Tema: Enheten i Kristus
P: Anne, vad tänker du på när du hör ordet enhet?
A: Jag tänker på gemensam, ordet kommun betyder gemensam och samhälle betyder hålla samman.
Gemenskap är en förutsättning för att hålla ett samhälle samman och få ett fungerande samhälle. En fungerande kommun.
Ordet socken betyder faktiskt söka sig samman.
Vad tänker du Peter om ordet enhet?
P: Jag tänker på kristen enhet - ekumenik. Ordet betyder hushåll - ett hushåll, ett hem där vi bor tillsammans.
A: Men de kristna bor ju i olika hus?
P: Ja, så är det och det är mycket sorgligt. Splittringen mellan kristna kränker Guds kärlek och driver bort människor från kyrkan. Och samtidigt finns det i kristenheten en längtan, en bön om enhet, en enhet som rymmer mångfald, lika fast olika. Precis som i en familj, där hör man samman, älskar varandra, äter tillsammans, skrattar tillsammans och gråter tillsammans men alla måste inte tycka lika. Så är det med enhet som jag längtar efter. Kristen tro är inte en åsiktsgemenskap utan en relation, en gemenskap med Gud och de syskon jag fått att älska. Idag är jag glad, idag möts vi syskon till gudstjänst och måltid - det är bra.
Men du, Anne, vilken spännande text vi läste. Lärjungarna tvistar om vem som kan anses vara den störste. En tvist, tänker jag, som hotar enheten. Är det inte typiskt oss människor? Du, Anne, du är kommunchef, jag är bara kyrkoherde. Betyder det att du är störst?
A: Så ser inte jag på mitt ledarskap. Vi åstadkommer inte gemenskap och sammanhållning om vi kämpar om hierarkier.
Det vanliga sättet att se en organisation är att chefen berättar vad som ska göras (en triangel visas med chefen på toppen och organisationen ner mot den allt bredare basen) Detta är det vanliga sättet. Jag tror inte det åstadkommer ett fungerande och gemensamt samhälle, jag tror inte på den modellen för att åstadkomma ett gott samhälle.
P: Hur ser du på det då? Hur tänker du?
A: Jag tror såhär: (en triangel visas med spetsen neråt där chefen befinner sig längst ner och bär, befrämjar och gjuter tillit i organisationen) För att skapa ett samhälle där gemenskap råder måste vi vända på alltihop. Min roll är att stödja och ge förutsättningar för våra medarbetare, så de kan göra skillnad ute på riktigt. Jag ska stödja, visa på öppenhet och tilltro, jag ska våga fråga och lita till medarbetarnas kunskap och kompetens. Det är i mötet med våra medborgare som vi skapar förutsättning till ett gott och fungerande samhälle i gemenskap. Medarbetare som varje dag i varje moment möter medborgarna. Jag som ledare måste bereda utrymme och förutsättningar för det, det är min absoluta övertygelse.
P: Nu är vi inne på temat ledarskap och jag tänker att ett gott ledarskap väcker tillit och sammanhållning medan ett dåligt ledarskap hotar enheten och kan slå sönder det goda. Och jag tänker på ledarskapet i Sverige, i Europa, i världen. Presidentvalskampanjen i USA väcker en oerhörd sorg och besvikelse. Riksdagens beslut om nya migrationsbestämmelser. Stängda gränser. Avtalet med Turkiet!
Var finns den ledare som vågar byta plats med de mest utsatta, åtminstone för en vecka, en dag? Tänk om exempelvis Angela Merkel lämnade sina säkerhetsvakter hemma och flyttade in hos en flyktingfamilj i ett läger i Turkiet, bakom taggtråd, trampandes i lervälling. Hur skulle det påverka henne och hennes ledarskap och hennes beslut?Skulle jag våga? Skulle du?
A: Jag skulle vilja våga!
P: Vilka är dina förebilder?
A: Jag har studerat mycket ledarskapslitteratur, många texter har jag värderat utifrån perspektivet ledarskap. Många samtal med min kloka mamma och mormor vilka är två av mina förebilder har gett mig styrka och kraft. Starka personer som Nelson Mandela, Gandhi, Moder Teresa eller fredspristagaren 2014, den unga Malala som visar väg och mod. I Burma finner jag Aung San Suu Kyi, ickevåldsarbetande för demokrati och mänskliga rättigheter. Jag har i litteratur genom tiderna mött flera olika ledarskapsprofiler och en av de äldsta och starkaste är ju beskrivningen av Jesus ledarskap. Han som talar om att vara tjänare och att tjäna.
P: Det är just därför han är stor. Det är därför Jesus är den störste....
Han går hela vägen ner till de minsta, de sårbara, de svaga, de utstötta för att möta oss i ögonhöjd. För att ingen ska känna sig utanför. För att ingen ska behöva bli rädd för Gud. Han låter oss sitta vid bordet medan han, Gud själv passar, upp. Sådan är kärleken. Jesus byter inte plats med oss för en stund. Han är tjänaren som ger sitt liv för oss, som med sin död på korset bryter ner alla murar och river alla taggtrådsstängsel.
Hans ledarskap är samtidigt provocerande och och oerhört befriande. Det är liksom ett rum i hans närhet där axlarna faller ner, där det blir lätt att andas, där de hårda orden tystnar och kärleken växer, ryggar rätas, och rösten bär från djupet. Där, i Jesu närhet rinner rädslan av oss, där försvinner behovet av att bygga murar och stänga dörrar och döma. Där är centrum, där Jesus är, det enda som betyder något. Det öppnar gemenskapen, ingen exkluderas, alla får plats!
A: Ja, nu börjar ju Alla får plats-veckan och vår djupa önskan är att avstånden mellan människor ska minska, tilliten öka och vi ska upptäcka att vi hör samman.
P: Tänk om temaveckan fick ringar på vattnet genom hela året, på alla nivåer, i alla sammanhang för alla åldrar så att gamla och nya Anebybor verkligen känner att Alla får plats!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar