Predikan Ekumenisk skärtorsdagsmässa

Vi måste tala sant om livet.

Det är sant att solen har lyst med löften om vår idag men det är också sant att kalla vindar vittnar om att våren dröjer. Hur var det i övre salen den där kvällen? Förmodligen fylldes rummet av glädje och innerlig gemenskap. Men det är också sant att kalla vindar drog genom rummet. Detta var svekets natt, då Judas skulle förråda, kvällen då lärjungarna flydde för att rädda sitt eget skinn, natten då Petrus skulle förneka.

Kärlek och svek, hopp och förtvivlan, tro och tvivel, glädje och sorg, rädsla och tillförsikt. Relationen till Jesus rymmer allt. Alla får plats. Ingen stängs ute, inget läggs till rätta, ingen har retuscherat bilden. Vi måste tala sant om livet.

Anna Greta Wide har gett oss följande dikt:

Famn som bär mig idag.

Öppen är du som havet,

som ett vårhav i solen.

Ingen stänger du ute,

ingen stänger du inne.

Ditt enda grepp är din värme.

Famn som bär mig idag

bär mig också i morgon,

i morgon när jag förnekar dig.

Jag har under de tre Stilla veckan andakterna fått byta perspektiv och uppgift. Det föll på min lott att sitta längst ner och sköta ljudet. Och jag har blivit välsignad. En tanke har återkommit alla tre kvällar och det är längtan efter att vi ska bli ett. Att Kristi kropp tydligare ska framstå som en. Att som Fadern och sonen är ett, vi skulle vara ett och älska varandra som Gud i Kristus älskar oss. Den längtan bor också i mitt hjärta. Men hur ska det gå till? Hur länge ska det dröja? Varför tvekar vi? Kan vi om tio eller tjugo eller trettio år se framför oss en kristen församling i Aneby med många olika uttryck?

Vad är grunden för vår gemenskap? Är det vår hängivenhet? Är det hjärtats renhet? Är det vår tro?

Mina vänner, vi måste tala sant om livet. Vi vet, innerst inne, att vi utgör en lika brokig och bräcklig skara som den som var samlad i Övre salen.

Också här får alla plats, för kristen tro är ingen åsiktsgemenskap. Den kristna gemenskapen bygger inte på vår tro, vår bekännelse, vår förmåga.

Den kristna tron har ett enda fundament och det är Guds nåd, att Gud bekänner sig till oss när vi är starka och när vi är svaga, när vi jublar och när vi gråter, när vi är många och när vi är få, när det är dag och när det är natt.

För dig utgiven, för dig utgjutet.

Ditt enda grepp är din värme...

I kväll förnyar Gud förbundet med oss. Det förbund som himlen slöt med jorden på Golgota. Ensidigt. Utan villkor. Det finns inga undantag, inget finstilt.

Så får vi brokiga och bräckliga sträcka fram våra tomma händer och ta emot brödet, vinet och välsignelsen för att sedan gå ut och ge det vi själva fått. Nöden är stor. Nåden ännu större. När nöden söker nåden, låt oss då med ord men ännu hellre med liv berätta om Famnen som bär också när vi förnekar.

För vi måste tala sant om livet....