Predikan 16:e söndagen efter Trefaldighet

Döden och livet

Psalmer: 304, 308, 630, 690, 313

Idag firar vi höstens stora påskdag. Psalmerna, texterna, bönerna och predikan genomsyras av vårt hopp, vårt evighetshopp, vår tro på uppståndelsen.

Hur skulle livet te sig utan det hoppet? Temat: Döden och livet liksom bänder och vrider och vänder på vår föreställning, vår förväntan om att livet kommer först och döden sedan. Tänk om det är tvärtom? Att döden kommer först och sedan livet?

Det finns ett mönster att följa, en upptrampad stig att gå, varje dag, hela livet: Genom död till liv.

Igår döpte jag Matilda Lisbeth i Torpa kyrka. Strax innan jag döpte henne tecknade jag korset på hennes panna, mun och hjärta. Pannan – våra tankar. Munnen – våra ord. Hjärtat – hela livet. I dopet kallas vi att gå från mörker till ljus, från död till liv, från egoism till medmänsklighet i tanke, ord och handling. Paulus talar om den gamla människan, gammeladam som ska dö med Kristus, läggas bort, liksom dränkas för att den nya människan ska uppstå med Kristus. Genom död till liv i tanke ord och handling. Våra fäder talade om den dagliga omvändelsen. När vi i början av gudstjänsten ber vår bön om förlåtelse är det just det som sker. Vi är skapade till Guds avbild, till att bli Kristuslika. Det är i ljuset vi hör hemma. Det är inte graven som är målet utan himlens härlighet. Jmfr dopgraven på kyrktorget.

När Jesus ser änkan följa sin ende son till graven fylls han medlidande. Så säger han: Gråt inte. Jag brukar säga tvärtom: Gråt! Gråt, gråt, gråt. Sörj medan tid är.

Vad menar Jesus? Jesus är inte där som medmänniska. Det är inte en själavårdare som talar. Den som yttrar orden är den som i Johannesevangeliet presenterar sig som Uppståndelsen och Livet.

När han säger: Gråt inte! vänder han sig till alla som gråter som om det inte fanns något hopp. Han vänder sig till sin mor som grät vid korset, till alla mödrar och fäder som begråter sina barn, till alla som genom mänsklighetens historia gråtit. Gråt inte! Döden är inte slutet. Inte punkten på livets mening. Döden är endast ett kommatecken i livets berättelse, en dörr som leder hem, inte bort.

När Jesus uppväcker änkans son ger han oss en föraning om sin uppståndelse, om den stora uppståndelsen. Orden, till brädden fyllda av livgivande kärlek, har en sådan kraft att de når in i dödens innersta rum och väcker pojken till liv.

Den rösten, till brädden fylld av livgivande kärlek kommer väcka också dig och mig till liv när vi dör.

Vid tomhetens och intets gräns,

en röst mig når, den är en väns;

du kommit hem den säger.

Och såren läks och sången föds,

vad djupast i mitt liv jag sökt

och längtat till jag äger.

(Psalm 310:2)

Det finns ett mönster att följa, en upptrampad stig att gå, varje dag, hela livet: Genom död till liv, med Kristus.

Vad ska vi tänka om ångesten, vår rädsla för döden? En viktig fråga. Om ni vill kan vi samlas efter kyrkkaffet och samtala vidare om detta.