Som jag har längtat! Som vi har
längtat! Och nu är den här och vi är här i kväll för att med
sång och tal hälsa våren välkommen till våra bygder.
Och tänk så många vårtecken det
finns! Knopparna som brister, vårljungen blommar och genast är de
våryra bina där och samlar pollen. I fjol planterade jag in karpar
i min damm och i oktober försvann de. Nu har minken tagit dom,
tänkte jag eller så har de gått ner på djupet för vintervila. Så
glad jag blev när jag för en månad sedan, en varm vårdag återsåg
mina fiskar.
Och hönorna som vilat från värpandet
i vinter har nu kommit igång med besked och ger mig dagligen
tre-fyra ägg. Och just nu, sedan några dagar ligger en av mina sex
hönor och ruvar på nio ägg. Och jag blir barnsligt glad och
lycklig och ännu gladare blir jag när jag får se Källners sju
tackor och tio lamm på bete.
Och tänk, på påskdagen kom de
tillbaka, sädesärlorna som bor under en takpanna på mitt hus. Och
det påstås att de övervintrar i Egypten. Tänk att de kom tillbaka
och hittade tillbaka!
Ett annat vårtecken är den glädje vi
upplevde för två veckor sedan när kommunen och Aneby Kristna Råd
bjöd in till en informationskväll om att vara Fadderfamilj åt dem
som flytt hit från andra länder. Gensvaret var överväldigande och
samlingen var ett bevis på att det finns ett överflöd av medkänsla
och medmänsklighet i våra bygder.
Mina vänner. Varje morgon faller jag
på knä vid min enkla böneplats och ber Gud välsigna bygden, och
många gånger tackar jag Gud för alla goda krafter som tillsammans
gör skillnad i vårt samhälle.
Ordet samhälle betyder ju att hålla
samman och det är viktigare än på mycket länge att vi nu sluter
upp sida vid sida för att stå emot de krafter som vill göra
skillnad på människor, de krafter som vill ha ett samhälle som
präglas av rädsla, trångsynthet och segregation.
Nej låt oss bygga samhälle där vi
håller samman och värnar de värden som gör oss stolta, värden
som stavas frihet och alla människors lika värde. Låt oss ta fasta
på vår landshövdings, Minoo Ahtarsands beslut att utnämna Aneby
till kommunen där Alla får plats.
Då kommer vinterkyla övergå i
vårvärme. Då kommer livet spira, hoppet tändas och kraften
förlösas att kämpa för allas lika värde.
Det finns många vårtecken. Och
samtidigt har jag de senaste veckorna känt ett vemod. En sorg över
att livet är så skört. Jag lider med dem som drabbats av
jordbävningen i Nepal. Jag lider med dem som tvingas på flykt,
tvingas lämna allt för att finna en fristad långt hemifrån. Jag
lider med dem som här mitt ibland oss kämpar med ohälsa, sorg och
ensamhet.
Och samtidigt märker jag att det finns
en oerhörd vilja inbyggd i livets innersta byggstenar. Den kraft som
bär sädesärlan från Egypten till boet under min takpanna, den
kraft som håller fiskarna vid liv på djupet tills värmen
återvänder, den kraft som får krokusen att tränga upp ur frusen
jord är samma kraft som får en ung grabb från Afganistan att med
livet som insats ta sig hit, söka uppehållstillstånd och drömma
om ett arbete så att han kan försörja sin mor och sina syskon som
gömmer sig i Iran. Och samma kraft som får människor från när
och fjärran att ställa upp för Nepal.
Det tycks finnas en vilja innanför vår
vilja som vill oss, som vill liv, som ger mod och tänder hopp trots
allt som talar emot. En vilja som fått oss att gå ut denna kulna
kväll, trotsa blåst och kyla och tända en eld, sjunga sånger och
fira våren. Jag kallar denna vilja innanför vår vilja Gud.
Jo,
jag har längtat efter våren och min tro på människans förmåga
att besinna sig och tillsammans med andra verka för ett gott liv gör
att jag nu vill utbringa ett fyrfaldigt leve för Våren: Hon leve!
Hurra, Hurra! Hurra! Hurra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar