Påskdagstankar om uppståndelsen

Hur hade världen sett ut om Kristus inte uppstått? Den frågan ställde jag mig igår. Skulle gräsandshonan i min trädgård ruva fram sju duniga ungar? Skulle vitsipporna slå ut? Skulle min hund vifta på svansen i tid och otid? Skulle barnen skratta så de kiknade? Troligen!

Så hur hade världen sett ut om Jesus inte uppstått? Vad tror du? Vad hade varit annorlunda i ditt liv? I vårt samhälle?

Jag hade ju inte varit kyrkoherde, inte präst, möjligen musiklärare eller bilförsäljare. Det hade inte funnits några kyrkor, inga församlingar, inga körer, ingen diakoni, inga dop, inga konfirmandläger, inga kyrkliga vigslar och begravningar. Händel hade inte skrivit Messias, Bach hade inte skrivit Johannespassionen. Vi hade inte haft någon Pie Jesu eller Ave Maria eller Blott en dag. Vi hade inte haft något Nya Testamente, ingen änglasång i natten, inget barn i krubban, ingen Gyllene regel, inga Saligprisningar, ingen liknelse om den förlorade sonen, inga bespisningsunder, inga lärjungar att spegla våra liv i, inget kors och framförallt ingen tom grav! Fast visst hade det gått att leva utan allt detta även om livet då gissningsvis hade varit oändligt mycket torftigare! Och vi hade sluppit mycket elände som gjorts i kristendomens namn!

Så, är det där vi hamnar, är det vårt svar att vi hade gått miste om mycket fint men också sluppit mycket elände?

Hur hade det varit om Jesus inte uppstått?

Jag kan inte ens tänka tanken fullt ut....Det går inte! Det är omöjligt! Det gör för ont!

Jag hade inte haft Jesus som min bäste vän. Jag hade inte fått lära mig vad kärlek och barmhärtighet är. Jag hade inte haft ett ansikte på Gud, jag hade inte haft någon att gå till med min skuld. Jag hade inte haft någon att be till, viska, ropa, tacka, gråta ut hos. (Jo, jag vet att bönen finns i alla religioner men den innerlighet jag erfar i hjärtats samtal med Gud har Jesus lärt oss. Detta att säga Abba – far till Gud!)

Hade Jesus inte uppstått hade jag inte anat försoningens hemlighet. Jag hade saknat Jesu sinnelag som korrektiv i mitt liv, som vägvisare. Jag hade saknat ljuset, värmen, drivkraften, innerligheten. Jag hade troligen varit paniskt rädd för döden och saknat hopp inför evigheten. Jag hade sannolikt hungrat och törstat och undrat vad meningen med livet är. Jag hade förmodligen varit en sämre människa, för då hade inget spelat någon roll. Jag hade gett efter för drifter och begär och tagit för mig. Den Heliga Anden, Hjälparen som lär mig och påminner mig om vem Jesus är hade varit okänd för mig.

Lika stort som jag föreställer mig att tomrummet i mig hade varit om Jesu inte uppstått, lika stor är nu glädjen. För Jesus har uppstått! Jag tror, med en aning som gränsar till visshet, att han lever. Jag är för alltid märkt av honom, vi talas vid dagligen, han leder mig, tröstar mig, fostrar mig, älskar mig! Jag inser att jag inte kan tänka mig ett liv utan Jesus Kristus!

Och otaliga är de människor som i sina ord och handlingar återspeglat hans kärlek, som av Jesus fått mod att göra det omöjliga, kraft att förlåta, älska sin ovän, vaka hos den döende, besöka den besvärliga, kämpa för rättvisan, handla så att världen blivit en bättre plats att leva på för det stora flertalet. Som liten såg jag den i mina föräldrars ansikten, glöden och glädjen, entusiasmen och engagemanget, kärleken till människorna. Vad drev dem? Vem gav dem mod, ny styrka, uthållighet? Jesus Kristus! För det var honom de sjöng om, läste om, bad till, tackade. Det var i hans händer de inför varje resa la sina liv. Och det gjorde intryck, det satte djupa avtryck i mitt barnhjärta!

Därför tror jag, med en aning som gränsar till visshet, att Kristus är uppstånden!

Därför kan jag med trotsigt hopp säga:Ja, han är sannerligen uppstånden!