Predikan 17:e söndagen efterTrefaldighet

Rik inför Gud

Jag slås av kraften i texterna, av entydigheten, av allvaret. Det är tydligt att rikedom och kärlek till pengar är livsfarligt. Vi har ett val: valet mellan att drivas av habegär eller vara fria, att samla skatter åt oss själva eller vara rika inför Gud.

Och det finns oerhört starka krafter som vill att vi ständigt ska vilja ha mer, att vi ska vara missnöjda med det vi har, som vill att vi ska konsumera, byta ut, fräscha upp. Det finns dom som säger att marknaden har blivit vår gud och A6 vårt tempel som vi besöker på söndagarna.

En förnöjsam människa är en dålig konsument.

Vi är utsatta för ständig och massiv påverkan genom reklam och genom jämförelsen med andra. Dom har bytt kök, vi borde kanske också fräscha upp lite. Varför? Ingen hinner ju ändå sitta där och äta och samtala och njuta.

Habegäret styr oss, vi är inte fria. Mycket vill ha mer. Den som äger mycket sover sämre, oroar sig mer och och väcker naturligtvis andras avund och habegär. Vad blir följden: staket, larm, övervakningskameror och ännu mer oro. Kärleken till pengar är roten till allt ont, säger Paulus.

Habegäret för oss bort från tron, från tilliten till Gud och varandra. Ägodelarna som skulle göra oss lyckliga bildar ett fängelse som vi låser in oss själva i.

Vad kan väcka oss till insikt? Döden, Guds ord och goda exempel.

Först döden. Psalmisten skriver: Lär oss betänka hur få våra dagar är för att vi må få visa hjärtan.

Låt oss tänka oss att denna matta (gångmattan in i kyrkan är ca 15 meter lång) är vår livstid. Lever jag lika länge som min far är jag här någonstans (han blev 68 och jag är nu 60, det betyder att jag har åtta år kvar att leva om jag skulle bli lika gammal som honom). Vad blir då viktigt? Hur ska jag leva mitt liv, hur använda mina pengar? Ska jag samla på hög eller dela med mig?

Döden kan kanske väcka oss och hjälpa oss prioritera. Också Guds ord. Gud ger oss goda gåvor, inte för att vi ska behålla det för oss själva utan för att vi ska dela med oss.

Häromdagen fick jag brev från kommunens flyktinghandläggare. De är i akut behov av rum och lägenheter för de flyktingar som kommer i höst.

Och nu frågar jag: Hur många kvadratmeter bor du på? Skulle ni kunna frigöra ett rum eller två och dela kök och badrum med några flyktingar?

Jasså, inte det? Varför är det så svårt? Vad är vi rädda för? Att de ska stjäla eller slå sönder finporslinet eller fläcka ner den dyrbara mattan?

Tänk om det är tvärtom? Tänk om vi skulle få vänner för livet, sällskap vid bordet, hjälp i trädgården? Tänk om vi skulle bli rika inför Gud?

Allt gott är en gåva från Gud. Gud unnar oss att njuta men bara den är fri, som lever med öppna händer, som tar emot, förvaltar och räcker vidare.

Det tredje som kan väcka oss ur habegär och girighet är goda exempel, förebilder. Jesus är den främsta. Men det finns fler även om de inte är många.

Jesus var fri. Han ägde ingenting. Han gav allt. Sitt liv, sin kärlek, för att vi skulle befrias från det som binder oss och leva fria och glada och tillitsfulla.

Det är svårt att säga nej. Det är svårt att avstå, att nöja sig med det enkla, med second hand. Vem är din förebild, vem tänker du på och utmanas av som är rik inför Gud?

Jag är en fattig trubadur, som duger just till ingenting. 


Jag drager land och rike kring, en underlig figur. 


Jag sjunger mina visor små för vem som gitter höra på, 


min enkla livsfilosofi har denna melodi ;

Refr: 
Du kan ingenting ta med dig dit du går, 

nej du kan ingenting ta med dig dit du går. 


Du behöver inga penningar när du vid porten står 


och du kan ingenting ta med dig dit du går.

Du kanske är en rikeman som samlar i en penningpung 


fast den förut är stinn och tung du gnider och går an. 


Din kassakista är din gud men så en afton får du bud... 


Och alla dina slantar små, vad hjälper de dig då ?

Refr: 
Du kan ingenting ta med dig dit du går, 

nej du kan ingenting ta med dig dit du går. 


Du förvärvar ej för penningar ett enda litet år 


och du kan ingenting ta med dig dit du går.

Jag är en gammal trubadur som drager land och rike kring

och jag besitter ingenting av visdom och kultur. 


Men en sak har mig livet lärt att guldet det är föga värt. 


Så du som trår till guld och makt ska minnas vad jag sagt :

Refr: Du kan ingenting ta med dig dit du går, 


nej du kan ingenting ta med dig dit du går. 


Det finns alltid någon hungrande som invid vägen står 


och du kan ingenting ta med dig dit du går.

(Cornelis Vreeswijk )

Ny psalmtext

Psalm i Luthers anda

1 Kaosmörkret breder ut sig,

ondskans fula tryne syns.

Inkrökthetens svarta hål tycks

sluka allt. Vår skuld är stor.

2 Gud, din vreda tystnad trycker

oss mot tvivlets gränser ut.

Varför har du övergett oss?

Tron förtvinar. Hjälp oss nu!

3 När vi inte orkar längre,

hörs en röst från hjärtats djup.

Anden bor och ber inom oss.

Visar oss på Räddaren.

4 Visar oss att Kristus ensam

löser oss ur skuld och skam.

Domen upphävs, vi går fria.

Mörkrets tid är nu förbi.

5 Därför vill vi jubla, tacka

dig, vår Far för all din nåd.

Jesus, tack att du går med oss,

läker sår och stärker tro.

6 Sänd oss nu att våga livet,

vandra i din efterföljd.

Genom död till liv är mönstret.

Kaosmörkret vänds i ljus.

Copyright: Peter Andreasson

Psalmtexten är skriven till ett seminarium i Anders Frostenssons psalmskola.

Nästa år firas ett Lutherjubileum. Inför det fick vi i uppgift att skriva en psalm 

i Luthers anda.

Vad i texten är då typiskt lutherskt?

Luther tolkar Bibelns första verser och orden om det djup som täcks av mörker, ödslighet och tomhet ur den förtvivlade människans perspektiv. Det är inte bara jorden som i begynnelsen var öde och tom med ett djup som täcks av mörker. Det kan vara ord som beskriver den förtvivlade människans erfarenhet. Förtvivlan, eller anfäktelsen, som Luther talar om kommer av människans bortvändhet från Gud, från skulden, från den djupt rotade inkröktheten - Luther talar om människan som "incurvatus in se" inkrökt i sig själv. Detta leder till ett kaosmörker - ett ord som inte Luther använder men som återfinns i artikeln Den sjungande reformationen. Jag fastnade för ordet kaosmörker. Det kan rymma brottningen med Gud när vi upplever att Gud är tyst, att han övergett oss, att han är vred på oss för all grymhet och ondska vi orsakar. Ordet kan rymma ångesten över klimatförändringarna. Ordet beskriver träffande det mörker som råder i Sverige och Europa när vi stängt våra gränser för människor på flykt, infört nya regler som skickar vår solidariska och generösa invandringspolitik till historiens sophög och där det plötsligt har blivit politiskt korrekt och rumsrent att ha åsikter som tidigare endast obildade rasister hade. Vilket mörker! Vilket kaosmörker! 

Enligt Luther kan vi människor inte rädda oss själva. Det finns ingen väg ut ur mörket. Vi har alla del i skulden och mörkret och i den situationen är det svårt att tro. Enligt Luther förmår vi inte ens ropa till Gud - så djupt fallna är vi, så inkrökta i oss själva är vi. Den som ropar är därför inte den förtvivlade utan det är Anden, Gudsvinden från skapelseberättelsen, som bor och ber i oss och visar oss på Kristus som ensam kan rädda oss. 

Luther hämtar i sin teologi, sin själavård och sina psalmer inspiration från Psaltaren. Påtagligt många Psaltarpsalmer börjar i mörker och förtvivlan, ur djupen hörs ett rop till Gud, Gud griper in och räddar och det hela slutar i lovsång. Jag har valt att låta min text följa detta speciella Psaltarmönster - ett mönster som också är påskens och dopets mönster: genom död till liv. 

Och Gud förvandlas från den vreda domaren till att för den räddade upplevas som den allra nådigaste Fadern.

Det lilla ordet "nu" är också väldigt lutherskt. Det gör det som hände i begynnelsen, det som beskrivits av Psaltarens författare i dåtid till en personlig erfarenhet i nuet för var och en som söker Gud.

Predikan 16:e söndagen efter Trefaldighet

Döden och livet

Psalmer: 304, 308, 630, 690, 313

Idag firar vi höstens stora påskdag. Psalmerna, texterna, bönerna och predikan genomsyras av vårt hopp, vårt evighetshopp, vår tro på uppståndelsen.

Hur skulle livet te sig utan det hoppet? Temat: Döden och livet liksom bänder och vrider och vänder på vår föreställning, vår förväntan om att livet kommer först och döden sedan. Tänk om det är tvärtom? Att döden kommer först och sedan livet?

Det finns ett mönster att följa, en upptrampad stig att gå, varje dag, hela livet: Genom död till liv.

Igår döpte jag Matilda Lisbeth i Torpa kyrka. Strax innan jag döpte henne tecknade jag korset på hennes panna, mun och hjärta. Pannan – våra tankar. Munnen – våra ord. Hjärtat – hela livet. I dopet kallas vi att gå från mörker till ljus, från död till liv, från egoism till medmänsklighet i tanke, ord och handling. Paulus talar om den gamla människan, gammeladam som ska dö med Kristus, läggas bort, liksom dränkas för att den nya människan ska uppstå med Kristus. Genom död till liv i tanke ord och handling. Våra fäder talade om den dagliga omvändelsen. När vi i början av gudstjänsten ber vår bön om förlåtelse är det just det som sker. Vi är skapade till Guds avbild, till att bli Kristuslika. Det är i ljuset vi hör hemma. Det är inte graven som är målet utan himlens härlighet. Jmfr dopgraven på kyrktorget.

När Jesus ser änkan följa sin ende son till graven fylls han medlidande. Så säger han: Gråt inte. Jag brukar säga tvärtom: Gråt! Gråt, gråt, gråt. Sörj medan tid är.

Vad menar Jesus? Jesus är inte där som medmänniska. Det är inte en själavårdare som talar. Den som yttrar orden är den som i Johannesevangeliet presenterar sig som Uppståndelsen och Livet.

När han säger: Gråt inte! vänder han sig till alla som gråter som om det inte fanns något hopp. Han vänder sig till sin mor som grät vid korset, till alla mödrar och fäder som begråter sina barn, till alla som genom mänsklighetens historia gråtit. Gråt inte! Döden är inte slutet. Inte punkten på livets mening. Döden är endast ett kommatecken i livets berättelse, en dörr som leder hem, inte bort.

När Jesus uppväcker änkans son ger han oss en föraning om sin uppståndelse, om den stora uppståndelsen. Orden, till brädden fyllda av livgivande kärlek, har en sådan kraft att de når in i dödens innersta rum och väcker pojken till liv.

Den rösten, till brädden fylld av livgivande kärlek kommer väcka också dig och mig till liv när vi dör.

Vid tomhetens och intets gräns,

en röst mig når, den är en väns;

du kommit hem den säger.

Och såren läks och sången föds,

vad djupast i mitt liv jag sökt

och längtat till jag äger.

(Psalm 310:2)

Det finns ett mönster att följa, en upptrampad stig att gå, varje dag, hela livet: Genom död till liv, med Kristus.

Vad ska vi tänka om ångesten, vår rädsla för döden? En viktig fråga. Om ni vill kan vi samlas efter kyrkkaffet och samtala vidare om detta.

Dialogpredikan mellan Anne Hallberg, kommunchef och undertecknad under Fredsmässan på Fredstorget 14 söndagen efter Trefaldighet

Tema: Enheten i Kristus

P: Anne, vad tänker du på när du hör ordet enhet?

A: Jag tänker på gemensam, ordet kommun betyder gemensam och samhälle betyder hålla samman.

Gemenskap är en förutsättning för att hålla ett samhälle samman och få ett fungerande samhälle. En fungerande kommun.

Ordet socken betyder faktiskt söka sig samman.

Vad tänker du Peter om ordet enhet?

P: Jag tänker på kristen enhet - ekumenik. Ordet betyder hushåll - ett hushåll, ett hem där vi bor tillsammans. 

A: Men de kristna bor ju i olika hus?

P: Ja, så är det och det är mycket sorgligt. Splittringen mellan kristna kränker Guds kärlek och driver bort människor från kyrkan. Och samtidigt finns det i kristenheten en längtan, en bön om enhet, en enhet som rymmer mångfald, lika fast olika. Precis som i en familj, där hör man samman, älskar varandra, äter tillsammans, skrattar tillsammans och gråter tillsammans men alla måste inte tycka lika. Så är det med enhet som jag längtar efter. Kristen tro är inte en åsiktsgemenskap utan en relation, en gemenskap med Gud och de syskon jag fått att älska. Idag är jag glad, idag möts vi syskon till gudstjänst och måltid - det är bra.

Men du, Anne, vilken spännande text vi läste. Lärjungarna tvistar om vem som kan anses vara den störste. En tvist, tänker jag, som hotar enheten. Är det inte typiskt oss människor? Du, Anne, du är kommunchef, jag är bara kyrkoherde. Betyder det att du är störst?

A: Så ser inte jag på mitt ledarskap. Vi åstadkommer inte gemenskap och sammanhållning om vi kämpar om hierarkier. 

Det vanliga sättet att se en organisation är att chefen berättar vad som ska göras (en triangel visas med chefen på toppen och organisationen ner mot den allt bredare basen) Detta är det vanliga sättet. Jag tror inte det åstadkommer ett fungerande och gemensamt samhälle, jag tror inte på den modellen för att åstadkomma ett gott samhälle. 

P: Hur ser du på det då? Hur tänker du?

A: Jag tror såhär: (en triangel visas med spetsen neråt där chefen befinner sig längst ner och bär, befrämjar och gjuter tillit i organisationen) För att skapa ett samhälle där gemenskap råder måste vi vända på alltihop. Min roll är att stödja och ge förutsättningar för våra medarbetare, så de kan göra skillnad ute på riktigt. Jag ska stödja, visa på öppenhet och tilltro, jag ska våga fråga och lita till medarbetarnas kunskap och kompetens. Det är i mötet med våra medborgare som vi skapar förutsättning till ett gott och fungerande samhälle i gemenskap. Medarbetare som varje dag i varje moment möter medborgarna. Jag som ledare måste bereda utrymme och förutsättningar för det, det är min absoluta övertygelse.

P: Nu är vi inne på temat ledarskap och jag tänker att ett gott ledarskap väcker tillit och sammanhållning medan ett dåligt ledarskap hotar enheten och kan slå sönder det goda. Och jag tänker på ledarskapet i Sverige, i Europa, i världen. Presidentvalskampanjen i USA väcker en oerhörd sorg och besvikelse. Riksdagens beslut om nya migrationsbestämmelser. Stängda gränser. Avtalet med Turkiet! 

Var finns den ledare som vågar byta plats med de mest utsatta, åtminstone för en vecka, en dag? Tänk om exempelvis Angela Merkel lämnade sina säkerhetsvakter hemma och flyttade in hos en flyktingfamilj i ett läger i Turkiet, bakom taggtråd, trampandes i lervälling. Hur skulle det påverka henne och hennes ledarskap och hennes beslut?Skulle jag våga? Skulle du?

A: Jag skulle vilja våga!

P: Vilka är dina förebilder?

A: Jag har studerat mycket ledarskapslitteratur, många texter har jag värderat utifrån perspektivet ledarskap. Många samtal med min kloka mamma och mormor vilka är två av mina förebilder har gett mig styrka och kraft. Starka personer som Nelson Mandela, Gandhi, Moder Teresa eller fredspristagaren 2014, den unga Malala som visar väg och mod. I Burma finner jag Aung San Suu Kyi, ickevåldsarbetande för demokrati och mänskliga rättigheter.  Jag har i litteratur genom tiderna mött flera olika ledarskapsprofiler och en av de äldsta och starkaste är ju beskrivningen av Jesus ledarskap. Han som talar om att vara tjänare och att tjäna.  

P: Det är just därför han är stor. Det är därför Jesus är den störste....

Han går hela vägen ner till de minsta, de sårbara, de svaga, de utstötta för att möta oss i ögonhöjd. För att ingen ska känna sig utanför. För att ingen ska behöva bli rädd för Gud. Han låter oss sitta vid bordet medan han, Gud själv passar, upp. Sådan är kärleken. Jesus byter inte plats med oss för en stund. Han är tjänaren som ger sitt liv för oss, som med sin död på korset bryter ner alla murar och river alla taggtrådsstängsel.  

Hans ledarskap är samtidigt provocerande och och oerhört befriande. Det är liksom ett rum i hans närhet där axlarna faller ner, där det blir lätt att andas, där de hårda orden tystnar och kärleken växer, ryggar rätas, och rösten bär från djupet. Där, i Jesu närhet rinner rädslan av oss, där försvinner behovet av att bygga murar och stänga dörrar och döma. Där är centrum, där Jesus är, det enda som betyder något. Det öppnar gemenskapen, ingen exkluderas, alla får plats!

A: Ja, nu börjar ju Alla får plats-veckan och vår djupa önskan är att avstånden mellan människor ska minska, tilliten öka och vi ska upptäcka att vi hör samman.

P: Tänk om temaveckan fick ringar på vattnet genom hela året, på alla nivåer, i alla sammanhang för alla åldrar så att gamla och nya Anebybor verkligen känner att Alla får plats!

Predikan 13:e söndagen efter Trefaldighet

Medmänniskan

Matt 5:38-48

18Om två män tvistar och den ene slår den andre med en sten eller med knytnäven, inte så att han dör men så att han blir sängliggande, 19då skall den som slog gå fri om den slagne kommer sig och kan gå ute med käpp; dock skall han ersätta honom för den tid han måste vara overksam och sörja för att han blir botad. 22Om någon under ett slagsmål stöter till en havande kvinna så att hon får missfall men ingen annan skada sker, skall han böta vad kvinnans make kräver, sedan värdering ägt rum.

23Sker skada, skall du ge liv för liv, 24öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, 25bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma.

Dessa ord står i Bibeln, i 2 Mos 21:18-23. Det är Mose som undervisar folket på berget. Sker skada skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand...

Är detta verkligen från Gud? Eller är det den rättsskipning som tillämpades på den tiden i mellanöstern? År 2250 f Kr fanns en kung i Babylonien som hette Hammurabi. Han stiftade följande lag:

Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga; om någon sönderslår en annans lem, då skall man på honom sönderslå hans lem; om någon utslår en annans tänder, då skall man på honom utslå hans tänder.

Detta är en vedergällningsrätt, där ont ska lönas med ont. Den tillämpas fortfarande 4000 år efter Hammurabi, 3000 år efter Mose. Hur långt har vi kommit? Hela vårt rättsväsende bygger på denna princip, skillnaden är bara att vi ersatt den fysiska, materiella hämnden mot den formella – dvs fängelsestraff och dryga skadestånd.

Mose undervisar folket på berget. 1000 år senare undervisar den andre Mose, Jesus, folket på berget och säger: Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga, tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Jesus är radikal. Han vet att vedergällning leder till ny vedergällning och en ond cirkel som vi aldrig kommer ur. Jesus ersätter vedergällningsprincipen med kärleksprincipen. Och han tillämpar den själv när han hänger på korset: Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.

Värj er inte mot det onda! Hur ska vi förstå det? Jesus säger ju inte att vi ska vara mesiga, ge efter för våld och ondska och bara se på. Nej, han visar oss på en väg som förändrar mitt hjärta och kanske hjärtat hos den som slog.

Biskop Desmond Tutu – han som initierade försoningsprocessen i Sydafrika för att förhindra hämnd och blodbad, befann sig vid ett tillfälle på en flygplats. En stor vit man går fram till biskopen och knuffar bryskt omkull honom, upprörd över biskopens motstånd mot apartheid. Från golvet hörs biskopen säga: Gud välsigne dig min son.

Mannen rusar ännu argare därifrån. Men orden tränger in i hans hjärta, orden om välsignelsen. De lämnar honom inte, de gnager sig sakta in i hans hårda sinne och leder så småningom till en omvändelse. Mannen som hatat svarta och försvarat rasåtskillnaden och de vitas privilegier byter sida och berättar flera år senare vad biskopens välsignelse gjorde med honom.

Att vända andra kinden till, att älska sina fiender och be för dem som gör ont, det är att välja en annan väg, livets väg, kärlekens väg, den fullkomliga vägen.

Ensam är det svårt, men tillsammans kan vi försöka. Tillsammans med Jesus Kristus, med Hjälparen, den heliga anden, med varandras stöd och förböner.

Bara så bevarar vi vår mänsklighet, vår medmänsklighet.

Om en dryg vecka kommer vi släppa en bok fylld av berättelser från Aneby: Alla skrattar och gråter på samma språk, heter den. Där berättar Hilma Enell hur hela hennes synsätt förändrades när hon mötte människorna; barnen, kvinnorna, männen, skrattade med dem, lekte, grät. Från att ha varit skeptisk mot invandrare och flyktingar och sett dem som ett problem blev hennes hjärta förvandlat. Biskop Martin skriver i förordet: ”Det vi gör genom våra handlingar påverkar hela vårt värdesystem, som i sin tur påverkar framtidens handlingar.”

Medmänsklighet är inte något som de naiva människorna sysslar med. Det är en kraft som kan förändra människors hjärtan och hela världen. Mänsklighetens överlevnad hänger på om vi förmår vara medmänskliga, älska, förlåta, välsigna. Men medmänsklighet är inget man lär sig en gång för alla, det är färskvara, något vi behöver öva oss i varje dag och uppmuntra varandra till.

Hade den förste Mose rätt? Måste vi straffa i vissa lägen? Jag vet inte. Men jag vet att den andre Mose, Jesus Kristus, har visat oss den goda vägen! 

Predikan 12:e söndagen efter Trefaldighet

Friheten i Kristus

Läs Luk 13:10-17 först!

För några år sedan visades en dokumentär i Sveriges Television om några systrar som blivit kvar på gården och brukat den till sin ålderdom.

Filmen hette Kokvinnorna. En av kvinnorna var krokryggig. Så föreställer jag mig att kvinnan i synagogan såg ut.

Dubbelvikt. Vad hade drabbat henne? Vad hade böjt henne ner? Vad tyngde henne så att hon inte kunde räta på sig?

Hur ter sig tillvaron för en sådan människa? En människa med lyte ser väcker reaktioner, omgivningen tittar på henne men ser henne inte, möter aldrig hennes blick. Hon ser marken men inte himlen. Hon tar plats men blir samtidigt osynliggjord.

Hon fanns i synagogan. Förmodligen gick hon dit varje lördag, till Guds hus, till bönens hus i hopp om att bli upprättad. I 18 år hade hon viskat, väntat, bett och ropat till Gud och människor om hjälp men ingen hade hört henne. I 18 år hade hon vänt hemåt lika krokryggig som hon kom till gudstjänsten. Och när vi hör synagogföreståndarens kommentar kan vi ana att bördan kanske blivit större för varje besök.

Du och jag är som kvinnan. Tyngda av livet kommer vi bärande på våra bördor till gudstjänsten. Kroppen är kanske rak men hur ser våra själar ut? Livet sätter spår. Bördorna kan ibland bli så tunga så att vi kroknar – av sorg, av skuld, av olösta konflikter, av besvikelser, av hårda ord och vassa blickar. Bara du vet vad din börda bär för namn. Gud vet hur länge du burit på din hemliga börda. Hur många gånger har vi gått till kyrkan i hopp om att få något som lyfter av bördan, som upprättar och befriar? I stället har vi fått nya bördor i form av ”borden” lagda på oss. Du borde be mer, vara mer hängiven, mer överlåten, mer tacksam. Så går vi hem och gråter.

Många gudstjänster innehåller mer uppfordran än upprättelse. Mer ambition än absolution. Den kristna tron är inte en börda att bära, det är en relation till Kristus som befriar och bär.

Denna dag är annorlunda. Jesus är där. Han ser kvinnan, kallar på henne, befriar henne och lägger sina händer på henne, berör henne på djupet så att hon kan räta på sig och prisa Gud.

I våras var jag med om samma sak. Jag var i Linköpings domkyrka. Jag var tyngd av ansvar och bekymmer. Under gudstjänsten inbjöds den som ville att få förbön vid Golgotastationen. Jag fick böja knä, säga vad jag önskade förbön för och så kände jag varsamma händer röra vid mitt huvud och efter en enkel bön reste jag mig. Befriad, upprättad och med nytt mod lämnade jag kyrkan.

Jag tror på förbönens makt. Enkelt, med få ord kan vi få lämna allt åt Gud.

I Matteus 11:28-30 säger Jesus: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig , som har ett milt och ödmjukt hjärta så skall ni finna vila för er själ.Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

Så är vi på livets åker, sida vid sida med Jesus, sammanokade med honom. Vi är inte lovade ett liv utan det som tynger men tillsammans med Jesus blir bördan lättare, det finns en vila i mödan, en glädje i det svåra för vi är inte ensamma.

Den bördas tyngd som gör ryggen rak, du skördarnas Herre mig giv. Psalm 183:2

Jesus ser kvinnan, befriar och berör. Tänk så mänga som är krokryggiga, tyngda – ofta bakom en tillgjord fasad. Också barn och ungdomar! Som lemmar i Kristi kropp får vi göra som Jesus, se, befria och beröra våra medmänniskor.

Tilläggas bör att kroppsligt lyte inte måsta betyda att vi är själsligt eller andligt ”krokryggiga”.Man kan kroppsligt handikappad och samtidigt frisk inuti. Och tvärtom. Man kan också vara kroppsligt frisk och ändå inte må bra.  

Predikan 11:e söndagen efter Trefaldighet

Tro och liv

Hur står det till med oss? Hur mår vi? Som församling? Som enskilda?

Idag ska vi på hälsokontroll. Texterna är som röntgenstrålar som genomtränger märg och ben och genomlyser varenda skrymsle.

• Jag avskyr era fester, jag står inte ut med era högtider. Låt mig slippa dina psalmer!
• Viljan finns hos mig men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte men det onda som jag inte vill, det gör jag.

• Sannerligen, tullindrivare och horor ska komma före er till Guds rike.

Orden svider. Det enklaste vore att vifta bort dom och säga: Jag mår prima. Vi har det ju så bra i vår kyrka och församling. Jag avstår min tid. Det finns ju andra som behöver röntgas och få medicin.

Om vi vågar möta mästarens blick, den store läkarens varma ögon så förstår vi att han vill oss väl. Han vill hjälpa oss, inte stjälpa oss. Därför kan vi svara på kallelsen till undersökningen med psalmistens ord.

Rannsaka mig Gud och känn mitt hjärta, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.

Vi ska självklart glädja oss åt att vi har det bra på många sätt men vi får inte glömma att det är lätt att bli hemmablind, att förlora skärpan, att bli en ögontjänare. Det finns ju ett glapp hos alla, ett glapp mellan lära och liv, mellan teori och praktik, mellan ord och handling.

I veckans Kyrkans Tidning skriver Gunnel Malm, förtroendevald i Katrineholms församling apropå Aftonbladets och Ekots granskning av Svenska kyrkans utlandsresor och krogbesök: Jag vill påstå att alla vet vad man bör göra och inte och speciellt kyrkan borde veta det.

Speciellt kyrkan borde veta! Det verkar som om människor kräver mer av oss, förväntar sig mer: Är man kristen, är man kyrkligt engagerad, då borde man veta bättre än andra, bete sig bättre, ha en högre moral, vara mer trovärdig, mer noggrann med gemensamma tillgångar, mer sanningsenlig!

Är det rimligt? När jag var ung trodde jag att vi kristna var bättre än andra, renare, godare, snällare, mer omtänksamma. Men det tror jag inte längre. Gud har varsamt visat mig mina mörka sidor, min skugga. Det har gjort ont och det har gjort gott. Vi är alla av samma skrot och korn.

Alla bär inom sig möjligheten att vara helgonlika och att vara djävulska.

Det är möjligen detta Paulus upptäckt. Han som var en framstående farisé och drog de kristna inför rätta, fick i mötet med Jesus syn på sina mörka sidor, köttet som han kallar det. Glappet, oförmågan att vara helgjuten. Därför utbrister han: Jag arma människa!

Vi firar inte gudstjänst för att vi är bättre än andra, förmer. Vi kommer hit för att vi behöver bekänna våra synder, be om förbarmande, lyssna till Guds ord, korrigeras och vägledas, slipas mot varandra, ta emot Kristus i måltiden och få välsignelsen och sedan sändas ut att leva våra liv så gott vi kan.

Å andra sidan: Vi borde veta bättre! Lagen, Guds viljas lag påminner oss ständigt om vad som är rätt och fel. Lagen upplyser, avslöjar, påminner om den väg Gud vill att vi ska gå. Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Lagens funktion är att upplysa och avslöja, ungefär som fartkameran utmed vägen, för tänk så lätt det är att bli fartblind. Det är inte bara det. Jag blir irriterad, och upptäcker att jag sänker farten för att öka den när jag passerat. Jag är en kronisk ögontjänare! Gud sig förbarme! Finns det hjälp att få?

Lagen driver oss till Kristus, sa man förr. Den avslöjar glappet mellan ord och handling, lära och liv och driver oss till Kristus. För i oss själva kan vi aldrig uppfylla Guds lag och helighet. Glappet blir vi aldrig av med, hur vi än försöker. Om vi så bosätter oss i kyrkan och läser bibeln dag och natt så finns det där, glappet, oförmågan att uppfylla Guds lag. Lagen speglar Guds helighet. Evangeliet, nåden speglar Guds barmhärtighet. I psalm 217 sjunger vi: Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.

Lagen driver oss alltså till Kristus precis som den drev Paulus till Kristus. I påskpsalmen står det:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för båd tid och evighet. Han förvärvde att vi ärvde, nåd och frid och salighet.

Det är viktigt att vi accepterar glappet. Om vi låtsas som om det inte finns, som om vi vore färdiga och fullkomliga då bedrar vi både oss själva och vår omgivning. Förnekelsen av glappet, av skuggan är en utmärkt grogrund för självgodhet, egenrättfärdighet och hyckleri. Förr eller senare blir den självgode genomskådad.

Människor som förnekar sitt glapp och sin skugga är jobbiga att umgås med. Man känner sig dömd och dålig, som en sämre sortens människa. Människor som känner till sitt glapp och sin skugga, som ropar till Gud om förbarmande och inser att vi alla sitter i samma båt, att vi alla är av samma skrot och korn är det behagligt att umgås med, det är liksom lätt att andas. Den ende som kan fylla glappet och uppfylla Guds lag, det är Kristus. Därför är det viktigt att vi alltid håller oss nära honom.

Så, hur står det till med oss? Den store läkaren vet. Låt oss överlämna oss i hans händer med orden:

Rannsaka mig Gud och känn mitt hjärta, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.

Predikan 160626 Johannes döparens dag

Den högstes profet

”Jag önskar att jag kunde klättra upp på taket till bensinstationen och skrika att ALLA ÄR VÄLKOMNA TILL SVERIGE, kom så åker vi. Jag vill ruska om maktens män och kvinnor och få dem att förstå det orimliga i att låta dessa människor tyna bort i ovisshet och psykisk stress medan vi lever i en värld av överflöd. Men jag är lika maktlös som människorna som omger mig här i lägret. Fast jag inte kan rå för de politiska beslut som tagits så skäms jag över att vandra runt i misären.”

Hon heter Maria Sjöström. Hon är 29 år, sjuksköterska med ett engagemang för utsatta människor. Hon har besökt ett flyktingläger i Idomeni i norra Grekland och blivit djupt skakad av det hon sett. Och hon kan inte tiga. Därför skriver hon en insändare i DN. Och hon talar med samma glöd som Jeremia i dagens GT-text. Så säger Herren: Handla rättvist och rättfärdigt och rädda de utplundrade ur förtryckarens våld. Kränk inte invandraren, den faderlöse och änkan.

Är Maria en modern profet, en efterföljare till Jeremia? Eller är hon en av alla engagerade, drabbade, arga, maktlösa människor som uttrycker sin åsikt? Ordet profet betyder förkunnare, talare, en som frambär ett viktigt budskap och så fall är Maria en slags profet.
Profeter finns i de flesta religioner och i olika varianter som siare, spåmän, orakel – människor som – inte sällan i extas – talar om för folket vad gudomen anser om den enskildes liv, folkets väg, politiska beslut. Att profetera har kommit att betyda att kunna se in i framtiden och förutspå vad som ska hända. Det är en skev förståelse av profetens uppdrag. I Bibeln finns 33 profeter nämnda vid namn, personer som blivit utvalda av Gud, sända till folket för att i ett viktigt skede vara Guds mun, förkunna Guds ord och vilja till rannsakan och omvändelse.

Det finns ett inslag av förutsägelser i de bibliska profeternas budskap men mer av karaktären konsekvens. Om ni gör som Gud vill blir det si, om ni framhärdar i olydnad blir det så.

Några profeter är verksamma länge, andra under mycket kort tid. Några brottas med sin kallelse, vill slippa uppdraget, andra brinner och tycks vara ett med sitt uppdrag.

Det finns falska profeter och äkta profeter. De falska säger: allt står väl till. De säger det folk vill höra, de stryker medhårs och vänder kappan efter vinden, de bryr sig inte om de fattiga, de tar gärna betalt medan en Guds profet säger det Gud vill med risk för sitt eget liv, utan egen vinning. Kosta vad det kosta vill. Sanningen måste fram. En Guds profet, en sann profet bryr sig om de fattigaste, för det gör Gud. En falsk profet vill bli stor i sig själv, söker applåder och berömmelse medan en Guds profet säger som Johannes: Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.

Huggormsyngel, ropar Johannes. Omvänd er. I Johannes röst, i orden som svider hör människorna Guds hjärta bulta. Det är kärleken röst som ljuder, den stränga och sanna och milda, den som vill mig väl och jag tror att varje människa på jorden känner igen den rösten. Det är rösten av den gode Herden.

Omvänd er! Gör bättring!

• Varför har alla svenskar accepterat beslutet att införa Europas hårdaste immigrationsvillkor? Finns det ingen profet som kan höja rösten och med helig vrede säga ifrån?
• Så tänker jag på Ekots och Aftonbladets granskning av Svenska kyrkans resekultur och blir bedrövad. Finns det ingen profet som kan höja rösten och med helig vrede säga ifrån?
• Så tänker jag på klimatförändringarna. Läget är mycket allvarligt nu. Finns det ingen profet som kan höja rösten och med helig vrede säga ifrån?

Det finns profeter också idag, röster som med glöd från Guds hjärta talar varningens ord till mänskligheten. Måtte vi lyssna, måtte vi omvända oss, för livets skull, för barnens skull, för Guds skull!

”Jag önskar att jag kunde klättra upp på taket till bensinstationen och skrika att ALLA ÄR VÄLKOMNA TILL SVERIGE, kom så åker vi.

Predikan 2:a söndagen efter Trefaldighet

Kallelsen till Guds rike

Psalmer: 39, 229, 715/650, 228, 200:7-8

I fredags svärmade mina bin. Himlen fylldes av tiotusentals surrande bin. Den gamla drottningen hade tagit med sig halva samhället – ca trettiotusen bin för att starta på ny kula.

Efter en stund minskade surrandet i luften och då såg jag att bina satt sig åtta meter upp i närmaste björk. En enda stor klump av bin. Så är vi, fastän många, en enda kropp...

Jag åkte och hämtade min läromästare i biodling. Vi reste en stege mot björken och Lasse klättrade upp, sågade ner grenen de satt på, bina dråsade ner på marken och vi la oss på alla fyra och letade. Efter vad? Jo, efter drottningen. Där drottningen är, där samlas bina. Men hon var inte på marken. Hon satt kvar uppe i trädet och dit flög bina tillbaka. Så, upp igen, såga en gång till och denna gång fäste vi grenen i ett långt rep som vi sakta sänkte mot marken och svärmlådan.

Vad har detta med kallelsen till Guds rike att göra?

Svaret är: doften, doften, doften! Bina är fria varelser, de kan flyga vart som helst men de gör inte det. Djupt inom sig vet de att de går under utan drottningen. Drottningen utsöndrar en doft, feromoner, som gör att bina håller sig till henne för hon är deras mor, deras livlina, den sammanhållande kraften i samhället, deras allt.

Johannes kände doften av Guds lamm, av Gud själv när han mötte Jesus. Lärjungarna anade den och följde med på avstånd. Jesus vände sig om och frågade vad de ville. De svarade: rabbi, var bor du? Och Jesus svarade: följ med och se. Underbart! Befriande! Detta enkla: följ med och se. Jesus litar på att doften från Gud, kärleksdoften, doften av nåd och sanning ska väcka människornas längtan. Inget tvång, inget köpslående, inga annonser eller affischer eller fagra löften. Ingen dyr reklam. Bara detta enkla: ”följ med och se”. Och de stannade hos honom den dagen. De såg, och blev sedda, berördes av den doft som fanns i paradiset, den doft som alla människor längtar efter, doften av liv, av nybakat bröd, av en skimrande klar morgon. Doften av förlåtelse och en ny början, doften av en famn som inte utestänger någon.

Också vi är fria varelser. Men det är för oss som för bina: utan Gud är vi förlorade.

Paulus talar om Kristusdoften, den doft som han har blivit kallad att sprida överallt. Den har spridits ända hit genom århundraden och nu får vi sprida den vidare.

Var det inte det som skedde i vintras på Gransnäs?

I min hand har jag manuset till boken vi ska trycka om flyktingmottagandet i Aneby. Berättelser om hur nöden får människor att räcka ut en hand, ge av sin tid, skratta med dem som skrattar och gråta med dem som gråter. Berättelser om att vi fick mer än vi gav, att vi fått nya vänner, att vi lärt oss oändligt mycket. Berättelser som handlar om hur människor känt sig kallade att ställa upp, man har svarat ja om än med rädsla och i mötet med barn och vuxna har doften av Kristus, Gudsdoften kunnat anas och förvandlat hjärtan.

Vet ni vad det är som bär ett doftämne från en person till en annan? Luften. Vinden. Det är Gudsvinden, den heliga Anden som kallar oss till tro på Kristus.

Luther visste det. Han skriver i Lilla katekesen om den helige Ande: Jag tror, att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre eller komma till honom. Det är den helige Ande som har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro.

Det finns dofter som är plagiat, billiga kopior av Kristusdoften. Det är lätt att ta miste.

Därför ska vi göra som lärjungarna. Dagligen fråga Jesus: Var bor du? Följa med, se med egna ögon, bilda oss en egen uppfattning, andas in och andas ut och fråga vårt hjärta om denna doft är den äkta, dyrbara paradisdoften.

Finns den doften här i Aneby församling? Hemma? På arbetet? Gör som lärjungarna: stanna ”hela dagen” och fråga dig sedan: Är det lätt att andas här, finns det en frihet, ett allvar, en kärlek här? Är det tillåtet att misslyckas och börja om? Finns det rum för de starka? De svaga? Finns det plats för mig? Får jag hjälpa till med det jag kan? Får man växa här? Är luften unken eller frisk? Syrefattig eller syrerik? Och när vi funnit ska vi säga som Filippos: följ med och se!

I fredags svärmade bina. Men de skingrades inte. Drottningens doft var det enda som behövdes för att samla ihop bina och behålla dem vid liv.

Mitt i vardagen kan vi ana en doft, en doft som kallar oss, väcker oss, leder oss till Kristus. Håller vi oss till Kristus kommer vi att behållas vid liv.

Predikan Heliga Trefaldighets dag Missionsdagen

Gud – Fader, Son och Helig Ande

Jag vill också idag börja med att ta av mig skorna, för vi står på helig mark.

Gud – Fader, Son och Helig Ande. En i tre. Tre i en. Ett mysterium – inte att förstå, utan att förundras över, bli tyst inför, tillbe.

O altitudo! Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud. Ty av honom och genom honom och till honom är allting.

Som i frälsarkransen – allting börjar och slutar i Gud och närmast Gudspärlan – på ömse sidor en tystnadspärla.

Vi står på helig mark för Gud är här. Tystnaden behövs, kanske mer än någonsin men vi behöver också orden. Vi behöver texterna, berättelserna om Gud, om Fadern och skaparen, om sonen och frälsaren, om Anden, tröstaren och hjälparen. Vi behöver läsa dem, sjunga dem, tolka dem, leva dem, bedja dem. Vi behöver utforska dem, tvivla på dem och tro på dem. 

Det finns bara en Gud men tusentals gudsbilder, ja lika många gudsbilder som det finns människor. Och det finns avgudar, surrogat som vi i vår törst och längtan efter levande Gud inbillar oss ska släcka törsten. Det är som om avgudarna måste avslöjas och gudabilderna falla till marken en efter en och först då, när vi får smak på Gud, anar Gud bortom bilderna, bortom Gud, som vi får liv. Så lätt det är att stänga in Gud i en föreställning, i en dogm, i en trossats och vara tvärsäker. Men om Gud kan vi inget veta, vi kan bara tro, tvivla, älska, söka, bedja, längta. För Gud är en levande Gud, en älskande Gud som vill kontakt.

Vi kan inte förstå Gud, vi kan inte förstå treenigheten men vi kan söka bilder. Ireneus, biskop i Lyon på 200-talet beskrev treenigheten på följande sätt utifrån 5 Mos 33: 27 där det står: Där uppe är urtidens Gud, hit ner når den eviges armar. Fadern sträcker sin högra hand, dvs Sonen, ner till jorden. Den andra handen är den Helige Ande. De två händerna samarbetar så att den Helige Ande samlar människor i Jesushanden, som lyfter allt till Fadern. Vilken underbar bild.

Att Gud är treenig har ingen människa tänkt ut. Det är Jesus som säger det. Om Jesus står det i Joh 1:18: Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern har förklarat honom för oss.

Gud är relation. Relationernas relation. Relation till brädden fylld av liv och kärlek. Ett vi som vill ge liv, skapa, beröra, älska.

Är inte samtalet mellan Gud och Mose ett uttryck för detta? Gud vill gemenskap. Gud längtar efter oss. Gud lider med oss när vi gråter och har det svårt. Gud vill befria oss. Och....Gud behöver oss. Gud är i sin allmakt hjälplös utan oss. Jag har hört deras klagorop, därför har jag stigit ner för att befria dem, så gå nu!

Och Mose går efter många invändningar och mycken tvekan. Och Gud stiger ner på nytt i sin son Jesus Kristus, den andre Mose, möter oss i ögonhöjd, trampar våra stigar, lever vårt liv, gråter vår gråt, lider och dör och uppstår för att befria oss. Och det sista Jesus säger till sina bräckliga vänner är: Så gå nu. Döp och lär, gör alla folk till lärjungar. Och jag är med er. Men hur skulle det gå till? Hur skulle de orka?

Svaret och hjälpen kom på pingstdagen. Då steg Gud ner i den Helige Ande, som eld och vind, som Hjälpare och tröstare, som den som viskar i vårt bröst att det finns en Gud som älskar och från den dagen finns det inte längre något som kan släcka Andens eld, inget som kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Därför är vi här idag. Och när vi bett, sjungit, delat den heliga måltiden så blir vi välsignade och sända: Så gå nu, du och du och jag. Alla behövs, ingen kan undvaras för Gud är i sin allmakt maktlös utan dig och mig och våra tafatta försök att återspegla Guds kärlek.

I går var vi på helig mark i Vireda kyrka när Björn och Frida gifte sig. Och jag sa att Gud är här och Gud är i ert kök för där kärlek är där är Gud och jag välsignade dem och vi var alla berörda.

I går eftermiddag stod jag här och döpte Ebba Marie Olivia i Faderns Sonens och den helige Andes namn och vi bad och vi sjöng och många trodde och några tvivlade men det är helt ok för Gud möter oss där vi är och sänder oss på nytt och på nytt ut i världen för att döpa och lära, gråta med dem som gråter och glädjas med dem som är glada och så låta Guds rike utbredas.

För det är i Gud som vi lever, rör oss och är till. När vi andas, andas vi i Gud. När syrenen slår ut, när fjärilen flyger, när koltrasten sjunger så sker det i Gud.

Ty av honom och genom honom och till honom är allting.

Ära vare Fadern och Sonen och den Heliga Anden!

Tystnad.........