Predikan 17:e söndagen efterTrefaldighet

Rik inför Gud

Jag slås av kraften i texterna, av entydigheten, av allvaret. Det är tydligt att rikedom och kärlek till pengar är livsfarligt. Vi har ett val: valet mellan att drivas av habegär eller vara fria, att samla skatter åt oss själva eller vara rika inför Gud.

Och det finns oerhört starka krafter som vill att vi ständigt ska vilja ha mer, att vi ska vara missnöjda med det vi har, som vill att vi ska konsumera, byta ut, fräscha upp. Det finns dom som säger att marknaden har blivit vår gud och A6 vårt tempel som vi besöker på söndagarna.

En förnöjsam människa är en dålig konsument.

Vi är utsatta för ständig och massiv påverkan genom reklam och genom jämförelsen med andra. Dom har bytt kök, vi borde kanske också fräscha upp lite. Varför? Ingen hinner ju ändå sitta där och äta och samtala och njuta.

Habegäret styr oss, vi är inte fria. Mycket vill ha mer. Den som äger mycket sover sämre, oroar sig mer och och väcker naturligtvis andras avund och habegär. Vad blir följden: staket, larm, övervakningskameror och ännu mer oro. Kärleken till pengar är roten till allt ont, säger Paulus.

Habegäret för oss bort från tron, från tilliten till Gud och varandra. Ägodelarna som skulle göra oss lyckliga bildar ett fängelse som vi låser in oss själva i.

Vad kan väcka oss till insikt? Döden, Guds ord och goda exempel.

Först döden. Psalmisten skriver: Lär oss betänka hur få våra dagar är för att vi må få visa hjärtan.

Låt oss tänka oss att denna matta (gångmattan in i kyrkan är ca 15 meter lång) är vår livstid. Lever jag lika länge som min far är jag här någonstans (han blev 68 och jag är nu 60, det betyder att jag har åtta år kvar att leva om jag skulle bli lika gammal som honom). Vad blir då viktigt? Hur ska jag leva mitt liv, hur använda mina pengar? Ska jag samla på hög eller dela med mig?

Döden kan kanske väcka oss och hjälpa oss prioritera. Också Guds ord. Gud ger oss goda gåvor, inte för att vi ska behålla det för oss själva utan för att vi ska dela med oss.

Häromdagen fick jag brev från kommunens flyktinghandläggare. De är i akut behov av rum och lägenheter för de flyktingar som kommer i höst.

Och nu frågar jag: Hur många kvadratmeter bor du på? Skulle ni kunna frigöra ett rum eller två och dela kök och badrum med några flyktingar?

Jasså, inte det? Varför är det så svårt? Vad är vi rädda för? Att de ska stjäla eller slå sönder finporslinet eller fläcka ner den dyrbara mattan?

Tänk om det är tvärtom? Tänk om vi skulle få vänner för livet, sällskap vid bordet, hjälp i trädgården? Tänk om vi skulle bli rika inför Gud?

Allt gott är en gåva från Gud. Gud unnar oss att njuta men bara den är fri, som lever med öppna händer, som tar emot, förvaltar och räcker vidare.

Det tredje som kan väcka oss ur habegär och girighet är goda exempel, förebilder. Jesus är den främsta. Men det finns fler även om de inte är många.

Jesus var fri. Han ägde ingenting. Han gav allt. Sitt liv, sin kärlek, för att vi skulle befrias från det som binder oss och leva fria och glada och tillitsfulla.

Det är svårt att säga nej. Det är svårt att avstå, att nöja sig med det enkla, med second hand. Vem är din förebild, vem tänker du på och utmanas av som är rik inför Gud?

Jag är en fattig trubadur, som duger just till ingenting. 


Jag drager land och rike kring, en underlig figur. 


Jag sjunger mina visor små för vem som gitter höra på, 


min enkla livsfilosofi har denna melodi ;

Refr: 
Du kan ingenting ta med dig dit du går, 

nej du kan ingenting ta med dig dit du går. 


Du behöver inga penningar när du vid porten står 


och du kan ingenting ta med dig dit du går.

Du kanske är en rikeman som samlar i en penningpung 


fast den förut är stinn och tung du gnider och går an. 


Din kassakista är din gud men så en afton får du bud... 


Och alla dina slantar små, vad hjälper de dig då ?

Refr: 
Du kan ingenting ta med dig dit du går, 

nej du kan ingenting ta med dig dit du går. 


Du förvärvar ej för penningar ett enda litet år 


och du kan ingenting ta med dig dit du går.

Jag är en gammal trubadur som drager land och rike kring

och jag besitter ingenting av visdom och kultur. 


Men en sak har mig livet lärt att guldet det är föga värt. 


Så du som trår till guld och makt ska minnas vad jag sagt :

Refr: Du kan ingenting ta med dig dit du går, 


nej du kan ingenting ta med dig dit du går. 


Det finns alltid någon hungrande som invid vägen står 


och du kan ingenting ta med dig dit du går.

(Cornelis Vreeswijk )