Predikan Femte söndagen i påsktiden

Att växa i tro

Psalmer: 197, 210, 359
samt mina psalmer (snart kommer alla mina psalmer finnas på www.psalmportalen.se):
I krukmakar´ns händer
Vad är det som händer, Gud

Vänd dig till mig
Du ger de törstande
Guds rike

Sänd oss Hjälparen, din heliga Ande, till att leda oss in i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst.

Så går det till att växa i tro. Och samma rörelse upprepar vi hela livet, ständigt på nytt. Vi söker oss in mot källorna, kärleken, de goda relationerna, vilan, trösten, näringen och närheten och sedan går vi ut och ger ut och tar ansvar på tusen olika sätt med alla de gåvor vi fått för att sedan trötta återvända in i trons fördolda liv, in till de relationer där vi är trygga, där vi får vila, där vi får gråta ut och skratta, där vi får ladda batterierna med näring och närhet.

Stannade vi inne skulle vi kvävas, stannade vi ute skulle vi gå sönder.

Att växa i tro handlar om att älska Gud och bli älskad av Gud så att vi kan älska vår nästa som oss själva. Kärleken gör oss tryggare, mer tillitsfulla. Kärlekens Gud, tack för att du i dopet gjorde oss till dina.

Där har vi grunden, förutsättningen för allt växande, förutsättningen för en bärande tillit och en sund tro. Jag är älskad. Jag är älskad. Jag är älskad. Jag är din. Du och jag Alfred. Du och jag Emil. Finns den grundrelationen, den djupa tilliten och kärleken då kan vi till och med bli kommunalråd.

Nu finns det människor som aldrig får uppleva den där djupa bärande tilliten. Människor som blir svikna och övergivna gång på gång. Då blir det svårt att tro, svårt att lita på. Då är misstron större än tilliten och den skadan är svårläkt. Och jag tänker att det kan finnas ett samband, att den som blivit sviken av människor får svårt att tro på Gud.

Och det finns människor som inte blivit svikna, som litar på andra men har svårt att tro på Gud. Och jag tänker att tron är en gåva (1Kor 12:9,11) och alla får kanske inte den gåvan. För dem är tvivlet en ständig följeslagare och det är som det är. Det finns andra gåvor och vi ska inte stirra oss blinda på tron. Den som inte kan tro kan något annat och så kompletterar vi varann.

När vi läser trosbekännelsen är det nära till hands att tänka att detta måste jag tro för att vara en riktig kristen. Som om trosbekännelsen var en checklista som jag ska bocka av punkt för punkt. Men vem har sagt att varje människa måste tro på jungfrufödelsen, på att Jesus gick på vattnet, att Jesus uppstod? Det är inte min tro eller din tro som bär, det är kyrkans tro, vår gemensamma bekännelse som bär oss. Den är som ett hus med många rum och det tar ett helt liv att utforska rummen, att pröva, tvivla, tro. Och detta utforskande får vi göra tillsammans. Därför säger jag: Låt oss nu stämma in i kyrkans bekännelse. Och så får var och en av oss stämma in i det vi kan och när en har svårt är det kanske lättare för en annan och därför behöver vi församlingen för här bär vi varandra. Är det något som är iögonfallande så är det lärjungarnas brist på tro, klena tro, tvivel. Och ändå älskade Jesus varenda en av dem.

Liselott J Andersson skriver: Det gör skillnad för en människa att lära känna Jesus. Vilan är större och ansvaret. Sorgen är djupare och glädjen. Frågorna är fler och de fasta hållpunkterna. Längtan är större och mättnaden.

Att växa i tro handlar inte om att bli formad till en kopia av en stark ledare, att bli undervisad utan att ifrågasätta, sluta tvivla, köpa hela paketet. Kristen tro är inte en åsiktsgemenskap. Kristen tro är en relation till levande Gud. Och som alla relationer behöver den tid, den behöver prövas, den behöver få näring och närhet, den behöver ge rum för tystnad och samtal, egen tid och gemensam tid, ensamhet och tvåsamhet.

Och den växer när glädjen får rum och sorgen. När det får vara som det är. En plats där jag får vara stark och svag, pigg och trött. En relation där jag får växa, bli till, förändras, fördjupas utan att den andre känner sig hotad.

Och glöm inte. Tron är inte prestation, något som bara de superheliga klarar. Tron handlar om att ta emot och ge kärlek.

Där barmhärtighet och kärlek är, där är också Gud. Älskar du någon? Då bor Gud i ditt hjärta. Svårare än så är det inte.

Det första tecknet på att en relation är på väg att gå sönder är att man slutar tala med varandra. Det blir tyst, isande tyst. Möjligen talar man om varandra med andra, inte med.

Det är mycket i vår tro och gudsrelation som är svårt. Men sluta inte tala med Gud, sluta inte samtala med Jesus! Ropa, fråga, viska, sjung, klaga, tacka, lyssna!

Kärlekens Gud, vi tackar dig för att du dopet gjorde oss till dina.

Sänd oss Hjälparen, din heliga Ande, till att leda oss in i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst.

Amen