Alla helgons dag
I morgon ska jag åka till Vimmerby och
tända ljus vid min fars grav.
Om han hade fått leva skulle han ha
fyllt 90 år om några veckor. Han dog för mer än 20 år sedan. Jag
har vant mig vid tomrummet men då och då gör sig saknaden påmind.
Inte som en smärta. Mer som en längtan efter att höra hans röst,
få sitta ner och dela tankar och erfarenheter om livet, om att vara
präst och kyrkoherde, pappa, människa.
Min far dog hastigt. Vi hann aldrig ta
farväl. Och när begravningen var över kvävdes sorgen av en
fulltecknad almanacka.
Det är som om vi förlorat förmågan
att sörja, eller modet. Sorgen behöver tid och rum. Sorgen behöver
vänliga blickar och en axel att luta sig mot. Sorgen behöver
omsorg, ord, bilder, symboler och mera tid. Sorgen vill ut liksom
glädjen, uttryckas, målas, sjungas, berättas.
Jag tänker på bilden i utställningen,
den mörka bilden med orden: om varje förlust jag upplevt var ett
halsband skulle jag inte orka gå.
Utlevd sorg, sörjd sorg öppnar för
glädjen. Jesus säger: Saliga ni som gråter nu, ni skall få
skratta.
Döden är inte slutet, den är inte
punkten efter livets mening, den är ett kommatecken som berättar om
en fortsättning. Och jag tänker att varje ljuslåga på
kyrkogårdarna har samma budskap, att ljuset övervinner mörkret,
glädjen följer på sorgen och uppståndelsen väntar oss när vi
dör.
Därför säger jag inte om min far att
han gick bort, jag säger att han fick komma hem till Gud.
Saliga ni som gråter nu, ni skall få
skratta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar