Predikan Domsöndagen 141123

Kristi återkomst

Jag blev så glad i går morse! Solen sken! Ljuset hade återvänt efter veckor av mörker och regn.

Med ljuset kom avslöjandet. Plötsligt såg jag att mina fönster behövde putsas. Jag upptäckte löv och hundhår på golvet, fläckar och smulor på diskbänken. Det efterlängtade ljuset som gav energi och glädje blev samtidigt till en dom. Peter, du behöver städa!

Efter frukosten började jag städa i hönshuset. En massa bråte – påsar, kartonger, brädor, glasbitar, skruvar, skålar och över allting låg ett tunt lager av damm. Jag bar ut allt, storstädade och gjorde fint. Bråten sorterade jag i det som skulle kastas och det som skulle sparas. Så skönt det är att storstäda!

Innan jag var klar började det skymma. Plötsligt kände jag röktlukt och upptäckte strax att grannen eldade i trädgården. Vad? Skräp. Döda kvistar, löv, bråte.

En dag kommer solen att gå upp. Ljuset kommer avslöja sakernas tillstånd. Alla har syndat. Det finns ingen med rena händer. Hur vi än skurar i våra liv ligger det ett tunt lager av damm över våra tankar, ord och handlingar. De godaste avsikterna, de mest osjälviska handlingarna smutsas av beräkning och egen vinning.

Det finns en sak i dagens text som jag har svårt för, där jag inte känner igen Jesu sinnelag och det är när det talas om ett skiljande, en utsortering av de onda. Går skiljelinjen mellan oss människor eller rakt igenom oss? Är det inte så att varje människa bär på förmågan att göra oändligt ont och oändligt gott? Jag tror inte att det är en artskillnad mellan ont och ont, endast en gradskillnad. Visst vill vi att det ska sättas en gräns för ondskan, men finns det verkligen människor som är alltigenom onda? Kanske? En sak vet jag: att jag också kommer att vara bland dem som kastas ut, som förkrossad gråter när jag får se min feghet, min dubbelhet, min ljumhet, min girighet. Bland de utkastade och dömda står en ljus gestalt, sårmärkt, nedstigen till dödsriket – ad infernum – för min skull. Då förstår jag varför jag och alla andra är här: Inte för att förgöras utan för att renas av Guds kärleks eld. För Gud vill att alla ska bli räddade. 

Läs 1 Kor 3:11-15.

Vid livets och tidens slut ska jorden och våra hjärtan storstädas, allt sorteras, elden tändas och skräpet brännas. Och jag längtar efter den dagen. Jag längtar efter den dag då allt ska få sin rätta färg, sitt rätta namn, sitt rätta värde. Jag längtar efter den dag då Gud ska bli allt i alla och överallt.

Att Gud en dag ska döma är viktigt. Rannsakan är ett uttryck för respekt, djup respekt för vår fria vilja. Vore vi marionetter skulle vi vara utan skuld. Men nu är vi fria varelser med ansvar och skuld. Därför är domen ett tecken på Guds kärlek.

Vi skapades av kärlek till kärlek. Därför kommer domaren ställa bara en fråga: Älskade du? 

Mig? Dig själv? Din medmänniska som dig själv? Tiggaren vid Ica? Den som var besvärlig? Älskade du växterna, djuren, bäckarna, blommorna och bina?

Tänk om vi stannar inne och städar och missar allt underbart? Tänk om vi stressar så inför julen att vi är helt slut när själva firandet börjar? Älskade du?

Gud är kärlek: han vill inte att vi av rädsla ska sitta inne och putsa silver när solen skiner och livet ler?

Rubriken för dagen är Kristi återkomst. Tänk er att ni har en vän som ni har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen. Ni har inte setts på oändligt länge och där står din vän. Ni faller i varandras armar, gråter och skrattar om vartannat och slår er sedan ner för att samtala. Ni möts ansikte mot ansikte, närvaron fyller rummet, din vän ser dig djupt i ögonen och frågar: Hur är det? Och du börjar berätta - somligt går lättare, annat är svårare men kärleken från honom öppnar ditt inre på vid gavel och du berättar - gråtande, skrattande, befriande - allt, precis allt. När du så småningom tystnar är också handin vän tyst. Ni är på helig mark, orden är överflödiga, allt är stilla frid och du inser att du kommit hem, hem till dig själv. Hem till Gud.

Det finns tre sätt att förbereda sig inför domen och Kristi återkomst:

Öva dig i att dö – släppa taget, kontrollen 

Öva dig i barmhärtighet gentemot dig själv och allt skapat

Leta efter Jesus - i dina medmänniskor, i bönen, nattvarden,

Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort

men den trösten jag ej glömmer

att min broder Jesus dömer.

Predikan sönd före Domsöndagen

Vaksamhet och väntan

Det är tungt nu. De gråa dagarna går över i långa svarta nätter och över allt hänger fukten som en blöt filt.

Fiskarna i dammen har gått ner på djupet och stängt av matsmältningen. Bina har klotat ihop sig runt drottningen. Hönsen har slutat värpa. Träd och buskar ser ut att vara utan liv.

Vi kurar ihop oss och undrar vad som händer i världen: strömmen av flyktingar, tiggarna, klimatförändringarna, ebola. Vad kommer härnäst?

Men allt är inte svart! Allt är inte tyst!

I allt som lever finns en vaksamhet, en väntan, en längtan efter ljus och värme, vår och sommar då allt ska nå sin innersta bestämmelse. När tiden är inne, då kommer fiskarna att stiga mot ytan, börja äta, leka, försöka fånga insekter. När tiden är inne flyger bina ut, rensar magen och börjar samla nektar och pollen. När tiden är inne och ljuset återvänder, då börjar hönsen värpa. När tiden är inne kommer knopparna att brista i ett Äntligen.

Förr sjöng man hemlandssånger. Våra förfäder levde i vaksamhet och väntan, i längtan efter att få komma hem till himlen, till Gud. Nu hör man inga hemlandssånger sjungas. Har vi slutat längta efter himlen och Jesu återkomst? Är det så att reklamens löften om pardiset i Thailand eller lyckan du kan få känna om du köper den senaste telefonen dövar vår djupaste längtan? Har marknaden blivit vår nya Gud och konsumerandet vårt sätt att döva vår existentiella hunger?

För liksom kycklingen inuti ägget djupt inom sig vet att detta inte är allt så vet vi människor, djupt inom oss att detta inte är allt. Det finns en hunger, en väntan, en längtan efter att få komma hem, hem till oss själva, hem till Gud, hem till den vars likhet vi blev skapade till.

I antikrundan söker experten alltid efter äkthetsstämpeln. Stämpeln som intygar vem som gjort mästerverket. I varje människa finns den stämpeln: Skapad av Gud, tillhörig Gud.

Det vi gläds åt, längtar efter och njuter av är skärvor som återspeglar paradiset. När vi fascineras av den senaste tekniken, av de vackra stränderna i Thailand skulle vi kunna tänka: om detta är så fint, så vackert, så obeskrivligt underbart, hur är det då inte i himlen, hos Gud. Om vi upplever kärlek och vänskap skulle vi kunna tänka: om denna vänskap gör mig glad, hur salig kommer jag inte bli av att få möta Gud ansikte mot ansikte, Gud, som är kärlekens källa?

Tecknen på att vi närmar oss vår bestämmelse är Glädje, Befrielse, Äkthet och Nåd. Där det finns glädje, befrielse, äkthet och nåd, där är Guds rike.

Att söka efter Guds rike för att finna det som djupast mättar kostar på. Ja det kostar allt och är samtidigt gratis. Av nåd. Guds rike finns inom oss. Det måste innebära att varje människa vet någonstans djupt inom sig vad det handlar om. Glädje, befrielse, äkthet och nåd. Framförallt vet vi när vi saknar det. Jag talade förra helgen med en ung kvinna som lever i en relation där hon måste anpassa sig. Det måste vi ju i alla relationer men längtan efter kärlek är ibland så stark i oss att vi omärkligt går över en gräns, där vi anpassar oss så mycket så vi till sist förlorar glädjen och äktheten, förlorar oss själva. Gör vi inte så lite till mans, att vi anpassar oss, gör om oss för att duga och bli accepterade.

Våga vänta! Våga lyssna! Spring inte hit eller dit! Gå inte på alla fagra löften om lycka. Var kräsen i ditt sökande och fråga dig om det som erbjuds skänker glädje, befrielse, äkthet och nåd. Saknas någon del så tacka nej! Också om det är en präst eller pastor som kommer med löftena.

Vänta, som fiskarna, som bina, som hönorna, som knopparna. Skulle bina börja flyga nu skulle hela samhället gå under, som det gjorde på Noas och Lots tid och som det riskerar att göra i vår tid. Girigheten, brådskan, att snabbt bli lycklig och framgångsrik även om det innebär att man sätter sig i skuld och säljer sin själ leder till fördärvet.

Lev vaksamt, vänta, ta din längtan på allvar, låt ingen lura dig. För Guds rike är inom oss. När tiden är inne kommer Kristus oss till mötes och vi kommer känna igen honom som vår djupaste längtan.

Psalm 310:2

Vid tomhetens och intets gräns, en röst mig når, den är en väns. Du kommit hem, den säger. Och såren läks och sången föds, vad djupast i mitt liv jag sökt och längtat till, jag äger.

Det är tungt nu. De gråa dagarna går över i långa svarta nätter och över allt hänger fukten som en blöt filt. Men allt är inte svart! Allt är inte tyst! I allt som lever finns en vaksamhet, en väntan, en längtan efter ljus och värme, efter att komma hem!

Predikan vid minnesgudstjänsten i Aneby kyrka

Alla helgons dag 

I morgon ska jag åka till Vimmerby och tända ljus vid min fars grav.

Om han hade fått leva skulle han ha fyllt 90 år om några veckor. Han dog för mer än 20 år sedan. Jag har vant mig vid tomrummet men då och då gör sig saknaden påmind. Inte som en smärta. Mer som en längtan efter att höra hans röst, få sitta ner och dela tankar och erfarenheter om livet, om att vara präst och kyrkoherde, pappa, människa.

Min far dog hastigt. Vi hann aldrig ta farväl. Och när begravningen var över kvävdes sorgen av en fulltecknad almanacka.

Det är som om vi förlorat förmågan att sörja, eller modet. Sorgen behöver tid och rum. Sorgen behöver vänliga blickar och en axel att luta sig mot. Sorgen behöver omsorg, ord, bilder, symboler och mera tid. Sorgen vill ut liksom glädjen, uttryckas, målas, sjungas, berättas.

Jag tänker på bilden i utställningen, den mörka bilden med orden: om varje förlust jag upplevt var ett halsband skulle jag inte orka gå.

Utlevd sorg, sörjd sorg öppnar för glädjen. Jesus säger: Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.

Döden är inte slutet, den är inte punkten efter livets mening, den är ett kommatecken som berättar om en fortsättning. Och jag tänker att varje ljuslåga på kyrkogårdarna har samma budskap, att ljuset övervinner mörkret, glädjen följer på sorgen och uppståndelsen väntar oss när vi dör.

Därför säger jag inte om min far att han gick bort, jag säger att han fick komma hem till Gud.

Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.

Predikan Tacksägelsedagen 12/10 2014 Bredestad kyrka

Lovsång

Vi ska börja med att lyssna efter tacksamhetens ton i våra hjärtan. Vad har hänt under den gångna veckan som gör dig tacksam?

Fundera tyst!

Dela med din bänkgranne.

Någon som vill dela med oss alla?

Tacksamhet föder lovsång! Hjärtat svämmar liksom över, som det gjorde för lärjungarna den där dagen när Jesus red in i Jerusalem.

Vi sjunger:

Tacka Herren ty han är god, hans nåd varar evigt.

Tacka Herren ty han är god. Halleluja.

Tacksamheten och lovsången har med natten att göra. Det svåra och svarta i livet. Kanske är de människor mest tacksamma och ödmjuka som gått igenom sjukdom, sorg och andra svårigheter. Så var det för lärjungarna. Jesus hade berättat att han skulle tillfångatas, lida och dö för att sedan uppstå. Lärjungarna var rädda. Och ändå sjunger dom. Det är som om tacksamheten och lovsången övervinner rädslan. Och så är det. Musik, lyrik kan vända mörker i ljus.

Läser man Psaltaren, judarnas sångbok så är det påfallande många psalmer som börjar med klagan, oro, frågor till Gud om varför, känslor av övergivenhet, orättvisor, hat, dödslängtan. Allt får plats. Inget censureras bort. Men i slutet av psalmen kommer lovsången. Det verkar som om vi måste få tömma ut all klagan först för att tacksamhet och lovsång ska få rum.

Livet är inte enkelt. Det är svårt att vara människa och därför behöver vi varandra. Vi behöver församlas. Vi behöver församlingen.

I 1 Thess 5:16-17 står det:

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud!

I vår individualistiska tid blir detta obegripligt. Ingen orkar leva upp till detta.

Nej. Men tillsammans kan vi. Vi kan gråta med dem som gråter och glädja oss med dem som är glada. Vi är för svaga för att be, för att tolka livet och handskas med motgång och medgång. Men tillsammans kan vi. Paulus riktar sig inte till individen utan till församlingen.

När vi gör det – bryr oss om varandra, ber för och med varandra, gråter och gläds så märks det. Lovsången föds ur mörkret och smittar av sig.

För något år sedan lyssnade jag till en kvinna som berättade om sitt liv. Hon hade haft ett välbetalt jobb inom läkemedelsindustrin. Hon hade nått toppen. Men en dag blev allt mörkt. Hon tappade livsgnistan, sjukskrev sig och var helt förvirrad. Hon sa upp sig från arbetet och beslöt sig för att fundera över sitt liv. I tystnaden hörde hon Gud tala. Hon var helt överrumplad. Sökte upp en präst för att få hjälp att förstå vad hon var med om.

Nu lever hon i en kommunitet som heter Heliga Killans bönegård på Österlen.

När hon fick frågan hur hon ser på kyrkans kris, att allt fler kyrkor står tomma, att engagemang och tro svalnar svarade hon: Än har jag inte hört någon sten ropa.

Predikan 14 e söndagen efter Trefaldighet

Tema: Enheten i Kristus

Högmässa med dop

Det finns två saker som ingen människa på jorden kan leva utan. Har man bara det överlever man. Vad är det?

Vatten och bröd.

Dopets vatten och nattvardens bröd.

Vad händer i dopet? Gud säger: Jag har skapat dig, jag älskar dig, jag är med dig alla dagar. Du är min och för att du ska kunna tro det och har jag rört vid dig med livets vatten.

Den kärlek och djupa samhörighet som finns mellan Gud och varje människa synliggörs med hjälp av dopets vatten. Du och jag Milton, säger Gud. Du och jag Gud, får Milton svara.

Gud älskar alla människor. Dopet är en hjälp för oss, en påminnelse om att detta är sant. Därför har jag ett foto på från när jag döptes på mitt arbetsrum.

Dopet berättar också att vi alla hör samman. För att beskriva den djupa samhörigheten finns många olika bilder. Vi är syskon med Jesus som vår storebror. Vi är medlemmar, lemmar, delar av samma kropp och tillsammans utgör vi Kristi kropp här i världen. Vi är stenar i ett husbygge, grenar i samma träd, korn som mals ner för att bakas till bröd som mättar.

I går var vi ett gäng som var i Vadstena. Det var stiftsfest. Vi var flera tusen människor samlade för att fira gudstjänst, mingla och lyssna till föredrag. I sitt inledningstal sa biskop Martin: Andlighet handlar om insikten att allt och alla hör samman. Människor, djur, växter – allt hör samman för allt är skapat av Gud.

När vi delar brödet säger vi: ja, vi hör samman med varandra, med alla och allt och därför ska vi inte vara rädda för varandra, vi ska vara rädda om varandra och allt skapat.

Ingen kan leva utan vatten och bröd. Dopet och nattvarden skiljer inte ut oss från andra. Det är heliga handlingar som berättar om en Gud som älskar varje människa, varje liten del av sin förunderliga skapelse. Det är handlingar som kallar oss till enhet, till kamp för allas lika värde, till engagemang mot miljöförstöring och för ett drägligt liv för alla. För vi hör ihop.

Jesus ber för oss. Ber att vi ska bli ett, älska varandra som Gud älskar oss, förbehållslöst och utan åtskillnad.

Vi är många som lider av splittringen mellan kyrkorna, att vi som säger oss tro på Gud delar upp oss. Några av oss bär på visionen att det om 20 år bara finns en kyrka i Aneby. Inte för att vi ska vara många och stora och mötas till härliga gudstjänster utan för att vi hör samman och varje dag som vi lever i fortsatt splittring kränker vi Guds kärlek och längtan efter att alla hans barn, oavsett tro och hudfärg ska vara ett.

Tack för att ni vill döpa Milton idag. Det är en påminnelse till oss alla att vi hör samman.

Predikan i Aneby kyrka 13 e tref

Tema: Medmänniskan

Text: Matt 7:12

Idag är det val, det viktigaste valet på länge. Hur vi röstar avgör om vi ska få ett kallare eller varmare samhälle, ett slutet eller öppet samhälle. Vilken människosyn vi vill ska genomsyra vårt land? Valet äger rum idag och varje dag, i varje möte, i blickar, ord, handlingar. Är vi medmänniskor eller motmänniskor? I år är det 80 år sedan Hitler tog makten i Tyskland. Talade han inte om Ubermensch? Människan är förmögen till obeskrivbar ondska och till obeskrivbar godhet.

Medmänniskan. Idag handlar det om dig och mig. Idag handlar det om vårt beroende av varandra. Och det är inget lätt ämne. Ett vänligt ord kan göra under. Ett sårande ord kan krossa en människas hjärta. Kanske är det därför som Bibeln innehåller så många goda råd och regler där den gyllene regeln är den mest kända. Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Vad vill du? Hur vill du bli bemött? Gör så, lev så, även om ingen annan gör det!

I dagens GT- text möter vi Eved-Melek. Nubier, alltså invandrare från nuvarande Sudan. Han var den ende som reagerade på den omänskliga behandlingen av Jeremia. Han talade med Kungen och fick hans tillåtelse att dra upp Jeremia ur brunnen, som var tom på vatten men full av lera. Det finns många människor som befinner sig i brunnen, ensamhetens, sömnlöshetens, ångestens, missbrukets, utanförskapets brunn. Eved-Melek använde sin talförmåga, rep och några gamla skjortor för att rädda Jeremia. Om det vi har bara är som en gammal skjorta, litet, obetydligt, kanske värdelöst kan det ändå användas för att hjälpa en medmänniska. Liksom lägga det mellan repet och armhålan så att det inte gör för ont. Ibland, när jag möter människor som drabbats av det värsta saknar jag ord. Jag känner mig liten och maktlös. Men kan jag inget säga kan jag åtminstone lyssna, vara där, möta blicken, dela smärtan.

Här bjuder jag in Per Hansson i predikan. Per är enhetschef på socialförvaltningen i kommunen. Han berättar kort om sina tankar kring den gyllene regeln, sitt arbete, de många gånger svåra besluten han måste ta utifrån lagar och förordningar. När jag säger att jag lärt känna honom som en människa med hjärna och hjärta, ett stort hjärta särskilt för de mest utsatta och frågar hur han kunnat bevara sitt hjärta från cynism, kyla och hårdhet svarar han med att berätta om sin farmor som blev änka med tre barn och det fjärde på väg. Hon fick gå till fattigvården för att få hjälp och hans pappa blev senare bortadopterad. Så vänder han sig till mig och säger: Det kunde ha varit jag. Eller du!

(Så mycket mer behövde inte sägas. Jag och många med mig var berörda.)

Tillägg:

Allt vad ni vill...det ska ni. Det är vad lagen och profeterna säger.

Den gyllene regeln är inte ett samlevnadstips, inte ett råd bland många andra.

I en psalm sjunger vi orden om Gud: Vad du vill är helighet men du är barmhärtighet. Gud vill att vi ska älska varandra som Gud älskar oss.

Guds förväntningar på oss är oerhört högt ställda. Ribban ligger där den ligger, den sänks inte för att vi ska komma över. Varför? Därför att det endast är det bästa som är gott nog, för oss och för Gud.

Då är det väl ingen idé att ens försöka? Jo, vi mår bra av höga förväntningar, vi växer av det, vi utvecklas, mognar så länge det finns något som fångar upp oss när vi misslyckas. Något eller någon. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet. I Jesus Kristus möter vi Guds barmhärtighet. Hans namn är Immanuel – Gud med oss. Han har uppfyllt lagens alla krav för oss. Han är vår försonare och förebild, vår medvandrare. När vi hör orden för dig utgiven, för dig utgjutet får vi mod att resa oss, se varandra, vara medmänniskor, gå ut och liksom söka efter honom. För han möter oss i varje medmänniska. I flyktingen, i grannen, i den som jag trivs med, i den som jag tycker är besvärlig. Allt för att vi ska få möjligheter att öva oss i medmänsklighet. Så låt oss inte välja bort de besvärliga människorna. I deras ansikte kan vi ana Jesu ansikte.

Predikan 11 e Tref (omarbetad)

Tro och liv

De vill bli hälsade på torgen...

Jag kan inte förneka att jag har varit på torget i Aneby en hel del den senaste veckan. Iklädd prästskjorta har jag hälsat på människor, ätit, umgåtts, lyssnat och själv talat om att alla får plats. Jag har skrivit mitt livs första debattartikel, jag har gått med i tåget, jag har låtit mig intervjuas i radio och TV. Vi har talat om viktiga saker. Vi har använt stora ord. Men har vi, har jag gjort det för lättvindigt? Har jag gjort det för att bli prisad och upphöjd eller har jag gjort det för att jag inte har något val? Har jag utnyttjat människors utsatthet för att göra mig ett namn eller har jag använt min position för att föra deras talan som ingen röst har? Motivet, mina vänner! Vad är motivet? Vad är drivkraften? Varför gör vi det vi gör som enskilda, som församlingar, som pastorat?

Jag hatar era högtider... Och vi som är samlade till kyrkfest! Ibland är texterna mer än lovligt besvärliga. Och denna helg träffar de mitt i prick. Varför hatar Gud de troendes fester och högtider. Varför vänder han bort blicken när de ber? Är det lika illa idag? Med oss? Är det något vi inte ser som Gud vill visa oss? Det finns en livsviktig koppling mellan rit och relation. Gudstjänsten är en rit i vilken vi följer givna ritualer. Det finns en ordning som vi är anmodade att följa. Men om riten blir viktigare än relationen och gudstjänstordningen viktigare än gudstjänstgemenskapen då blir riten tom och meningslös. En rit som inte är grundad i relationen, särskilt i relationen till änkan, den faderlöse och främlingen - d.v.s. de mest utsatta i varje tid blir ett spel för gallerierna. Vad är det Paulus säger: Om jag har all tro men saknar kärlek är jag ingenting! Biskop Martin har skrivit en bok som heter Mänsklig gudstjänst. Där visar han hur vardagens omsorg ger djup och mening åt söndagens gudstjänst och söndagens gudstjänst ger mod och kraft att visa omsorg i vardagen. En rit utan relation väcker Guds vrede och sorg. Och människors!
Och jag tänker att det är där, i skärningspunkten mellan relationen och riten som relevansen uppstår. Tar kyrkan människors frågor och behov på allvar och låter förkunnelsen och förbönen färgas av att vi gläds med dem som är glada och gråter med dem som gråter, då blir riten mänskligt varm och relationen gudomligt viktig. 

Denna helg samlas vi till framtidsforum. Igår lyssnade vi till olika föredrag för att få vägledning i hur vi vill vara kyrka idag och i framtiden. Idag är 74.2 % av Aneby kommuns invånare kyrkotillhöriga. Vi tappar runt en procent varje år och med utträdena sjunker intäkterna. Fortätter det i samma takt är färre än 50 % av anebyborna kyrkotillhöriga om 25 år. Vilka kyrkor ska vi sälja? Vilken verksamhet ska vi lägga ner? Vilken personal ska vi säga upp?

Det är lätt att gripas av panik inför framtiden. Det är frestande att bli uppgiven, backa in i kyrkans trygga vrå och syssla med det vi är bra på för dem som hittar till våra mötesplatser. Och det är frestande att haka på trender och oreflekterat ge sig in i projekt som ger intäkter men som kanske inte självklart är förenliga med kyrkans uppdrag.
En präst kallas ibland för VDM. Det är latin: Verbi Divini Minister = Guds ords tjänare. Det händer allt oftare att M:et stryks och VDM blir VD = verkställande direktör.

I 1 Mosebok 11 och 12 finns det två meningar som är tänkvärda. I kapitel 11 berättas det om bygget av Babels torn. De sa: Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen så att vårt namn blir känt. I kapitel 12 kallar Gud på Abram och säger: Gå till det land som jag ska visa dig: Jag skall göra ditt namn så stort att det brukas när man välsignar.

Temat för idag är tro och liv. Lägg märke till att tron, lite oväntat, nämns först och livet sedan. Tänk om det är så att tron fanns före livet. Att vi innan vi blev till fanns hos Gud? Tänk om det är såsom Luther säger att spädbarnet har störst tro? Abrahams namn blev stort för att han började och slutade i Gud. Han lyssnade, leddes och lydde och blev välsignad.

Vi ska inte gripas av panik. Kyrkan är inte vår utan det är Kristi kyrka på jorden. Vi ska först söka Guds rike och hans rättfärdighet så kommer allt det andra att tillfalla oss.
Vi ska som kyrka göra som Jesus: predika om Guds rike, lära människor att be och fråga: Vad vill du att  jag ska göra för dig? Finns kopplingen mellan rit och relation, helg och vardag uppstår relevansen. Finns det en trovärdighet i ord och handling, i tro och liv kommer vi som kyrka att förstå hur vi ska vara kyrka på ett trovärdigt sätt. 

Tankar i Marbäcks kyrka vid Musik i sommarkväll 7/8

Text: Luk 9:28-36 från Kristi Förklarings dag

Tunn luft tröttar.

Finns det någon här som bestigit Kebnekaise eller Kilimanjaro? Eller något annat högt berg? Höga berg väcker nyfikenhet och respekt. Man bör inte gå ensam. Man måste gå sakta, ta det i etapper, vila mycket, ha väldigt lätt packning.

De var fyra som gick, Petrus, Johannes, Jakob och Jesus. När de kom upp somnade tre av dem och sov djupt. Och när Petrus vaknade tycks han ha yrat: han visste inte vad han sa, berättar Lukas. Tunn luft tröttar och den tunna luften på det höga berget luckrar kanhända upp försvaren, de spärrar vi sätter upp mot det som är onormalt och obegripligt. Kanske gör den tunna luften och tröttheten oss mera mottagliga för det oväntade. Kanske är det därför flera viktiga möten mellan människa och Gud äger rum på höga berg.

Utsikt ger insikt

När de vaknar ser de längre och klarare. Sinnena skärps. Där på berget klarnar sammanhanget. Mose och Elia som representerar det gamla testamentet med lagen och profeterna möter Jesus, den som hela gamla testamentet pekar fram emot, alla löftens JA!.

Många försöker gå lagens väg, räcka till, duga, vara till lags! för att bli accepterade av Gud och människor. Lagen leder inte till liv. Profeternas stränghet och hot om straff för inte heller till frid. Nej, vi uppmanas i stället att lyssna till Jesus. Han säger: Kom till mig alla ni som arbetar och är tyngda av bördor. Jag vill skänka er vila.

I det avskalade blir det fördolda synligt.

Under midsommarhelgen fick jag fem kycklingar. Vet ni att hönan och kycklingen kommunicerar med varandra de sista två dygnen före kläckningen? Ett samtal som ger kycklingen kraft att med en liten tagg på sin näbb spräcka hål på skalet och ta sig ut och där möta mor ansikte mot ansikte.

Hinnan mellan vår värld och Guds värld är äggskalstunn.

Gud talar till oss, oftast väldigt lågmält. Att söka upp tystnaden, skala av det som distraherar, vandra med lätt packning gör det kanske lättare att uppfatta Guds röst. 

I benådade ögonblick kan vi få vara med om att hinnan blir en aning mer genomskinlig, en flik av förhänget viks åt sidan och vi får se en glimt av Guds härlighet, ana den som vi en gång ska få se ansikte mot ansikte. 

Efteråt vet vi att vi varit på helig mark. Och det är erfarenheter som vi ogärna talar om. Det står om lärjungarna att de teg om vad de sett, de berättade ingenting för någon.

Det som är riktigt dyrbart för oss gömmer vi längst in i hjärtat, det delar vi möjligen med några få nära.

Andakt vid Musik i sommarnatt i Askeryds kyrka med Sonja Aldén

Regn och rusk, kyla och blåst. 11 grader varmt. Vart tog sommaren vägen, solen och värmen? Frusna kommer vi till Musik i sommarnatt och får lyssna till sång så vacker att våra frusna själar tinar upp.

Musiken och sången är livsviktig. Liksom godheten.

Din och min godhet. Och Sonjas godhet.

Sonja är en av huvudpersonerna i Dostojevskijs klassiker Brott och straff.

Sonja möter Raskolnikov, en uppgiven, trött, cynisk människa. Hans namn betyder den tudelade. Sonjas oväntade godhet och kärlek hjälper honom att tina upp, öppna sig, berätta hur det egentligen står till. Hennes godhet får honom att räta på ryggen, bli den människa han vill vara. Och vid hans sida står Sonja, troget och kärleksfullt.

Det finns många som är trötta, splittrade och tudelade, uppgivna. Godhet och medkänsla är en bristvara. Vad kan du göra för att värma en frusen medmänniska? Sjunga, baka en kaka och bjuda, ringa ett samtal och uppmuntra?

I Johannesbrevet står det: Vi älskar därför att Gud först har älskat oss. Gud är godhetens och kärlekens källa. Vi får öppna våra hjärtan, ta emot det han ger oss i kväll och dag för dag och så räcka det vidare till en frusen medmänniska. För där kärlek är där är Gud.

Är det med dig som med mig att du just nu är trött och sliten, att de inre förråden är tomma, att du inte har något att ge? Då är det dags att vila, att säga nej till nya uppdrag, att svepa en filt runt din slitna själ och bara vara.

Ibland tror vi att vi måste ge mycket och har vi inget att ge känner vi oss kanhända mindre värda. Jesus hade inget att ge. Han ägde inget, han var materiellt sett ytterst fattig och tomhänt. Så han gav det han hade, sitt eget liv, av kärlek till oss människor. Och det gör all skillnad för alla, idag och i evighet.

Låt oss be

Innan natten kommer vill jag tacka
för den dag du gav, dem som jag mötte.
För ett liv som mognat något, Herre vill jag tacka.

Innan natten kommer vill jag tänka
på dem som nu ler i kärleksglädje,
och på dem i ensamheten, Herre vill jag tänka.

Innan natten kommer vill jag bedja
för den jord vi fått men smutsat, skövlat.
För vår värld som väts av tårar, Herre, vill jag bedja.

Innan natten kommer vill jag lämna
allt tillbaks till dig att älska, värna.
Allt åt dig, vår tro, vårt tvivel, Herre tag emot det.


Text: Jonas Jonsson

Predikan på en friluftsgudstjänst med konfirmander och församlingsbor på Johannes Döparens dag

Jag vet inte om era pappor sjöng och tackade Gud av glädje när ni föddes. Det hade varit fullt förståeligt. Att bli pappa är stort. Att först inte ha kunnat bli pappa och sedan, sent i livet, bli det är ännu större. Så var det för Sakarias, Johannes pappa.

Barnet han fått var speciellt, ja det tycker ju alla föräldrar, men Johannes var utvald redan från början. Utvald till en speciell uppgift.

På onsdag är det sex månader kvar till jul. Det är därför vi firar Johannes döparens dag i dag. Han föddes sex månader före Jesus. Johannes och Jesus var släkt.

Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån opp.

Johannes livsuppgift var att bereda väg för Jesus, berätta för människor att Gud inte glömt bort dom, tala så att de öppnade sina hjärtan, omvände sig, slutade med att göra sig själva och andra illa. Hans uppgift var att tala så att människor började längta efter Gud, efter förlåtelse och liv, efter mening och ny glädje.

Han skulle berätta för dom som hade det svårt, för dom utan hopp att Gud ska komma som en soluppgång. Han skulle tala till dom som bråkade och slogs, krigade och krossade varandra och styra deras fötter in på fredens väg.

Vi sjunger sången: Du vet väl om att du värdefull.

Du passar in i själva skapelsen, det finns en uppgift just för dig.

Vad ska du bli när du blir stor? Ja den frågan brukar ställas till barn och ungdomar. Ibland hör man vuxna mitt i livet ställa sig frågan. Somliga hittar sin plats och sin uppgift tidigt i livet. Andra får söka länge. Till oss alla vill jag säga: Gud lägger ett stort pussel, med miljarder bitar. Du är en bit. Du passar in. Skapelsen blir inte hel och fullständig förrän din bit är på plats. En del människor säger: Det spelar ingen roll om jag finns eller inte. Det spelar roll. Du spelar roll. Ingen kan undvaras, alla behövs för att skapelsen ska bli hel.

Hur ska man hitta sin plats, sin gåva, veta vilken väg och vilken utbildning som är den rätta?

Kanske kan Johannes bli en förebild för oss.

Fråga Gud! Det är Gud som skapat dig. Han vet vilka gåvor han lagt ner i dig. Bed, tala med människor som känner dig. Pröva dig fram.

Fråga – men glöm inte att lyssna! Johannes flyttade hemifrån tidigt. Han bosatte sig i en liten hydda i öknen och levde på gräshoppor och honung. Där var det tyst, så tyst så att Johannes kunde höra vad Gud viskade i hans hjärta.

Det är ju rätt extremt men en variant är ju att åka till Gransnäs och delta i ett tre veckor långt konfirmandläger utan familj och mobil, utan alla sina prylar, med morgonbön, andrum, aftonbön och tid att lyssna. Våga ställa frågan: Vad vill du använda mig till Gud?

Vi sjunger sången: Möt mig nu som den jag är....

Hur vet man att man väljer rätt? Jo man känner en djup inre frid, ryggen blir rak, blicken blir stadig och rösten bär från djupet för man är liksom hemma i sig själv. Man kan också märka det i glöden och glädjen. Och modet...

Vi sjunger sången: Det lilla ljus jag har

Johannes blev satt i fängelse och till sist halshuggen för att han hade modet att säga sanningen, stå upp för det som är rätt. Det finns många som hotas, fängslas, ja till och med dödas för sin kamp för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, för sanning och godhet.

Jag vet inte om era pappor sjöng av glädje när ni föddes. Men jag vet att Gud gjorde det. Han sjöng: Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.

Predikan Heliga Trefaldighets dag

Gud - Fader, Son och Ande

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!

Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.

Vem kan känna Herrens tankar,

vem kan vara hans rådgivare?

Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?

Ty av honom och genom honom och till honom är allting.

Hans är härligheten i evighet, amen.

(Rom 11:33-36)

Idag ska jag försöka säga något om Gud. Det går inte. Gud är större än vad ord kan utsäga. Semper major! Alltid större!

Och jag tänker på alla gånger jag varit tvärsäker, liksom ansett mig veta vem Gud är, alla gånger jag burit med mig Gud som i en liten ask, förfogat över honom, förstått honom, använt honom som slagträ i diskussioner. Förlåt!

Vilket djup! Vem kan känna hans tankar?

Semper major! Alltid större. Idag vigs Antje Jackelén till Sveriges ärkebiskop, den sjuttionde i ordningen. Må Gud vara med henne! Hennes valspråk är: Gud är större.

Så när vi ska säga något om Gud så måste vi använda bilder, metaforer, symboler, omskrivningar.

En sådan bild finns nere vid Målqvistadammen, på den västra sidan, vid Frälsarkransskylten med kärlekspärlorna. Det är en gran, eller är det tre? Tittar man på kronorna är det tre granar, tittar man på stammarna är det tre, men vid rotfästet är det en. En i tre och tre i en. Fadern, Sonen och Anden. Skaparen, Befriaren och Livgivaren. Tre sidor av samma väsen. Gud som ett vi, som i tidernas morgon säger: Låt oss skapa människan till vår avbild. En kärlekens innerliga gemenskap som vill gå ut över sig själv, öppna, inbjuda, växa, väcka till liv, dela gemenskap. Som när två människor älskar varandra innerligt och djupt och tröttnar på att titta djupt in i varandras ögon i en intim symbios och snart kommer till insikt om att vi vill ha barn, vi vill låta vår kärlek bära frukt i nytt liv.

Gud är alltid större.

Johannes skriver: Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. I Jesu ansikte, i hans ord och handlingar, ser vi Gud, en Gud som vänder sitt ansikte till oss, en Gud vars ansikte lyser, som den nyblivna pappans och mammans, vid åsynen av sitt barn! En Gud som älskar oss in i döden med en kärlek så stark så att ingenting, absolut ingenting kan skilja oss från den kärleken.

Idag är det missionsdagen. Mission handlar om att göra Jesus Kristus känd, trodd och älskad. Mycket gott har gjorts genom missionen. Men vi måste också erkänna att människor genom kyrkans hela historia skrämts till tro. Om du inte omvänder dig hamnar du i helvetet! Är det helvetet vi ska måla för människors ögon eller är det Guds innerliga, överflödande kärlek?

Om Gud är det svårt att tala, orden räcker liksom inte till, men vi kan erfara Gud, överraskande, mitt i livet, mitt i vardagen. Som det var för Abraham i Mamres lund mitt på dagen. Plötsligt ser han tre män stå där. Och Abraham bjuder dem att stanna. Tre gäster som är en, en som är tre, främlingar, som bjuds på den finaste måltiden. Måltiden är det starkaste uttrycket för djup vänskap och kärlek.

Hur reagerar vi när det kommer främlingar till oss, husvilla och hungriga. Det är sant att Gud är större. Men det är också sant att Gud möter oss i de mindre, i de minsta, i flyktingen och främlingen, i den hungrige och hemlöse. Allt vad ni har gjort för dessa mina minsta det har ni gjort för mig! säger Jesus. Vill vi lära känna Gud ska vi öppna våra liv och våra hem för de minsta, för flyktingen och främlingen.

Alla får plats i Guds hjärta. Får alla plats i vårt samhälle?

Jag undrar om inte Abraham i sin stora generositet gav Fadern, Sonen och Anden ett tips, en idé den där gången i Mamres lund. Måltiden, visst, det är ju måltiden som ska bli tecknet på Guds villkorslösa kärlek. För dig utgiven, för dig utgjutet. Livgivande, helande gemenskap. Så, vem du än är och hur du än har det med dig själv och med Gud så är du välkommen att öppna din hand och ditt hjärta och vara med i måltidsgemenskapen, en gemenskap som fortsätter hemma i min trädgård. 

Välkommen!

Predikan Femte söndagen i påsktiden

Växa i tro

Vad är det som gör att vi får förtroende för en människa? Kroppsspråk, blickar, rösten, handslaget, närvaron, pålitligheten och omsorgen, att vi känner oss sedda och respekterade! Förtroende behöver tid att växa fram, dagar, månader, ibland år men kan raseras på ett ögonblick. Förtroendet är vårt svar på den andres sätt att vara. 

Vi slår upp psalmboken på sidan 1742 och ber tillsammans!

Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja, allt i mig känner du och omsluter med ömhet, det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska. Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan eller förbehåll! Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet, du som tar till dig det svaga och skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Därför överlämnar jag mig åt dig....

Vår tro är svaret på ett tilltal, en omsorg, av att någon vill mig väl. Tro är förtroende, tillit.

När jag var ung handlade tron om att tro rätt. Att ha de rätta åsikterna. Att vara säker. Nu är tron för mig en tillit, en tillit som ger rum för frågor, tvivel, osäkerhet, tystnad, mörker, väntan liksom för närhet, glädje, sång, engagemang, närvaro.

Vi älskar därför att Gud först har älskat oss. Vi tror därför att Gud tror på oss.

Ibland får jag frågan om man kan vara kristen på egen hand? Måste man gå i kyrkan, be, läsa bibeln, engagera sig? Nej! Man måste ingenting men frågan är, hur går det med relationen? Kan man vara gift på egen hand? Kan man vara vän på egen hand? Det finns perioder av torka och tystnad i alla relationer och ibland måste man dra sig undan för att lyssna, tänka, hitta tillbaka till sig själv. Men i längden tror jag att det blir svårt att vara kristen på egen hand.
Kristen tro är inte en åsiktsgememskap utan en relation med Gud och alla döpta. Trosbekännelsen är inte ett redovisning av vad var och en av oss tror och bejakar, det är kyrkans bekännelse som vi stämmer in i, utforskar, prövar i en levande relation med levande Gud.

Tron behöver näring, värme, sammanhang. Vi behöver be tillsammans, för det är svårt att be på egen hand. Vi behöver lyssna och samtala och tolka texterna tillsammans för att finna Guds vilja i vår tid. Vi behöver de besvärliga och de härliga människorna i vår gemenskap för att formas och fostras och öva oss i att älska.

När Paulus skriver: Var alltid glada, be ständigt och tacka alltid Gud – så riktar han sig inte till den enskilde, för ingen orkar vara glad, be, tacka hela tiden. Han riktar sig till församlingen, till gemenskapen av bräckliga människor som är givna åt varandra för att bära varandras bördor.

Sänd oss Hjälparen, din heliga Ande till att leda oss in i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst.- bad vi i dagens bön.

Vad skulle hända om det var soligt och varmt 24 timmar om dygnet? Allt liv skulle förödas. Vi behöver natten för att orka med dagen, vilan för att orka arbeta. Livet blir alltid till i det fördolda, i livmoderns dunkel växer fostret, i myllans mörker gror fröet. Tron och tilliten behöver tystnaden, väntan, stillheten, tvivlet, mörkret för att växa. Så var inte rädd! Gud är närmare än vi anar.

In i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst. Högmässan är uppbyggd så: Samling, Ordet, Måltiden, Sändning.

När vi kommer hit påminns vi om att vi inte är ensamma. Jesus ser oss, ber för oss och ger sig själv åt oss, gång på gång på gång! Det gör mig glad, på djupet. Den som missar en mässa, missar en massa.

Sänd oss ut i din kärleks tjänst. Den bönen är inte alldeles lätt att be. Att älska kostar livet. Vetekornen måste malas för att bli mjöl som bakas till bröd som mättar. Druvorna måste krossas för att bli till vin och släcka vår törst. Jesus valde den vägen för kärleken tvingade honom. Vågar vi följa i hans fotspår?

Nästa söndag är det val till EU. Vi måste gå samman och rösta för de värderingar som vårt samhälle bygger på: Att alla som kommer hit ska få plats, känna sig välkomna. Sista veckan i augusti ska vi ha en temavecka under parollen: Alla får plats. Skolan, kommunen, näringslivet, musikskolan, kyrkorna – jag hoppas på bred uppslutning för livets skull.

Sänd oss ut! Vågar vi? Kraften och modet får vi hämta här. Sen kämpar vi sida vid sida med alla goda krafter. Jesus ber för oss, att vi ska bli bevarade för det onda. Och jag lovar, vi kommer växa i tro!

Predikan tredje söndagen i Påsktiden 140504

Gen gode herden

Det finns bra herdar och dåliga, bra ledare och dåliga, bättre kyrkoherdar och sämre, utmärkta chefer och medelmåttor. Herdar är vi allihop, mer eller mindre, somliga är det hela tiden, andra en stund då och då. Herde, lärare, ledare, vårdare – är inte alla föräldrar det? Alla lärare? Alla präster? Alla egenföretagare? Om man har ansvaret för sina barnbarn en timme eller en helg så är man deras herde. När vi står i kassakön så spelar det roll om vi talar gott eller illa om en medmänniska. Genom våra ord och handlingar blir vi exempel, förebilder – goda eller dåliga för våra medmänniskor.

Så vad kännetecknar en god herde? Samlar – splittrar inte! Inger trygghet så att tilliten växer och rädslan försvinner. Pålitlig, igenkännbar – inte ombytlig och lynnig. Vakar över hjorden – vaka är inte detsamma som att kontrollera och kritisera, det handlar om att se, bry sig om, lära känna, vara intresserad av varje individ och hela flocken, vårda, försvara, hjälpa.

En god herde drivs av kärlek till hjorden och fåren. Det är det som ligger i det Petrus skriver i episteln: självmant, som Gud vill. Det handlar om genuint intresse för gruppen och individen. Konfirmanderna känner intuitivt om ledaren älskar dem eller ser dem som en skock besvärliga tonåringar som man måste ta hand om några timmar.

Utan vinningslystnad. En herde som drivs av vinningslystnad förvandlar sin omgivning från subjekt till objekt, till medel för sin egen framgång och makt.

En god herde uppträder inte som herre, sätter sig inte över, anser sig inte vara för fin, domderar inte utan böjer sig ner i kärlek, skapar tillit, får varje individ att känna sig så trygg som möjligt.

Det Jesus lyfter fram i svaret till judarna är gärningarna. Gärningarna vittnar om mig. Mycket ord och lite verkstad säger man om den som pratar mycket och där det finns ett glapp mellan ord och handling, mellan löfte och liv. Hos den gode herden är det tvärtom, få ord och trovärdighet i varje handling vilket resulterar i att fåren lyssnar till och följer herden.

Det finns en psalm som sammanfattar den gode herdens egenskaper. Psalm 704.

Jag läste i förrgår en intervju med den kände barnläkaren Lars H Gustafsson i tidningen Dagen. Han samtalar ofta med barn och tonåringar och något som återkommer i samtalen är barnens behov av en vuxen som går att lita på, som står kvar vad som än händer. Alltför många barn blir svikna och det sätter spår för livet. Trofastheten är livsviktig.

Lärjungarna måste ha känt sig grymt svikna av Jesus när han lät sig tillfångatas och dödas. När han uppstod djupnade deras kärlek till Herden. Trofastheten och kärleken drev honom i döden för fåren. Så är det: ibland måste herden göra saker som fåren först inte förstår.

Det är lätt att vara herde. Det är inte lätt att vara en god herde. Låt oss inte ge upp, utan i stället se upp till den Gode Herden Jesus Kristus, lyssna till honom och följa honom.  

Predikan Elim Bredestad 140503

Den gode Herden

Idag har jag talat med två herdar, Lasse Källner och Barbro Linnér.

Man säger om herdemotivet att det är hopplöst föråldrat, att ingen modern svensk förstår vad man talar om. Det kan hända att storstads- människorna aldrig sett en herde, men kom inte och påstå att det inte finns herdar i Sverige. Fast å andra sidan var det något helt annat att vara herde på Jesu tid. Idag ringer man till veterinären så fort det är något som inte står rätt till. Då var herden tvungen att känna sina får, pyssla om dom och plåstra om dom så gott det gick.

Jag vill säga något om ordet Herde i fem punkter, en för varje bokstav i ordet. Den sjätte punkten i min predikan är en sång som jag skrev förra söndagen. Vi kan kalla den för Fårens sång till herden.

H – som i  Herren. Jesus som kallar sig själv för den gode herden blev efter sin uppståndelse kallad Kyrios, Herren. Tomas säger när han får sticka fingret i Jesu sår och blir överbevisad om att det är Jesus: Min Herre och min Gud. När lärjungarna är ute och fiskar och ser Jesus på stranden säger Johannes till Petrus: Det är Herren. Den första trosbekännelsen, embryot till den trosbekännelse vi har idag, löd: Jesus är Herre. Det betyder att man bekänner att Jesus, den enkla snickaren från Nasareth, var Guds son. Var och är Gud.

Detta är grunden i den kristna tron. Minimum. Jesus är Herre!

E – som i Erfaren. Det som kännetecknar en erfaren herde är att han känner sina får. Och fåren känner igen herdens röst och följer honom. Det räcker att Lasse kommer ner till lagårn och ropar på sina får så kommer de springande. Rösten, blicken, omsorgen, kärleken, trofastheten. Alla dessa goda egenskaper tillsammans bildar ett kitt, ett starkt band mellan herden och fåren. När det gäller Jesus är kärleken så innerlig och djup att han ger sitt liv för sina får. Inte bara sin tid och sitt engagemang, utan också sitt liv.

Lars H Gustavsson, barnläkaren berättar i gårdagens Dagen om sina många samtal med barn. Det som återkommer i samtalen är barnens behov av någon som står kvar vad som än händer. Och rädslan för svek, rädslan för att bli övergiven av den man litade på. Jesus är med oss också i den mörkaste dalen. Och först säger Lars att så är det. Sen ändrar han sig och säger att visst har han upplevt att allt varit mörkt och Gud har varit tyst men på något sätt har herden letat rätt på sitt får till sist, fast han kan inte säga hur det gick till.

R – som i Radikal. Jesus berättar en liknelse, liknelsen om det förlorade fåret. 

Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? 

Vi har hört liknelsen så många gånger så vi reagerar inte men det kan jag intyga att hans lyssnare gjorde. Dom tänkte: den herden är inte riktigt klok. Ingen lämnar nittionio får i öknen för att leta efter ett enda. Öknen är full av vilddjur och tjuvar. Vad menar Jesus? Han är radikal. Han vet att det finns alltför många som är sig själva nog, som klarar sig utan herde, som tror att de ser fast de är blinda. Som dömer dem som har en flisa i sitt öga fast de själva har en bjälke. Jesus vet att den som tror sig vara färdig och frisk inte behöver någon läkare fast han i själva verket är illa däran. De nittionio fåren är alla dom som tror sig att sitt på det torra och inte behöver någon herde.

Den som är förlorad har förlorat allt, har tappat masken, har inget att dölja, har lagt alla korten på bordet. Från den som är förlorad hörs bara ett enda rop ur djupen, förbarma dig över mig. Och Jesus är Radikal, han söker tills han finner!!!! Tack!

D – som i Dopet. I dopet blev vi upptagna i Kristi kyrka, i Herdens fårskock. Vi fick hans märke, inte i örat utan i hjärtat, korset, Kristustecknet. Och med dopet följer ett löfte: jag är med er alla dagar till tidens slut. Vilket löfte! Vilken förtröstan! Jag är aldrig ensam mer.

E – som i Enkelhet. Vi människor har en förmåga att alltid krångla till det. Göra saker mer invecklade än de är. Jesus, vår Herde kännetecknas av enkelhet, en sådan enkelhet som barnen känner igen som sin. En vänlighet, lyhördhet, närvaro som inte går att ta miste på. En hållning som befriar, som gör att människor dras till honom, för där känner man sig sedd och älskad och där är det lätt att andas, där i hans närhet är det lätt att vara sig själv.

Fårens sång till Herden

Jesus, vi behöver dig

1. Jesus, vi behöver dig för att leva
   orka bära bördan som vi fått
   i vår livsväv finns en synlig reva
   allting är på både ont och gott

2. Jesus, vi behöver dig för att kämpa
   alla goda krafter nu behövs
   hoten är så många, allting trampas
   ned i smutsen. Hjälp oss, ropet hör!

3. Jesus, vi behöver dig för att tåla
   andras fel och egen sårbarhet.
   Lär oss ödmjukheten att förlåta
   i vår svaghet finns en hemlighet.

4. Jesus, vi behöver dig för att älska
   söka enhet, stärka det som gror,
   låta kärlek övervinna rädsla.
   Dela bröd och vin som syster, bror.

5. Jesus, vi behöver dig för att leva
   vandra steg för steg mot livets mål
   dopets löfte ger oss mod att sträva
   du slår följe, nära oss du går.

Vårtal i Svartåparken 140430

Som jag har längtat efter den, våren. Ljuset, värmen, fågelsången, grönskan, binas surrande och samlande.

Som jag längtat och nu är den här och vi är här i kväll för att med sång och tal hälsa våren välkommen till våra bygder.

Som jag längtat och varit nyfiken för i fjol, i juli flyttade jag in i mitt hus Gottfridsborg vid Stalpet och i vinter har jag undrat vad som kommer komma upp ur de många rabatterna.

Det första som blommade var Vårljung och vårens första bin blev alldeles vimmelkantiga av lycka över vårljungens nektar och pollen.

