Predikan 11:e söndagen efter Trefaldighet

Tro och liv

Hur står det till med oss? Hur mår vi? Som församling? Som enskilda?

Idag ska vi på hälsokontroll. Texterna är som röntgenstrålar som genomtränger märg och ben och genomlyser varenda skrymsle.

• Jag avskyr era fester, jag står inte ut med era högtider. Låt mig slippa dina psalmer!
• Viljan finns hos mig men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte men det onda som jag inte vill, det gör jag.

• Sannerligen, tullindrivare och horor ska komma före er till Guds rike.

Orden svider. Det enklaste vore att vifta bort dom och säga: Jag mår prima. Vi har det ju så bra i vår kyrka och församling. Jag avstår min tid. Det finns ju andra som behöver röntgas och få medicin.

Om vi vågar möta mästarens blick, den store läkarens varma ögon så förstår vi att han vill oss väl. Han vill hjälpa oss, inte stjälpa oss. Därför kan vi svara på kallelsen till undersökningen med psalmistens ord.

Rannsaka mig Gud och känn mitt hjärta, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.

Vi ska självklart glädja oss åt att vi har det bra på många sätt men vi får inte glömma att det är lätt att bli hemmablind, att förlora skärpan, att bli en ögontjänare. Det finns ju ett glapp hos alla, ett glapp mellan lära och liv, mellan teori och praktik, mellan ord och handling.

I veckans Kyrkans Tidning skriver Gunnel Malm, förtroendevald i Katrineholms församling apropå Aftonbladets och Ekots granskning av Svenska kyrkans utlandsresor och krogbesök: Jag vill påstå att alla vet vad man bör göra och inte och speciellt kyrkan borde veta det.

Speciellt kyrkan borde veta! Det verkar som om människor kräver mer av oss, förväntar sig mer: Är man kristen, är man kyrkligt engagerad, då borde man veta bättre än andra, bete sig bättre, ha en högre moral, vara mer trovärdig, mer noggrann med gemensamma tillgångar, mer sanningsenlig!

Är det rimligt? När jag var ung trodde jag att vi kristna var bättre än andra, renare, godare, snällare, mer omtänksamma. Men det tror jag inte längre. Gud har varsamt visat mig mina mörka sidor, min skugga. Det har gjort ont och det har gjort gott. Vi är alla av samma skrot och korn.

Alla bär inom sig möjligheten att vara helgonlika och att vara djävulska.

Det är möjligen detta Paulus upptäckt. Han som var en framstående farisé och drog de kristna inför rätta, fick i mötet med Jesus syn på sina mörka sidor, köttet som han kallar det. Glappet, oförmågan att vara helgjuten. Därför utbrister han: Jag arma människa!

Vi firar inte gudstjänst för att vi är bättre än andra, förmer. Vi kommer hit för att vi behöver bekänna våra synder, be om förbarmande, lyssna till Guds ord, korrigeras och vägledas, slipas mot varandra, ta emot Kristus i måltiden och få välsignelsen och sedan sändas ut att leva våra liv så gott vi kan.

Å andra sidan: Vi borde veta bättre! Lagen, Guds viljas lag påminner oss ständigt om vad som är rätt och fel. Lagen upplyser, avslöjar, påminner om den väg Gud vill att vi ska gå. Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Lagens funktion är att upplysa och avslöja, ungefär som fartkameran utmed vägen, för tänk så lätt det är att bli fartblind. Det är inte bara det. Jag blir irriterad, och upptäcker att jag sänker farten för att öka den när jag passerat. Jag är en kronisk ögontjänare! Gud sig förbarme! Finns det hjälp att få?

Lagen driver oss till Kristus, sa man förr. Den avslöjar glappet mellan ord och handling, lära och liv och driver oss till Kristus. För i oss själva kan vi aldrig uppfylla Guds lag och helighet. Glappet blir vi aldrig av med, hur vi än försöker. Om vi så bosätter oss i kyrkan och läser bibeln dag och natt så finns det där, glappet, oförmågan att uppfylla Guds lag. Lagen speglar Guds helighet. Evangeliet, nåden speglar Guds barmhärtighet. I psalm 217 sjunger vi: Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.

Lagen driver oss alltså till Kristus precis som den drev Paulus till Kristus. I påskpsalmen står det:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för båd tid och evighet. Han förvärvde att vi ärvde, nåd och frid och salighet.

Det är viktigt att vi accepterar glappet. Om vi låtsas som om det inte finns, som om vi vore färdiga och fullkomliga då bedrar vi både oss själva och vår omgivning. Förnekelsen av glappet, av skuggan är en utmärkt grogrund för självgodhet, egenrättfärdighet och hyckleri. Förr eller senare blir den självgode genomskådad.

Människor som förnekar sitt glapp och sin skugga är jobbiga att umgås med. Man känner sig dömd och dålig, som en sämre sortens människa. Människor som känner till sitt glapp och sin skugga, som ropar till Gud om förbarmande och inser att vi alla sitter i samma båt, att vi alla är av samma skrot och korn är det behagligt att umgås med, det är liksom lätt att andas. Den ende som kan fylla glappet och uppfylla Guds lag, det är Kristus. Därför är det viktigt att vi alltid håller oss nära honom.

Så, hur står det till med oss? Den store läkaren vet. Låt oss överlämna oss i hans händer med orden:

Rannsaka mig Gud och känn mitt hjärta, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.