Predikan Heliga Trefaldighets dag

Gud - Fader, Son och Ande

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!

Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.

Vem kan känna Herrens tankar,

vem kan vara hans rådgivare?

Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?

Ty av honom och genom honom och till honom är allting.

Hans är härligheten i evighet, amen.

(Rom 11:33-36)

Idag ska jag försöka säga något om Gud. Det går inte. Gud är större än vad ord kan utsäga. Semper major! Alltid större!

Och jag tänker på alla gånger jag varit tvärsäker, liksom ansett mig veta vem Gud är, alla gånger jag burit med mig Gud som i en liten ask, förfogat över honom, förstått honom, använt honom som slagträ i diskussioner. Förlåt!

Vilket djup! Vem kan känna hans tankar?

Semper major! Alltid större. Idag vigs Antje Jackelén till Sveriges ärkebiskop, den sjuttionde i ordningen. Må Gud vara med henne! Hennes valspråk är: Gud är större.

Så när vi ska säga något om Gud så måste vi använda bilder, metaforer, symboler, omskrivningar.

En sådan bild finns nere vid Målqvistadammen, på den västra sidan, vid Frälsarkransskylten med kärlekspärlorna. Det är en gran, eller är det tre? Tittar man på kronorna är det tre granar, tittar man på stammarna är det tre, men vid rotfästet är det en. En i tre och tre i en. Fadern, Sonen och Anden. Skaparen, Befriaren och Livgivaren. Tre sidor av samma väsen. Gud som ett vi, som i tidernas morgon säger: Låt oss skapa människan till vår avbild. En kärlekens innerliga gemenskap som vill gå ut över sig själv, öppna, inbjuda, växa, väcka till liv, dela gemenskap. Som när två människor älskar varandra innerligt och djupt och tröttnar på att titta djupt in i varandras ögon i en intim symbios och snart kommer till insikt om att vi vill ha barn, vi vill låta vår kärlek bära frukt i nytt liv.

Gud är alltid större.

Johannes skriver: Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. I Jesu ansikte, i hans ord och handlingar, ser vi Gud, en Gud som vänder sitt ansikte till oss, en Gud vars ansikte lyser, som den nyblivna pappans och mammans, vid åsynen av sitt barn! En Gud som älskar oss in i döden med en kärlek så stark så att ingenting, absolut ingenting kan skilja oss från den kärleken.

Idag är det missionsdagen. Mission handlar om att göra Jesus Kristus känd, trodd och älskad. Mycket gott har gjorts genom missionen. Men vi måste också erkänna att människor genom kyrkans hela historia skrämts till tro. Om du inte omvänder dig hamnar du i helvetet! Är det helvetet vi ska måla för människors ögon eller är det Guds innerliga, överflödande kärlek?

Om Gud är det svårt att tala, orden räcker liksom inte till, men vi kan erfara Gud, överraskande, mitt i livet, mitt i vardagen. Som det var för Abraham i Mamres lund mitt på dagen. Plötsligt ser han tre män stå där. Och Abraham bjuder dem att stanna. Tre gäster som är en, en som är tre, främlingar, som bjuds på den finaste måltiden. Måltiden är det starkaste uttrycket för djup vänskap och kärlek.

Hur reagerar vi när det kommer främlingar till oss, husvilla och hungriga. Det är sant att Gud är större. Men det är också sant att Gud möter oss i de mindre, i de minsta, i flyktingen och främlingen, i den hungrige och hemlöse. Allt vad ni har gjort för dessa mina minsta det har ni gjort för mig! säger Jesus. Vill vi lära känna Gud ska vi öppna våra liv och våra hem för de minsta, för flyktingen och främlingen.

Alla får plats i Guds hjärta. Får alla plats i vårt samhälle?

Jag undrar om inte Abraham i sin stora generositet gav Fadern, Sonen och Anden ett tips, en idé den där gången i Mamres lund. Måltiden, visst, det är ju måltiden som ska bli tecknet på Guds villkorslösa kärlek. För dig utgiven, för dig utgjutet. Livgivande, helande gemenskap. Så, vem du än är och hur du än har det med dig själv och med Gud så är du välkommen att öppna din hand och ditt hjärta och vara med i måltidsgemenskapen, en gemenskap som fortsätter hemma i min trädgård. 

Välkommen!