Predikan Heliga Trefaldighets dag

Gud - Fader, Son och Ande

Psalmer

338

Som hönan i sitt rede

Vänd dig till mig

726

10

Idag står vi inför ett mysterium. Gud själv. Treenig, tre i en och en i tre som vattnet kan visa sig som ånga, is och vatten. Som triangeln är en men har tre sidor. Som treklangen är en klang bestående av tre toner.

Gud är treenig – ett mysterium, större än ord kan utsäga. Och ändå är Gud här. Mitt ibland oss.

Och Gud var mitt ibland oss igår när jag vigde ett par på en loge. Och jag läste ur 1 Johannesbrevet att Vi älskar därför att Gud först har älskat oss. Så vände jag mig till de församlade och sa: Gud är kärlek och där kärlek är där är Gud. I vigseln firar vi kärlekens förunderliga förmåga att förena två människor. När vi tar emot kärlek och räcker vidare kärlek så är vi i Gud. I svenskan finns ett ord för det tillståndet. Entusiasm, att vara i Gud.

Peter Halldorf skriver: Gud är till sitt väsen gemenskap – en livfull, lekfull, längtansfull dans mellan Fadern, Sonen och Anden som pågår i evigheters evighet. I denna sprudlande dans där Sonen född av Fadern sänder Anden frambringas skapelsen i en hisnande kosmisk piruett och kröns med att Gud i ett infall av hänförelse avbildar sig själv i sitt yppersta konstverk: människan. Och som om det inte vore nog – människan bjuds upp till dans.

Att Gud är treenig är inte resultatet av en spekulation över Guds väsen, det är grundat i det första kristnas erfarenhet av Gud. Gud som skapare, frälsare och livgivare. Ett mysterium, större än ord kan utsäga, omöjlig att begripa men möjlig att älska och bli älskad av.

När vi säger Far till Gud är det för att Jesus lärde oss det. Då var det djupt anstötligt för judarna. Gud var så helig och upphöjd att hans namn inte ens fick skrivas ut. Att då kalla Gud för Abba, far var fullständigt otänkbart. Vad säger ni om min psalm, där jag kallar Gud för mor? Det ena är inte mer rätt än det andra. Nej, vi söker ständigt efter ord för att uttrycka vår erfarenhet av Guds kärlek. Gud är som en far, som en mor, som en höna, som en borg, som en vind, som en herde, som ett träd. Om vi säger att den ena metaforen är sann men inte den andra gör vi Gud liten och vi sviker den människa som söker ord för att uttrycka sin erfarenhet av Gud. "Gud fader och Gud moder, vi söker efter ord som hjälper tron få fäste i hjärtats djupa jord"

Dagens evangelietext hjälper oss att ana vägen till Guds hjärta. Jesus sjunger, utbrister: Jag prisar dig Fader. I Lukas version av samma text står det: I samma stund fylldes Jesus med jublande glädje genom den heliga anden och sa: Jag prisar dig fader.

Vad är det som gör Jesus så glad? Jo, jag tror att det är insikten om att Guds rike, Guds hjärta är öppet för alla, för varenda liten människa eftersom det är tillgängligt för dem som är som barn. Näpiois. De näpna. I 1917 års översättning står det: de enfaldiga. De som är som ett uppslag, utan dubbelhet eller dold avsikter. I andra översättningar står det: de enkla, spädbarnen.

Vad är det som är speciellt med ett spädbarn. Jo, det tar emot kärlek och omsorg, vem som än ger. Mottagligheten, avsaknaden av misstro. Den fullständiga tilliten. Är det därför Luther säger att det finns ingen som har större tro än spädbarnet.

Inte alla kan bli lärda, inte alla är kloka, men alla är innerst inne som barn.

Det är alltså inte av missunnsamhet eller pga av förakt för mänsklig klokhet som Gud har dolt sitt ansikte för de lärda. Nej, det är för att ingen ska bli utestängd.

I grekiskan används ordet krypterat. Jag prisar dig Fader för att du har krypterat Guds rikes hemligheter för de lärda.

Det enkla är det geniala.

Så vänder vi blicken till nattvardsklädet. Tältet i vilket Gud döljer sig för att sedan visa sig och ge sig själv till oss i enkelt bröd och vin, möjligt för dem som är som barn, de enfaldiga, de enkla att ta emot och så finna vägen till Guds hjärta, bli medbjuden i dansen, älskas och bli älskad av treenig Gud.  

Ny psalm

Eftersom jag har varit ledig två söndagar i rad vill jag kompensera er som läser min blogg med en ny psalm i stället. Ni får gärna komma med synpunkter och då det visat sig vara lite krångligt att kommentera på bloggen får ni gärna göra det till min epostadress: peter.andreasson@svenskakyrkan.se

Den är skriven under den gångna veckan, inspirerad av det mirakel jag fått uppleva när nio söta kycklingar kläckts efter tre veckors ruvning. Hönan, som blir mor för första gången är så omhändertagande och skyddar sina små. Hennes syster har också börjat ruva och väntas nedkomma med upp till 10 kycklingar i början av juni!
Dessutom är det mors dag nu på söndag, Heliga Trefaldighets dag och det finns stora likheter mellan en mor och Guds moderlighet och hönan. Det är inte så långsökt att Jesus i Matt 23:37 säger: Hur ofta har jag inte velat samla dina ( Jerusalems) barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna...
Den heliga Anden är Guds feminina sida, Gud som moder, tröstare, hjälpare - motsvarigheten i GT är Visheten, Sofia. Psalmen kommer sjungas i Högmässan i Aneby den 31/5.
Nästa psalm handlar kanske om Sofia, Visheten, Guds goda Ande! Vem vet?!

Psalm: Som hönan i sitt rede
Melodi: Bred dina vida vingar (Svensk folkmelodi)

Som hönan i sitt rede milt kallar sina små
Att under hennes vingar skydd, värme, närhet få
Så är du Gud vår moder som älskar var och en
Din famn är varm och rymlig, din röst är moderslen. 

Du vyssar, vakar, tröstar, du gläds när det går väl
Du sparar ingen möda, din kärlek gränslös är 
När dina barn går vilse och glömmer bort sin mor
Du söker tills du finner, vi i ditt hjärta bor 

Gud Fader och Gud Moder, vi söker efter ord
Som hjälper tron få fäste i hjärtats djupa jord
Du större är än orden, du universum bär 
och ändå finns du nära, du innerst inne är

När skammen skymmer blicken välsignelsen jag hör 
Ditt ansikte du vänder, du ser mig, vid mig rör
Och viskar ömt i kärlek, du är för evigt min
I djupet av mitt hjärta jag svarar, jag är din 

Copyright: Peter Andreasson

Predikan Bönsöndagen

Bönen

Jag tro att alla människor ber. Bönen är universell! Den är inte något typiskt kristet fenomen. Somliga ber på fasta tider, som en muslimsk yngling jag just lärt känna. Han ber kl 3 på natten, kl vid nio på fm och vid tretiden på eftermiddagen.

I stora delar av kristenheten ber man tidegärden, böner vid sex olika tider på dygnet.

Många, fler än vi tror, ber aftonbön, kanske Fader vår. De allra flesta vet inte att de ber. Suckarna från djupet, ångesten, den sprudlande tacksamheten, ropet i nöd – allt är bön. För det är i Gud vi lever, rör oss och är till. Liksom djuren, blommorna, gräset, vattnet i bäcken, skogen, bergen. Allt och alla är med i ropet, i bönen om förbarmande, i längtan efter skapelsens förlösning. Alla är med i lovsången till Gud. Förra söndagen stod det i psaltarpsalmen: Floderna skall klappa händer, bergen skall jubla.

Och idag inviger vi den nya våtmarken som byggts för att fånga upp fosfor och kväve. Vi tackar Gud för Claes och Anja och alla människor som brukar och vårdar Guds skapelse.

Ja, ingen kan undvaras, alla behövs i arbetet för att hejda klimatförändringarna. Moder jord har feber, hon är sjuk. Vad kan du och jag göra för att hjälpa henne?

I dagens evangelietext verkar Jesus uppmana oss att tjata på Gud. Ropa dag och natt! En gång mötte jag en munk som sa: jag vet att ni inte hinner be. Jag har tid att be, så jag ber dag och natt för er!

Ska vi tjata på Gud tills vi får det vi vill ha? På ett annat ställe står det ju att Gud vet vad vi behöver innan vi har bett.

Gud är inte en godisautomat som man stoppar in en bön i och får ut något man är sugen på. Bön är samtal med Gud, samvaro med Gud, en inre dialog.

I en psalm står det: Att bedja är ej endast att begära, att själviskt ropa: giv mig, Herre giv. Att bedja är att komma Gud så nära att han blir livet i mitt eget liv.

Skulle då Gud inte låta sina utvalda få sin rätt när de ropar till honom dag och natt? frågar Jesus. Och jag reagerar och undrar: vad då? Hör Gud bara vissa utvaldas böner? Vem är Guds utvalda?

Läser man evangelierna så är det inte dom som tror sig vara det, som tror sig sitta säkert, vara förmer, ha sitt på det torra. Guds utvalda är de fattiga, de utsatta: änkorna, de faderlösa och främlingarna. De som förlorat allt, de som kommer sist och har det svårast. Vilka är det då idag som är Guds utvalda som ropar till honom dag och natt? Är det inte flyktingarna, de ensamma, de sjuka, de ångestfyllda? Föräldern som ropar till Gud för sitt sjuka barn. Barnet som ropar till Gud för föräldern som fastnat i missbruk. De enkla människorna, de naiva – de som är som barn – de är Guds utvalda.

Hur ska vi tänka om bönesvar?

Dagens bön hjälper oss: Hör vår bön, svara oss i din kärlek och handla med oss efter din vilja! Låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i dig!

Mer behöver inte sägas!

Vi sjunger:

Vänd dig till mig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min bön.

Vänd dig till mig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min bön.

Var barmhärtig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min min bön.

Var barmhärtig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min min bön.

Predikan Femte söndagen i påsktiden

Att växa i tro

Psalmer: 197, 210, 359
samt mina psalmer (snart kommer alla mina psalmer finnas på www.psalmportalen.se):
I krukmakar´ns händer
Vad är det som händer, Gud

Vänd dig till mig
Du ger de törstande
Guds rike

Sänd oss Hjälparen, din heliga Ande, till att leda oss in i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst.

Så går det till att växa i tro. Och samma rörelse upprepar vi hela livet, ständigt på nytt. Vi söker oss in mot källorna, kärleken, de goda relationerna, vilan, trösten, näringen och närheten och sedan går vi ut och ger ut och tar ansvar på tusen olika sätt med alla de gåvor vi fått för att sedan trötta återvända in i trons fördolda liv, in till de relationer där vi är trygga, där vi får vila, där vi får gråta ut och skratta, där vi får ladda batterierna med näring och närhet.

Stannade vi inne skulle vi kvävas, stannade vi ute skulle vi gå sönder.

Att växa i tro handlar om att älska Gud och bli älskad av Gud så att vi kan älska vår nästa som oss själva. Kärleken gör oss tryggare, mer tillitsfulla. Kärlekens Gud, tack för att du i dopet gjorde oss till dina.

Där har vi grunden, förutsättningen för allt växande, förutsättningen för en bärande tillit och en sund tro. Jag är älskad. Jag är älskad. Jag är älskad. Jag är din. Du och jag Alfred. Du och jag Emil. Finns den grundrelationen, den djupa tilliten och kärleken då kan vi till och med bli kommunalråd.

Nu finns det människor som aldrig får uppleva den där djupa bärande tilliten. Människor som blir svikna och övergivna gång på gång. Då blir det svårt att tro, svårt att lita på. Då är misstron större än tilliten och den skadan är svårläkt. Och jag tänker att det kan finnas ett samband, att den som blivit sviken av människor får svårt att tro på Gud.

Och det finns människor som inte blivit svikna, som litar på andra men har svårt att tro på Gud. Och jag tänker att tron är en gåva (1Kor 12:9,11) och alla får kanske inte den gåvan. För dem är tvivlet en ständig följeslagare och det är som det är. Det finns andra gåvor och vi ska inte stirra oss blinda på tron. Den som inte kan tro kan något annat och så kompletterar vi varann.

När vi läser trosbekännelsen är det nära till hands att tänka att detta måste jag tro för att vara en riktig kristen. Som om trosbekännelsen var en checklista som jag ska bocka av punkt för punkt. Men vem har sagt att varje människa måste tro på jungfrufödelsen, på att Jesus gick på vattnet, att Jesus uppstod? Det är inte min tro eller din tro som bär, det är kyrkans tro, vår gemensamma bekännelse som bär oss. Den är som ett hus med många rum och det tar ett helt liv att utforska rummen, att pröva, tvivla, tro. Och detta utforskande får vi göra tillsammans. Därför säger jag: Låt oss nu stämma in i kyrkans bekännelse. Och så får var och en av oss stämma in i det vi kan och när en har svårt är det kanske lättare för en annan och därför behöver vi församlingen för här bär vi varandra. Är det något som är iögonfallande så är det lärjungarnas brist på tro, klena tro, tvivel. Och ändå älskade Jesus varenda en av dem.

Liselott J Andersson skriver: Det gör skillnad för en människa att lära känna Jesus. Vilan är större och ansvaret. Sorgen är djupare och glädjen. Frågorna är fler och de fasta hållpunkterna. Längtan är större och mättnaden.

Att växa i tro handlar inte om att bli formad till en kopia av en stark ledare, att bli undervisad utan att ifrågasätta, sluta tvivla, köpa hela paketet. Kristen tro är inte en åsiktsgemenskap. Kristen tro är en relation till levande Gud. Och som alla relationer behöver den tid, den behöver prövas, den behöver få näring och närhet, den behöver ge rum för tystnad och samtal, egen tid och gemensam tid, ensamhet och tvåsamhet.

Och den växer när glädjen får rum och sorgen. När det får vara som det är. En plats där jag får vara stark och svag, pigg och trött. En relation där jag får växa, bli till, förändras, fördjupas utan att den andre känner sig hotad.

Och glöm inte. Tron är inte prestation, något som bara de superheliga klarar. Tron handlar om att ta emot och ge kärlek.

Där barmhärtighet och kärlek är, där är också Gud. Älskar du någon? Då bor Gud i ditt hjärta. Svårare än så är det inte.

Det första tecknet på att en relation är på väg att gå sönder är att man slutar tala med varandra. Det blir tyst, isande tyst. Möjligen talar man om varandra med andra, inte med.

Det är mycket i vår tro och gudsrelation som är svårt. Men sluta inte tala med Gud, sluta inte samtala med Jesus! Ropa, fråga, viska, sjung, klaga, tacka, lyssna!

Kärlekens Gud, vi tackar dig för att du dopet gjorde oss till dina.

Sänd oss Hjälparen, din heliga Ande, till att leda oss in i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst.

Amen

Vårtal vid Sommarkyrkan Stalpet i Aneby

Som jag har längtat! Som vi har längtat! Och nu är den här och vi är här i kväll för att med sång och tal hälsa våren välkommen till våra bygder.

Och tänk så många vårtecken det finns! Knopparna som brister, vårljungen blommar och genast är de våryra bina där och samlar pollen. I fjol planterade jag in karpar i min damm och i oktober försvann de. Nu har minken tagit dom, tänkte jag eller så har de gått ner på djupet för vintervila. Så glad jag blev när jag för en månad sedan, en varm vårdag återsåg mina fiskar.

Och hönorna som vilat från värpandet i vinter har nu kommit igång med besked och ger mig dagligen tre-fyra ägg. Och just nu, sedan några dagar ligger en av mina sex hönor och ruvar på nio ägg. Och jag blir barnsligt glad och lycklig och ännu gladare blir jag när jag får se Källners sju tackor och tio lamm på bete.

Och tänk, på påskdagen kom de tillbaka, sädesärlorna som bor under en takpanna på mitt hus. Och det påstås att de övervintrar i Egypten. Tänk att de kom tillbaka och hittade tillbaka!

Ett annat vårtecken är den glädje vi upplevde för två veckor sedan när kommunen och Aneby Kristna Råd bjöd in till en informationskväll om att vara Fadderfamilj åt dem som flytt hit från andra länder. Gensvaret var överväldigande och samlingen var ett bevis på att det finns ett överflöd av medkänsla och medmänsklighet i våra bygder.

Mina vänner. Varje morgon faller jag på knä vid min enkla böneplats och ber Gud välsigna bygden, och många gånger tackar jag Gud för alla goda krafter som tillsammans gör skillnad i vårt samhälle.

Ordet samhälle betyder ju att hålla samman och det är viktigare än på mycket länge att vi nu sluter upp sida vid sida för att stå emot de krafter som vill göra skillnad på människor, de krafter som vill ha ett samhälle som präglas av rädsla, trångsynthet och segregation.

Nej låt oss bygga samhälle där vi håller samman och värnar de värden som gör oss stolta, värden som stavas frihet och alla människors lika värde. Låt oss ta fasta på vår landshövdings, Minoo Ahtarsands beslut att utnämna Aneby till kommunen där Alla får plats.

Då kommer vinterkyla övergå i vårvärme. Då kommer livet spira, hoppet tändas och kraften förlösas att kämpa för allas lika värde.

Det finns många vårtecken. Och samtidigt har jag de senaste veckorna känt ett vemod. En sorg över att livet är så skört. Jag lider med dem som drabbats av jordbävningen i Nepal. Jag lider med dem som tvingas på flykt, tvingas lämna allt för att finna en fristad långt hemifrån. Jag lider med dem som här mitt ibland oss kämpar med ohälsa, sorg och ensamhet.

Och samtidigt märker jag att det finns en oerhörd vilja inbyggd i livets innersta byggstenar. Den kraft som bär sädesärlan från Egypten till boet under min takpanna, den kraft som håller fiskarna vid liv på djupet tills värmen återvänder, den kraft som får krokusen att tränga upp ur frusen jord är samma kraft som får en ung grabb från Afganistan att med livet som insats ta sig hit, söka uppehållstillstånd och drömma om ett arbete så att han kan försörja sin mor och sina syskon som gömmer sig i Iran. Och samma kraft som får människor från när och fjärran att ställa upp för Nepal.

Det tycks finnas en vilja innanför vår vilja som vill oss, som vill liv, som ger mod och tänder hopp trots allt som talar emot. En vilja som fått oss att gå ut denna kulna kväll, trotsa blåst och kyla och tända en eld, sjunga sånger och fira våren. Jag kallar denna vilja innanför vår vilja Gud.

Jo, jag har längtat efter våren och min tro på människans förmåga att besinna sig och tillsammans med andra verka för ett gott liv gör att jag nu vill utbringa ett fyrfaldigt leve för Våren: Hon leve! Hurra, Hurra! Hurra! Hurra!

Predikan Fjärde söndagen i påsktiden

Vägen till livet

Psalmer: 198, 259, 298, 297

I torsdags var det internationellt café. Varannan vecka träffas asylsökande, nysvenskar och vanliga Anebybor på Café freden vid torget för att fika och prata och lära känna varandra. I torsdags var det utflykt till Stalpets gård för att de som kommit hit från Afganistan, Eritrea och Syrien skulle få se Lasse och Inger Källners nyfödda lamm.

Det finns ju inget sötare än små lamm som skuttar omkring. Tio lamm och sju tackor släpptes ut för första gången och glädjen var stor bland djur och människor. En flicka från Eritrea, Loam tror jag hon heter, blev alldeles lycklig. Hon tog ett lamm i famnen och satte sig i gräset och klappade det. Det märktes att hon var van. Hon har flytt från sin familj, lämnat allt för att hitta vägen till livet. För i Eritrea finns ingen framtid.

Hon är en av de hundratusentals människor som betalat skyhöga summor till människosmugglare och gett sig ut i en sjöoduglig båt från Libyen för att få en framtid. Förra söndagen drunknade 800 personer på väg till ett drägligt liv. Vägen till livet förvandlades till vägen till döden.

Loam har haft tur så långt. Nu lever hon i ovisshet. Hon vet inte om hon får stanna. Skulle någon av oss vilja byta med henne? I torsdags var hon lycklig. En liten stund.

Vi är alla på väg. Vi är varandras medvandrare och när vi lär känna en människa med annan hudfärg och konstigt namn märker vi att vi innerst inne längtar efter och söker samma saker. Vi söker efter mening, trygghet, kärlek, goda relationer, ett bra arbete. Vi ställer upp för andra, vi ger av vår tid och vår omsorg. Och de flesta av oss känner osäkerhet. Vilken väg ska jag gå? Hur ska jag veta vad som är rätt, vad som är bäst? Det är så mycket som är svårt, problemen i världen är så många och så stora. Jag räcker inte till. Och så gör vi som jag har gjort när nyheterna mal på om flyktingkatastrofen. Jag stänger av. Det är för mycket. Jag orkar inte höra mer.

Vad ska vi ta oss till? Hur ska vi hitta vägen till livet, till en balans mellan engagemang och vila, omsorg och återhämtning?

Svaret finns här. Gången in till kyrkan är vägen till livet. Här samlas vi, här ber vi om förlåtelse och får förlåtelse. Här blir vi påminda om att vi inte ensamma behöver bära allt. Här får vi lyssna till ord som vägleder och ger liv. Här får vi be och ropa till Gud om förbarmande. Här är vi tillsammans – stark och svag, troende och tvivlare, trött och pigg och tillsammans går vi vägen fram till altaret och tar emot honom som säger: Jag är vägen, sanningen och livet - i enkelt bröd och vin. Måltiden påminner oss om att vi aldrig är ensamma, Jesus är med oss alla dagar, alla steg utmed vägen.

Men vi stannar inte här. Vi sänds ut med välsignelsens ord ringande i våra öron – för vägen ut ur kyrkan är också vägen till livet. Det vi får här ger oss mod där, att i vår vardag välja och värna livet. 

Allt detta finns uttryckt i mässans fyra delar. Samling, Ordet, Måltiden, Sändning.

Gudstjänsten vill hjälpa oss att leva våra liv, ta vårt ansvar, bära vår skuld, bry oss om våra medmänniskor – också de nyanlända. Och när vi misslyckas då får vi komma hit igen och igen och igen för att få förlåtelse, vägledning och ny kraft för den kommande veckan.

Gudstjänsten vill hjälpa oss och lammen. För när vi inte orkar komma till kyrkan eller av något annat skäl inte vill hit tror jag att Gud möter oss vandrare utmed livets väg på tusen olika sätt för att ge oss det vi behöver för att orka ett stycke till. Som ett lamm eller som Koltrastens vackra sång eller som en god vän att dela en stund med. 

Predikan påskdagen Aneby kyrka

Kristus är uppstånden

Vilken text! Vilket innehåll! Så detaljerat berättat! Det måste vara självupplevt, berättat av dem som var där och nedtecknat av en av dem, Johannes, för att vi ska tro.

Det första jag vill säga är att det är svårt att tro på uppståndelsen. Det kräver tid, brottning med Gud och med förnuftets alla invändningar. Men tro handlar inte om ett försanthållande av vissa lärosatser. Den kristna tron handlar om en relation, relationen till Kristus och tilliten till honom. Den tilliten, den tron kan växa fram i mötet med dem som tror, som mött den uppståndne. För det finns inga bevis. Det finns bara berättelser, personliga, omskakande berättelser om möten med den uppståndne som förvandlat liv.

Petrus hade svårt att tro sina ögon, Johannes var chockad. Maria var förblindad av tårar. Ja, till och med Paulus som mötte Jesus på vägen till Damaskus brottas med frågan om uppståndelsen. Han säger: Om Kristus inte har uppstått, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Då kan vi gå hem, då kan vi säga upp personalen, riva kyrkorna, sluta med vår hjälpverksamhet. Då har jag byggt hela mitt liv på en lögn och många med mig. Då är vi ännu kvar i våra synder, för då finns det ingen förlåtelse, ingen frid, ingen kärlek som är större än min skuld, inget hopp. Är vi vilseledda eller sitter vi här idag därför att vi har mött Jesus Kristus och djupt inom oss vet att han lever?

Men nu har Kristus uppstått! Och den första att berätta om uppståndelsen är Maria! Tänk att Gud väljer en kvinna, och dessutom en kvinna med tvivelaktigt förflutet att berätta om uppståndelsen!

Hon gick till de dödas rum och mötte livet. Därför vill jag säga till er tjejer, till er kvinnor – låt aldrig någon trycka ner er och tysta er. I ord och handling kan också ni berätta att livet är starkare än döden, att Jesus uppstått och lever. Genom kyrkans historia är det kvinnorna burit den kristna tron, mammorna som berättat för sina barn om Jesus och som bett för dem. Så också min mamma. Utan henne vet jag inte om jag hade varit kristen. Visst har många män betytt mycket men jag undrar om det inte är i köket, vid sängkanten, i det lågmälda samtalet, genom den uthålliga bönen som tron fått fäste och grott i människors hjärtan.

För mig är det obegripligt att den största kyrkan i världen, den katolska ännu i denna dag hindrar kvinnor från att bli präster.

Det andra jag vill säga är att Jesus möter oss där vi är. Maria sökte Jesus bland de döda men fann honom inte. I stället möter hon den hon tror vara vaktmästaren som frågar: Varför gråter du? Vem letar du efter? Tänk så fascinerande att Jesus möter oss utmed vår livsväg i olika människors gestalt och först märker vi inte att det är han men ibland får vi nåden att förstå: det var Jesus.

Och sedan: Maria. Det personliga, varsamma! I det ögonblicket, när hon hör honom nämna sitt namn vet hon att han lever.

För det tredje: Jag går till min fader och er fader, min Gud och er Gud. När människan vände Gud ryggen blev hon utvisad ur paradiset, utestängd från den förtroliga gemenskapen med Gud. Genom Jesu död och uppståndelse är förvisningen ur paradiset upphävd. Porten är vidöppen. Eller som vi brukar be: Tack för att vägen till dig alltid är öppen genom Jesus Kristus. Nu behöver ingen längre vara rädd för Gud eller rädd för döden. Nu kan inget längre skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. I psalm från 500-talet, 147 sammanfattas detta underbara budskap:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.

Han avvände vårt elände för båd tid och evighet.

Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.

Predikan Långfredagen

Korset

Psalmer

144:1-3

140

456 

144:4-5

Igår blev jag uppringd av en person som var förtvivlad. Hemma hos henne satt en ung flykting som just hade fått avslag på sin asylansökan.

Peter, vad ska jag ta mig till? Finns det någon hjälp, någon utväg? Pojken är livrädd, han kan inte sova. Dygnet runt väntar han att polisen ska komma och avvisa honom.

Jag blev berörd av engagemanget, villrådig, kände maktlöshet och en stor trötthet.

Jesus, finns du där – i mörkret, i övergivenheten, hos dem som blir svikna, jagade, som ropar dag och natt om förbarmande. Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig? Finns du där hos dem som inte kan sova, som är rädda, som drunknar? Finns du där också i dödens mörker? Finns du där också när jag inte orkar ge mer, göra mer, engagera mig? När jag sviker? När din kyrka tiger? Finns du där med din närvaro: i livet, i ångesten och övergivenheten, i döden? Är din kärlek större än min skuld? Finns det nåd för mig, för vår värld?

Jag fick ett svar från oväntat håll!

Under veckan har jag lyssnat på Johannespassionen av Johan Sebastian Bach. Oerhört vackert och outsägligt gripande.

När Jesus sagt: Det är fullbordat! och gett upp andan sjungs en aria där texten innehåller tre frågor.

Min dyre Frälsare, får jag fråga:

Är jag nu befriad från döden?

Har ditt lidande och din död öppnat himlens port för mig?

Är det verkligen så att hela världen nu är förlöst och befriad?

Det är som om Bach frågar, ur djupet av sitt hjärta: Räcker det? Gäller det för mig? För alla?

Arian fortsätter med orden:

Din smärta hindrar dig att svara

men du böjer ditt huvud till tecken på ett ordlöst Ja!

Tack Johann Sebastian Bach, kallad den femte evangelisten, för de uppriktiga frågorna och för svaret.

Din smärta hindrar dig att svara

men du böjer ditt huvud till tecken på ett ordlöst Ja!

I Psaltaren 139 står det:

Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.

Stiger jag upp till himlen, finns du där,

lägger jag mig i dödsriket, är du också där.

Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.

Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte själva mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.

Påskens drama handlar om detta. Nu finns det inte längre något rum i tillvaron, ingen mänsklig erfarenhet där inte Jesus varit före oss och för oss, inget mörker dit ljuset inte når in. 

Ylva Eggehorn diktar i milleniepsalmen 717 ...och du följer oss dit ingen annan går. 

Tack Jesus!

Predikan Palmsöndagen Aneby kyrka

Vägen till korset

Psalmer

443

38b

738

44

Häromkvällen var gemenskapsgruppen samlad hemma hos mig. Vi kom att tala om Tomas Sjödin. Om vad det är i hans författarskap och berättelser som slår an, tröstar, hjälper, upprättar så många. Vi kom överens om att det är att han säger som det är, han dömer inte. Hans texter gör det lättare att andas, att vara människa. Han är en barmhärtighetens apostel.

Innan vi skiljdes åt sjöng vi en ny sång.

Vänd dig till mig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min bön 2 ggr

Var barmhärtig, var barmhärtig,

Vänd dig till mig, hör min min bön. 2 ggr.

Är det inte detta vi längtar efter: Att någon ska se mig och älska mig på ett sådant sätt så jag i min tur kan se och älska? Att någon ska möta mig med barmhärtighet, ge mig mod att vara människa, en barmhärtig människa?

Det som händer i dagens text är just detta!

Här tycks allt mänskligt få plats. Syskonens gästfrihet, Martas omsorg, miraklet med Lasaros, Marias intima beröring av Jesus, doften som fyller hela huset, slöseriet, Judas reaktion och falskhet: han var en tjuv, försvaret av den som är ifrågasatt, judarnas nakna nyfikenhet. De kom dit för att glo. Översteprästernas svartsjuka mordiska planer. Den spontana manifestationen och hyllningen av Jesus. Åsnan. Lärjungarnas dåliga fattningsförmåga.

Allt får plats och Alla får plats! Det är mustigt, oredigerat och sant. Det är som det är och tycks vara helt OK! Min vision för kyrkan är att det ska vara ett rum för hela livet. Jesus gör det jag inte klarar av. Runt honom finns det rum för alla, utan kommentarer, fördömanden, tillrättavisning. Där finns en barmhärtighet som berör. Ett svar på vår bön: Vänd dig till mig!

Där barmhärtighet och kärlek är

där är också Gud. Där är också Gud.

Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag: Maria, Martas och Lasaros syster var annorlunda, kanske handikappad, kanske hade hon Downs syndrom. De handikappade gömde man undan, Marta hade förmodligen valt att inte bilda familj för att kunna ta hand om sina syskon. Lasaros verkar ha haft en bräcklig hälsa och Maria var annorlunda, hängiven i allt hon gör, som ett barn!

Maria gör det ingen annan skulle göra. Tar en hel flaska, trehundra gram nardusbalsam och häller ut alltsammans över Jesu fötter. Dyrbar var den, värd 300 denarer, trehundra dagslöner, nästan en årslön. Hon smörjer hans fötter och torkar dem med sitt hår. Vackert? Stötande vackert! Och doften fyller hela huset och Jesus måste ha doftat nardusbalsam hela vägen in till Jerusalem. Får man göra så? Får man älska någon så djupt, så innerligt? Samtidigt, väcker handlingen en längtan djupt inom mig. Så vill jag bli älskad.

Alla bär vi på denna längtan, vi som visar omsorg och ständigt passar upp, vi som är klena i hälsan och inte orkar mycket, vi som stjäl, som glor, vi som blir svartsjuka, vi som sjunger.

När Maria smörjer Jesu fötter och torkar dem med sitt hår är det som om hon med den handlingen, utan ord, vill berätta för alla människor i alla tider att här, här finns den person som till sitt väsen är kärlek, som aldrig sätter sig på höga hästar för att se ned på andra utan nöjer sig med en åsna för att komma i ögonhöjd med sin omgivning – och som älskar oss in i döden. Hon hade förstått det som står i psalmen: Det intet finns som icke vinns av kärlekens som lider. Därför fick Judas fortsätta att ha hand om kassan.

Jesus är på väg till korset. Hela hans liv har handlat om ett enda: att i ord och handling berätta om Guds barmhärtighet.

I nattvarden får vi ta emot Guds slösande kärlek.För dig utgiven, för dig utgjutet. Slösande villkorslös kärlek. Vi får ta emot och räcka vidare, öva oss i barmhärtighetens svåra konst. Vi älskar därför att Gud först har älskat oss.

Predikan Jungfru Marie Bebådelsedag

Guds mäktiga verk

Psalmer

480

164

481

726

744

Jag vill säga något om trofastheten, något om varsamheten, något om tystnaden och till sist vill jag ställa en fråga.

Först något om Guds trofasthet.

När Adam och Eva hade ätit av den förbjudna frukten gömde de sig för Gud, de skämdes. Då ropade Gud: Adam, var är du? Adam betyder Människa. Människa, var är du? Sedan dess har Gud fortsatt ropa, ropa oss tillbaka till vår sanna mänsklighet, ropa oss tillbaka till gemen-skapen med Gud.

Först gav han oss lagen, reglerna, bruksanvisningen för livet. Sedan sände han profeter som ömsom skällde ut oss, ömsom vädjade. Ingenting hjälpte. Till sist inser Gud att han måste möta oss i ögonhöjd, komma riktigt nära, bli människa för att älska oss tillbaka till Gud.

Ibland tror vi att världens frälsning hänger på oss. Det är inte vi som ska rädda världen, det är Gud. Det heter på latin: Missio Dei, Guds mission.

Det är Gud som sänder Gabriel till Maria. Det är Gabriel som knackar på och undrar om han får stiga in. Initiativet är Guds. OCH....

Gud behöver oss som sina medarbetare i sitt mäktiga verk!

Mina vänner: Gud är trofast. Gud håller hela världen i sin hand. Ibland hjälper vi Gud, ibland stjälper vi. Men det är Gud som är arbetsledaren.

Så något om varsamheten.

Det berättas att Gud först sökte upp Maria vid brunnen. Hon blev så rädd så hon rusade hem. Då tänkte Gud att han måste närma sig henne mer försiktigt så han sände Gabriel. Och Gabriel vet att föra sig. Varsamt stiger han in, han möter Maria där hon är, i ögonhöjd, med en hälsning som skulle passa en drottning. Var hälsad du högt benådade. Herren är med dig. Maria blir rädd och Gabriel ser det. Han hejdar sig och säger liksom viskande: Var inte rädd, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. Gabriel är personlig, han nämner Maria vid namn och säger det vi allra mest behöver höra när vi är rädda: Du har funnit nåd. Med andra ord: Gud älskar dig.

Så får Maria veta vad Gud tänkt för henne och Maria frågar: Hur ska detta ske? Här finns rum för frågor, tvivel, rädsla, undran, osäkerhet. Och återigen möter Gabriel Maria där hon är, berättar hur det ska gå till och ger henne mod genom att berätta om Elisabets graviditet. Du är inte ensam. Det finns en till. Ingenting är omöjligt för Gud.

Nu håller hela världen andan! Gabriel har talat och väntar på Marias svar. Gud gör inte som Boko Haram. kidnappar unga kvinnor för tvångsäktenskap. Gud frågar och vi kan säga ja eller nej.

Maria säger ja, hon är tillräckligt övertygad, tillräckligt modig för att säga ja – ett ja som kommer ge henne allt och kosta henne allt.

För många är denna berättelse en stötesten, något som är fullständigt omöjligt att tro på för en modern, upplyst människa. Och jag säger till dig som inte kan tro: Det går inte att förstå med hjärnan men det går att öppna sig för det med hjärtat, förundras inför miraklet. Förundran kan väcka tillit.

Så något om tystnaden.

Jag sa det ifjol i min predikan denna söndag. Och jag säger det igen. Om det oerhörda, om ögonblicket när himmel och jord förenas, när Gud och människa blir ett i Marias livmoder säger Lukas ingenting. Det är outsägligt. Det finns inga ord för det. Det sker i tomrummet och tystnaden mellan vers 38 och 39.

Till sist frågan:

Det som hände Maria var alldeles unikt. Och samtidigt blir Maria en förebild för oss alla. Vad vi än står i, vad vi än kämpar med: Gud möter oss där vi är, viskar: Var inte rädd! Du har funnit nåd, du är älskad. Jag är med dig.

Vad tror du Gabriel skulle fråga dig om du fick besök av honom? Kan det vara att ställa upp som middagsvärd eller vänfamilj till flyktingarna som kommer till oss? Eller något annat? Ibland måste vi säga nej till något för att kunna säga ett helhjärtat ja.

Med Maria får vi öva oss i att säga ja: Må det ske med mig som du har sagt!