Vägen till livet
Psalmer: 198, 259, 298, 297
I torsdags var det internationellt
café. Varannan vecka träffas asylsökande, nysvenskar och vanliga
Anebybor på Café freden vid torget för att fika och prata och lära
känna varandra. I torsdags var det utflykt till Stalpets gård för
att de som kommit hit från Afganistan, Eritrea och Syrien skulle få
se Lasse och Inger Källners nyfödda lamm.
Det finns ju inget sötare än små
lamm som skuttar omkring. Tio lamm och sju tackor släpptes ut för
första gången och glädjen var stor bland djur och människor. En
flicka från Eritrea, Loam tror jag hon heter, blev alldeles lycklig.
Hon tog ett lamm i famnen och satte sig i gräset och klappade det.
Det märktes att hon var van. Hon har flytt från sin familj, lämnat
allt för att hitta vägen till livet. För i Eritrea finns ingen
framtid.
Hon är en av de hundratusentals människor
som betalat skyhöga summor till människosmugglare och gett sig ut i
en sjöoduglig båt från Libyen för att få en framtid. Förra
söndagen drunknade 800 personer på väg till ett drägligt liv.
Vägen till livet förvandlades till vägen till döden.
Loam har haft tur så långt. Nu lever
hon i ovisshet. Hon vet inte om hon får stanna. Skulle någon av oss
vilja byta med henne? I torsdags var hon lycklig. En liten stund.
Vi är alla på väg. Vi är varandras medvandrare och när vi lär känna en människa med annan hudfärg och konstigt namn märker vi att vi innerst inne längtar efter och söker samma saker. Vi söker efter mening, trygghet, kärlek, goda relationer, ett bra
arbete. Vi ställer upp för andra, vi ger av vår tid och vår
omsorg. Och de flesta av oss känner osäkerhet. Vilken väg ska jag
gå? Hur ska jag veta vad som är rätt, vad som är bäst? Det är
så mycket som är svårt, problemen i världen är så många och så
stora. Jag räcker inte till. Och så gör vi som jag har gjort när
nyheterna mal på om flyktingkatastrofen. Jag stänger av. Det är
för mycket. Jag orkar inte höra mer.
Vad ska vi ta oss till? Hur ska vi
hitta vägen till livet, till en balans mellan engagemang och vila,
omsorg och återhämtning?
Svaret finns här. Gången in till
kyrkan är vägen till livet. Här samlas vi, här ber vi om
förlåtelse och får förlåtelse. Här blir vi påminda om att vi
inte ensamma behöver bära allt. Här får vi lyssna till ord som
vägleder och ger liv. Här får vi be och ropa till Gud om
förbarmande. Här är vi tillsammans – stark och svag, troende och
tvivlare, trött och pigg och tillsammans går vi vägen fram till
altaret och tar emot honom som säger: Jag är vägen, sanningen och
livet - i enkelt bröd och vin. Måltiden påminner oss om att vi aldrig är ensamma, Jesus är med oss alla dagar, alla steg utmed vägen.
Men vi stannar inte här. Vi sänds ut
med välsignelsens ord ringande i våra öron – för vägen ut ur
kyrkan är också vägen till livet. Det vi får här ger oss mod där, att i vår vardag välja och värna livet.
Allt detta finns uttryckt i mässans
fyra delar. Samling, Ordet, Måltiden, Sändning.
Gudstjänsten vill hjälpa oss att leva
våra liv, ta vårt ansvar, bära vår skuld, bry oss om våra
medmänniskor – också de nyanlända. Och när vi misslyckas då
får vi komma hit igen och igen och igen för att få förlåtelse,
vägledning och ny kraft för den kommande veckan.
Gudstjänsten vill hjälpa oss och
lammen. För när vi inte orkar komma till kyrkan eller av något annat skäl inte vill hit tror jag att Gud möter oss vandrare utmed livets väg på
tusen olika sätt för att ge oss det vi behöver för att orka ett
stycke till. Som ett lamm eller som Koltrastens vackra sång eller som en god vän att dela en stund med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar