Predikan påskdagen Aneby kyrka

Kristus är uppstånden

Vilken text! Vilket innehåll! Så detaljerat berättat! Det måste vara självupplevt, berättat av dem som var där och nedtecknat av en av dem, Johannes, för att vi ska tro.

Det första jag vill säga är att det är svårt att tro på uppståndelsen. Det kräver tid, brottning med Gud och med förnuftets alla invändningar. Men tro handlar inte om ett försanthållande av vissa lärosatser. Den kristna tron handlar om en relation, relationen till Kristus och tilliten till honom. Den tilliten, den tron kan växa fram i mötet med dem som tror, som mött den uppståndne. För det finns inga bevis. Det finns bara berättelser, personliga, omskakande berättelser om möten med den uppståndne som förvandlat liv.

Petrus hade svårt att tro sina ögon, Johannes var chockad. Maria var förblindad av tårar. Ja, till och med Paulus som mötte Jesus på vägen till Damaskus brottas med frågan om uppståndelsen. Han säger: Om Kristus inte har uppstått, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Då kan vi gå hem, då kan vi säga upp personalen, riva kyrkorna, sluta med vår hjälpverksamhet. Då har jag byggt hela mitt liv på en lögn och många med mig. Då är vi ännu kvar i våra synder, för då finns det ingen förlåtelse, ingen frid, ingen kärlek som är större än min skuld, inget hopp. Är vi vilseledda eller sitter vi här idag därför att vi har mött Jesus Kristus och djupt inom oss vet att han lever?

Men nu har Kristus uppstått! Och den första att berätta om uppståndelsen är Maria! Tänk att Gud väljer en kvinna, och dessutom en kvinna med tvivelaktigt förflutet att berätta om uppståndelsen!

Hon gick till de dödas rum och mötte livet. Därför vill jag säga till er tjejer, till er kvinnor – låt aldrig någon trycka ner er och tysta er. I ord och handling kan också ni berätta att livet är starkare än döden, att Jesus uppstått och lever. Genom kyrkans historia är det kvinnorna burit den kristna tron, mammorna som berättat för sina barn om Jesus och som bett för dem. Så också min mamma. Utan henne vet jag inte om jag hade varit kristen. Visst har många män betytt mycket men jag undrar om det inte är i köket, vid sängkanten, i det lågmälda samtalet, genom den uthålliga bönen som tron fått fäste och grott i människors hjärtan.

För mig är det obegripligt att den största kyrkan i världen, den katolska ännu i denna dag hindrar kvinnor från att bli präster.

Det andra jag vill säga är att Jesus möter oss där vi är. Maria sökte Jesus bland de döda men fann honom inte. I stället möter hon den hon tror vara vaktmästaren som frågar: Varför gråter du? Vem letar du efter? Tänk så fascinerande att Jesus möter oss utmed vår livsväg i olika människors gestalt och först märker vi inte att det är han men ibland får vi nåden att förstå: det var Jesus.

Och sedan: Maria. Det personliga, varsamma! I det ögonblicket, när hon hör honom nämna sitt namn vet hon att han lever.

För det tredje: Jag går till min fader och er fader, min Gud och er Gud. När människan vände Gud ryggen blev hon utvisad ur paradiset, utestängd från den förtroliga gemenskapen med Gud. Genom Jesu död och uppståndelse är förvisningen ur paradiset upphävd. Porten är vidöppen. Eller som vi brukar be: Tack för att vägen till dig alltid är öppen genom Jesus Kristus. Nu behöver ingen längre vara rädd för Gud eller rädd för döden. Nu kan inget längre skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. I psalm från 500-talet, 147 sammanfattas detta underbara budskap:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.

Han avvände vårt elände för båd tid och evighet.

Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.