Predikan sönd före Domsöndagen

Vaksamhet och väntan

Det är tungt nu. De gråa dagarna går över i långa svarta nätter och över allt hänger fukten som en blöt filt.

Fiskarna i dammen har gått ner på djupet och stängt av matsmältningen. Bina har klotat ihop sig runt drottningen. Hönsen har slutat värpa. Träd och buskar ser ut att vara utan liv.

Vi kurar ihop oss och undrar vad som händer i världen: strömmen av flyktingar, tiggarna, klimatförändringarna, ebola. Vad kommer härnäst?

Men allt är inte svart! Allt är inte tyst!

I allt som lever finns en vaksamhet, en väntan, en längtan efter ljus och värme, vår och sommar då allt ska nå sin innersta bestämmelse. När tiden är inne, då kommer fiskarna att stiga mot ytan, börja äta, leka, försöka fånga insekter. När tiden är inne flyger bina ut, rensar magen och börjar samla nektar och pollen. När tiden är inne och ljuset återvänder, då börjar hönsen värpa. När tiden är inne kommer knopparna att brista i ett Äntligen.

Förr sjöng man hemlandssånger. Våra förfäder levde i vaksamhet och väntan, i längtan efter att få komma hem till himlen, till Gud. Nu hör man inga hemlandssånger sjungas. Har vi slutat längta efter himlen och Jesu återkomst? Är det så att reklamens löften om pardiset i Thailand eller lyckan du kan få känna om du köper den senaste telefonen dövar vår djupaste längtan? Har marknaden blivit vår nya Gud och konsumerandet vårt sätt att döva vår existentiella hunger?

För liksom kycklingen inuti ägget djupt inom sig vet att detta inte är allt så vet vi människor, djupt inom oss att detta inte är allt. Det finns en hunger, en väntan, en längtan efter att få komma hem, hem till oss själva, hem till Gud, hem till den vars likhet vi blev skapade till.

I antikrundan söker experten alltid efter äkthetsstämpeln. Stämpeln som intygar vem som gjort mästerverket. I varje människa finns den stämpeln: Skapad av Gud, tillhörig Gud.

Det vi gläds åt, längtar efter och njuter av är skärvor som återspeglar paradiset. När vi fascineras av den senaste tekniken, av de vackra stränderna i Thailand skulle vi kunna tänka: om detta är så fint, så vackert, så obeskrivligt underbart, hur är det då inte i himlen, hos Gud. Om vi upplever kärlek och vänskap skulle vi kunna tänka: om denna vänskap gör mig glad, hur salig kommer jag inte bli av att få möta Gud ansikte mot ansikte, Gud, som är kärlekens källa?

Tecknen på att vi närmar oss vår bestämmelse är Glädje, Befrielse, Äkthet och Nåd. Där det finns glädje, befrielse, äkthet och nåd, där är Guds rike.

Att söka efter Guds rike för att finna det som djupast mättar kostar på. Ja det kostar allt och är samtidigt gratis. Av nåd. Guds rike finns inom oss. Det måste innebära att varje människa vet någonstans djupt inom sig vad det handlar om. Glädje, befrielse, äkthet och nåd. Framförallt vet vi när vi saknar det. Jag talade förra helgen med en ung kvinna som lever i en relation där hon måste anpassa sig. Det måste vi ju i alla relationer men längtan efter kärlek är ibland så stark i oss att vi omärkligt går över en gräns, där vi anpassar oss så mycket så vi till sist förlorar glädjen och äktheten, förlorar oss själva. Gör vi inte så lite till mans, att vi anpassar oss, gör om oss för att duga och bli accepterade.

Våga vänta! Våga lyssna! Spring inte hit eller dit! Gå inte på alla fagra löften om lycka. Var kräsen i ditt sökande och fråga dig om det som erbjuds skänker glädje, befrielse, äkthet och nåd. Saknas någon del så tacka nej! Också om det är en präst eller pastor som kommer med löftena.

Vänta, som fiskarna, som bina, som hönorna, som knopparna. Skulle bina börja flyga nu skulle hela samhället gå under, som det gjorde på Noas och Lots tid och som det riskerar att göra i vår tid. Girigheten, brådskan, att snabbt bli lycklig och framgångsrik även om det innebär att man sätter sig i skuld och säljer sin själ leder till fördärvet.

Lev vaksamt, vänta, ta din längtan på allvar, låt ingen lura dig. För Guds rike är inom oss. När tiden är inne kommer Kristus oss till mötes och vi kommer känna igen honom som vår djupaste längtan.

Psalm 310:2

Vid tomhetens och intets gräns, en röst mig når, den är en väns. Du kommit hem, den säger. Och såren läks och sången föds, vad djupast i mitt liv jag sökt och längtat till, jag äger.

Det är tungt nu. De gråa dagarna går över i långa svarta nätter och över allt hänger fukten som en blöt filt. Men allt är inte svart! Allt är inte tyst! I allt som lever finns en vaksamhet, en väntan, en längtan efter ljus och värme, efter att komma hem!