Stabat
mater
Då
Guds moder stod vid korset söndertrasad i sin sorg,
kände
hon en vrede stiga, som en flod, hon ville skrika
till
den Gud, som obarmhärtigt kunde låta detta ske.
Alla
mödrars sorg var hennes, tröstlös smärta utan hopp;
skulle
hennes barn förblöda, bli en död bland andra döda?
Själv
hon kunde gå i döden bara han fick leva kvar.
Och
hon skrek förtvivlat, plågat:”Gud, min Gud, grip in, grip in!
Ser
du inte hur han lider, hur han sig i smärta vrider?
Om
din makt är stor, befria! Eller är din makt en lögn?
Men
från himlen kom blott mörker, Gud var stum om Gud alls fanns.
Var
fanns löftet som var givet om det liv i moderlivet,
som
hon burit, fött för världen, liv, som död ej kan rå på?
Då
kom ropet ifrån korset, ropet från en älskad son:
”Fader,
ta i dina händer anden min vad som än händer.
Fullbordat
är allt, som lovat. Inget kan oss skilja åt.”
Mitt
i kampen fanns där hoppet, kärleken som bar en tro.
Här
blev allting uppenbarat, trots att inget blev förklarat,
och
den vrede som hon kände kunde sjunka i Guds frid.
(Psalm
866 i Psalmer i 2000-talet) Text H.Lissner
Också
fäder gråter när deras barn lider.....
Igår
när jag kom hem ringde telefonen. Det var min yngsta dotter. Jag
hörde genast att något inte stod rätt till. Hon var mycket ledsen.
Hon hade fått underkänt på en tenta. Hon var på väg att ge upp.
Vi talades vid länge och mot slutet sa jag försiktigt: Kanske
kommer det som nu är ett misslyckande förvandlas till något du en
dag kommer kunna se tillbaka på med stolthet. Innan vi sa god natt
la jag märke till att rösten ljusnat, hon lät lite gladare. Vad
gjorde skillnad? Att hon fått sätta ord på sin sorg, jag hade
lyssnat och tagit henne på allvar, delat hennes smärta och det
förvandlade det hopplösa till något som kanske är möjligt.
När
jag lagt på kommer orden från Karin Boyes dikt Aftonbön upp i min
tanke:
Mina
dagar du förvandlar så från grus till ädla stenar.
I
min hand har jag ett träkors från Etiopien, ett kors märkt av
kyssar. I Etiopien bär de ortodoxa prästerna alltid korset med sig.
En kristen som möter en präst går aldrig förbi, man går fram
till prästen som håller fram korset och personen kysser korset på
den övre delen och den undre.
Varför
denna kärlek till korset? Tittar vi noga ser vi att korset med Jesus
i mitten vuxit ut till ett träd, livets träd som det står om i
Bibelns första och sista bok. I Uppenbarelseboken står det att
livets träd bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd
varje månad och trädets blad är läkemedel för folken.
Trädet
har sina rötter i en fyrkant som symboliserar graven, dödsriket.
Ur
det som verkade vara slutet, ur askan, ur natten växer något nytt
fram, något som är liv, ljus, spirande glädje, nytt hopp.
Som
för rövaren som bad: Jesus tänk på mig när du kommer i ditt
rike.
Jesus,
remember me when you come into your kingdom.
Jesus
remember me when you come into your kingdom.
Vad
åstadkommer denna förvandling? Jesu kärlek! Den är som solen som
ger ljus och värme och väcker det som var fruset och dött till
nytt liv.
Jesu
död på korset som först ter som ett fiasko, ett antiklimax av
oerhörda mått, det ondas triumf över det goda är i själva verket
en seger, kärlekens seger över djävulen och allt destruktivt i
tillvaron. Därför sjunger vi: Din
makt som icke gränser vet, du lade av, att visa det intet finns som
icke vinns av kärleken som lider.
Erik Gustav Geijer förstod djupet av Guds kärlek.
Vi
har alla erfarenheter av döden, olika slags dödar, misslyckanden,
djup smärta, ändlös natt. Erfarenheter som gjort ont, orsakat sorg
och djupaste förtvivlan.
Korset
berättar för oss att mörkret inte är mörkt för Gud, natten är
ljus som dagen. Gruset kan förvandlas till ädelstenar.
Innan
jag går och lägger mig läser jag en insändare av Peter Halldorf.
Han skriver om ekumeniken, om vägen till enhet: Sådan
är korsets väg, och någon annan finns inte om de splittrade
kyrkorna ska kunna enas. På korset tar Kristus upp det onda och
förvandlar det genom att själv utsätta sig för den yttersta
utblottelsen. Endast så kan det som skiljer oss åt bli en nyckel
till enheten. Det som gör oss illa, kan då bli porten till glädjen.
Det
som gör oss illa, kan då bli porten till glädjen!
Gruset
kan bli en ädelsten!
Korset
– dödens träd har blivit förvandlat till ett livets träd, ett
tecken som berättar för oss om gryningsljus efter ändlös natt, om
att slutet kan bli till en ny början. Och när vi i Jesu efterföljd,
som Simon av Kyrene, bär varandras bördor, varandras kors, lyssnar,
tröstar, stöttar, hjälper varandra att ta ett steg till, så kan
det som gör oss illa bli porten till glädjen.
Därför
får vi med våra kristna systrar och bröder i Etiopien kyssa
korset, Livets träd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar