Predikan domsöndagen

Kristi återkomst

Brodern

Domsöndagens tema är Kristi återkomst – inte domen. Fokus är på mötet med Kristus Jesus, inte på våra fel och brister. 
I psalm 313 står det: Ej såsom man råkar en främling på gatan, nej såsom man ser på en vän, en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen.
Jo, mötet med Jesus kommer i sig innebära en dom, en rannsakan, en revision – för sådan är Jesus att inget undgår hans kärleksfulla blick. Och jag längtar efter den dagen. För jag är fullt och fast övertygad om att domen blir både rättvis och barmhärtig. Den som dömer, den som ska granska våra liv är Jesus, som trampat våra stigar, gråtit våra tårar, sett stjärnorna ur vårt perspektiv. Det är Jesus som av kärlek burit våra sjukdomar, känt vår smärta, delat vår ångest och övergivenhet, dött vår död och så försonat oss med Gud.

Lasse Lucidor skriver i psalm 620: Domen fruktar jag väl stort efter jag har illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer.

Barmhärtigheten

Vad blir viktigt när allt ska summeras? Barmhärtigheten. Medkänslan. Paulus kallar Gud för Barmhärtighetens Fader och all trösts Gud. Barmhärtigheten går som en röd tråd genom hela Bibeln. Barmhärtighet vill jag se, inte offer säger Jesus gång på gång. Det handlar om att ha ett hjärta i barmen, en hjärta som älskar, känner, bryr sig. Logiken är enkel: Gud är barmhärtig och har skapat oss till sin avbild. Det betyder att barmhärtigheten, kärleken och medkänslan är nedlagt i vårt DNA. Och det är det enda Jesus kommer fråga efter på domens dag. Älskade du? Visade du medkänsla? Jesus kräver inga stordåd, bara att vi ska behandla andra som vi själva skulle vilja bli behandlade om vi var sjuka, hungriga, törstiga, fångna. Möjligheten att visa medlidande, räcka någon en hjälpande hand finns varje dag. 
Men kärlekens väg är ingen lätt väg. Det ska alla veta. Det är mycket lättare att stänga sin dörr, vända ryggen till, blunda för nöden och ägna sig åt sig själv. Men gör vi det då dör vi. Det är det Jesus vill säga. Är det inte det som sker nu i Sverige och i Europa. Vi stänger dörren, vi vänder ryggen mot nöden. Vi blundar. Fortsätter vi kommer vi att dö andligen. En barmhärtig människa är en levande människa. Ett samhälle som bygger på barmhärtighet är ett varmt och levande samhälle.

Det finns en familj här i Aneby, pappa, mamma och tre-fyra barn, den yngsta föddes i somras. De kommer ursprungligen från Syrien. I många år levde de i Ryssland som papperslösa. Därifrån tog de sig hit för sju år sedan. De är statslösa. Inget land vill kännas vid dem. De har gång på gång fått avslag, senast i måndags. Jag har bott här i sju år och har inte hälsat på dem. De är hungriga, törstiga, hemlösa, nakna, sjuka och i fängelse. Jag borde ha gjort något för länge sedan. Jag kunde ha gjort något. Inte allt, men något. Förbarma dig Gud.

Branden

Så har vi elden, den eviga elden. Där ska de brinna som inte visade barmhärtighet. Förtryckaren, terroristen, pedofilen, mobbaren, alla som valde bekvämligheten framför medkänslan. Jag. Alla vi som som också blundade, som gick förbi, som stängde dörren när Jesus bad oss ingripa.

Jo, jag tror att det i varje människa finns gott och ont, kallt och varmt, får och get. Domen kommer inte gå mellan oss utan rakt igenom oss. Gud älskar syndaren men hatar synden. Det är inte du och jag som kommer att dömas utan likgiltigheten och kärleks-lösheten i oss. 

Paulus skriver i 1 Kor 3:11-15: Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.  På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt.  Den vars byggnad består skall få lön.  Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. 

En liten kommentar som kan tyckas obetydlig men som kanske hjälper oss att förstå texten något bättre: Svaret på frågan varför herden i Israel på kvällen skiljer fåren från getterna är att getterna har en tunnare päls, de är frusna av sig och måste tillbringa natten inomhus medan fåren med sin tjocka päls kan stanna ute i kylan. Kan de vara så att Gud låter getterna värmas av djävulens och hans änglars eld?

Bikten
Vad ska jag ta mig till när jag inser att också mitt hjärta är hårt, kallt, stängt för världens nöd? Jag ska söka upp en präst och be att få bikta mig. Bekänna och be om förlåtelse. Det är tungt. det är svårt att bestämma sig för att boka en tid för bikt. Kanhända är det förklaringen till att så få gör det. Bikten handlar om den själsliga hygienen, att vägra acceptera att mitt hjärta kallnar, att cynismen tilltar, att likgiltigheten blir norm. Bikten håller hjärtat varmt och levande och förhindrar förkalkning, förbittring, förakt.

Låt oss be:

O du som ser, o du som vet vart stackars väsens hemlighet.

Som också vet långt mer än jag, mitt väsens natt och dag.

Tag allt jag äger i din hand. Bränn slagget med din renhets brand

och låt mig leva i ditt land, min Fader och min Gud. 

Predikan 24 söndagen efter Trefaldighet

Den yttersta tiden

Lever vi i den yttersta tiden? Ja. På ett personligt plan gör vi det. Vi har aldrig varit så nära döden som vi är just nu. Om jag får leva lika länge som min far så har jag drygt fem år kvar att leva. Vad innebär det? Hur vill jag då leva? Vad blir riktigt viktigt?

Vi lever i den yttersta tiden för vi har aldrig varit så nära Jesus återkomst som vi är just i denna stund. Men detta är vanskligt att säga för under de två tusen senaste åren har människor med ojämna mellanrum varit helt säkra på att det skulle ske under deras livstid. Paulus trodde det. Petrus trodde det. De kristna som förföljdes och kastades för lejonen var säkra på det. I mitten av 1300-talet när digerdöden härjade och dödade var tredje person i Europa var man säker på att man levde i den yttersta tiden. För att inte tala om filmen som visades runt om i Sverige som flera av er har sett och som handlar om hur Jesus kommer tillbaka för att hämta hem de sina och lämnar kvar de som inte tror. En film som skrämt och skadat tusentals människor.

Vad säger Jesus? Han berättar om bedragare som utger sig för att vara Messias. Han talar om stridslarm och krigsrykten, om hungersnöd och jordbävningar, om förföljelser av kristna, om laglöshet och en kärlek som kallnar. Det är som om han beskrev den tid vi lever i.

Det finns en bild som hjälpt mig i detta. Bilden föreställer ett berg. Berget symboliserar den yttersta tidens tecken. Om man förflyttar sig och ser berget från ett annat håll ser man inte bara ett berg utan berg efter berg. Det man ser när man ser det enda kan var det sista eller ett i en lång rad. Ingen vet.

Vad säger Jesus? Var inte rädda! Se till att ni inte låter skrämma er. Behåll huvudet kallt och hjärtat varmt. Eller för att citera ikonen: Känn ingen oro och tappa inte modet.

Vad säger Jesus mer? Alla dessa tecken, alla grymheter och katastrofer är födslovärkar. Det gör ont när liv föds fram. Vad är det som ska födas? Vad är det som sker i det det som sker? Gud håller på att skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Det verkar vara så att denna underbara jord som väts av tårar ska befrias och förvandlas till en ny jord, en jord som är uppfylld av Guds härlighet, där vi får möta Gud ansikte mot ansikte, där tårarna torkas och lovsången bryter fram, där Gud är allt i alla.

Vad säger Jesus mer? Håll ut. Håll ut till slutet även när det kommer svåra dagar. Vad behöver vi för att hålla ut? Vad behöver vi för att hålla trons låga brinnande, för att stärka hoppet och förhindra att kärleken kallnar?

Prata med varandra två och två.

Vi behöver bönen, sången, ordet, måltiden, delandet. Vi behöver de goda berättelserna om mannen som planterar sitt äppelträd idag även om jorden går under i morgon, om människorna som ställer upp i sökandet efter Dante och gråter och tänder ljus när han hittas död.

Om vi stöttar och uppmuntrar varandra att hålla ut, om vi ber för och med varandra, om vi håller stigen till kyrkan upptrampad och i våra liv lever ut den kärlek som kommer från Gud så kommer budskapet om riket att förkunnas i hela världen och för alla folk.

Sedan skall slutet komma då Gud blir allt i alla.

Predikan vid minnesgudstjänsten i Aneby kyrka

Alla helgons dag 

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.

I morgon ska jag åka till Vimmerby och tända ett ljus vid min fars grav. Det är 25 år sedan han dog, hastigt, mitt i steget, 68 år gammal.

Jag vill tända ett ljus av tacksamhet för allt han gav, för glöden och glädjen, för tron, hoppet och kärleken som satte djupa spår i mitt hjärta, för inställningen att ingenting är omöjligt, för livsmodet.

Jesus säger: Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade. Salig betyder djupt lycklig. Vad menar Jesus? Vad är det i sorgen som kan göra en människa djupt lycklig? Jag tror att Jesus tänker på kärleken. Den kärlek vi inte kan leva utan. Den kärlek som ger livet dess mening. 

Bara den sörjer som en gång har älskat. Sorgen är livets kärleksbevis. Var därför inte rädd för sorgen. Den gör ont men den är inte farlig och med tiden klingar den av.

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.Att sörja är att förbli i kärleken. Och den som förblir i kärleken förblir i Gud, för Gud är kärlek. Och en dag, när vandringen genom tåredalen är över och vi får möta Gud ansikte mot ansikte kommer Gud varsamt sträcka fram sin hand och torka tårarna från våra kinder. I det ögonblicket kommer vi vara saliga, djupt lyckliga, bortom vad ord kan uttrycka för då vet vi att den kärlek vi längtade efter, den kärlek vi fick smaka, den kärlek som gav livet dess mening, den kärlek som ibland gömde sig i sorgens dräkt, den kärleken har nu övervunnit allt. 

Och jag tänker att varje ljus vi tänder här i kväll, varje låga som brinner på våra kyrkogårdar är ett kärleksbevis.

Det faller löv på gången jag går 

en viskande vind genom träden mig når.
Från himlen en stjärna tyst blickar ner,
i höstkvällens mörker jag gravljusen ser.
I allhelgonatid vi minns våra kära.
I dag är de borta, men ändå så nära.
När vägen nu går genom mörker och höst,
vill jag ha mina vackraste minnen till tröst. 

Anne-Christine Persson

Predikan 22 söndagen efter Trefaldighet

Predikan 22 e Tref 181028

Matt 23:37-24:2 Frälsningen

Det är sen eftermiddag. Jag ligger på soffan och läser. Plötsligt hör jag ett skrik, ett dödsskrik. Höken! Det är höken som slagit till igen. Jag rusar ut och får syn på höken som slagit klorna i hönan som har tio kycklingar och börjat hacka med sin vassa näbb för att döda. Men så fort höken får syn på mig flyger den iväg. Hönan verkar vara i stort sett oskadd.

Vad hade hänt? Jo, när siluetten av höken syntes på himmelen varnade hönan sina kycklingar och manade dem med ett särskilt läte att gömma sig. Kvar står hönan och försvarar sin kull när höken attackerar. Hon är beredd att dö för sina ungar. Och det hade hon gjort om jag inte hört hennes dödsskrik.

Utan hönan överlever inte kycklingarna. Hon värmer dem, skyddar dem, samlar dem, lär dem allt de behöver kunna för att få ett rikt liv. Och hon gör det med livet som insats. Där, under vingarna och bara där kan kycklingarna komma så nära så de hör hönans hjärtslag, ljud som ger frid, som skapar trygghet, som säger: var inte rädd, jag är med dig.

Jesus vill samla Jerusalems invånare så som hönan samlar kycklingarna under sina vingar. Vilken gudsbild! Vilken ömsint, moderlig gudsbild! Vilken kärlek ryms inte i dessa ord. Lika stor som kärleken och ömheten är, lika stor är sorgen hos Jesus. Han gråter när han konstaterar: men ni ville inte. Och nu är det för sent. För sådan är hönan och sådan är kärleken att den tvingar ingen, dess enda grepp är dess värme.

Gud har gett dem templet och gudstjänsten och lovsången och bönen. Gud har gett folket sitt ord, buden, psalmerna, profeternas maningar. Gud har gett dem ett heligt rum där de vet att Gud bor, där de kan få se Guds härlighet, där de kan få vägledning i sina liv och lära sig att skilja mellan ont och gott, rätt och fel. Där finns gudsvingarna med värme, skydd, liv och gemenskap. Där kan de höra Guds hjärtslag. Men de har förvandlat bönens hus till ett rövarnäste. Och Jesus säger: ”Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus”. Vad ligger i de orden? Jo, Jesus anknyter till profeterna som ser hur Guds härlighet och närvaro lämnar templet som en följd av folkets olydnad.

Hur är det med vårt land, vår bygd? Vi har också övergivna tempel, många övergivna tempel. Gråter Gud också över oss? Finns det en risk att Gud tar sin härlighet från Svenska kyrkan? Att kyrkorna står övergivna och vingvärmen flytt?

I onsdags hade vi en miljöutbildning här för anställda och förtroendevalda. Läget är mycket allvarligt. I decennier har forskare ropat och varnat och manat oss till omvändelse. Idag kan man ana sorgen i forskarnas ögon, rädslan och mellan raderna höra: Men ni ville inte. Och snart är det för sent.

Vingarna finns här. Nåden, friden, glädjen, gemenskapen. Ordet, buden, varningar och maningar, bön och lovsång, samling och sändning. Sändning! För ingen höna tvingar kycklingarna att ständigt stanna kvar i värmen. De måste ut, de måste pröva sina egna vingar, de måste lära sig var födan finns, flocken, faran och frälsningen. Är det det som hänt i vårt samhälle, att kycklingarna blivit vuxna, står på egna ben. Inte behöver hönan mer?

Jag träffade för några år sedan en etiopisk präst som flyttat till Sverige. Han var först bekymrad över att så få gick i kyrkan men när han bott här ett tag sa han: Nu inser jag att Gud bor i ert samhälle. Med det menade han att han såg hur den kristna värdegrunden genomsyrade hela samhället.

Men hur länge? Och vad händer den dag då vi har glömt varför alla människor har samma värde?

Det vi som är här idag kan göra är att troget fira gudstjänst, be, sjunga, läsa Guds ord och sida vid sida med alla goda krafter kämpa för det goda och mot det onda i Jesu namn. Vi får inte låta stigen till Guds hus växa igen, vi måste hålla den upptrampad. Håller vi ut kommer den dag då kyrkorna åter fylls av människor som söker skydd och värme under Gudsvingarna, människor som i sin nöd söker nåden och finner stigen till kyrkan upptrampad, människor som inser att den ende som kan rädda oss från det onda är Jesus Kristus.

Predikan Tacksägelsedagen

Lovsång

Vad är du tacksam för? Låt oss under en stunds tystnad tänka efter: Vad fyller mig med tacksamhet?

Är det någon som vill dela?

Tacksamhet gör oss friskare, visste ni det? Det finns forskning som visar att tacksamma människor sover bättre, känner sig friskare, har lägre blodtryck, bättre immunförsvar, hanterar stress bättre och förmodligen lever längre.

Jag är övertygad om att tacksamhet och lovsång är en del av människans DNA, vi är skapade att tacka livet, att tacka Gud. Och jag är övertygad om att vi inte är ensamma i denna lovsång. Lägger vi örat mot marken kan vi höra hur bäckar och bin, vinden och bergen, träden och fåglarna lovsjunger Gud tillsammans med alla änglar.

Så till dagens text. Jag vill säga något om Gränsen, något om Gåvanoch något omGlädjen.

Först Gränsen. Jesus befinner sig i ett gränsområde. Gräns kan också förstås bildligt. Ibland händer saker i våra liv som för oss mot gränsen för vad vi klarar av, mot gränsen för vad vi förstår och orkar, vi förs ut ur vår bekvämlighetszon och får uppleva att vi inte har kontroll längre.

Vid gränsen, när livet ställs på sin spets påminns vi om vad som är riktigt viktigt, vi söker efter fotfäste, vi gör kanske som de spetälska: ropar till Jesus om förbarmande. I nöden söker vi nåden. Kan det vara så att gränserfarenheterna gör oss mer ödmjuka och tacksamma?

Jag arbetade som sjukhuspräst och det var min tur att ha andakten på onkologen, canceravdelningen. Det var veckan efter tacksägelsedagen. Vad säger man till svårt sjuka om tacksamhet? Jag fick en idé som jag först försökte slå bort men den ville inte släppa taget om mig. Så jag bestämde mig för att ställa frågan: Finns det möjligen något du är tacksam för? Det fick bära eller brista. Jag frågade om de ville berätta och alla gjorde det. Alla hade något att säga. Och rummet fylldes a värme och tacksamhet, trots allt.

GåvanDe spetälska männen ropar till Jesus. De är orena, utstötta ur gemenskapen, vana vid att människor skyr dem som pesten.

Den första gåvan Jesus ger dem är att han stannar upp. I vår bibelöversättning är ett ord utelämnat, ett viktigt ord. Det står att Jesus såg dem. Han vågade möta deras blick. Tänk så viktigt det är att bli mött, att bli sedd, att bli hörd hur livet än ter sig. Jesus griper in – oren blir ren, skuldtyngd blir förlåten, utstött blir välkomnad in i gemenskapen. Idag får vi ta emot gåvan Jesus Kristus: han hör oss när vi ropar, han renar oss från all synd och bjuder oss in i gemenskapen. Vem du än är, hur du än har det är du välkommen att vara med.

Glädjen Mötet med Jesus förlöser lovsången och tacksamheten. Inte hos alla, bara hos en. Och jag tänker att det är kanske så att vi nio dagar av tio glömmer tacka, tar allt för givet. Kanske är det det så att vi skulle kunna tacka tio gånger oftare? Eller är det så att vi har svårt att sätta ord på vår nöd och svårt att sätta ord på vår tacksamhet? Är det därför vi har lättare att sjunga: Jag vill tacka livet än att säga: tack Jesus eller tack Gud. Det viktiga är nog inte orden utan glädjen, att glädjen och tacksamheten får fylla våra hjärtan och öppna våra sinnen så att vi ser allt gott Gud ständigt ger oss. 

Predikan 12 söndagen efter Trefaldighet

Friheten i Kristus

Jesus har varit på semester med sina vänner. De reste till Tyros som ligger vid havet i nuvarande Libanon. De behövde komma ifrån, vila, få vara anonyma, bara vara. Kanske bada, äta gott, sova ut. En del människor har svårt att varva ner, det är som om man måste prestera också när man vilar. Unnade sig Guds son att vila så kan vi också unna oss det.

Nu är Jesus tillbaka i tjänst. Han vandrar omkring och vad händer? Jo, nöden söker nåden. Nöden finns överallt och när vi är i nöd söker vi nåd, vi söker efter någon som har tid, någon som ser mig, lyssnar på mig och lägger sin hand på mig. Och om vi är så trötta, så ledsna, så märkta av sjukdom att vi inte kan be om hjälp själva så är det gott att ha vänner, grannar som ber å våra vägnar.

Det kallas för förbön. Att be med och för varandra. Tänk om vi kunde göra det oftare. Jo, det sker – inte minst här där ljusen vittnar om böner för nära och kära.

Vännerna ber inte att Jesus ska bota mannen, de har endast en önskan: lägg din hand på honom. Så enkelt kan det få vara att be, för Jesus ser och vet vad som är bäst just nu.

Jesus är här nu. När vi samlas i hans namn har han lovat vara mitt ibland oss. Vad vill du be honom om? För egen del eller för någon du tänker på just nu.

Vi sjunger: Vänd dig till mig, var barmhärtig, vänd dig till mig, hör min bön. 

Så får vi lägga allt i Guds händer med orden: Hör vår vår bön, svara oss i din kärlek och handla med oss efter din vilja.

Temat för denna dag är Friheten i Kristus. Jag vill säga något om vad vi befrias ifrån och vad vi befrias till när Jesus får komma in i våra liv.

Befriade ifrån:

• Skuldens tunga börda. Människan är en bräcklig varelse, en syndare. Vi vill väl men ibland blir det så fel. Vi får dåligt samvete, känner skuld, skäms, och snart får självföraktet fäste i oss. Och när vi blir sjuka kommer tankarna: Vad ont har jag gjort? Är detta ett straff för något jag gjort? Ibland finns det ett samband mellan det vi sår och det vi får skörda, ibland inte. Men tankarna kommer ändå. Ångesten. 
  Vi behöver inte gå under av skuld eller skuldkänslor. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Du är älskad, befriad och förlåten.
• Rädslan för döden. Genom hela Bibeln hörs en viskning: Var inte rädd. Var inte rädd för livet. Var inte rädd för döden. Jag är med dig. Kristus har dött och uppstått. Har brutit udden av döden. Han har gått före oss. Det finns spår i sanden. När vi dör går vi inte bort, vi kommer hem, hem till Gud, till ljuset, och Gud sträcker fram sin hand och torkar varsamt tårarna från våra kinder. 

Befriade till:

• ansvar. Vi är befriade från oss själva för att lyfta blicken och se vad som behöver göras för jorden, för klimatet, för samhället, för våra medmänniskor. Så får vi ställa oss skuldra vid skuldra med alla goda krafter och dra vårt lilla strå tillstacken för att göra skillnad. 

• Lovsång. Mannen som Jesus botat kunde inte låta bli att berätta om Jesus. Och vet ni, jag tror att han sjöng för där orden inte räcker till där tar sången vid. Och vi är här för att andra har berättat för oss. Och vi får i vår tur berätta om Jesus, lovsjunga och i våra liv återspegla hans kärlek. 

Predikan friluftsgudstjänst Fribjörnarp

11 e tref Tro och liv Luk 18:9-14

Vem är du i denna text? Vem känner du mest igen dig i? Farisén eller publikanen / tullindrivaren?

Jag läser texten en gång till och sedan blir vi stilla i en stunds tystnad och rannsakar våra hjärtan.

Tro och liv. Kanske har ni hört uttrycket: Jag hör inte vad du säger för dina handlingar slår ihjäl dina ord?

Denna söndag handlar om att minska gapet mellan ord och handling, mellan ideal och verklighet. Denna söndag handlar om helgelsen, om att bli trovärdig och helgjuten som människa, om att bli lik Kristus, om att leva så att vi inte skymmer Kristus utan i stället ärar honom med våra liv.

Förr i tiden kunde man i predikoturerna möra begreppet helgelsemöte. Men det var länge sedan jag såg det ordet. Betyder det att vi redan är helgade och rättfärdiga eller betyder det att vi inte behöver någon helgelse, eller möjligen att det är för svårt att bli en helgad, Kristuslik kristen så det är ingen idé att försöka?

Farisén ansåg att han var rättfärdig, att han hade rätt, hade hittat rätt, var färdig och klar, att han färdades på rätt väg och det var han stolt över. Han var inte bara rättfärdig i sina egna ögon utan också högfärdig, så högfärdig så att han ansåg sig vara förmer, finare, bättre än andra. Jag tackar dig för att jag inte är som andra. Jesus är knivskarp och träffsäker, han punkterar vår självgodhet med några få ord. För har vi inte lite till mans tänkt så?

I sommar har jag läst Grundglädjen av Martin Lönnebo. En oerhört själavårdande bok. På ett ställe skriver han: Ska jag ge dig ett enda råd så är det: Förakta inte.Och jag inser hur lätt det är att förakta, att ser ner på, att döma och kritisera. Och detta sprider sig som en farsot i samhället. Vi jämför oss och dömer, vi försöker framstå som lite bättre genom att måla någon annan i lite sämre dager. Föraktet förfular en människa, förgiftar våra relationer, förhindrar mognad och mänsklig växt.

Farisén litade på att han själv var rättfärdig men han hade inte frågat Gud: Hur blir man rättfärdig? Hur blir man sann och hel och trovärdig?

Frågar vi så svarar Gud: Se på Jesus. Och Paulus säger: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. 

Det finns bara en väg och den går genom förkrosselsen, genom att Gud får visa oss vår synd, högmodet, föraktet, hyckleriet och självgodheten.

Människor som länge vandrat på helgelsens väg berättar att ju närmare Kristus de kommer desto mer får de syn på sin synd, ju närmare ljuset de kommer desto tydligare syns fläckarna, smutsen, mörkret. Och det hjälper inte att putsa på ytan, att dölja allt bakom en from och fin fasad. You can´t polish shit. Ju mer man polerar skit desto skitigare blir det. Vad ska vi ta oss till? Vi ska följa tullindrivarens exempel. Han känner sina tillkortakommanden, han har inte längre något att berömma sig för. Han är förkrossad. Det finns bara en sak han kan göra: Be om och lita på Guds barmhärtighet. Gud, var nådig mot mig syndare. Gud älskar och förlåter, Gud helar och hjälper. Allt är nåd.

Och möter vi någon som luktar illa eller beter sig illa eller som livet har gjort illa, tänk: det kunde ha varit jag. Herre förbarma dig över oss.

Predikan Den helige Johannes döparens dag

Den högstes profet

I morgon är det sex månader kvar till jul. Jag säger det inte för att retas utan för att visa på hur kyrkoåret hänger samman. Johannes döparens mamma Elisabet var släkt med Jesus mamma Maria och när Maria blev gravid var Elisabet i sjätte månaden. Johannes var således ett halvår äldre än Jesus och det är därför vi firar den helige Johannes döparens dag vid midsommar.

Temat för denna dag är Den högstes profet. Nästan varje söndag under året läser vi ur någon av profeterna i GT. Vilka är de? Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja och Malaki.

Vad är en profet? En profet är en person som är kallad av Gud att förkunna Guds vilja. Till hög och låg, oavsett vad det kostar. Det finns flera exempel på profeter som ber att få slippa tala. Jona är den mest kände. Det kan kosta livet att tala sanningens ord in i en mörk och ond tid. Jeremia berättar att när han försökte tiga var det som brann där en eld i hans innersta.

Så var det också för Johannes döparen. Bered en väg för Herran...

Johannes skrädde inte orden när han förkunnade Guds vilja, när han manade människor att omvända sig. Han var rösten som ropade i öknen: Vänd om, vänd om. Och människor kom, lyssnade, blev träffade och vände om. Och Johannes kritik mot kungahuset kostade honom livet, han halshöggs och hans huvud bars in på ett fat. Rösten tystnade men budskapet lever.

Behövs det profeter idag? Finns det någon som ropar, som talar så att vi omvänder oss? Eller lyssnar vi inte? Är Johan Rockström en profet? Finns det artister som sjunger Guds vilja rakt in i våra hjärtan? Finns det präster, förkunnare som är uppfyllda av helig ande och väcker oss till insikt och omvändelse?

Sakarias är präst, han och Elisabeth är barnlösa och till åren komna. De har gett upp om att få barn. Då händer det. Sakarias ser en syn, en ängel till höger om rökelsealtaret. Det är typiskt för en syn eller uppenbarelse att den som varit med om den kan beskriva exakt vad som hände och vad som sas. Det är som om alla sinnen är vidöppna. Det händer idag, det händer i Aneby och för den som är med om det är det mycket omvälvande.

Vad säger ängeln? Jo, det änglar brukar säga: Var inte rädd. Och ängeln fortsätter: din bön har blivit hörd. Just det har många av oss fått uppleva den senaste tiden: Din bön har blivit hörd. Tack Gud.

Sakarias får veta att Elisabet ska föda en son, en son som kommer bli till glädje för många. Vad säger ängeln mer? Jo, vi får en beskrivning av hur vi kan känna igen en sann profet.

Det finns falska profeter och det finns sanna profeter. Vilka är tecknen på en äkta, sann profet?

• Uppfylld av helig ande, dvs går Guds ärenden inte sina egna. 
• Har egentligen bara en enda punkt på sin dagordning och det är att få människor att vända tillbaka till Gud. Lägg märke till ordet tillbaka. 
• Vänder fädernas hjärtan till barnen, dvs vill samla och hela, inte söndra och splittra. Och sätter barnens bästa i centrum. 
• Ger de ohörsamma ett rättfärdigt sinne.
• Pekar på Jesus och bereder människor på att ta emot honom i sina hjärtan. 
• Han ska bli större och jag bli mindre..

Predikan 1 sönd e Tref

Vårt dop

Vatten, vatten, vatten. Vi behöver vatten. Vad använder du vattnet till?

Dricka. Vattna blommor och grönsaker. Hunden behöver vatten, hönsen, bina, korna och fåren. Träden, fälten med nysådda grödor törstar efter vatten. Allt som lever behöver vatten. Vi tvättar oss i vatten för hygienens skull, för att förhindra smitta och sjukdomar. Vattnet ger oss liv och skyddar livet. Utan vatten – inget liv.

Tänk att Gud valt att använda just vattnet för att förklara oss sin kärlek.

Sakrament betyder helig handling. Vi har två sakrament i vår kyrka, dopet och nattvarden. För att en handling ska vara helig, kallas ett sakrament behövs två förutsättningar: ett jordiskt medel och ett ord, ett löfte, en uppmaning av Jesus. I dopet är vattnet det jordiska medlet och ordet är Matt 28:18-20: Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Döp dem i Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.

Vattnet som alla behöver, alla använder, det livgivande, livsviktiga vattnet använder Gud för att säga: Jag älskar dig. Du är min.

Så har vi talat om det livgivande vattnet. Och nu några ord om det farliga vattnet. Det är många som badar nu när det är varmt. Och flera har drunknat. Vattnet är skönt och farligt. Vatten står i Bibeln inte enbart för liv utan också för kaosmakterna. Syndafloden, Röda havet som hotade att dränka Israels folk. Stormen på Genesarets sjö som gjorde lärjungarna skräckslagna. Är dopvattnet farligt? Ja, det är det. Det är farligt för gammelAdam och gammelEva. Det är farligt för egoismen, för girigheten, för självupptagenheten, för hatet och bitterheten, för lögner och dubbelliv, för allt som är smutsigt och solkigt. Därför uppmanar Paulus oss att dränka den gamla människan med sina lustar och begär och låt den nya födas genom vatten och ande. Dö med Kristus och uppstå med Kristus. Dagligen. Det är detta som är innebörden att leva i sitt dop. Det är det som sker när vi ber om förbarmande och förlåtelse och får höra att vi är älskade och förlåtna. Utanför dörren har vi en dopgrav. Varför heter det grav? Jo, den som döps går ner från ena sidan, döps genom att sänkas ner i vattnet, symboliskt dö med Kristus och går sedan upp på andra sidan, pånyttfödd, uppstånden med Kristus, redan hemma, redan i paradiset, i sitt hjärta men inte i sin kropp.

Vi har talat om det livgivande, livsviktiga vattnet, om det farliga vattnet och nu något till sist om det lekfulla vattnet. Jag önskar att ni hade varit med igår när jag döpte Wildha Annica Gulli Mikaela. Hennes storebror Vilgot fick uppdraget att hälla upp dopvattnet och det porlade så ljuvligt i värmen. Han stod på en pall och när jag döpt hans syster blev han kvar och viskade först något till sin mor. Hon tog då vatten ur dopfunten och baddade Vilgots panna och kinder och hans ögon lyste. Sen fortsatte Vilgot att leka med vattnet, stillsamt svalkade han sina små händer i det sköna vattnet en lång stund. Och jag tittade förundrat på honom och tänkte: Han lever i sitt dop. Han förstår inte men han litar på Gud och njuter av vattnet.

Hur kan vi lyfta fram dopet, leva i dopet, plaska och svalka oss i vattnet? Hur kan vi göra dopet mer synligt i våra liv? Kan vi fira dopdagen med tårta? Alltid låta dopfunten stå framme, med vatten i för alla som törstar och längtar efter Guds kärlek?

Gud, vi ber, vattna du vårt land och vattna våra hjärtan med dopets livgivande, farliga och lekfulla vatten. Amen.

Predikan Pingstdagen

Den Heliga Anden

Idag tas den nya Kyrkohandboken i bruk. Kyrkohandboken anger hur vi ska fira gudstjänst i Svenska kyrkan. Det finns ordningar för dop, konfirmation, vigsel, begravning och bikt. Det finns ordning för gudstjänst – Högmässa, Mässa och Gudstjänst – i grunden en ordning med olika uttryck. Kyrkohandboken är den åttonde i ordningen. Den förra togs i bruk 1986 och den dessförinnan 1942. 

I Linköpings stift finns en rörelse, en längtan efter mer levande församlingar. En av de sju rörelserna är: Från fokus på gudstjänstens ordning till fokus på gudstjänstens gemenskap. Varför då en ny handbok som reglerar hur vi ska fira gudstjänst? Jo, för att Gud är en ordningens Gud. Gud vet att vi är svaga, bräckliga, självupptagna. Skulle det vara upp till prästen eller några inflytelserika människor i församlingen att få forma gudstjänsten efter hur det känns skulle det kanske kännas roligt i början men det spontana skulle strax stelna och det skulle uppstå ständiga diskussioner om vilken form som är bäst. 

Jag är oerhört tacksam för Kyrkohandboken för den ger oss en ram, en fast form att följa, känna igen oss i, vila i och samtidigt ger den utrymme för det viktiga: gemenskapen med varandra, gemenskapen med Gud. Och jag är övertygad om att Guds Ande kan använda orden, bönerna och sångerna för att trösta, undervisa, förmana och inspirera. 

Jag tänkte att vi nu skulle använda gudstjänstordningen för att se hur Guds Ande verkar: 

Samling är den första rubriken och det första som händer är Klockringningen. När kläppen träffar klockan uppstår det en klang, ett ljud som bärs av vinden ut i bygden och säger: kom, kom, kom, kom. 

Det är Guds heliga Ande som kallar alla, utan åtskillnad till bön och sång. Luther skriver i sin Lilla Katekes om den heliga Anden: Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus eller komma till honom. Det är den heliga Anden som har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro såsom han kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten på jorden.Du är här för att den heliga Anden har kallat dig hit. 

Så kommer inledningsorden och det första ordet är Gud. Det är Gud vi möter, det är Gud vi tillber. Varje gudstjänst är ett möte med levande Gud. Så skönt att inte behöva börja med mig själv eller någon kändis eller mäktig politiker. 

Vi fortsätter med bönen om förlåtelse och det är också den helige Andes verk. Guds Ande visar oss att Guds kärlek är större än alla mina misslyckanden och felsteg. Vad som än har hänt så är du välkommen, sedd och tagen på allvar. Ljuset lyser upp vårt mörker så vi ser vad vi behöver korrigera i våra liv för att hitta den rätta vägen. 

Kristusropet är ett rop om förbarmande, se oss, hjälp oss. Och sedan kommer lovsången, en lovsång till Gud för allt Gud är och gör.

Vem får oss att våga tro trots allt? Vem får oss att ropa till Kristus på hjälp? Vem förlöser sången och glädjen i våra hjärtan? Den heliga Anden. Nu sjunger själ och hjärta, nu dansar Andens vind med liv och lust ger mod och tröst och smeker den otrygges kind. 

Så är vi framme vid textläsningarna. Vi läser ur en urgammal bok texter om människors möten med Gud, ord som: Frid lämnar jag kvar år er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro, tappa inte modet.Just de orden finns inskrivna i Kristusikonen. Känn ingen oro, tappa inte modet. Rakt in i vår verklighet ljuder ord från en annan tid och de börjar leva, de talar till oss, de berör, stannar kvar, blir till hjälp och tröst. Vem åstadkommer detta? Den heliga Anden. Anden vill bara en sak: peka på Jesus, väcka vår tro och vår tillit till honom. 

Andens största utmaning är nog prästen och predikan. Att få oss att lyssna, leva nära Guds hjärta, tala så att församlingen får något med sig hem att leva på. Tack och lov så står och faller inte gudstjänsten med predikan. Jag är så glad för musiken, tonerna, sångerna för där orden tar slut, tar musiken vid. Och vem är det som bär tonerna och texterna in i våra hjärtan: Guds Ande.

Trosbekännelsen är inte min eller din bekännelse utan Kyrkans bekännelse som vi får stämma in i, bo i, utforska under ett helt liv. 

Den är församlingens svar på Guds tilltal. Likaså kollekten. Gud har gett mig så mycket. Vad kan jag ge, vad vill jag räcka vidare av de gåvor jag fått? Också här är Guds Ande verksam i att forma oss till tacksamma, förnöjsamma och generösa människor. 

Så kommer vi till måltiden. Enkelt bröd och vin, Kristi kropp och blod. Hur är det möjligt att tro detta? Jag vet inte men för många och för mig är måltiden höjdpunkten, det starkaste uttrycket för Guds kärlek. Hur är det möjligt att tro? Svaret är: Guds Ande. 

Till sist: Sändningen. Vi är inte här för vår egen skull. Vi är kallade att använda våra liv, våra gåvor, vår tid och kraft att ge det vi själva fått, att älska varandra och oss själva som Gud älskar oss. Vi sänds ut att välsigna, inte förbanna, kämpa för det goda, tända ljus och sprida glädje. 

Vem hjälper oss? Hjälparen, den heliga Anden.

Låt oss bli stilla i en stunds tystnad.

Predikan Bönsöndagen

Bönen

Det finns en sång som heter Du är en bön. Tänk om det är så. Att du och jag, att varje människa är en bön. Att varje suck, varje sång, smärtan och glädjen, tacksamheten och tvivlet är en bön. Tänk om det är så att vår djupaste längtan är en bön, ångesten, de malande tankarna när vi ligger sömnlösa är bön. Tänk om gråten är bön, de lätta stegen, de tunga stegen, lyckan, besvikelsen och förnöjsamheten är bön. Tänk om Du är en bön och jag är en bön, att hela livet, allas liv är bön på samma sätt som spädbarnets liv, varje rörelse, gråten, jollret, det första leendet, hungern, tröttheten, nyfikenheten är en bön, ett samtal med en seende och älskande förälder.

Så växer barnet och börjar säga pappa och mamma och lär sig be om saker och den seende, älskande föräldern gläder sig och njuter av samtalet fast orden egentligen i behövs. För kärleken vet vad den älskade behöver men orden gör relationen så mycket rikare och djupare.

Så kommer dagen då barnet säger nej, vill inte, du är dum och barnet utforskar världen och tänjer på gränserna och blir steg för steg en självständig individ och det är som det ska. Också upproret, konflikten, brottning med livet och brottningen med den seende och älskande föräldern är bön, är samtal, är sökande. Allt ryms i relationen, tystnaden och talet, sorgen och glädjen, nyfikenheten och förnöjsamheten, kampen och vilan.

Du är en bön. Jag är en bön. Jesus visste det och för att lära oss att alltid be och inte ge upp gav han oss liknelsen om änkan och domaren. Den tycks uppmana oss att tjata på Gud dag och natt för att få det vi ber om. Men tittar vi närmare på texten så handlar det om en änka. Änkorna i Israel hade låg status och behandlades nedlåtande. Änkor, faderlösa och främlingar nämns ofta i samma mening och Bibeln uppmanar gång på gång till att se dessa grupper av människor och visa dom omsorg och kärlek för de har samma värde som alla andra. När vi ropar till Gud dag och natt för att få egna fördelar på bekostnad av andra då får vi nog ropa. Då är Gud som den förälder som låtsas slå dövörat till i väntan på att barnet ska se längre, gå ut ur sig själv, lära sig att dela med sig. När vi ropar till Gud dag och natt för de mest utsatta, de minsta, de utan röst och makt då svarar Gud, då ger Gud oss rätt, då blir vi mer levande, upplever större mening och kanske leder det till att tron och tilliten till Gud fördjupas.

Jesus säger: Ge inte upp. Fortsätt be också när det ser mörkt ut, när det är svårt och svart, för jag är med i kampen, jag går vid din sida.

Dagens samlingsbön är värd att lära sig utantill för den säger med få ord väldigt mycket om bönens innersta väsen.

Gud

vår tillflykt och vår starkhet,

tack för bönens gåva och möjlighet.

Hör vår bön

svara oss i din kärlek

handla med oss efter din vilja.

Låt vår bön bli en kamp för det goda

och en vila i dig.

I Jesu namn

Amen

Predikan 4:e söndagen i påsktiden

Vägen till livet

Joh 16:16-22

Vägen till livet går genom

Den trånga porten. Den kallas Förlossningskanalen när vi föds. Den kallas att följa sitt samvete och säga nej till det som för oss bort från livet även om alla andra säger ja. Det verkar som om den trånga porten liksom är utplacerad på många platser utmed vägen till livet, på de platser där vi måste göra viktiga val. Den trånga porten kan också bestå i en uppmaning att erkänna ett fel, säga förlåt, försonas. Klimatförändringarna kallar oss att lägga om vår livsstil, att avstå för jordens skull, för livets skull.

Dopet. Idag är det min dopdag. Jag är glad att jag är döpt, att Gud i dopet viskade: du är min. I dopet finns ljuset som lyser och leder. I dopet finns vattnet som släcker törsten. I dopet finns korstecknet som påminner oss om vem vi tillhör. I dopet finns löftet: Jag är med er alla dagar intill tidens slut. I dopet finns uppdraget: gå ut, gör skillnad, använd dina gåvor, din tid och kraft till att återspegla Guds kärlek i världen. 

Vägen till livet går genom

Döden - Det som är rätt är inte alltid lätt. Igår firade vi min mor som fyllt 90 år. Hon berättade att hon tidigt drabbades av en kallelse att bli missionär. Hon påbörjade sin lärarutbildning, träffade en trevlig kille, allt verkade bra. Det var bara ett problem. Den tilltänkte fästmannen ville inte bli missionär. Han skulle ta över föräldragården och uppmanade mamma att avbryta sin utbildning för att de skulle kunna gifta sig och driva gården tillsammans. Mamma sa nej, hon bröt upp från förhållandet under tårar. Hennes väg var en annan. Vad hade hänt om hon inte lyssnat till Guds röst, till sin innersta längtan? 

Ni kommer gråta och klaga. Nu har ni det svårt. Att välja vägen till livet, till det som är rätt, till det som är sant – att följa Jesus kan kosta på. Jesus skönmålar inte. 

I min hand har jag boken I have a dream. Den innehåller över hundra berättelser av människor som vågar välja vägen till livet fast det kostar obeskrivligt mycket.

Ni kommer gråta. Inte bara över ondskan i världen. Jesus pekar på den sorg som kommer av att han lämnar dem, av Guds tystnad, upplevelsen av Guds frånvaro. Ökenpärlan påminner om denna tunga erfarenhet av törst. Vägen till livet går ibland genom öknen. Där får vi öva oss i tillit, i tålamod, i lydnad. Där driver törsten oss att söka efter källan med friskt vatten och välja bort brunnarna med uselt vatten.

Du är med mig. Varje tisdag samlas en liten grupp i Lommaryds kyrka för 45 minuters tyst meditation. Denna vecka bär vi med oss fyra ord från 23:e psalmen i Psaltaren. DU ÄR MED MIG. 

Vi går inte ensamma på vägen till livet. Vi är pilgrimer på väg hem till oss själva, på väg hem till Gud. Vid vår sida går en osynlig medvandrare, Jesus själv. Då och då bjuder han oss att stanna, vila, andas ut och ta emot enkelt bröd och vin, en helig måltid som ger oss kraft att fortsätta. Du är med mig.

Den enkla bönen. Ibland undrar vi kanske hur vi ska orka. För några år sedan fick jag av en god vän rådet att börja varje dag med att be:

Låt mig var morgon få möta din trofasthet, ty jag förtröstar på dig. Visa mig den väg jag ska gå. Jag sätter mitt hopp till dig. 

Till sist: Målet för vår vandring är att få se Jesus ansikte mot ansikte. Han hälsar till oss vill välja vägen till livet och säger.

Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen och då skall ni glädjas och ingen skall ta er glädje ifrån er. 

Predikan Långfredagen

Korset

Jag vill dela tankar kring fem ord på f utifrån evangeliet.

Förebilden

De förkrossade kvinnorna

Fader förlåt dem

Försoningen

Förbarma dig

Förebilden

Jag tänker på Simon från Kyrene som fick bära Jesu kors ett stycke. För Simon var Jesus en främling som råkade komma i hans väg. Det finns många Simon genom historien, kvinnor och män som bär andras bördor, som vågar närma sig en lidande främling och gå ett stycke vid dennes sida. Som bär genom att be, att skriva insändare, att kontakta myndigheter, att trösta, bjuda på mat, skjutsa. Jesus bar vårt kors, led för skull. Vems kors kan du och jag bära, om så bara ett litet stycke?

De förkrossade kvinnorna

Utmed Via dolorosa, smärtans väg fanns många kvinnor. Traditionen berättar att Jesus mötte sin mor, att Veronika var där och torkade Jesu ansikte med sin svetteduk. Och gråtande, förkrossade kvinnor var där. Så säger Jesus: gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. Från hela världen kommer det bilder på gråtande kvinnor, förkrossade mödrar, galna mödrar som vägrar ge upp, kvinnor som ser, ber, protesterar och ropar till maktens män att sluta kriga, sluta bomba, sluta ljuga, sluta döda. Och jag vet att Gud hör deras böner.

Fader förlåt dem

Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit. Men om vi inte kan förlåta? Jesus orkar inte heller förlåta men han ber Fadern förlåta. Så botas hjärtat från bitterhet. Så segrar kärleken över ondskan.

Försoningen

Långfredagen är framförallt försoningens dag. Ofta blandar vi ihop förlåtelse och försoning. Förlåtelse är engångsföreteelser. Försoningen är ett tillstånd. När vi syndar tror vi kanske att vår Gudsrelation går sönder och att vi därför måste be om förlåtelse gång på gång. Jesu död på korset har en gång för alla ställt allt till rätta. Allt är fullbordat. Relationen är hel. Därför behöver vi inte vara rädda, ens när vi gjort bort oss riktigt mycket. Guds kärlek är större än vår skuld. Famnen är vidöppen.

Förbarma dig

Det äldsta föremålet i Linköpings domkyrka är en sten med inskriften:

Jesus, tänk på mig.... Bland alla böner som betts i katedralen genom tusen år är det den äldsta bönen och kanske den viktigaste. Varje år åker tusentals ungdomar från hela världen till klostret i Taizé i Frankrike. Vid böner och gudstjänster sjungs enkla sånger i många stämmor. En av de mest älskade är: Jesus remember me, when you come into your kingdom. Vi sjunger...

Och Jesus svarar: Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.

Predikan Ekumenisk skärtorsdagsmässa

Vi måste tala sant om livet.

Det är sant att solen har lyst med löften om vår idag men det är också sant att kalla vindar vittnar om att våren dröjer. Hur var det i övre salen den där kvällen? Förmodligen fylldes rummet av glädje och innerlig gemenskap. Men det är också sant att kalla vindar drog genom rummet. Detta var svekets natt, då Judas skulle förråda, kvällen då lärjungarna flydde för att rädda sitt eget skinn, natten då Petrus skulle förneka.

Kärlek och svek, hopp och förtvivlan, tro och tvivel, glädje och sorg, rädsla och tillförsikt. Relationen till Jesus rymmer allt. Alla får plats. Ingen stängs ute, inget läggs till rätta, ingen har retuscherat bilden. Vi måste tala sant om livet.

Anna Greta Wide har gett oss följande dikt:

Famn som bär mig idag.

Öppen är du som havet,

som ett vårhav i solen.

Ingen stänger du ute,

ingen stänger du inne.

Ditt enda grepp är din värme.

Famn som bär mig idag

bär mig också i morgon,

i morgon när jag förnekar dig.

Jag har under de tre Stilla veckan andakterna fått byta perspektiv och uppgift. Det föll på min lott att sitta längst ner och sköta ljudet. Och jag har blivit välsignad. En tanke har återkommit alla tre kvällar och det är längtan efter att vi ska bli ett. Att Kristi kropp tydligare ska framstå som en. Att som Fadern och sonen är ett, vi skulle vara ett och älska varandra som Gud i Kristus älskar oss. Den längtan bor också i mitt hjärta. Men hur ska det gå till? Hur länge ska det dröja? Varför tvekar vi? Kan vi om tio eller tjugo eller trettio år se framför oss en kristen församling i Aneby med många olika uttryck?

Vad är grunden för vår gemenskap? Är det vår hängivenhet? Är det hjärtats renhet? Är det vår tro?

Mina vänner, vi måste tala sant om livet. Vi vet, innerst inne, att vi utgör en lika brokig och bräcklig skara som den som var samlad i Övre salen.

Också här får alla plats, för kristen tro är ingen åsiktsgemenskap. Den kristna gemenskapen bygger inte på vår tro, vår bekännelse, vår förmåga.

Den kristna tron har ett enda fundament och det är Guds nåd, att Gud bekänner sig till oss när vi är starka och när vi är svaga, när vi jublar och när vi gråter, när vi är många och när vi är få, när det är dag och när det är natt.

För dig utgiven, för dig utgjutet.

Ditt enda grepp är din värme...

I kväll förnyar Gud förbundet med oss. Det förbund som himlen slöt med jorden på Golgota. Ensidigt. Utan villkor. Det finns inga undantag, inget finstilt.

Så får vi brokiga och bräckliga sträcka fram våra tomma händer och ta emot brödet, vinet och välsignelsen för att sedan gå ut och ge det vi själva fått. Nöden är stor. Nåden ännu större. När nöden söker nåden, låt oss då med ord men ännu hellre med liv berätta om Famnen som bär också när vi förnekar.

För vi måste tala sant om livet....

Predikan Jungfru Marie bebådelsedag 18/3 2018

Guds mäktiga verk

Först lite om var vi är i kyrkoåret. Idag är det jungfru Marie bebådelsedag. Vilken dag är den egentliga bebådelsedagen? Nästa söndag, den 25/3 för då är det nio månader kvar till juldagen då vi firar Jesu födelsedag. Men eftersom påsken infaller så tidigt i år så måste vi få plats med palmsöndagen nästa söndag och då får bebådelsedagen maka på sig. Varför äter vi våfflor nu? Dels för att hönsen kommit igång med att värpa, dels för att Maria kallades Vår fru och förr fanns det inga mikrofoner i kyrkorna och inga hörapparater i öronen så när prästen talade om Vår fru var det några hungriga människor som fick för sig att prästen talade om våfflor. Det kan ju t o m ha varit så att prästen tappat sina tänder och sluddrade och då sa han ju faktiskt något om våfflor! Så det så!

Dagens text börjar lite märkligt med orden I sjätte månaden... vad då sjätte månaden? Jo, i sjätte månaden av Elisabets graviditet. Elisabet var gift med prästen Sakarias och de var barnlösa men nu hade Elisabet blivit gravid på sin ålderdom. Vad säger oss den inledningen: I sjätte månaden? Jo, att Gud låter sin livsberättelse, berättelsen om hur Gud blir ett foster i Marias livmoder och kommer till oss i som ett spädbarn, flätas samman med människors livsberättelser. Stort, oändligt stort och märkligt.

Enligt legenden sökte Gud först upp Maria vid brunnen. Hon blev så rädd så hon rusade hem. Då tänkte Gud att han måste närma sig henne mer försiktigt så han sände Gabriel. Och Gabriel vet att föra sig. Varsamt stiger han in, han möter Maria där hon är, i ögonhöjd, med en hälsning som skulle passa en drottning. Var hälsad du högt benådade. Herren är med dig. Maria blir ändå rädd och Gabriel ser det. Han hejdar sig och säger liksom viskande: Var inte rädd, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. Gabriel är personlig, han nämner Maria vid namn och säger det vi allra mest behöver höra när vi är rädda: Du har funnit nåd. Med andra ord: Gud älskar dig.

Så får Maria veta vad Gud tänkt för henne och Maria frågar: Hur ska detta ske? Här finns rum för frågor, tvivel, rädsla, undran, osäkerhet. Och återigen möter Gabriel Maria där hon är, berättar hur det ska gå till och ger henne mod genom att berätta om Elisabets graviditet. Du är inte ensam. Det finns en till. Ingenting är omöjligt för Gud.

Nu håller hela världen andan! Gabriel har talat och väntar på Marias svar. Gud frågar och vi kan säga ja eller nej.

Maria säger ja, hon är tillräckligt övertygad, tillräckligt modig för att säga ja – ett ja som kommer ge henne allt och kosta henne allt.

Det som hände Maria var alldeles unikt. Och samtidigt blir Maria en förebild för oss alla. Vad vi än står i, vad vi än kämpar med: Gud möter oss där vi är, viskar: Var inte rädd! Du har funnit nåd, du är älskad. Jag är med dig. Och jag behöver dig för att tända ljus i mörkret, trösta i sorgen och bära Guds kärlek till världen.

Med Maria får vi öva oss i att säga ja: Må det ske med mig som du har sagt!

Predikan 2:a söndagen i fastan

Psalmer: 219, 217, 769, 40

Den kämpande tron

I frälsarkransen finns en svart pärla, nattens pärla. Den berättar om den erfarenhet av natten som varje människa förr eller senare måste gå igenom.

Natten kan ha olika namn: ensamhet, dödsångest, skuld, sorg, svek, skam, självförakt, meningslöshet, tvivel – eller som för kvinnan i evangeliet som ropade och bad och inte fick svar. En erfarenhet av att Gud är tyst.

Idag får vi följa Jakob in i natten. För att förstå hans brottning behöver vi blicka tillbaka, sätta in händelsen i sitt sammanhang.

Kommer ni ihåg berättelsen om Jakob? Han är tvilling. Hans bror heter Esau. Jakob föds som nr två och håller sin bror i hälen när han kommer ut. Esau är pappa Isaks älsklingsson, stark, modig, äventyrslysten, oftast ute i skog och mark och jagar. Jakob är mamma Rebeckas pojk, försiktig, ängslig, stannar helst hemma med mamma i köket.

Så blir Isak gammal och blir blind och innan han dör ska han välsigna sin förstfödde. Då ordnar Rebecka det så att Jakob lurar till sig sin fars välsignelse varpå Esau blir ursinnig och bestämmer sig för att döda sin bror.

Jakob, som aldrig lämnat hemmets trygga vrå flyr hals över huvud rakt ut i öknen och somnar utmattad med en sten som kudde. I drömmen ser han en trappa som leder från jorden ända in i himlen och änglar som går upp och går ner och Gud lovar att vara med honom och skydda honom var han än går.

Jakob kommer till sin morbror Laban och bildar familj och får tolv söner och allt lyckas för honom och han blir mycket förmögen och det väcker avundsjuka så Jakob bestämmer sig för att flytta hem.

Det är bara ett krux. Han är livrädd för Esau. Skulden och skammen över sveket mot brodern väcks till liv. Han får ångest. I många år har han förträngt sin skuld, sitt svek men nu närmar sig sanningens minut. Han har ju inte bara lurat sin far och stulit välsignelsen från sin bror, han har djupast sett svikit sig själv och sina ideal och syndat mot Gud. Det är mycket i Jakobs liv som gör natten svart och svår. 

Hur ska han kunna se sin bror i ögonen? Finns det förlåtelse? Är försoning möjlig? Eller kommer Esau att slå ihjäl honom? Kommer Gud hålla sitt löfte att vara med honom trots sveket.

Det är natt. Jakob är helt ensam. Han kan inte sova. Jakob försöker be men det tycks inte hjälpa. I vargtimmen blir skuggorna längre, oron djupare, skulden större, självförebråelserna outhärdliga. Då, när det är som värst upptäcker Jakob att han inte är ensam. Någon utmanar honom, brottas med honom, tvingar Jakob att kämpa till det yttersta, att inte ge upp. Det gör ont, fruktansvärt ont, brottningen sätter spår inte bara i hans själ utan också i hans kropp. Men han vägrar att släppa taget. Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.

Jakob är osäker på vem han brottats med men inser strax att han brottats med Gud själv och överlevt.

Så övergår natten i dag. Jakob har mött Gud och sig själv. Nu vågar han också möta sin bror. Kommer Esau döda honom eller kommer de försonas. Det spelar inte längre någon roll. Jakob har fått frid i sitt hjärta. Nu får det ske som sker.

Kampen är en del av livet, en del av tron. Ingen slipper undan. Förr eller senare kommer också du och jag fram till Jabboks vadställe. Förr eller senare står vi ensamma och det är natt och vi ser ingen utväg. 

Var inte rädd. Gör som Jakob. 

Tala med Gud, även om du inte tycks få svar. 

Tampas / brottas med Gud

Ta emot välsignelsen

Tacka när dagen gryr.

För Gud är med, Gud är där - också i natten. Jag ser det när jag blickar tillbaka på mina erfarenheter av natten. Gud var där i gestalt av en medmänniska, en själavårdare, en psykoterapeut, ett bibelord, en psalmstrof, en händelse som förändrade allt. 

Att brottas med Gud kan göra ont, men kanske är det det som gör mest ont som medför störst välsignelse när vi ser tillbaka.

Så möts bröderna och Esau omfamnar sin lillebror och kysser honom. Och båda börjar gråta.

Försonad med Gud, försonad med sig själv försonad med sin bror.

Predikan 2 sönd e Trettondagen

Livets källa

Härlighet. Smaka på det ordet. Hur smakar det? Gott! Vad finns det för synonymer? Och nu vill jag be dig blunda och frammana ett minne av som är fyllt av härlighet, lycka, salighet... Någon som vill dela?

Låt mig få se din härlighet, bad Mose. Och han fick det. Han fick se Guds härlighet gå förbi, liksom se Gud på ryggen. Och jag tänker att Mose blev salig, alldeles genomlycklig. Som om hinnan, den rispapperstunna hinnan som skiljer det jordiska från det himmelska för ett ögonblick veks åt sidan.

Låt mig få se din härlighet. Bönen är uttryck för en djup existentiell törst som vi bär på. En törst efter det himmelska, efter källan själv. Då och då får vi bönesvar, då och då öppnas våra ögon, och vi ser, vi hör, vi känner och smakar och anar Gud – i skapelsen, i konsten, i poesin, i musiken – i allt det sköna.

Ikonen är en bild, ett konstverk men den är samtidigt något mer, den är ett fönster mot himlen, ett fönster som kan hjälpa oss att få syn på Guds härlighet. Brödet är ett bröd och samtidigt Kristi kropp som ger oss förlåtelse, evigt liv och salighet.

I paradiset badade vi i Guds härlighet. Vad hände sedan? Paulus svarar: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Synden gör oss blinda, döva, okänsliga, smaken avtrubbas och luktsinnet förstörs – för det är genom våra sinnen som vi kan uppfatta Guds härlighet och Guds vilja. Det grekiska ordet för omvändelse är metanoeo. Sinnenas förnyelse. Det är som när man haft en vaxpropp i båda öronen och plötsligt trillar propparna ut och man hör, man hör den ljuvaste musiken, man hör barnens skratt, man hör fåglarna sjunga.

Nu är vi inne i den del av kyrkoåret som heter epifanian, tre söndagar – Trettondagen, förra söndagen och denna söndag då Gud på ett särskilt sätt uppenbarar sin härlighet för oss i Jesus Kristus. För stjärntydarna, för dem som var med när Jesus döptes och hörde rösten som sa: Denne är min älskade son, min utvalde; och för dem som var med på bröllopet i Kana.

På vilket sätt visar Gud sin härlighet på bröllopet? Genom att bejaka kärleken, glädjen, festen och förse gästerna med ett överflöd av vin – 600 liter av det bästa vin som någonsin smakats. Ett tecken, skriver Johannes. På vad? Varje under Jesus gjorde var ett tecken som pekade fram mot tecknet med stort T – korset, tecknet på Guds gränslösa kärlek och överflödande nåd.

Det är som om det fanns en grundglädje, en källa på djupet, ett flöde av nåd som vi kan få del av.

Jesus säger: Be och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig

Mose bad och fick se Guds härlighet. Maria bad och Jesus fyllde hela huset med överflödande nåd. Och vi får med Maria sätta ord på bristen och med Mose sätta ord på vår törst, vår djupaste längtan. Om vi omvänder oss, lever som barn med öppna sinnen kommer Gud, när tiden är inne låta oss få se hans härlighet....

Jag vill avsluta med ett stycke ur boken Grundglädjen av Martin Lönnebo, en bok som tillägnas alla som gör Tåredalen rik på källor.

Mitt första minne av pappa: Jag är två och ett halvt år gammal. Pappa kommer hem från ett sjå med lastning av sågat virke till en båt i Kåge hamn. Trött efter mödan och cykelturen kommer han med tom unikabox. Han öppnar dörren in till det stora köket där jag står på golvet, han springer emot mig, ger mig smeknamn, lyfter och kastar mig upp mot det vita brädtaket, det speglade. Jag seglar som en ballong, jag faller hisnande, men utan rädsla – jag vet att jag landar i starka händer.

Mitt sista minne av pappa: Pappa är på långvården i Skellefteå. Jag har gett honom nattvarden och välsignat hans sista färd hem till mamma i den helgedom som har högre valv än de i Kusmark. Den gamle följer mig ut på asfaltsgården, det är mörkt och blött. Han räcker mig sin magra hand i ett fast grepp och säger: ”Kom ihåg, pajk, allt är nåd.” Detta är hans testamente, arvet till mig, värdig en ren källa.

Pappa vänder och går in till sin avdelning. Han går in med grundglädjen, jag ser på hans läppar och hans ögon reflexer från den källa som har glädje tillfyllest. Jag gick åt mitt håll, i frid, med mitt dyrbara arv, den gränslösa nåden. När jag tänker på den hör jag källbäcken porla. 

Predikan Juldagen 2017 (den jag höll)

Jesu födelse

Julevangeliet har vi ju hört så många gånger. Vi kan det nästan utantill. Och vi har säkert hört otaliga utläggningar över dess innehåll. Vad finns då att säga idag?

Ett sätt att närma sig en text är att välja en av karaktärerna i texten och tänka att den personen är jag. Och när jag mediterade över texten fastnade jag denna gång för herdarna. Tänk er att vi är herdarna. Precis som dom så står vi ut med kylan och mörkret. Vi biter ihop, stretar på, håller ut och gör det vi ska trots mörkret och kylan. Jag måste säga att jag far lite illa av vintermörkret. När det är som värst undrar jag om det verkligen var meningen att människor ska leva på dessa breddgrader.

Jag växte ju upp i Afrika och där var det ca 20-25 grader året runt.

Nåja, herdarna uppfyller sina plikter, de gör det de ska, de vallar fåren, skyddar dem mot faror, ger dem vård och tillsyn. De vet allt om får och fårskötsel och sköter sitt jobb fast ingen tackar dem. Är det inte så med oss?

Och de vänjer sig vid mörkret. Ni vet på hösten när dagarna blir kortare och nätterna allt längre, mörkret smyger sig liksom på och vi vänjer oss. Och det är som det ska med det fysiska mörkret men jag vill påstå att vi lever i en tid där vi vänjer oss vid mörkret även bildligt talat. Det tydligaste exemplet är kanske våra riksdagspartier. För fyra år sedan var det bara ett parti som pläderade för stängda gränser och hårda tag mot invandrare. Det som då ansågs vara främlingsfientligt och inhumant att säga det övertrumfar partierna nu varandra om att säga. Ingen säger längre: Mitt Sverige bygger inga murar. Det finansministern sa häromdagen var magstarkt. Åk någon annanstans. Var det svaret Josef och Maria fick när de sökte tak över huvudet och någonstans att föda? Gå någon annanstans!

Vi vänjer oss vid mörkret. Varje människa står varje dag inför valet mellan ljus och mörker, sanning och lögn, medmänsklighet och självupptagenhet. Går vi förbi tiggaren utanför affären en gång och fem gånger och tio så tystnar det dåliga samvetet och vi vänjer oss vid att vända den nödställde ryggen. Vi har sakta vant oss vid att överutnyttja jordens tillgångar. Det skulle behövas 4,2 jordklot om alla människor på jorden skulle leva som du och jag. Det är ju ju fullständigt orimligt. Men vi gör inget åt det. För vi har vant oss vid mörkret. Vi blundar.

Tänk så lätt vi vänjer oss vid mörkret...

Och plötsligt står ängeln där. Det blir alldeles ljust. Vad är vår första reaktion om någon tänder en starkt lysande lampa när vi vant vid oss vid mörket? Vi blundar. Vi ropar: släck! Kanske sa herdarna det till ängeln: släck! De blev åtminstone rädda, de greps av stor förfäran. Alla som på olika sätt har vant sig vid mörkret i tron att ingen märker något, blir rädda när ljuset drabbar. Vi är rädda för att bli avslöjade, påkomna, genomskådade. Ängeln vet detta. Därför säger den: ”Var inte rädda”. Det var inte avslöjandets iskalla ljus som ängeln kom med utan med ljuset från himlens härlighet, Guds kärleks ljus. Och när herdarna efter en stund vant sig vid ljuset och öppnade sina ögon så insåg de att detta är det ljus som vi hör hemma i, som vi skapades till, som vi alltid längtat efter. Vi är ljusets barn inte mörkrets.

”I dag har en frälsare fötts åt er.” Vilket underbart budskap. Och när den himmelska kören sjungit färdigt skyndade herdarna till Betlehem.

De sprang. Det var bråttom och det är bråttom. Mörkret tilltar på vår jord. Hot och hat, överkonsumtion, utnyttjande av de svagaste, krigshets, byggande av murar – Gud förbarma dig över vår arma jord!

Det är bråttom att vända om från mörkret till ljuset och för att vi ska kunna det behöver vi Barnets hjälp, han som sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus.”

Låt oss gå till Barnet, falla på knä, tillbe och bekänna mörkrets gärningar och släppa in förlåtelsens ljus i våra hjärtan.

Då kommer lovsången att förlösas, Glädjen kommer flytta in i våra liv och vi kommer få ny kraft att kämpa för det goda mot det onda, för ljuset mot mörkret just där vi står, med de gåvor vi fått, sida vid sida med alla goda krafter.