Predikan Långfredagen

Korset

Det regnar. Det är som om himlen själv gråter denna dag.

Jag vill dela tankar kring fem ord på f utifrån evangeliet.

Föregångaren

Föraktet

Förlåtelsen

Förtvivlansropet

Förkunnelsen

Föregångaren. Jag tänker på Simon från Kyrene som av soldaterna tvingades bära Jesu kors ett stycke. Det finns många Simon genom historien och idag, människor som av nöden och kärleken till medmänniskan tvingats bära Jesu kors. Jag tänker på alla volontärer som ställt upp vid evakueringsboendet under fyra månader, människor som gett av sin tid och sin kraft och öppnat sitt hjärta, sitt liv, ibland sina hem för människor i nöd. Fler än trehundra personer, ca fem % av Aneby kommuns invånare har engagerat sig. Att gå ut ur sig själv, liksom låta sig tvingas av kärleken till de minsta, de utsatta, de som förlorat allt det är att bära Jesu kors ett stycke utmed smärtornas väg i Simons fotspår.

Föraktet. Matteus berättelse är fyllt av människors förakt för Jesus. Soldaterna driver gäck med honom, de som går förbi skakar på huvudet och hånar honom. Översteprästerna och de skriftlärda gör narr av honom. Till och med rövarna hånar. Vi människor är kapabla att bete oss som helgon, sant medmänskliga och varma. Vi är också, i samma person, kapabla att vara elaka, hånfulla, trampa på den oskyldige. Förakta godheten och sanningen. Det skedde då och det sker nu, varje dag och det gör mig oerhört sorgsen därför att jag vet att jag har del i det. Utan att vi är riktigt medvetna om det, kan vi med bara några ord, kanske pga av grupptrycket eller av okunnighet eller rädsla trampa godhet och sanning ner i smutsen.

Förlåtelsen. Jesus är tyst. Han försvarar sig inte. Han låter sig inte provoceras. Han straffar inte. Han dömer inte. Han orkar inte förlåta men han ber Gud förlåta dem för de vet inte vad de gör. Så segrar kärleken över ondskan. Bara så.

Förtvivlansropet.

Matteus låter Jesus säga en mening. En enda. Inte viska. Nej, det står att Jesus ropar med hög röst. Kanske för att alla skulle höra, alla förtvivlade, alla dömda, alla övergivna och uppgivna, alla utan hopp. Med hög röst för att orden skulle etsa sig fast: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Det finns inga ord som gett mig och miljoner med mig mer tröst än dessa. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Det kallas för utblottelse. Kenosis. Gud avstår från sin gudomlighet för att bli ett med mänskligheten, för att i allt dela våra villkor, vår utsatthet, vårt rop i mörkret, i fasan, i ångesten, i döden: Var är du Gud? Varför griper du inte in? Varför har du övergivit oss?

Så stor är Guds kärlek, så djup, så stark, bortom vad ord kan beskriva.

Trösten ligger i att vi inte längre är ensamma. Jesus är Immanuel: Gud med oss. När livet går sönder, när världen väts av miljoner människors tårar, när ondskan tycks segra, då inger de orden hopp. Jesus är med oss i mörkret.

Därför har jag vid flera dödsbäddar sjungit: Ditt kors skall skina, för min blick när sist jag somnar in o Herre Jesus Krist. Då viker natten, morgon bräcker klar. I liv, i död bliv, Herre, hos mig kvar.

Och den dag jag dör vill jag att någon sjunger den sången för mig.

Förkunnelsen.

Vad hände när Jesus dog? Petrus berättar i sitt brev att Jesus steg ner i dödsriket - ad infernum för att predika, förkunna för alla som var fångna i död och hopplöshet att himlens port nu var öppen, att förhänget brustit uppifrån och ända ner så att vägen till Gud alltid är öppen genom Kristus. Ingenting kanlängre skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Absolut ingenting.

O vilken kärlek underbar sann

aldrig har någon älskat som han.

Frälst genom honom, lycklig och fri

vill jag hans egen evigt nu bli.

Predikan Skärtorsdagen

”Min stund är nära” säger Jesus. Det finns två tidsbegrepp i NT, kronos som är klocktid och kairos som är Guds tid, den rätta tiden. Min stund är nära. Och lite senare, i Getsemane frågar sig Jesus om han ska be att få slippa lida och dö men han svarar själv: nej, det är för denna stund jag har kommit.

Jag vet inte om du känt det någon gång. Det har jag. Det har varit i ett läge där jag fått betyda mycket för någon. Stämningen har varit förtätad , närvaron stark och känslan har funnits där att vi befunnit oss på helig mark. Och efteråt har jag tänkt: det var för denna stund jag kom, det var här jag skulle vara just nu, detta var meningen med mitt liv. Nu kan jag dö i frid.

Den här kvällen är en vanlig kväll, en vanlig stund för lärjungarna och Jesus. De kände igen sig, det var tradition, så här hade de alltid gjort sen de var små. Vi behöver de vanliga, vänliga stunderna i livet, det igenkännbara och trygga, gemenskapen med de närmaste, måltiden, traditionerna, upprepningen. Det var en vanlig stund.

Så säger Jesus at en av dem ska förråda honom. Den vanliga, vänliga igenkännbara stunden förvandlas till en orons och sorgens stund. De blev bedrövade. Så är det i livet. När vi minst anar det kan gemenskapen gå sönder, tryggheten vändas i oro, vänskapsband klipps av, det som inte får hända händer. Som det gjorde för många i Bryssel i tisdags morse, en vanlig morgonstund förvandlades till en stund av djupaste sorg, en dag av oro, kaos och förtvivlan. Som det var för en vän som en dag förra veckan fick beskedet att hon har cancer. Som det var för barnen som i morse miste sin pappa och deras mor som alldeles för tidigt miste sin livskamrat. Ibland kan vi inte värja oss mot det onda, vi drabbas oskyldigt och får härda ut, vänta, hoppas och tro att mörket en dag ska vändas i ljus. Men ibland går livet sönder för att någon eller några slår sönder det, för sig själva och för andra. Som Judas, som Petrus, som Tomas, som de som väljer hot och hat, våld och död. Och jag tänker på Rashkolnikov, mannen i Dostojevskijs Brott och straff som dödat en kvinna med yxa. Rashkolnikov betyder den tudelade. Han möter Sonja som älskar honom och när han till sist berättar för henne vad han gjort omfamnar hon honom och ropar: Vad har du gjort mot dig själv? Den frågan skulle jag vilja ställa till Judas och Petrus och terroristerna; vad har du gjort mot dig själv? Du som är skapad till Guds avbild. Och jag tänker att det i varje människa bor en Judas, en Petrus, en Tomas. Vi är tudelade. Vi vill väl men ibland blir det väldigt, väldigt fel och då går livet sönder.

Det märkliga är att Jesus inte visar ut någon från måltiden. Han låter alla vara med, utan att förebrå någon. För det enda som kan vända mörker i ljus och ont till gott är kärleken: för dig utgiven, för dig utgjutet.

Så förvandlas på ett omärkligt sätt bedrövelsens och sorgens stund till en glädjens stund, nödens stund förvandlas till en nådens stund.
Vet ni att det står om Judas att när han såg vad de gjorde med Jesus då ångrade han sig. Jag tänker att vår bild av Judas är orättvis, färgad av gamla tiders tänkesätt att den som tar livet av sig för alltid fallit utanför nåden. Judas ångrade sig och jag tror att Guds kärlek i Jesus Kristus är långt större än alla våra felsteg och synder. För Gud finns det inga hopplösa fall. Rashkolnikov ångrade sig, tog sitt straff och blev människa igen. Petrus mötte efter förnyelsen Jesu blick och gick ut och grät bittert. Där vände allt och när han några dagar senare fick frågan av Jesus: älskar du mig kunde han svara: jag älskar dig.

Det gamla förbundet kunde inte åstadkomma detta, lagen kunde inte förvandla våra hjärtan. Men i det nya förbundet sker det att nöd blir nåd och död blir liv därför att Guds kärlek har blivit synliggjord i Jesus Kristus.

Därför kan vi sjunga:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.

Han avvände vårt elände för båd tid och evighet.

Han förvärvde att vi ärvde nåd och frid och salighet.

Predikan Palmsöndagen

Vägen till korset

Vem är han? frågade man sig. Ja, vem är Jesus? Det finns många svar. Vem är han för dig? Vad skulle du svara om du fick frågan?

Jag har känt Jesus hela mitt liv och ändå känner jag honom inte. Jag tänker att det tar ett helt liv att utforska vem Jesus är.

Vad berättar dagens text om honom? Att han har lärjungar. Att han betyder mycket för många. Att han aldrig sätter sig på höga hästar och ser ner på sin omgivning. Han väljer i stället att rida på en åsna. När en vuxen man sitter på en åsna kommer han i ögonhöjd med dem som står bredvid. Att han vill möta sin omgivning i ögonhöjd säger något viktigt om honom. Han ser sin omgivning. Våra ögon är själens spegel. I en människas ögon kan man läsa om sorgen, om smärtan, om glädjen, om hoppet.

Jesus ser och viskar: Var inte rädd. Hur vet jag det? Det vet jag inte men det skulle inte förvåna mig eftersom Jesu säger dom orden väldigt ofta. Det är himlens hälsning till jorden, änglarnas hälsning till varje människa: Var inte rädd.

För är det något vi människor är så är det rädda. Rädslan är vår följeslagare genom hela livet. Alla är rädda på samma språk. Kropps-språket. Vad behöver en rädd människa? En räddare. Någon som sätter sig på sängkanten när demonerna håller oss vakna, när skuggorna är väldigt långa, när natten verkar vara utan slut. Någon som säger: Var inte rädd. Jag är hos dig.

Utan att veta det ropar vi Hosianna. ”hoshia” Det betyder: Rädda mig! Hjälp mig! Ändelsen ”na” är en förstärkning. Jag behöver verkligen hjälp!! Och det hade människor sagt till Jesus gång på gång. Var han än var så flockades människor i hundratal och tusental för att få hjälp. Precis som människor gör idag. Alla som är i nöd söker hjälp, flyktingen, den bostadslöse, den som är sjuk, den som lider av ångest dag och natt, den som har allt men saknar mening. Vår kroppsliga och andliga nöd är en bön: hoshiana. Hjälp, rädda oss.

Vi ska göra som människorna i texten: Vi ska rikta vår bön till Jesus. För hans namn Jesus -Jeshoa- betyder: den som räddar. Hoshia och Jeshua – orden har samma rot. Rädslan finner sin räddare i den som räddar – Jesus.

Texten berättar också om en väg, vägen till korset, Via Dolorosa, smärtornas väg, som alla människor går, som ingen slipper undan, för det gör ont att vara människa, det kan göra mycket ont. Men vi går inte ensamma. Det finns spår i sanden. Jesus har gått vägen för oss och före oss. Vårt lidande är hans lidande. Hans smärta är vår smärta. Vi hör samman.

När livet gör ont, när vi har tappat fotfästet, när allt är mörkt, när till och med Gud verkar ha övergivit oss, då hör vi någon ropa: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig? Så är han med oss även där – i gudsövergivenheten. Gud med oss. Immanuel.

Det är om honom vi sjunger: Han tårar fälla skall som vi, förstå vår nöd och stå oss bi, med kraften av sin anda.

Och: Han kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt. Och i en annan psalm: Fattiga ger han sin rikedom, läker de slagnas så. Den som var bunden och trött och tom, frihet och glädje får.

Så, vem är han? Han är vår Räddare, vår Frälsare. När vi upptäcker det omvandlas bönen, ropet Hosianna till en lovsång, ett tack. Hosianna – nu med innebörden: Du är verkligen vår räddare.

Den som erfarit att Jesus hjälper vill gärna bli en åsna som bär Jesus i ögonhöjd till dem som idag och i morgon är rädda och som inte lärt känna räddaren. Man behöver inte säga så mycket, det räcker att be för den som är rädd eller bjuda in den som är ensam eller sjunga för den som tappat hoppet.

Vi står upp och sjunger psalm 105.

Predikan Midfastosöndagen

Livets bröd

Dagens predikan består av tre punkter

Brödet

Delandet

Hungern

Brödet

Ge oss idag det bröd vi behöver. Vad ber vi om? Låt oss slå upp sidan 1725 i Psalmboken, Luthers lilla katekes och läsa hans förklaring till fjärde bönen.

Delandet

I onsdags kväll hade vi en träff för Svenska kyrkans volontärer på Gransnäs. Vi delade tankar och erfarenheter med varandra. En av volontärerna berättade hur arg hon är över att flyktingarnas nöd ställs mot vår välfärd. Vi har stängt våra gränser för att säkra vår välfärd. Hur det går för flyktingarna bryr vi oss inte om.

Hur mår vi då i vår välfärd? Vi har mat och dryck i överflöd. Ja, vi har så mycket mat så vi slänger 56 kg fullt ätlig mat per person och år. Och många av oss har problem med att vi väger för mycket. Är det att färdas väl? Samtidigt råder det just nu hungersnöd i Östra Afrika. 30 miljoner människor saknar mat för dagen. Många svenskar har flera hus, många bor i för stora hus.

Det finns bara ett bröd och en mänsklighet. Vi hör samman med alla, vi är beroende av varandra. Skulle jordens resurser delas rättvist skulle ingen behöva gå hungrig, ingen skulle behöva vara hemlös. Lägg märke till att vi nyss bad:

Ge oss! När vi ber handlar det inte om ge mig utan ge oss. Ge oss alla, ge varje människa, ge hela mänskligheten vad hon behöver. Och Gud svarar: Jag behöver din hjälp. Vad är du beredd att bidra med? Därför har konfirmanderna och syföreningarna bakat bröd som ska säljas efter gudstjänsten. Därför pågår insamlingen Maträtten för att vi ska dela med oss. Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon.

Hungern

När folket upptäckte att Jesus var borta började de leta efter honom. Inte bara för att han bjudit dom på bröd. Det fanns något hos Jesus som väckte deras djupaste hunger.

Varför är du här? Är det för att få umgås en stund och sedan fika eller letar du också efter Jesus? Längtar du, liksom jag efter Livets bröd?

Hungern är ett bevis för att det finns bröd. Det fysiska brödet mättar kroppens hunger men på djupet finns en annan hunger, en hunger som ingen mat i världen kan mätta. En hunger efter mening, efter Gud själv, en djup längtan att få komma hem och inneslutas i en famn av villkorslös kärlek.

Tittar vi noga på förpackningarna i affären kan vi hitta märket Svenskt sigill. Vad handlar det om? Jo, det är en garanti för att maten är svenskproducerad, miljövänlig och av högsta kvalitet.

Jesus säger att Gud satt sitt sigill på honom. Han är Livets bröd, det enda som mättar oss på djupet. Så varför lägger vi pengar på skräpmat, varför äter vi sådant som inte mättar?

Jesus är brödet som bryts, gång på gång på gång, bryts för att delas och ätas och hela vår trasiga mänsklighet. Så är vi kallade att vara bröd för varandra, brytas och delas och ätas för att hela vår mänsklighet. Gör vi det kommer vi alltid vara mätta, mätta på kärlek och mening och gemenskap.

Kristus, du som blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger,

hjälp oss nu att vara ditt svar till dem som saknar vad vi äger i överflöd.

Hjälp oss att höra det rop som du har hört,

förstå den nöd som du har förstått,

tjäna den mänsklighet som du har tjänat.

Uppenbara för oss ditt bords hemlighet –

ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Predikan 3 söndagen i fastan

Kampen mot ondskan

I torsdags var några av oss i konserthuset och lyssnade till Majgull Axelssons berättelse om sin bok: Jag heter inte Miriam. Det var oerhört bra. Det berörde. Varför? För att hennes bok handlar om kampen mellan det onda och det goda. Om kampen mellan diktatur och demokrati, om hämnd och förlåtelse, om utrotning och nytt hopp. Om människans förmåga att förvandla jorden till helvete och om hennes förmåga att förvandla jorden till ett stycke himmel. Det handlade om dom men också om oss. Om varje människas val att göra ont eller göra gott, att bli en djävul eller en avbild av Gud. Hennes bok berättar om det godas seger och så är det. Det finns mycket som är ont och gör ont men det goda segrar hela tiden.

Djävul kommer från ordet diabolos och betyder kasta isär, splittra, trasa sönder. Motsatsen är symbolon, symbol, kasta samman, göra helt, samla ihop. Idag har jag ställt fram kyrkans och mänsklighetens viktigaste symbol, ett krucifix. Jesus på korset som genom sitt lidande och sin död

bryter ner alla slags skiljemurar och älskar oss tillbaka till Gud, till vår djupaste bestämmelse. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Här är inte ensamkommande afghaner eller anebybor, muslimer eller kristna, flyktingar eller ursvenskar – alla är vi ett i Kristus.

Vad är viktigt i kampen mot det onda? Först och främst att vi söker oss samman. Att vi släpper vårt individualistiska tänkande och går samman i församlingar, föreningar, amnestygrupper och politiska partier, tillsammans söker vägar för att göra världen till en bättre plats att bo på. Att lägga ansvaret för att leda i en människas händer är vådligt. Att följa en sektledare eller en diktator leder alltid fel. Därför skriver Paulus till församlingen, till ett vi, en gemenskap av människor, lemmar i en kropp som i varje ny tid ska tolka sitt uppdrag att kämpa mot det onda och för det goda.

Och i den kampen är fem ord på s viktiga.

Vi ska sjunga, ofta och mycket – det finns en oerhörd kraft i sången, den ger tröst, styrka, gemenskap, frid och när vi sjunger till Guds ära då bävar det onda. Tänk på slavarna i Amerika eller på den sjungande revolutionen i de baltiska staterna – de sjöng så att järnridån föll.

Vi ska sörja, vi ska gråta över egna och andras synder, över mänsklighetens felsteg. Vi ska sörja och reagera över orättvisor och övergrepp, vi ska ropa till Gud om förbarmande, vi ska be, inte bara för oss själva och våra närmaste utan för hela världen och inte minst för dem som skadar och förstör. När vi ber bönen: Förlåt oss våra skulder så inkluderar vi hela mänskligheten.

Vi ska, med kvinnan som lidit av blödningar i tolv år, söka Kristus, tränga oss fram. Nöden söker alltid nåden. Läs Bibeln, lär känna Jesus – enskilt men ännu hellre i grupp.

Vi ska säga vad vi ser. Kvinnan med blödningar hade varit hos många läkare och fått utstå mycket, det hade kostat henne allt hon ägde men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. Hon hade kunnat ge upp men hon gör ett sista försök. Varför? För att någon har berättat för henne om Jesus. ”Det har kostat mig allt och det hjälpte inte”. Idag finns det många som kan säga så. Som har betalat människosmugglare allt de hade för att slippa lida under krig och förtryck. Kanske kommer de hit för att få börja om, för att få leva i frid och fred och få en framtid. Någon har sagt vad de sett....

Till sist: Ett av de bästa sätten att kämpa mot det onda är att sy.

Och idag tänker jag särskilt på Bredestad kyrkliga syförening som under 84 år samlats och sytt ihop pengar som gjort skillnad i Aneby och i världen. Varenda stygn har sytts med målet att bygga en kyrka, ni har troget verkat för att fler skulle få höra om Guds kärlek och nåd, för att förändra livsvillkoren för miljoner människor i andra delar av världen.  

Predikan 1 sönd i fastan

Prövningens stund

I dag är det alla hjärtans dag. Tänk på någon du älskar, någon du håller av, någon som står dig mycket nära.

Så ber vi: Tack Gud för alla dem som vi tänker på just nu. Tack för all den kärlek som du gett oss genom dem och som du gett oss att älska.

Livet är en gåva, en kärleksgåva och livet är en prövning. Kan det vara så att prövningen alltid sker i relationen? Visst finns det andra slags prövningar, de prövningar och påfrestningar som följer med livet själv – vi måste värma huset annars fryser vi, vi måste gå och handla och laga mat annars svälter vi, vi måste röra på oss annars stelnar vi. Men det är inte den sortens prövningar det handlar om idag utan om de prövningar som kärleken utsätter oss för, de prövningar som uppstår när vi möts och ska dela liv.

Kärleken kostar, kärlek och medmänsklighet har ett högt pris. I nöden prövas kärleken. Kanske är det som händer i vår värld, i vårt land och här mitt ibland oss en prövningens stund för alla. Det är som om Jesus söker oss med blicken i tiggaren, i flyktingen, i grabben som har det jobbigt hemma och hellre hänger i kyrkan och frågar: Älskar du mig?

Vad svarar vi?

Jag är säker på att Petrus älskade Jesus och att Jesus älskade Petrus.

De hade delat allt under tre år, motvind och medvind, ljus och mörker, kyla och värme, överflöd och hunger.

När de träffades första gången höll Simon, som han då hette och hans bror Andreas på att fiska. Jesus sa: Följ mig. Och det är viktigt. Just detta lilla ord följ, gå bakom, gå i Jesu fotspår, lita på honom.

För det vi studsar till inför i dagens text är hur Jesus kan vara så hård. Varför kallar han Petrus för Satan? I ljuset av det som hänt strax innan, i stycket före dagens text, ter sig Jesu ord ännu märkligare. Låt mig läsa: Jesus frågade lärjungarna: Vem säger ni att jag är? Simon Petrus svarade: Du är Messias, den levande Gudens son. Då sa Jesus till honom: Salig är du, Simon Barjona ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig utan min fader i himlen. Du är Petrus, Klippan och på den klippan skall jag bygga min kyrka.....

Ena stunden är han salig, gudslik, insiktsfull och nästa stund kallas han för Satan.

Vad lär vi oss av detta? I kärleken, i våra mellanmänskliga relationer avslöjas vi, där blir vår godhet och ondska synlig, vår förmåga och vår oförmåga. Varje människa bär på det godas och det ondas möjligheter. Vi vill säkert gott för det mesta men ibland grumlas blicken av rädsla, av trötthet, av hur vi själva blev bemötta i prövningens stund när vi var små. Och då brister det för oss, då orkar vi inte följa in i smärtan och ångesten, då blir vi smärtundvikande. Precis som Petrus.

Någon har sagt att vår kultur är just det: smärtundvikande. Vi ska laga och fixa och trösta bort smärtan så fort som möjligt. Därför är vi kanske sämre på att med-lida än tidigare generationer och än vad man är i andra kulturer.

Vet ni vad Jesus sa till Petrus ordagrant enligt den grekiska grundtexten: Det står inte: Håll dig på din plats, utan det står: Gå bakom mig. En lärjunge ska inte ställa sig i vägen som djävulen gjorde när Jesus sattes på prov i öknen. En lärjunge ska inte hindra sin mästare. En lärjunge ska leva i efterföljelse, gå bakom, gå i mästarens fotspår. Jesus prövas men frågan är om inte Petrus prövas minst lika mycket. Han får syn på både sin gudslikhet och sin mörka sida och det verkar liksom ingå i paketet att vara lärjunge. Och så fortsätter det. För kort därefter får Petrus följa med upp på förklaringsberget och sen kommer förnekelsen, tuppen gal, Petrus möter Jesu blick och gråter bittert och sedan möts dom på stranden efter uppståndelsen och Jesus ställer en fråga tre gånger: Älskar du mig Petrus?

Så kommer vi också till korta, relationer går sönder, vi orkar inte älska, medlida, räcka ut handen. Jesus säger aldrig upp bekantskapen, hur illa det än är. Nåden räcker. Det viktiga är att vi inte säger upp bekantskapen med den som vill lära oss att älska. Det viktiga är att vi följer honom, går bakom, söker spåren i sanden och idag, ännu en gång räcker fram våra tomma händer och tar emot ny kärlek i bröd och vin.

I dag är det Alla hjärtans dag. Vi älskar därför att Gud först älskade oss. Gud är kärlekens källa och skulle vi tvivla på om någon älskar oss kan vi vara säkra på att Gud gör det.  

Sent om sider... har haft problem med datorn....


Predikan Kyndelsmässodagen 31/1 2016

Uppenbarelsens ljus

Luk 2:22-40

Har ni märkt att ljuset börjar återvända? Dagarna börjar sakta men säkert bli längre och de stunder solen bryter igenom tar själen liksom ett skutt, åh vad skönt, så efterlängtat!

Varför är det så? Det finns säkert flera förklaringar men djupast sett beror det på att vi är ljuset barn. Vi är skapade till Guds avbild och Gud är ljus. Vi skapades att leva med Gud, få del av hans härlighet, liksom bo ljuset, stråla av glädje. 

Sen kom mörkret in i världen, in i varje människas hjärta och därför känner vi igen oss när vi hör orden ur Jesaja: Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. 

Det är inte konstigt att vi längtar efter ljuset. 

Vi söker oss till ljuset, vi tänder ljus, vi blir glada när någon lyser upp våra liv med ett vänligt ord. 

Jag måste erkänna att jag stängt av nyheterna flera gånger den senaste tiden. Mörkret tycks alldeles ha tagit över vår värld. Det är fullständigt obegripligt hur mycket djävulskap människan är förmögen att åstadkomma. Men det finns en tröst. Det som kablas ut i media är alltid det som avviker från det normala. Därför, så länge vi hör om krig, övergrepp, självmordsbombare, avrättningar, terrorhandlingar ska vi tänka, detta är undantaget, mörkret är undantaget, ondskan är det avvikande. Det goda, det normala, ljuset och barmhärtigheten som finns överallt och genomtränger varje skrymsle av mänskligt liv är normen, det är tack och lov det som är det förväntade och vanliga och därför finns det inget nyhetsvärde i det. 

När Johannes ska berätta om Jesu födelse nämner han inget om Betlehem, krubban och herdarna. Istället skriver han: Det sanna ljuset som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom men världen kände honom inte.

Tänk efter: vad under den gångna veckan har lyst upp din tillvaro? En väns besök, en dikt, en god måltid, en sång, en klapp på kinden, en fågel som kvittrat, en hund som viftat på svansen, en stilla stund med Gud? Eller kanske ett musikstycke, ett vackert konstverk? Ljuset kommer till oss på tusen sätt och bryts liksom i livets prisma och ger färg och djup och glädje åt våra liv. Också smärtan kan lysa. I torsdags hade jag en begravning av en mycket gammal kvinna. Hennes barnbarnsbarn var där, en pojke på tio år. Han såg att hans mamma var ledsen så han tröstade henne genom att stryka henne över kinden och efter begravning började han storgråta. Och jag blev alldeles varm inombords för jag förstod att hans gråt berättade om en kärlek som nu var hemlös. Trots en åldersskillnad på 86 år hade pojken och hans gammelmormor funnit varandra. 

Vad skulle hända om vi provar för en stund att sätta likhetstecken mellan det som ger oss ljus i våra liv och Jesus. Tänk om Jesus stavas tröst, livsmod, mening, glädje, gemenskap, närvaro, medmänsklighet?

Det skulle innebära att Jesus är närvarande i våra liv, väldigt närvarande!

Men oftast märker vi det inte. Vi är liksom blinda. På samma sätt var det då, den där dagen i Jerusalems tempel när Josef och Maria bar fram Jesus i templet för att tacka Gud för sitt barn. De flesta såg inte, förstod inte att Världens Ljus fanns precis framför ögonen på dem. Men herdarna såg, stjärntydarna såg, Symeon och Hanna såg. 

Och jag tänker att vi i denna mörka tid behöver hjälpa varandra att få syn på ljuset, söka ljuset, öppna oss för ljuset och själva vara ljus för någon. 

Och vi kan be, be om öppnade ögon, be om mod att lysa och återspegla Guds ljus i våra liv.

Men vi ska veta att ljuset inte bara handlar om det mysiga och varma. Att söka ljuset och välja ljuset kan kosta på.

Maria bar ljuset i sin famn och varje förälder vet att det är lycka och smärta i en märklig blandning att bära ett barn vid sitt hjärta. Att bära ljuset till världen, att stå upp för sanning, godhet och rätt kan kosta oss livet. Det finns det alldeles för många exempel på. 

Den gamle Symeon visste det och valde att förbereda den unga Maria på vad som väntade: Också genom din egen själ skall det gå ett svärd, säger han till Maria.

Och Maria måste ha lidit bortom vad ord kan uttrycka när hon såg sin son korsfästas. Men hon stod kvar, stod liksom stilla i smärtan och jag tänker på Ylva Eggehorns dikt Stå stilla i smärtan.

Stå stilla i smärtan,

rotad i det 

som är ljus i dig.

Låt svärdet gå genom dig.

Kanske det inte alls är ett svärd.

Kanske det är en stämgaffel.

Du blir en ton.

Du blir den musik

du alltid längtat 

efter att få höra.

Du visste inte 

att du var
en sång

Rotad i det som är ljus i dig....

Gud, tack för att ljuset är starkare än mörkret!

Predikan 1 sönd e Trettondagen

Psalm 38b

Jesu dop

I onsdags var Jesus en liten baby som tog emot stjärntydarnas gåvor.

Idag ska han döpas, 30 år gammal. Hans familj är samlad, som sed är. Nej, inte hans jordiska familj utan hans himmelska; Fadern och Anden, Treenig Gud, det VI som finns från begynnelsen och som säger i Skapelseberättelsen: Vi ska göra människor som är vår avbild, lika oss.

Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem och Gud såg att allt han hade gjort var mycket gott.

Men det blev inte som Gud hade tänkt. Människans olydnad förstörde allt. Den härlighet som vi blev skapade till, den underbara Gudslikheten gick i tusen bitar och sedan dess har människan längtat hem till Gud, till sig själv, till en relation med allt skapat som präglas av Shalom, frid och fred.

Och Gud ropade redan i lustgården: Adam, var är du? Människa var är du? Kom tillbaka! Och sedan dess har Gud ropat, älskat, varnat, kallat först genom Noa – där Gud liksom ville skölja hela jorden ren i syndafloden – men det hjälpte inte. Sedan kallade han på Abraham och upprättade ett förbund med honom och sedan gav Gud oss lagen, de tio budorden som en bruksanvisning för livet men inte heller det hjälpte. Till sist sände Gud sina profeter att ropa, varna, säga sanningen men inte heller det hjälpte.

Nu är det Gamla förbundets alla möjligheter uttömda. Nu finns det bara en väg att gå för Gud, en sista möjlighet att ge människan hennes härlighet och Gudslikhet tillbaka och det är genom att själv bli människa, bli kött och blod, bli ett litet barn i Marias famn, liksom avstå från makt, härlighet, renhet, allt det himmelska och i allt identifiera sig med och bli ett med oss. Och Gud går hela vägen. Jo, Guds härlighet lyser i Jesus Kristus, men den är som vi sagt så många gånger inlindad för att inte blända oss som bor i mörkret, liksom gömd i de linnebindlar Maria svepte barnet i. Gud är nära i Jesus Kristus men de flesta ser inte att det är Gud, det är som Johannes skriver att Gud tältar ibland oss, här – i kalkklädet ser vi tältet - och det är bara när Jesus dör på korset när Jesus ger sig själv åt oss i nattvardens bröd och vin som han är avklädd och fullt synlig och härlig.

Nyss var Jesus en baby och nu är han trettio år gammal. Vad har Jesus gjort under alla dessa år. Vi vet väldigt lite men som det är med det allra viktigaste och heligaste ögonblicken och händelserna i Jesu liv förbigås de med tystnad.

Vi vet att Jesus tillbringade sina första år som flyktingbarn i Egypten. Vi vet att familjen sendan bosatte sig i Nasaret och att Jesus fick ett antal syskon, att Josef försörjde familjen med att vara snickare. Vi vet att de gick upp till Jerusalem när Jesus var tolv år och att han då förstod att han var Guds son och väckte förvåning hos de skriftlärda genom sin vishet. Josef dör och det är inte långsökt att anta att Jesus fick ta över firman och försörja sin mor och sina syskon tills nästa bror kunde ta vid.

Det Jesus gör är alltså att dela allt med oss, se stjärnorna ur vårt perspektiv, arbeta, vila, skratta, gråta, umgås och vara ensam och söka sin väg, sin kallelse. Och, inte minst viktigt, Jesus välsignar vår vardag, det vanligt vardagliga, det torra och tråkiga, tröttheten och våra tafatta försök att få våra livspussel att gå ihop, själva gråheten och enkelheten och rytmen välsignas av Jesus genom hans tysta, trogna närvaro.

Nu är tiden inne för det Nya testamentet, det nya förbundet det sista försöket att rädda mänskligheten och återge oss vår förlorade härlighet.

Jesus som är utan synd blir gjord till synd för att vi ska bli räddade, han stiger ner i den sörja av synder, elakheter, småaktighet, girighet, högmod, maktlystnad som alla som döpts med Johannes reningsdop har sköljt av sig. Tänk er ett badkar där någon riktigt smutsig badat. Och så släpper man ut vattnet och kvar är smutsranden.

Jesus värjer sig inte för att dela skiten. Som Ylva Eggehorn skriver: du följer oss dit ingen annan går. Under trettio år har han förberett sig för tre år i offentlighetens ljus. Frestad, föraktad, hyllad, mordhotad, applåderad, sviken, förråd, förnekad, torterad, korsfäst och till slut övergiven av Gud, dödad, begravd descendit ad inferna – allt för att vi ska få frid, komma hem, återfå vår himmelska härlighet. Och en dag är det han som ska döma oss, en dag ska han rensa den tröskade säden med sin kastskovel och skilja agnarna från vetet och jag känner en djup tillförsikt för det är endast den som känner oss utan och innan som kan döma rättvist.

Och en röst hördes från himlen: Du är min älskade son, du är min utvalde.

TACK JESUS för att du klev ner i vår skit för att älska oss tillbaka till Gud!

Predikan söndagen efter nyår

Guds hus

För några veckor sedan hjälpte jag min dotter Katarina och hennes Adam att köpa deras första bil.

Jag hittade den i Jönköping, hos en kristen armenier. Vi pratade om bilen och om priset men vi kom också in på frågor som rörde tron. Jag berättade att jag var präst och efter en stund frågade han om han och hans fru, som tillhör den armenisk ortodoxa kyrkan kunde låta döpa sina döttrar i Svenska kyrkan. Jag blev förvånad över frågan och svarade att det visst var möjligt men att barnen då skulle bli medlemmar i Svenska kyrkan. Varför frågar du? sa jag. Har ni inte egna präster? Jo, svarade han, vår präst bor i Göteborg men han tar tiotusen för att komma och döpa våra barn och det har vi inte råd med.

Förmodligen har de inte råd att anställa sina präster utan de måste ta betalt för varje uppdrag de blir kallade till.

Var det inte så här förr att tiondet av skörden skulle skänkas till kyrkan för att försörja prästen och hans familj?

Vad har detta med dagens text att göra? Jo, i Mose lag föreskrevs noggrant hur israeliterna och deras präster skulle fira gudstjänst med olika slags offer: brännoffer, spisoffer, tackoffer, syndoffer, skuldoffer och rökoffer. Så småningom växte det fram en osund handel med allt som behövdes för offerkulten och vem tjänade på det? Jo, prästerna och de som handlade. Det blev business i stället för bön. Och man bestämde att alla judar som var bosatta i andra länder och som kom hem för att be i det rätta templet var tvungna att växla sin utländska valuta till templets egen sikelvaluta. Det är som om forex skulle ha ett kontor här ute på kyrktorget och tvinga alla som ville lägga kollekt att växla kronor till någon sorts kyrkvaluta. Och där såldes duvor och lamm och oxar och allt möjligt. Så i stället för att präglas av stillhet, bön och tillbedjan var där ett oväsen som överröstade det mesta. 

Varför blir Jesus så arg?

För att bönens hus har förvandlats till ett rövarnäste. Vi behöver andrum, rum för bön, stillhet, ljuständning – jo, det var det första jag gjorde när jag kom hit som kyrkoherde att plocka bort ljus-bössan – det ska inte kosta något att tända ljus och be. 

Många gör som Jesus – de kom till Jerusalem och han gick till templet. När vi har semester, när vi är ute och reser så är det många med mig som söker sig till kyrkan. I år har vi som mål att ha en nyckelpiga eller nyckeldräng knuten till alla nio kyrkor i pastoratet för att den som vill alltid ska kunna komma in i kyrkan.

Ibland blir jag ledsen när vi samlas till gudstjänst och människor sitter och pratar högt om allt möjligt som man gör i biosalongen eller på teatern. Jag vill att det ska vara stilla i Guds hus. Att den som vill be ska kunna göra det.

Jesus blir arg därför att handeln med offerdjur stängde de fattigaste ute. Det är som om vi skulle ta inträde till gudstjänsten. Bara de som har råd att betala får vara med.

Jesus blir arg därför att han visste att han snart skulle dö. Detta skedde dagen efter palmsöndagen. Han visste att han skulle utelämnas, torteras och dödas för att sedan uppstå. Genom sin död och uppståndelse fullgjorde han Mose lag i alla stycken. Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han blev det felfria Guds lamm som en gång för alla borttager världens synd. Därför behöver vi inga offer. 

Jesus vill undanröja varje tröskel, varje hinder för oss människor att be, att vara nära Gud. Det fanns många trösklar och murar i Jerusalems tempel. Det var förenat med dödsstraff om man överskred gränserna. Hedningarnas förgård, israeliternas förgård, det heliga och det allra heligaste. Jesus rev med sin död ner skiljemuren mellan människa och människa, mellan människa och Gud och i dödsögonblicket brast förhänget i templet. Därför ber vi: Tack för att vägen till dig alltid är öppen genom Jesus Kristus.

Och för att understryka detta fördes han ut, utanför stadsmuren för att korsfästas. Där, bland de orena, bland syndarna, bland de dödsdömda, där flöt hans blod.

Finns det några hinder, några trösklar, några murar, några förhängen, några outtalade regler för hur man ska bete sig som stänger människor ute från Guds hus? Har vi byggt upp hinder som det kostade Jesus livet att bryta ner?

Vilka hittar hit och vilka hittar inte hit? Är det säkert att dom som inte kommer låter bli för att de inte vill, eller hindrar vi någon från att möta Gud?

Nej, vi tar inte tiotusen för ett dop, men sätter vi omedvetet upp andra hinder?

Jag är tacksam för Guds hus, för helig mark, för andrum, bön och stillhet. Vi behöver dessa heliga rum mer än någonsin för att bli påminda om livets helighet, om att varje människa är ett heligt tempel, om att vägen till Gud alltid är öppen genom Jesus Kristus. 

Predikan Nyårsdagen 2016

I Jesu namn

Först vill jag önska er ett Gott Nytt År i Jesu namn.

I dagens predikan kommer vi borra i texterna och är du för trött efter nyårsnatten för att orka lyssna så sov en stund. Den som sover syndar inte, sa man när jag var barn.

Så har vi fått lyssna till två underbara, trösterika texter och en knepig. Som så ofta med bibelns texter har de många bottnar, de kan läsas med många olika slags glasögon. I vårt individualistiska samhälle är det självklart att vi tillämpar texterna på oss själva, på den enskilda individen. Och det är inte fel, men vi går då miste om djupet och rikedomen i materialet.

Vem känner sig övergiven av Gud i GT-texten? Sion, Guds egendomsfolk. I Jesaja 5 liknas Israels folk vid en vingård som ägaren gjort allt för , precis allt för att den skulle ge söta frukter men den gav bara sura. Då tappar – liksom i dagens evangelietext - ägaren tålamodet och säger, nu får det vara nog, nu ska vingården skövlas. Jag ger upp.

Gav Gud upp? Nej, det kan han inte. Lite senare i Jesaja, i kapitel 49 säger Sion: Herren har övergett mig, Gud har glömt mig. Varpå Gud säger de trösterika orden: Även om en mor skulle glömma sitt barn, vilket i sig är fullständigt otänkbart, så glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer.

Episteln finner vi i Hebreerbrevet. Brevet till hebreerna. Vilka är de? De första kristna judarna. Vad säger Gud till dom: Jag ska aldrig svika dig, aldrig överge dig.

Luther sa att skrift ska med skrift förklaras. Dagens gammaltesta-mentliga text och dagens episteltext kastar alltså ljus över evangelietexten. Tolkningsnyckeln finns i Johannes första kapitel. Han, dvs Jesus, kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn. Judarna väntar fortfarande på Messias. Och Jesus, trädgårdsmästaren väntar fortfarande på att de ska upptäcka honom, ta emot honom, tro på honom.

En annan möjlig tolkning är att texterna handlar om kyrkan, Kristi kyrka på jorden, det nya Israel. Hur står det till med vingården – kyrkan på jorden? Hur står det till med Svenska kyrkan? Många menar att kyrkan är i djup kris. Andra ser tecken på nytt liv, ny vitalitet? Hur står det till med oss? Bär vi frukt? På ett fikonträd förväntar sig ägaren finna fikon. På sin kyrkas träd förväntar sig Gud finna andens frukter: Kärlek, Glädje, Frid, Tålamod, Vänlighet, Godhet, Trofasthet, Ödmjukhet och Självbehärskning.

Gud vill att vi ska vara salt och ljus. Att vi ska vara barmhärtiga. Att vi älska våra medmänniskor som oss själva och Gud mer än allt. Lägg märke till att jag säger vi. Jag talar inte om mig eller dig. För vi är inlemmade i Kristi kropp, inympade i trädet. Vi är en del av en större gemenskap. Om en lem lider, lider hela kroppen.

Så hur står det till? Vid varje årsskifte är det tid för rannsakan, att låta ljuset från Guds ord pröva oss. Och när vi blir bedrövade över oss själva och besvikna på andra kristna och på kyrkan och dess ledare, när det känns som om Gud har glömt oss, då får vi ta till oss orden: Även om modern skulle glömma sitt barn, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer. Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig. Herre, låt det stå kvar ett år till, så ska jag gräva runt det och gödsla det med min nåd.

Nej, det står inte: gödsla det med min nåd men det är innebörden. Jesus är trädgårdsmästaren som aldrig ger upp. När fåret är förlorat söker han till dess han finner.

Därför kan vi möta det nya året med tillförsikt. Än finns tid för omvändelse. Än finns det hopp för judarna att upptäcka att Jesus är Messias. Än finns det hopp för Kristi kyrka på jorden, för Svenska kyrkan och för oss som kristna i Aneby.

Inte för att vi är märkvärdiga utan för att Jesus lever och aldrig ger upp om oss och också idag ger sig själv åt oss, liksom gräver och gödslar med sitt ord, med de heliga gåvorna: För dig utgiven. För dig utgjutet.

Till sist en av mina psalmer som nyårsbön:

1. Jesus, vi behöver dig leva, orka bära bördan som vi fått. I vår livsväv finns en synlig reva. Allting är på både ont och gott.

2. Jesus, vi behöver dig för att kämpa. Alla goda krafter nu behövs. Hoten är så många, allting trampas ned i smutsen. Hjälp oss, ropet hör!

3. Jesus, vi behöver dig för att tåla andras fel och egen sårbarhet. Lär oss ödmjukheten att förlåta. I vår svaghet finns en hemlighet.

4. Jesus, vi behöver dig för att älska. Söka enhet, stärka det som gror. Låta kärlek övervinna rädsla. Dela bröd och vin som syster, bror.

5. Jesus, vi behöver dig för att leva, vandra steg för steg mot livets mål. Dopets löfte ger oss mod att sträva. Du slår följe, nära oss du går.