Predikan Långfredagen

Korset

Det regnar. Det är som om himlen själv gråter denna dag.

Jag vill dela tankar kring fem ord på f utifrån evangeliet.

Föregångaren

Föraktet

Förlåtelsen

Förtvivlansropet

Förkunnelsen

Föregångaren. Jag tänker på Simon från Kyrene som av soldaterna tvingades bära Jesu kors ett stycke. Det finns många Simon genom historien och idag, människor som av nöden och kärleken till medmänniskan tvingats bära Jesu kors. Jag tänker på alla volontärer som ställt upp vid evakueringsboendet under fyra månader, människor som gett av sin tid och sin kraft och öppnat sitt hjärta, sitt liv, ibland sina hem för människor i nöd. Fler än trehundra personer, ca fem % av Aneby kommuns invånare har engagerat sig. Att gå ut ur sig själv, liksom låta sig tvingas av kärleken till de minsta, de utsatta, de som förlorat allt det är att bära Jesu kors ett stycke utmed smärtornas väg i Simons fotspår.

Föraktet. Matteus berättelse är fyllt av människors förakt för Jesus. Soldaterna driver gäck med honom, de som går förbi skakar på huvudet och hånar honom. Översteprästerna och de skriftlärda gör narr av honom. Till och med rövarna hånar. Vi människor är kapabla att bete oss som helgon, sant medmänskliga och varma. Vi är också, i samma person, kapabla att vara elaka, hånfulla, trampa på den oskyldige. Förakta godheten och sanningen. Det skedde då och det sker nu, varje dag och det gör mig oerhört sorgsen därför att jag vet att jag har del i det. Utan att vi är riktigt medvetna om det, kan vi med bara några ord, kanske pga av grupptrycket eller av okunnighet eller rädsla trampa godhet och sanning ner i smutsen.

Förlåtelsen. Jesus är tyst. Han försvarar sig inte. Han låter sig inte provoceras. Han straffar inte. Han dömer inte. Han orkar inte förlåta men han ber Gud förlåta dem för de vet inte vad de gör. Så segrar kärleken över ondskan. Bara så.

Förtvivlansropet.

Matteus låter Jesus säga en mening. En enda. Inte viska. Nej, det står att Jesus ropar med hög röst. Kanske för att alla skulle höra, alla förtvivlade, alla dömda, alla övergivna och uppgivna, alla utan hopp. Med hög röst för att orden skulle etsa sig fast: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Det finns inga ord som gett mig och miljoner med mig mer tröst än dessa. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Det kallas för utblottelse. Kenosis. Gud avstår från sin gudomlighet för att bli ett med mänskligheten, för att i allt dela våra villkor, vår utsatthet, vårt rop i mörkret, i fasan, i ångesten, i döden: Var är du Gud? Varför griper du inte in? Varför har du övergivit oss?

Så stor är Guds kärlek, så djup, så stark, bortom vad ord kan beskriva.

Trösten ligger i att vi inte längre är ensamma. Jesus är Immanuel: Gud med oss. När livet går sönder, när världen väts av miljoner människors tårar, när ondskan tycks segra, då inger de orden hopp. Jesus är med oss i mörkret.

Därför har jag vid flera dödsbäddar sjungit: Ditt kors skall skina, för min blick när sist jag somnar in o Herre Jesus Krist. Då viker natten, morgon bräcker klar. I liv, i död bliv, Herre, hos mig kvar.

Och den dag jag dör vill jag att någon sjunger den sången för mig.

Förkunnelsen.

Vad hände när Jesus dog? Petrus berättar i sitt brev att Jesus steg ner i dödsriket - ad infernum för att predika, förkunna för alla som var fångna i död och hopplöshet att himlens port nu var öppen, att förhänget brustit uppifrån och ända ner så att vägen till Gud alltid är öppen genom Kristus. Ingenting kanlängre skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Absolut ingenting.

O vilken kärlek underbar sann

aldrig har någon älskat som han.

Frälst genom honom, lycklig och fri

vill jag hans egen evigt nu bli.