Predikan 22 söndagen efter Trefaldighet

Predikan 22 e Tref 181028

Matt 23:37-24:2 Frälsningen

Det är sen eftermiddag. Jag ligger på soffan och läser. Plötsligt hör jag ett skrik, ett dödsskrik. Höken! Det är höken som slagit till igen. Jag rusar ut och får syn på höken som slagit klorna i hönan som har tio kycklingar och börjat hacka med sin vassa näbb för att döda. Men så fort höken får syn på mig flyger den iväg. Hönan verkar vara i stort sett oskadd.

Vad hade hänt? Jo, när siluetten av höken syntes på himmelen varnade hönan sina kycklingar och manade dem med ett särskilt läte att gömma sig. Kvar står hönan och försvarar sin kull när höken attackerar. Hon är beredd att dö för sina ungar. Och det hade hon gjort om jag inte hört hennes dödsskrik.

Utan hönan överlever inte kycklingarna. Hon värmer dem, skyddar dem, samlar dem, lär dem allt de behöver kunna för att få ett rikt liv. Och hon gör det med livet som insats. Där, under vingarna och bara där kan kycklingarna komma så nära så de hör hönans hjärtslag, ljud som ger frid, som skapar trygghet, som säger: var inte rädd, jag är med dig.

Jesus vill samla Jerusalems invånare så som hönan samlar kycklingarna under sina vingar. Vilken gudsbild! Vilken ömsint, moderlig gudsbild! Vilken kärlek ryms inte i dessa ord. Lika stor som kärleken och ömheten är, lika stor är sorgen hos Jesus. Han gråter när han konstaterar: men ni ville inte. Och nu är det för sent. För sådan är hönan och sådan är kärleken att den tvingar ingen, dess enda grepp är dess värme.

Gud har gett dem templet och gudstjänsten och lovsången och bönen. Gud har gett folket sitt ord, buden, psalmerna, profeternas maningar. Gud har gett dem ett heligt rum där de vet att Gud bor, där de kan få se Guds härlighet, där de kan få vägledning i sina liv och lära sig att skilja mellan ont och gott, rätt och fel. Där finns gudsvingarna med värme, skydd, liv och gemenskap. Där kan de höra Guds hjärtslag. Men de har förvandlat bönens hus till ett rövarnäste. Och Jesus säger: ”Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus”. Vad ligger i de orden? Jo, Jesus anknyter till profeterna som ser hur Guds härlighet och närvaro lämnar templet som en följd av folkets olydnad.

Hur är det med vårt land, vår bygd? Vi har också övergivna tempel, många övergivna tempel. Gråter Gud också över oss? Finns det en risk att Gud tar sin härlighet från Svenska kyrkan? Att kyrkorna står övergivna och vingvärmen flytt?

I onsdags hade vi en miljöutbildning här för anställda och förtroendevalda. Läget är mycket allvarligt. I decennier har forskare ropat och varnat och manat oss till omvändelse. Idag kan man ana sorgen i forskarnas ögon, rädslan och mellan raderna höra: Men ni ville inte. Och snart är det för sent.

Vingarna finns här. Nåden, friden, glädjen, gemenskapen. Ordet, buden, varningar och maningar, bön och lovsång, samling och sändning. Sändning! För ingen höna tvingar kycklingarna att ständigt stanna kvar i värmen. De måste ut, de måste pröva sina egna vingar, de måste lära sig var födan finns, flocken, faran och frälsningen. Är det det som hänt i vårt samhälle, att kycklingarna blivit vuxna, står på egna ben. Inte behöver hönan mer?

Jag träffade för några år sedan en etiopisk präst som flyttat till Sverige. Han var först bekymrad över att så få gick i kyrkan men när han bott här ett tag sa han: Nu inser jag att Gud bor i ert samhälle. Med det menade han att han såg hur den kristna värdegrunden genomsyrade hela samhället.

Men hur länge? Och vad händer den dag då vi har glömt varför alla människor har samma värde?

Det vi som är här idag kan göra är att troget fira gudstjänst, be, sjunga, läsa Guds ord och sida vid sida med alla goda krafter kämpa för det goda och mot det onda i Jesu namn. Vi får inte låta stigen till Guds hus växa igen, vi måste hålla den upptrampad. Håller vi ut kommer den dag då kyrkorna åter fylls av människor som söker skydd och värme under Gudsvingarna, människor som i sin nöd söker nåden och finner stigen till kyrkan upptrampad, människor som inser att den ende som kan rädda oss från det onda är Jesus Kristus.