärleksöverskott längre. Där gråter man med dem som gråter, där räcker man handen till den som lider nöd, där krokar man arm för att göra helvetet uthärdligt.

Ni är jordens salt och världens ljus. Säger Jesus. Med några få ord pekar han på tecknet som vi väntar på, meningen med livet. Och när vi tänker på dem som gått före, så minns vi säkert just detta, hur de steg ut ur sig själva, hur de ställde upp för andra, hur de i all enkelhet gav av sitt kärleksöverskott och blev jordens salt och världens ljus för oss.

Så låt oss inte behålla vårt kärleksöverskott för oss själva. För det finns så många som väntar på ett leende och en hjälpande hand.