Sen blommade Scillan, Vitsipporna, Pärlhyacinterna och till påsk slog den första Påskliljan ut tätt följd av Tulpaner , Styvmorsviol, Förgätmigej och Mossflox. Till min stora förvåning har jag också hittat – håll i er nu – en Kungsängslilja och många Backsippor. Häromdagen slog björkarna ut och nu blommar plommon och körsbär, Gullvivor och Maskrosor.

Jag är en priviligierad person som bor i ett paradis. Jag faller varje morgon på knä och tackar Gud för alla gåvor. Vilket överflöd av naturens under. Jo, jag är mycket tacksam och samtidigt, liksom sammanflätad med tacksamheten finns en sorg, en klimatsorg.

Så låt mig i tre punkter säga något om klimatet: på planeten, i politiken och i pastoratet.

Planeten.

Moder jord har feber, hon är sjuk. Alltfler inser nu att människans framfart på jorden är orsak till allt svårare klimatkatastrofer. Det har blivit för mycket av allt, torkan varar längre, skyfallen är häftigare, stormarna våldsammare. Allt detta drabbar mest de fattigaste i världen. Redan i augusti har vi förbrukat de resurser som vi fått att dela på under året. Det betyder att vi våldför oss på moder jord, vi förbrukar det våra barn och barnbarn skulle ha njutit av. Fortsätter vi i den här takten har vi snart inte kvar den Änglamark som Evert Taube sjöng om. Alla goda krafter behövs för att vända utvecklingen – och det är bråttom, mycket bråttom.

Vad kan du göra för att bidra till ett gott liv i en hållbar kommun och i en hållbar värld?

Politiken. Klimatet hårdnar i politiken och därmed i samhället. De främlingsfientliga krafterna blir allt frimodigare och fräckare. Här vill jag passa på att tacka Smålandstidningen som haft en artikelserie under rubriken Alla får plats. Vi på Smålands-Tidningen och våra systertidningar inom Hallpressen har fått nog. Vi vill visa vad vi står för. Gör det du också. Alla får plats är det enkla budskapet som tar ställning för ett inkluderande samhälle för dig och mig tillsammans utan vi och dom-tänket. Artiklarna har varit upplysande, slagit hål på en rad myter, redovisat i siffror att de som är beredda att rösta på partier med en annan värdegrund än den vi byggt vårt samhälle på ökar, också i Aneby – ja här fördubblades antalet från 2006 till 2010.

Dom som vågar stå upp mot ett exkluderande, rasistiskt samhälle blir hotade till livet. I morse tänkte jag att det kan hända att jag också blir det. Men jag har inget val. Vi har inget val. Tillsammans måste vi stå upp emot de ljusskygga krafter som vill förstöra det goda samhälle som vi är så stolta över. Och låt mig nu läsa ur den heliga skrift som vår kultur vilar på och hämtar sina grundläggande värderingar ifrån. Det står i 2 Mos 22:21: En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten. Under 1800-talet emigrerade mer än en miljon svenskar främst till Amerika. Varför? För det stora flertalet handlade det om att överleva. De magra jordarna i Småland kunde i föda de stora barnkullarna. De allra flesta som kommer till oss idag gör det för att överleva, de flyr krig, politiskt förtryck och hungersnöd. De kommer som våra systrar och bröder. Låt oss göra allt vi kan för att bekämpa främlingsfientlighet och skapa ett inkluderande samhälle där alla får plats.

Pastoratet

Biskop Martin i Linköping har deklarerat detta år som ekoteologins år.

Svenska kyrkan som Sveriges fjärde största fastighetsägare måste ställa om all sin verksamhet så att den blir hållbar och skonsam för miljön. Vi i Svenska kyrkan i Aneby pastorat hakar på tåget och kommer i år att ta nya tag för att nå målet att innan året är slut Miljödiplomera pastoratet. Nästa nummer av kyrkobladet Andrum har temat: Änglamark och där berättar vi mer om vad vi vill göra för att bidra till Ett gott liv i en hållbar kommun. Kyrkan ska ju stå mitt i byn. Vi vill tillsammans med alla goda krafter arbeta för att Moder jord ska tillfriskna. Vi vill arbeta för att kylan i samhället ska bytas mot värme och generositet och vi vill göra vad vi kan för att värna skapelsen och leva ekologiskt hållbart.

Jo, jag har längtat efter våren och min tro på människans förmåga att besinna sig och tillsammans med andra verka för ett gott liv gör att jag nu vill utbringa ett fyrfaldigt leve för Våren: Hon leve! Hurra, Hurra! Hurra! Hurra!

Påskdagstankar om uppståndelsen

Hur hade världen sett ut om Kristus inte uppstått? Den frågan ställde jag mig igår. Skulle gräsandshonan i min trädgård ruva fram sju duniga ungar? Skulle vitsipporna slå ut? Skulle min hund vifta på svansen i tid och otid? Skulle barnen skratta så de kiknade? Troligen!

Så hur hade världen sett ut om Jesus inte uppstått? Vad tror du? Vad hade varit annorlunda i ditt liv? I vårt samhälle?

Jag hade ju inte varit kyrkoherde, inte präst, möjligen musiklärare eller bilförsäljare. Det hade inte funnits några kyrkor, inga församlingar, inga körer, ingen diakoni, inga dop, inga konfirmandläger, inga kyrkliga vigslar och begravningar. Händel hade inte skrivit Messias, Bach hade inte skrivit Johannespassionen. Vi hade inte haft någon Pie Jesu eller Ave Maria eller Blott en dag. Vi hade inte haft något Nya Testamente, ingen änglasång i natten, inget barn i krubban, ingen Gyllene regel, inga Saligprisningar, ingen liknelse om den förlorade sonen, inga bespisningsunder, inga lärjungar att spegla våra liv i, inget kors och framförallt ingen tom grav! Fast visst hade det gått att leva utan allt detta även om livet då gissningsvis hade varit oändligt mycket torftigare! Och vi hade sluppit mycket elände som gjorts i kristendomens namn!

Så, är det där vi hamnar, är det vårt svar att vi hade gått miste om mycket fint men också sluppit mycket elände?

Hur hade det varit om Jesus inte uppstått?

Jag kan inte ens tänka tanken fullt ut....Det går inte! Det är omöjligt! Det gör för ont!

Jag hade inte haft Jesus som min bäste vän. Jag hade inte fått lära mig vad kärlek och barmhärtighet är. Jag hade inte haft ett ansikte på Gud, jag hade inte haft någon att gå till med min skuld. Jag hade inte haft någon att be till, viska, ropa, tacka, gråta ut hos. (Jo, jag vet att bönen finns i alla religioner men den innerlighet jag erfar i hjärtats samtal med Gud har Jesus lärt oss. Detta att säga Abba – far till Gud!)

Hade Jesus inte uppstått hade jag inte anat försoningens hemlighet. Jag hade saknat Jesu sinnelag som korrektiv i mitt liv, som vägvisare. Jag hade saknat ljuset, värmen, drivkraften, innerligheten. Jag hade troligen varit paniskt rädd för döden och saknat hopp inför evigheten. Jag hade sannolikt hungrat och törstat och undrat vad meningen med livet är. Jag hade förmodligen varit en sämre människa, för då hade inget spelat någon roll. Jag hade gett efter för drifter och begär och tagit för mig. Den Heliga Anden, Hjälparen som lär mig och påminner mig om vem Jesus är hade varit okänd för mig.

Lika stort som jag föreställer mig att tomrummet i mig hade varit om Jesu inte uppstått, lika stor är nu glädjen. För Jesus har uppstått! Jag tror, med en aning som gränsar till visshet, att han lever. Jag är för alltid märkt av honom, vi talas vid dagligen, han leder mig, tröstar mig, fostrar mig, älskar mig! Jag inser att jag inte kan tänka mig ett liv utan Jesus Kristus!

Och otaliga är de människor som i sina ord och handlingar återspeglat hans kärlek, som av Jesus fått mod att göra det omöjliga, kraft att förlåta, älska sin ovän, vaka hos den döende, besöka den besvärliga, kämpa för rättvisan, handla så att världen blivit en bättre plats att leva på för det stora flertalet. Som liten såg jag den i mina föräldrars ansikten, glöden och glädjen, entusiasmen och engagemanget, kärleken till människorna. Vad drev dem? Vem gav dem mod, ny styrka, uthållighet? Jesus Kristus! För det var honom de sjöng om, läste om, bad till, tackade. Det var i hans händer de inför varje resa la sina liv. Och det gjorde intryck, det satte djupa avtryck i mitt barnhjärta!

Därför tror jag, med en aning som gränsar till visshet, att Kristus är uppstånden!

Därför kan jag med trotsigt hopp säga:Ja, han är sannerligen uppstånden!

Predikan Påsknatten 19-20 april

Idag har jag varit på Omberg och vandrat, njutit av vidunderlig utsikt, gott kaffe, skrattande barn, busiga hundar, nyutslagna vitsippor, fågelsång och vågskvalp och god gemenskap.

Jag är så tacksam att jag är frisk, att jag lever, att jag får uppleva vårens under ännu en gång. Och det är som om varje blomma, varje fågel, barnen, ljuset, värmen, knopparna som brister – allt berättar samma sak, allt jublar alldeles tyst över att livet är starkare än döden, ljuset är starkare än mörkret, hoppet är starkare än förtvivlan och Gud är starkare än alla destruktiva krafter i tillvaron.

Men det är lätt att glömma, det är lätt att gripas av missmod, uppgivenhet, förlamande rädsla när livet är tungt, när viktiga besked dröjer, när vänner sviker, när Gud är tyst, när sjukdom drabbar. Det är lätt att glömma. Därför säger ängeln: Kom ihåg vad han sa! Kom ihåg!

Vägen till livet går genom döden. En vän från Afrika som kom hit mitt i vintern la sin panna i djupa väck och sa med allvar i rösten: Vad har hänt med alla era lövträd? De är ju döda allihop! Ja, på vintern ser allt fruset och dött ut. Det är sannerligen ett mirakel att livet kan brista ut i en explosionsartad grönska så fort det blir lite ljusare och varmare.

Kom ihåg vad han sa!

Så berättar änglarna the Passion of Christ, Jesu passionshistoria. Passion betyder både stark kärlek och djupt lidande. Kärlek och smärta hör samman, det vet varje människa som någon gång älskat en annan. Jag har mött unga människor som gråtande berättat att de blivit lämnade av sin älskade och som snyftande sagt: Aldrig mer! Det har hänt att också jag tänkt tanken: Det gör för ont. Jag vill inte träffa någon som jag blir djupt fäst vid för det gör för ont att mista den man älskar. Samtidigt vet jag att de allra flesta inte kan leva utan kärlek, fast den innebär smärta. Så var det för Jesus. Han älskade oss så innerligt och djupt att han gav sitt liv för oss. I nattvarden ser vi det yttersta beviset på kärleken – för dig utgiven, för dig utgjutet. Han älskade till the bitter end. Och då, när allt var över och kvinnorna ska smörja kroppen – en sorts balsamering– då är graven tom. De kom för att ta avsked men fick gå hem med världshistoriens största nyhet! Jesus har uppstått!

Jag älskar denna del av berättelsen. Den är helt underbar! Män har i alla tider ansett sig vara förmer än kvinnorna. Ett exempel: det finns fortfarande många människor, särskilt många män, som menar att det är fel att kvinnor blir präster. De menar att det inte kan vara Guds vilja! Men när historiens största och viktigaste nyhet ska berättas, då är det en grupp kvinnor, minst fem som får förtroendet. De är de första evangelisterna: Glädjebudbärarna. Och det är framför allt genom kvinnorna, mödrarna som den kristna tron spritts över jorden. Det var genom min mamma som tron på Jesus fick fäste i mitt hjärta. Och hon fick den i sin tur av sin mor, min mormor Elin.

Så, grabbar och gubbar – säg aldrig någonsin och tänk aldrig någonsin något nedvärderande om kvinnan. Hon blev utvald av Gud att berätta om uppståndelsen och är för alltid värd vår djupaste respekt!

Jag vill avsluta med att be alla kvinnor i kyrkan berätta för oss och för hela världen att Kristus är uppstånden från de döda.

Och vi svarar: Ja han är sannerligen uppstånden. Vi gör det tre gånger!

Kristus är uppstånden från de döda!

Ja, han är sannerligen uppstånden!

Kristus är uppstånden från de döda!

Ja, han är sannerligen uppstånden!

Kristus är uppstånden från de döda!

Ja, han är sannerligen uppstånden!

Predikan Långfredagen 18/4 2014

Stabat mater

Då Guds moder stod vid korset söndertrasad i sin sorg,

kände hon en vrede stiga, som en flod, hon ville skrika

till den Gud, som obarmhärtigt kunde låta detta ske.

Alla mödrars sorg var hennes, tröstlös smärta utan hopp;

skulle hennes barn förblöda, bli en död bland andra döda?

Själv hon kunde gå i döden bara han fick leva kvar.

Och hon skrek förtvivlat, plågat:”Gud, min Gud, grip in, grip in!

Ser du inte hur han lider, hur han sig i smärta vrider?

Om din makt är stor, befria! Eller är din makt en lögn?

Men från himlen kom blott mörker, Gud var stum om Gud alls fanns.

Var fanns löftet som var givet om det liv i moderlivet,

som hon burit, fött för världen, liv, som död ej kan rå på?

Då kom ropet ifrån korset, ropet från en älskad son:

”Fader, ta i dina händer anden min vad som än händer.

Fullbordat är allt, som lovat. Inget kan oss skilja åt.”

Mitt i kampen fanns där hoppet, kärleken som bar en tro.

Här blev allting uppenbarat, trots att inget blev förklarat,

och den vrede som hon kände kunde sjunka i Guds frid.

(Psalm 866 i Psalmer i 2000-talet) Text H.Lissner

Också fäder gråter när deras barn lider.....

Igår när jag kom hem ringde telefonen. Det var min yngsta dotter. Jag hörde genast att något inte stod rätt till. Hon var mycket ledsen. Hon hade fått underkänt på en tenta. Hon var på väg att ge upp. Vi talades vid länge och mot slutet sa jag försiktigt: Kanske kommer det som nu är ett misslyckande förvandlas till något du en dag kommer kunna se tillbaka på med stolthet. Innan vi sa god natt la jag märke till att rösten ljusnat, hon lät lite gladare. Vad gjorde skillnad? Att hon fått sätta ord på sin sorg, jag hade lyssnat och tagit henne på allvar, delat hennes smärta och det förvandlade det hopplösa till något som kanske är möjligt.

När jag lagt på kommer orden från Karin Boyes dikt Aftonbön upp i min tanke:

Mina dagar du förvandlar så från grus till ädla stenar.

I min hand har jag ett träkors från Etiopien, ett kors märkt av kyssar. I Etiopien bär de ortodoxa prästerna alltid korset med sig. En kristen som möter en präst går aldrig förbi, man går fram till prästen som håller fram korset och personen kysser korset på den övre delen och den undre.

Varför denna kärlek till korset? Tittar vi noga ser vi att korset med Jesus i mitten vuxit ut till ett träd, livets träd som det står om i Bibelns första och sista bok. I Uppenbarelseboken står det att livets träd bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad och trädets blad är läkemedel för folken.

Trädet har sina rötter i en fyrkant som symboliserar graven, dödsriket.

Ur det som verkade vara slutet, ur askan, ur natten växer något nytt fram, något som är liv, ljus, spirande glädje, nytt hopp.

Som för rövaren som bad: Jesus tänk på mig när du kommer i ditt rike.

Jesus, remember me when you come into your kingdom.

Jesus remember me when you come into your kingdom.

Vad åstadkommer denna förvandling? Jesu kärlek! Den är som solen som ger ljus och värme och väcker det som var fruset och dött till nytt liv.

Jesu död på korset som först ter som ett fiasko, ett antiklimax av oerhörda mått, det ondas triumf över det goda är i själva verket en seger, kärlekens seger över djävulen och allt destruktivt i tillvaron. Därför sjunger vi: Din makt som icke gränser vet, du lade av, att visa det intet finns som icke vinns av kärleken som lider. Erik Gustav Geijer förstod djupet av Guds kärlek.

Vi har alla erfarenheter av döden, olika slags dödar, misslyckanden, djup smärta, ändlös natt. Erfarenheter som gjort ont, orsakat sorg och djupaste förtvivlan.

Korset berättar för oss att mörkret inte är mörkt för Gud, natten är ljus som dagen. Gruset kan förvandlas till ädelstenar.

Innan jag går och lägger mig läser jag en insändare av Peter Halldorf. Han skriver om ekumeniken, om vägen till enhet: Sådan är korsets väg, och någon annan finns inte om de splittrade kyrkorna ska kunna enas. På korset tar Kristus upp det onda och förvandlar det genom att själv utsätta sig för den yttersta utblottelsen. Endast så kan det som skiljer oss åt bli en nyckel till enheten. Det som gör oss illa, kan då bli porten till glädjen.

Det som gör oss illa, kan då bli porten till glädjen!

Gruset kan bli en ädelsten!

Korset – dödens träd har blivit förvandlat till ett livets träd, ett tecken som berättar för oss om gryningsljus efter ändlös natt, om att slutet kan bli till en ny början. Och när vi i Jesu efterföljd, som Simon av Kyrene, bär varandras bördor, varandras kors, lyssnar, tröstar, stöttar, hjälper varandra att ta ett steg till, så kan det som gör oss illa bli porten till glädjen.

Därför får vi med våra kristna systrar och bröder i Etiopien kyssa korset, Livets träd.