Predikan Pingstdagen

Den Heliga Anden

Idag tas den nya Kyrkohandboken i bruk. Kyrkohandboken anger hur vi ska fira gudstjänst i Svenska kyrkan. Det finns ordningar för dop, konfirmation, vigsel, begravning och bikt. Det finns ordning för gudstjänst – Högmässa, Mässa och Gudstjänst – i grunden en ordning med olika uttryck. Kyrkohandboken är den åttonde i ordningen. Den förra togs i bruk 1986 och den dessförinnan 1942. 

I Linköpings stift finns en rörelse, en längtan efter mer levande församlingar. En av de sju rörelserna är: Från fokus på gudstjänstens ordning till fokus på gudstjänstens gemenskap. Varför då en ny handbok som reglerar hur vi ska fira gudstjänst? Jo, för att Gud är en ordningens Gud. Gud vet att vi är svaga, bräckliga, självupptagna. Skulle det vara upp till prästen eller några inflytelserika människor i församlingen att få forma gudstjänsten efter hur det känns skulle det kanske kännas roligt i början men det spontana skulle strax stelna och det skulle uppstå ständiga diskussioner om vilken form som är bäst. 

Jag är oerhört tacksam för Kyrkohandboken för den ger oss en ram, en fast form att följa, känna igen oss i, vila i och samtidigt ger den utrymme för det viktiga: gemenskapen med varandra, gemenskapen med Gud. Och jag är övertygad om att Guds Ande kan använda orden, bönerna och sångerna för att trösta, undervisa, förmana och inspirera. 

Jag tänkte att vi nu skulle använda gudstjänstordningen för att se hur Guds Ande verkar: 

Samling är den första rubriken och det första som händer är Klockringningen. När kläppen träffar klockan uppstår det en klang, ett ljud som bärs av vinden ut i bygden och säger: kom, kom, kom, kom. 

Det är Guds heliga Ande som kallar alla, utan åtskillnad till bön och sång. Luther skriver i sin Lilla Katekes om den heliga Anden: Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus eller komma till honom. Det är den heliga Anden som har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro såsom han kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten på jorden.Du är här för att den heliga Anden har kallat dig hit. 

Så kommer inledningsorden och det första ordet är Gud. Det är Gud vi möter, det är Gud vi tillber. Varje gudstjänst är ett möte med levande Gud. Så skönt att inte behöva börja med mig själv eller någon kändis eller mäktig politiker. 

Vi fortsätter med bönen om förlåtelse och det är också den helige Andes verk. Guds Ande visar oss att Guds kärlek är större än alla mina misslyckanden och felsteg. Vad som än har hänt så är du välkommen, sedd och tagen på allvar. Ljuset lyser upp vårt mörker så vi ser vad vi behöver korrigera i våra liv för att hitta den rätta vägen. 

Kristusropet är ett rop om förbarmande, se oss, hjälp oss. Och sedan kommer lovsången, en lovsång till Gud för allt Gud är och gör.

Vem får oss att våga tro trots allt? Vem får oss att ropa till Kristus på hjälp? Vem förlöser sången och glädjen i våra hjärtan? Den heliga Anden. Nu sjunger själ och hjärta, nu dansar Andens vind med liv och lust ger mod och tröst och smeker den otrygges kind. 

Så är vi framme vid textläsningarna. Vi läser ur en urgammal bok texter om människors möten med Gud, ord som: Frid lämnar jag kvar år er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro, tappa inte modet.Just de orden finns inskrivna i Kristusikonen. Känn ingen oro, tappa inte modet. Rakt in i vår verklighet ljuder ord från en annan tid och de börjar leva, de talar till oss, de berör, stannar kvar, blir till hjälp och tröst. Vem åstadkommer detta? Den heliga Anden. Anden vill bara en sak: peka på Jesus, väcka vår tro och vår tillit till honom. 

Andens största utmaning är nog prästen och predikan. Att få oss att lyssna, leva nära Guds hjärta, tala så att församlingen får något med sig hem att leva på. Tack och lov så står och faller inte gudstjänsten med predikan. Jag är så glad för musiken, tonerna, sångerna för där orden tar slut, tar musiken vid. Och vem är det som bär tonerna och texterna in i våra hjärtan: Guds Ande.

Trosbekännelsen är inte min eller din bekännelse utan Kyrkans bekännelse som vi får stämma in i, bo i, utforska under ett helt liv. 

Den är församlingens svar på Guds tilltal. Likaså kollekten. Gud har gett mig så mycket. Vad kan jag ge, vad vill jag räcka vidare av de gåvor jag fått? Också här är Guds Ande verksam i att forma oss till tacksamma, förnöjsamma och generösa människor. 

Så kommer vi till måltiden. Enkelt bröd och vin, Kristi kropp och blod. Hur är det möjligt att tro detta? Jag vet inte men för många och för mig är måltiden höjdpunkten, det starkaste uttrycket för Guds kärlek. Hur är det möjligt att tro? Svaret är: Guds Ande. 

Till sist: Sändningen. Vi är inte här för vår egen skull. Vi är kallade att använda våra liv, våra gåvor, vår tid och kraft att ge det vi själva fått, att älska varandra och oss själva som Gud älskar oss. Vi sänds ut att välsigna, inte förbanna, kämpa för det goda, tända ljus och sprida glädje. 

Vem hjälper oss? Hjälparen, den heliga Anden.

Låt oss bli stilla i en stunds tystnad.