Predikan vid minnesgudstjänsten i Aneby kyrka

Alla helgons dag 

Psalmer

256

310

172

285

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.

I söndags var jag i Vimmerby vid min fars grav.

Om han hade fått leva skulle han ha fyllt 91 år om några veckor. Han dog för mer än 20 år sedan. Då och då gör sig saknaden påmind. Inte som en smärta. Mer som en längtan efter att höra hans röst, få sitta ner och dela tankar och erfarenheter om livet, om att vara präst och kyrkoherde, pappa, människa.

Min far dog hastigt. Vi hann aldrig ta farväl. Och när begravningen var över kvävdes sorgen av en fulltecknad almanacka.

Det är som om vi förlorat förmågan att sörja, eller modet. Sorgen behöver tid och rum. Sorgen behöver vänliga blickar och en axel att luta sig mot. Sorgen behöver omsorg. Sorgen vill ut.

En skolklass på Furulid, sjuor – 13-14 år gamla - fick fria händer att teckna tankar om sorg. Där skrev en av eleverna följande: ”Om varje förlust jag upplevt var ett halsband skulle jag inte orka gå”. 14 år och så mycket osörjd sorg!

Jesus säger: Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade. Salig betyder djupt lycklig. Vad menar Jesus? Vad är det i sorgen som kan göra en människa djupt lycklig? Jag tror att Jesus tänker på kärleken. Den kärlek vi inte kan leva utan. Den kärlek som ger livet dess mening.

Sorgen är ett kärlekstecken, ett tecken på att den jag sörjer var viktig för mig. Bara den sörjer som en gång har älskat. Var därför inte rädd för sorgen. Den gör ont men den är inte farlig. Sorgen hjälper oss att se vad som är riktigt viktigt i livet.

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade. Att sörja är att förbli i kärleken. Och den som förblir i kärleken förblir i Gud, för Gud är kärlek. Och en dag, när vandringen genom tåredalen är över och vi får möta Gud ansikte mot ansikte kommer Gud varsamt sträcka fram sin hand torka tårarna från våra kinder. I det ögonblicket kommer vi vara saliga, djupt lyckliga, bortom vad ord kan uttrycka för då vet vi att den kärlek vi längtade efter, den kärlek vi fick smaka, den kärlek som gav livet dess mening, den kärlek som ibland gömde sig i sorgens dräkt, den kärleken har nu övervunnit allt.

Och jag tänker att varje ljus vi tänder, varje låga som brinner på våra kyrkogårdar är ett kärleksbevis.

Anders Frostensson skriver:

Jag ska gråtande kasta mig ner

på en kust som jag aldrig har sett

Jag vet ej var jag är men jag vet

att en boning åt mig är beredd

vid ett hav, i en stad som fanns till,

som fanns till innan städerna fanns

i ett land som är nytt och är före all tid

och där natten har dagarnas glans.

Och jag stryker från pannan min sömn

i en värld som har vaknat just nu

och hur vintrarna var har jag glömt

i en sommar som aldrig tar slut.

Jag hör skratten från lekande barn

och jag själv är ett barn i Guds famn

och mitt hem är den kärlek som var och som är

som är och som alltid finns kvar.

Och där kommer jag få träffa min pappa, sitta ner och tala om allt som aldrig hann sägas, allt som fyller mitt hjärta. Och där vi sitter är det märkligt ljust men det finns ingen ljuskälla för allt som sker sker i Gud. Och det är märkbart lätt att andas och varje ord har sin rätta valör och tyngd och allt är hemkomst och djupaste samhörighet.

Predikan Vimmerby kyrka 21 söndagen efter Trefaldighet

Samhällsansvar

I min hand håller jag en kristusgestalt av ebenholtz. Den fanns i ett enkelt skjul vid vägen i Tanzania. Det fanns många krucifix, många Jesus där men min blick fastnade på denna Jesus, en Jesus utan armar. Killen som hade affären ursäktade sig och började vrida loss armarna från en hel Jesus men jag hindrade honom. Nej, sa jag. Jag vill ha honom som han är.

Mina vänner. Vi är Kristi armar i världen. Vi är kallade att öppna famnen, se och älska våra medmänniskor. Precis som Jesus gjorde.

Jesus ägnade sig åt två saker under de tre år som han gick omkring: Dels kallade han lärjungar, han undervisade dem om Guds rike, han lärde dem att be och han sände dem ut att göra alla folk till lärjungar. Det är därför vi är här idag, för att lärjungarna gick ut. Och det ska vi fortsätta med. Vi ska döpa, undervisa, lära människor att be och hjälpa dem till tro på Jesus Kristus.

Kanske ägnade Jesus 25% av sin tid åt detta. Merparten av sin tid och sitt engagemang ägnade han åt att svara an på de rop han hörde, de behov han såg. När han blickade ut över folkmassan såg han att de var illa medfarna, lika får utan herde och det står att han greps av medlidande. I grundtexten används ett ord som är besläktat med inälvor. Han blev så djupt berörd av nöden så han fick ont i magen. I stället för att kritisera landstinget och kommunen grep han in. Han hjälpte så många så han hann inte äta, står det på ett ställe.

Och alla fick hjälp, villkorslöst. Det var inte tal om en dold agenda, jag hjälper dig om du blir min lärjunge. Nej, han frågade bara: vad vill du att jag ska göra för dig?

Och det märkliga är att när sjuka blir friska är det ett Gudsrikestecken. När blinda får sin syn, lama går och förtryckta befrias då är Guds rike nära. Men det är som om vi tappat bort denna del. Vi har liksom delat upp människan i kropp, själ och ande. Kroppen och själen tar samhället hand om och kyrkan tar hand om anden och det andliga. Det är ett synsätt som leder fel. Svenska kyrkan har genom alla tider predikat evangelium i ord och handling för hela människan. Sjukvården och skolväsendet växte fram genom kyrkans engagemang. När samhället tog över ansvaret, vad hände då med kyrkans samhällsansvar. Det kollapsade. I stället för att backa in i ett andligt hörn av tillvaron och be om ursäkt för att vi finns måste vi kliva ut på torget och berätta att där barmhärtighet och kärlek bor där är också Gud. Gå in på Vårdcentralen, besök skolan, ring till gatukontoret, maila till optikern, sms:a socialchefen och säg: Vet ni att ni är kyrka, att ni är med utbreder Guds rike när ni tar er an den sjuke, när ni stöttar eleven med särskilda behov, när ni bygger säkra cykelvägar, när ni ger skumögda synen tillbaka, när ni tar emot flyktingen, när ni bidrar till ett gott samhälle?

Jag växte upp i Etiopien. Mina föräldrar arbetade som missionärer i Mekane Yesus kyrkan, en ung, växande kyrka. Där slog man fast redan i början av sjuttiotalet att man inte kan predika för hungriga människor. Först måste kyrkan hjälpa till att borra brunnar, bygga kliniker, bygga skolor där barnen får lära sig att läsa, motverka jorderosionen med terasser, bygga vägar och kvarnar under veckan och sedan kalla till gudstjänst på söndagen för att lovsjunga Gud.

Samhällsansvar. Ansvar betyder att svara an på det rop och de behov som finns i samhället. Samhälle kommer av hålla samman. Kommun kommer av ordet communio som betyder gemenskap.

Om vi lägger örat mot marken – vad hör vi? Vad gör vi? Vilka behov har människor i Vimmerby kommungemenskap? Hur stavas nöden här? Vad hindrar idag människor från att vilja höra evangeliet?

Sekten är samhällets motsats. Sekt hör ihop med ordet sekatör. Det redskap man använder för att klippa isär. Genom kyrkans hela historia har människor då och då fått för sig att kristna ska akta sig för världen, isolera sig så mycket som möjligt. Ja, man har t o m försökt sig på att skapa en gudsstat, en teokrati för rena, heliga troende kristna. Precis som IS nu försöker skapa en teokrati, en muslimsk gudsstat, ett Kalifat där allt orent är utrensat och endast de rättroende har existensberättigande. Varje försök att skapa en ren gemenskap har misslyckats. Alla totalitära stater går förr eller senare under.

Därför ska vi leva i världen men inte av den. Vi är satta här som ljus och salt. Vi ska välsigna, inte förbanna. Om än världen går under i morgon ska vi idag plantera ett äppelträd. Vi ska ge kejsaren det som tillhör honom och Gud det som tillhör Gud. Vi ska gladeligen betala skatt, använda vår rösträtt och bidra till ett gott samhälle för alla. När flyktingboenden bränns ner, utlandsfödda dödas pga sitt ursprung, när hat och våld hotar slita sönder samhället, då måste kyrkan höja rösten, då måste vi som är kristna gå samman med alla goda krafter och göra vad vi kan för att skapa ett samhälle där alla får plats vilken hudfärg och tro man än har. Eller som Jeremia säger: Gör allt för att staden ska blomstra och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.

I min hand håller jag en armlös Kristus. När vi döptes blev vi lemmar i Kristi kropp - hans armar, hans händer, hans ögon, hans hjärta. Var och en med sina gåvor, sin skicklighet. Vi är kallade att stå sida vid sida med alla goda krafter i den kamp som nu hårdnar, i kampen för ett vänligt, människovärdigt samhälle. Vill vi? Vågar vi? Orkar vi?

Jag tänker att vi inte har något annat val än att följa Jesus. Och när vi blir trötta får vi komma hit och hämta kraft i bönen, sången, ordet och måltiden, liksom dricka liv i djupa drag för att sedan gå ut och ta vårt samhällsansvar.

Predikan 20 e söndagen efter Trefaldighet

Att leva tillsammans

Mk 3:31-35

Goda relationer är livsviktiga. Dåliga relationer är livsfarliga. Det viktiga i alla relationer – i familjen, mellan vänner, i församlingen – är att låta relationen vila i en kupad hand – tillräckligt kupad för att ge skydd och värna det sårbara – tillräckligt öppen för att släppa varandra fria när det är dags. Det finns två diken – den platta handen – relationen där man kan komma och gå och ingen bryr sig. Den fasthållande handen som aldrig släpper taget och kväver. Hur är det i våra familjer? Hur är det i vår församling?

Hur många syskon hade Jesus? Vi vet inte men det är mycket som tyder på att han hade fyra bröder och kanske två systrar. Jesus var äldst och fick tidigt ta ansvar. Han blev snickare som Josef. Man antar att Josef, som var mycket äldre än Maria dog när Jesus kanske var 18-20 år. Det blev Jesus som fick försörja familjen, Maria och sex småsyskon. Han gör det i tio år tills Jakob, den näst äldste blivit så stor så att han kan ta över. Då, när han är 30 år gammal flyttar Jesus hemifrån. Det måste ha varit svårt för familjen och ännu svårare blev det när de fick höra vad han sysslade med. I vers 21 i samma kapitel står det att Jesu anhöriga kom för att hämta honom för de menade att han var från sina sinnen. Nu gör dom ett nytt försök att tala med honom och han svarar: Vem är min mor och mina bröder? Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor. Så ont det måste ha gjort, hos alla i familjen när de inte förstod varandra och inte kunde tala med varandra.

Det finns lägen i livet då man måste klippa navelsträngen, göra egna val, bryta upp för att senare mötas som jämlikar, i ömsesidig respekt.

Jesus förblev sin kallelse trogen. Tänk så många som har gett efter för trycket, kraven, skuldkänslorna och stympade krupit tillbaka in i en destruktiv familjebubbla?

Lägg märke till att Jesus inte bildar en sekt. Sekatör – det man klipper av med. Han gör inte sina familjeproblem till norm. Det är annars vanligt. Knutby är ett exempel där medlemmarna tvingas välja mellan Kristi brud å ena sidan och familj och vänner å andra.

Jesu familjerelationer repade sig så småningom. Hans mor och hans bröder fanns med i den första församlingen, särskilt Jesu bror Jakob som blev ledare för församlingen i Jerusalem.

Goda relationer är livsviktiga. Dåliga relationer är livsfarliga.

Så läser vi i dagens GT-text om Rut, en utländsk kvinna. Hon har en egen bok, Ruts bok, den åttonde i Bibeln. Läs den! Den kunde ha varit skriven av Svetlana Aleksijevitj – årets nobelpristagare i litteratur. Liksom i Alksijevitj böcker lyfts den lilla människan fram, den som i världens ögon ingenting är framträder och berör och får en plats i historien.

Vem var då Rut? Hon var sonhustru till Noomi. Noomis man hette Elimelek, de hade två söner, Machlon och Kiljon och dom bodde i Betlehem. När det blev hungersnöd i Israel utvandrade familjen till Moab. Där dör Elimelek. Sönerna gifter sig med moabitiska kvinnor, Orpa och Rut. Men det dröjer inte länge förrän deras karlar dör. Det brukar ju vara så att karlarna dör först – och kvar finns tre änkor. Noomi bestämmer sig för att flytta tillbaka hem och säger till sina svärdöttrar att stanna kvar i sitt land och gifta om sig. Men Rut vägrar. Hon har blivit så fäst vid sin svärmor och säger gråtande: Dit du går, går också jag och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Vilken kärlek.

Så följer Rut med Noomi hem. Noomis släkting Boas låter henne plocka ax på hans åkrar. Han beskyddar henne och ser till att får äta och dricka och säger: Du har lämnat dina föräldrar och ditt hemland och begett dig till ett folk som du inte kände förut. Må Herren ge dig allt vad du förtjänar när du nu har kommit för att söka skydd under hans vingar.

Så tog han emot invandraren – liksom kupade sin hand som skydd för främlingen. Hur tar vi emot invandrarna? Det slutar med att Boas blir kär i Rut. De gifter sig och får sonen Oved. Oved är kung Davids farfar. När Matteus räknar upp Jesu stamtavla består den av 42 generationer karlar. Tre kvinnor nämns vid namn -Rachav, Rut och Maria, och Rut är den enda kvinnan av utländsk härkomst.

Det är inte lätt att leva tillsammans. Men det är livsviktigt. Och goda relationer – den kupade handens relation - kan förändra världen!