Idag har jag varit på Omberg och
vandrat, njutit av vidunderlig utsikt, gott kaffe, skrattande barn,
busiga hundar, nyutslagna vitsippor, fågelsång och vågskvalp och
god gemenskap.
Jag är så tacksam att jag är frisk,
att jag lever, att jag får uppleva vårens under ännu en gång. Och
det är som om varje blomma, varje fågel, barnen, ljuset, värmen,
knopparna som brister – allt berättar samma sak, allt jublar
alldeles tyst över att livet är starkare än döden, ljuset är
starkare än mörkret, hoppet är starkare än förtvivlan och Gud är
starkare än alla destruktiva krafter i tillvaron.
Men det är lätt att glömma, det är
lätt att gripas av missmod, uppgivenhet, förlamande rädsla när
livet är tungt, när viktiga besked dröjer, när vänner sviker,
när Gud är tyst, när sjukdom drabbar. Det är lätt att glömma.
Därför säger ängeln: Kom ihåg vad han sa! Kom ihåg!
Vägen till livet går genom döden. En
vän från Afrika som kom hit mitt i vintern la sin panna i djupa
väck och sa med allvar i rösten: Vad har hänt med alla era
lövträd? De är ju döda allihop! Ja, på vintern ser allt fruset
och dött ut. Det är sannerligen ett mirakel att livet kan brista ut
i en explosionsartad grönska så fort det blir lite ljusare och
varmare.
Kom ihåg vad han sa!
Så berättar änglarna the Passion of
Christ, Jesu passionshistoria. Passion betyder både stark kärlek
och djupt lidande. Kärlek och smärta hör samman, det vet varje
människa som någon gång älskat en annan. Jag har mött unga
människor som gråtande berättat att de blivit lämnade av sin
älskade och som snyftande sagt: Aldrig mer! Det har hänt att också
jag tänkt tanken: Det gör för ont. Jag vill inte träffa någon
som jag blir djupt fäst vid för det gör för ont att mista den man
älskar. Samtidigt vet jag att de allra flesta inte kan leva utan
kärlek, fast den innebär smärta. Så var det för Jesus. Han
älskade oss så innerligt och djupt att han gav sitt liv för oss. I
nattvarden ser vi det yttersta beviset på kärleken – för dig
utgiven, för dig utgjutet. Han älskade till the bitter end. Och då,
när allt var över och kvinnorna ska smörja kroppen – en sorts
balsamering– då är graven tom. De kom för att ta avsked men fick
gå hem med världshistoriens största nyhet! Jesus har uppstått!
Jag älskar denna del av berättelsen.
Den är helt underbar! Män har i alla tider ansett sig vara förmer
än kvinnorna. Ett exempel: det finns fortfarande många människor, särskilt många män, som menar att det är fel att kvinnor blir präster. De menar att det
inte kan vara Guds vilja! Men när historiens största och viktigaste
nyhet ska berättas, då är det en grupp kvinnor, minst fem som får
förtroendet. De är de första evangelisterna: Glädjebudbärarna.
Och det är framför allt genom kvinnorna, mödrarna som den kristna
tron spritts över jorden. Det var genom min mamma som tron på Jesus
fick fäste i mitt hjärta. Och hon fick den i sin tur av sin mor,
min mormor Elin.
Så, grabbar och gubbar – säg aldrig
någonsin och tänk aldrig någonsin något nedvärderande om
kvinnan. Hon blev utvald av Gud att berätta om uppståndelsen och är
för alltid värd vår djupaste respekt!
Jag vill avsluta med att be alla
kvinnor i kyrkan berätta för oss och för hela världen att Kristus
är uppstånden från de döda.
Och vi svarar: Ja han är sannerligen
uppstånden. Vi gör det tre gånger!
Kristus är uppstånden från de
döda!
Ja, han är sannerligen uppstånden!
Kristus är uppstånden från de
döda!
Ja, han är sannerligen uppstånden!
Kristus är uppstånden från de
döda!
Ja, han är sannerligen uppstånden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar