Predikan Skärtorsdagen

”Min stund är nära” säger Jesus. Det finns två tidsbegrepp i NT, kronos som är klocktid och kairos som är Guds tid, den rätta tiden. Min stund är nära. Och lite senare, i Getsemane frågar sig Jesus om han ska be att få slippa lida och dö men han svarar själv: nej, det är för denna stund jag har kommit.

Jag vet inte om du känt det någon gång. Det har jag. Det har varit i ett läge där jag fått betyda mycket för någon. Stämningen har varit förtätad , närvaron stark och känslan har funnits där att vi befunnit oss på helig mark. Och efteråt har jag tänkt: det var för denna stund jag kom, det var här jag skulle vara just nu, detta var meningen med mitt liv. Nu kan jag dö i frid.

Den här kvällen är en vanlig kväll, en vanlig stund för lärjungarna och Jesus. De kände igen sig, det var tradition, så här hade de alltid gjort sen de var små. Vi behöver de vanliga, vänliga stunderna i livet, det igenkännbara och trygga, gemenskapen med de närmaste, måltiden, traditionerna, upprepningen. Det var en vanlig stund.

Så säger Jesus at en av dem ska förråda honom. Den vanliga, vänliga igenkännbara stunden förvandlas till en orons och sorgens stund. De blev bedrövade. Så är det i livet. När vi minst anar det kan gemenskapen gå sönder, tryggheten vändas i oro, vänskapsband klipps av, det som inte får hända händer. Som det gjorde för många i Bryssel i tisdags morse, en vanlig morgonstund förvandlades till en stund av djupaste sorg, en dag av oro, kaos och förtvivlan. Som det var för en vän som en dag förra veckan fick beskedet att hon har cancer. Som det var för barnen som i morse miste sin pappa och deras mor som alldeles för tidigt miste sin livskamrat. Ibland kan vi inte värja oss mot det onda, vi drabbas oskyldigt och får härda ut, vänta, hoppas och tro att mörket en dag ska vändas i ljus. Men ibland går livet sönder för att någon eller några slår sönder det, för sig själva och för andra. Som Judas, som Petrus, som Tomas, som de som väljer hot och hat, våld och död. Och jag tänker på Rashkolnikov, mannen i Dostojevskijs Brott och straff som dödat en kvinna med yxa. Rashkolnikov betyder den tudelade. Han möter Sonja som älskar honom och när han till sist berättar för henne vad han gjort omfamnar hon honom och ropar: Vad har du gjort mot dig själv? Den frågan skulle jag vilja ställa till Judas och Petrus och terroristerna; vad har du gjort mot dig själv? Du som är skapad till Guds avbild. Och jag tänker att det i varje människa bor en Judas, en Petrus, en Tomas. Vi är tudelade. Vi vill väl men ibland blir det väldigt, väldigt fel och då går livet sönder.

Det märkliga är att Jesus inte visar ut någon från måltiden. Han låter alla vara med, utan att förebrå någon. För det enda som kan vända mörker i ljus och ont till gott är kärleken: för dig utgiven, för dig utgjutet.

Så förvandlas på ett omärkligt sätt bedrövelsens och sorgens stund till en glädjens stund, nödens stund förvandlas till en nådens stund.
Vet ni att det står om Judas att när han såg vad de gjorde med Jesus då ångrade han sig. Jag tänker att vår bild av Judas är orättvis, färgad av gamla tiders tänkesätt att den som tar livet av sig för alltid fallit utanför nåden. Judas ångrade sig och jag tror att Guds kärlek i Jesus Kristus är långt större än alla våra felsteg och synder. För Gud finns det inga hopplösa fall. Rashkolnikov ångrade sig, tog sitt straff och blev människa igen. Petrus mötte efter förnyelsen Jesu blick och gick ut och grät bittert. Där vände allt och när han några dagar senare fick frågan av Jesus: älskar du mig kunde han svara: jag älskar dig.

Det gamla förbundet kunde inte åstadkomma detta, lagen kunde inte förvandla våra hjärtan. Men i det nya förbundet sker det att nöd blir nåd och död blir liv därför att Guds kärlek har blivit synliggjord i Jesus Kristus.

Därför kan vi sjunga:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.

Han avvände vårt elände för båd tid och evighet.

Han förvärvde att vi ärvde nåd och frid och salighet.