Friheten i Kristus
Läs Luk 13:10-17 först!
För några år sedan visades en
dokumentär i Sveriges Television om några systrar som blivit kvar
på gården och brukat den till sin ålderdom.
Filmen hette Kokvinnorna. En av kvinnorna var krokryggig. Så föreställer jag mig att kvinnan i
synagogan såg ut.
Dubbelvikt. Vad hade drabbat henne? Vad
hade böjt henne ner? Vad tyngde henne så att hon inte kunde räta
på sig?
Hur ter sig tillvaron för en sådan
människa? En människa med lyte ser väcker reaktioner, omgivningen
tittar på henne men ser henne inte, möter aldrig hennes blick. Hon
ser marken men inte himlen. Hon tar plats men blir samtidigt
osynliggjord.
Hon fanns i synagogan. Förmodligen
gick hon dit varje lördag, till Guds hus, till bönens hus i hopp om
att bli upprättad. I 18 år hade hon viskat, väntat, bett och ropat
till Gud och människor om hjälp men ingen hade hört henne. I 18 år
hade hon vänt hemåt lika krokryggig som hon kom till gudstjänsten.
Och när vi hör synagogföreståndarens kommentar kan vi ana att
bördan kanske blivit större för varje besök.
Du och jag är som kvinnan. Tyngda av
livet kommer vi bärande på våra bördor till gudstjänsten.
Kroppen är kanske rak men hur ser våra själar ut? Livet sätter
spår. Bördorna kan ibland bli så tunga så att vi kroknar – av
sorg, av skuld, av olösta konflikter, av besvikelser, av hårda ord
och vassa blickar. Bara du vet vad din börda bär för namn. Gud vet
hur länge du burit på din hemliga börda. Hur många gånger har vi
gått till kyrkan i hopp om att få något som lyfter av bördan, som
upprättar och befriar? I stället har vi fått nya bördor i form av
”borden” lagda på oss. Du borde be mer, vara mer hängiven, mer
överlåten, mer tacksam. Så går vi hem och gråter.
Många gudstjänster innehåller mer
uppfordran än upprättelse. Mer ambition än absolution. Den kristna
tron är inte en börda att bära, det är en relation till Kristus
som befriar och bär.
Denna dag är annorlunda. Jesus är
där. Han ser kvinnan, kallar på henne, befriar henne och lägger
sina händer på henne, berör henne på djupet så att hon kan räta
på sig och prisa Gud.
I våras var jag med om samma sak. Jag
var i Linköpings domkyrka. Jag var tyngd av ansvar och bekymmer.
Under gudstjänsten inbjöds den som ville att få förbön vid
Golgotastationen. Jag fick böja knä, säga vad jag önskade förbön
för och så kände jag varsamma händer röra vid mitt huvud och
efter en enkel bön reste jag mig. Befriad, upprättad och med nytt
mod lämnade jag kyrkan.
Jag tror på förbönens makt. Enkelt,
med få ord kan vi få lämna allt åt Gud.
I Matteus 11:28-30 säger Jesus: Kom
till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er
vila. Ta på er mitt ok och lär av mig , som har ett milt och
ödmjukt hjärta så skall ni finna vila för er själ.Mitt ok är
skonsamt och min börda är lätt.
Så är vi på livets åker, sida vid
sida med Jesus, sammanokade med honom. Vi är inte lovade ett liv
utan det som tynger men tillsammans med Jesus blir bördan lättare,
det finns en vila i mödan, en glädje i det svåra för vi är inte
ensamma.
Den bördas tyngd som gör ryggen
rak, du skördarnas Herre mig giv. Psalm 183:2
Jesus ser kvinnan, befriar och berör.
Tänk så mänga som är krokryggiga, tyngda – ofta bakom en
tillgjord fasad. Också barn och ungdomar! Som lemmar i Kristi kropp får vi göra som Jesus,
se, befria och beröra våra medmänniskor.
Tilläggas bör att kroppsligt lyte
inte måsta betyda att vi är själsligt eller andligt
”krokryggiga”.Man kan kroppsligt handikappad och samtidigt frisk
inuti. Och tvärtom. Man kan också vara kroppsligt frisk och ändå
inte må bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar