Predikan Palmsöndagen Aneby kyrka

Vägen till korset

Psalmer

443

38b

738

44

Häromkvällen var gemenskapsgruppen samlad hemma hos mig. Vi kom att tala om Tomas Sjödin. Om vad det är i hans författarskap och berättelser som slår an, tröstar, hjälper, upprättar så många. Vi kom överens om att det är att han säger som det är, han dömer inte. Hans texter gör det lättare att andas, att vara människa. Han är en barmhärtighetens apostel.

Innan vi skiljdes åt sjöng vi en ny sång.

Vänd dig till mig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min bön 2 ggr

Var barmhärtig, var barmhärtig,

Vänd dig till mig, hör min min bön. 2 ggr.

Är det inte detta vi längtar efter: Att någon ska se mig och älska mig på ett sådant sätt så jag i min tur kan se och älska? Att någon ska möta mig med barmhärtighet, ge mig mod att vara människa, en barmhärtig människa?

Det som händer i dagens text är just detta!

Här tycks allt mänskligt få plats. Syskonens gästfrihet, Martas omsorg, miraklet med Lasaros, Marias intima beröring av Jesus, doften som fyller hela huset, slöseriet, Judas reaktion och falskhet: han var en tjuv, försvaret av den som är ifrågasatt, judarnas nakna nyfikenhet. De kom dit för att glo. Översteprästernas svartsjuka mordiska planer. Den spontana manifestationen och hyllningen av Jesus. Åsnan. Lärjungarnas dåliga fattningsförmåga.

Allt får plats och Alla får plats! Det är mustigt, oredigerat och sant. Det är som det är och tycks vara helt OK! Min vision för kyrkan är att det ska vara ett rum för hela livet. Jesus gör det jag inte klarar av. Runt honom finns det rum för alla, utan kommentarer, fördömanden, tillrättavisning. Där finns en barmhärtighet som berör. Ett svar på vår bön: Vänd dig till mig!

Där barmhärtighet och kärlek är

där är också Gud. Där är också Gud.

Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag: Maria, Martas och Lasaros syster var annorlunda, kanske handikappad, kanske hade hon Downs syndrom. De handikappade gömde man undan, Marta hade förmodligen valt att inte bilda familj för att kunna ta hand om sina syskon. Lasaros verkar ha haft en bräcklig hälsa och Maria var annorlunda, hängiven i allt hon gör, som ett barn!

Maria gör det ingen annan skulle göra. Tar en hel flaska, trehundra gram nardusbalsam och häller ut alltsammans över Jesu fötter. Dyrbar var den, värd 300 denarer, trehundra dagslöner, nästan en årslön. Hon smörjer hans fötter och torkar dem med sitt hår. Vackert? Stötande vackert! Och doften fyller hela huset och Jesus måste ha doftat nardusbalsam hela vägen in till Jerusalem. Får man göra så? Får man älska någon så djupt, så innerligt? Samtidigt, väcker handlingen en längtan djupt inom mig. Så vill jag bli älskad.

Alla bär vi på denna längtan, vi som visar omsorg och ständigt passar upp, vi som är klena i hälsan och inte orkar mycket, vi som stjäl, som glor, vi som blir svartsjuka, vi som sjunger.

När Maria smörjer Jesu fötter och torkar dem med sitt hår är det som om hon med den handlingen, utan ord, vill berätta för alla människor i alla tider att här, här finns den person som till sitt väsen är kärlek, som aldrig sätter sig på höga hästar för att se ned på andra utan nöjer sig med en åsna för att komma i ögonhöjd med sin omgivning – och som älskar oss in i döden. Hon hade förstått det som står i psalmen: Det intet finns som icke vinns av kärlekens som lider. Därför fick Judas fortsätta att ha hand om kassan.

Jesus är på väg till korset. Hela hans liv har handlat om ett enda: att i ord och handling berätta om Guds barmhärtighet.

I nattvarden får vi ta emot Guds slösande kärlek.För dig utgiven, för dig utgjutet. Slösande villkorslös kärlek. Vi får ta emot och räcka vidare, öva oss i barmhärtighetens svåra konst. Vi älskar därför att Gud först har älskat oss.