Predikan 4 e sönd i påsktiden

Vägen till livet

 

Har ni sett det, ansiktet som strålar, som lyser – inte tillgjort utan liksom inifrån?

Ansiktet som lyser förhärligat, förklarat, försonat. Ansiktet som berättar om frid, om hemkomst. 

 

Jesus upprepar ordet förhärligad fem gånger. Han liksom stryker under det gång på gång som för att säga: det jag nu säger, det som nu sker är oerhört viktigt. 

Ordet Förhärliga kommer från det grekiska ordet doxa som betyder ära, härlighet, strålglans. När vi skapades till Guds avbild, då var allt härligt och underbart och våra ansikten strålade av kärlek, av frid, av glädje. Så kom synden in och släckte ljuset, smutsade ner det vackra och trampade sönder strålglansen. Paulus skriver i Rom 3:23 Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. 

När Judas har gått iväg för att förråda Jesus då strålar hans ansikte av kärlek, för det som nu ska ske, att Jesus ska lida, dö och uppstå är själva vändpunkten, nu ska det som gick sönder i syndafallet repareras, härligheten och strålglansen ska återställas. Hur? Genom att vi tar emot Guds kärlek i våra hjärtan och älskar varandra såsom Jesus älskar oss. 

 

Det finns en rispapperstunn hinna som skiljer himlen från jorden. Ibland uppstår det ren reva i den, ljuset strålar fram och då kan vi få syn på den där strålglansen, det härliga, vackra i en människas ansikte – och vi minns att vi kommer från paradiset och vi längtar till den dag då vi får komma hem till Gud, då allt blir förklarat och förhärligat. 

 

Om några veckor ska en grupp härifrån pilgrimsvandra utmed Vänern. Häromveckan åkte vi som håller i vandringen dit för att reka. Vi behövde ta reda på var vandringen börjar, hur vi hittar rätt, var det finns lämpliga rastplatser, var vi firar nattvard och var målet är. 

Hur är det med vandringen till livet? Jo, vi kommer från Gud, vi går med Gud och vi går till Gud. Våra förfäder visste detta så de sjöng: Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden gå vi till paradis med sång. 

 

Sången är viktig, mina vänner, för sjunger vi blir vägen lättare att gå. 

 

Men vi kan inte tala om vandringen utan att nämna öknen. Förr eller senare leder vägen ut i öknen, platsen för torka, tomhet, törst och tystnad. Det väglösa landet där ingen karta stämmer, där vi lätt går vilse, där vi frågar: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? 

 

Jag hamnade där i höstas. Jag var tom, tömd, barskrapad, urgröpt. Mitt böneliv slocknade. Min tro gick ner på sparlåga. Jag blev inte rädd, men det var en ny erfarenhet. Sakta börjar jag hitta ut. Det som hjälpt mig är att jag fortsatt gå till kyrkan. Jag behövde psalmerna, förlåtelsen, brödet och vinet och inte minst välsignelsen. Predikan hade jag kunnat vara utan. 

 

Det som också hjälpt mig är stunderna med barnbarnen och mötet med människor som aldrig skulle kalla sig kristna men som återspeglar himlens ljus i sina liv. De talar inte om tro men lever ut Guds kärlek i sin vardag. De har på något outgrundligt sätt förstått Jesu ord: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. 

 

 

 

 

Predikan Domsöndagen

Kristi återkomst

Jag vill säga något om Domen, något om de Onda och något om Mötet.  D. O. M. 

Först domen. Är det något vi är bra på så är det att döma. Vi dömer oss själva och det egna jaget är oftast den hårdaste domaren. Särskilt nattetid. Vi dömer varandra, dömer och bedömer. Blir det rättvist? Nej! Jesus upprepar gång på gång: Döm inte. Överlämna domen åt Gud. Bara den som rannsakar hjärtan och vet allt kan döma rättvist.

Nu går en våg av avslöjanden genom världen. Me too. Jag också. Och den ena kvinnan efter den andra träder fram och berättar. Också i Svenska kyrkan under namnet Varde ljus. Jag är skakad och djupt bedrövad över vad män utsätter kvinnor för. Och jag tycker det är bra att sanningen kommer fram, att det som skett i det tysta nu ropas ut på taken. Att ljuset släpps in i de mörka vrårna av vårt samhälle. Men vad gör vi med förövarna? Vi låser fast dem vid skampålen och spottar på dem. Någon har sagt om Martin Timell: nu duger han inte ens till dörrmatta. Var finns nåden? Var finns ödmjukheten? Sanning utan nåd kan krossa en människa. Det måste vara möjligt att säga förlåt, att ångra sig, att be om hjälp, att få förlåtelse. För det kunde ha varit jag.

Lasse Lucidor sa: Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer. Vad är det som är så trösterikt med att det är Jesus som ska döma? Johannes svarar: han var fylld av nåd och sanning. Nåden kommer först, kärleken till varje människa, en kärlek som driver Jesus att bli människa, möta oss i ögonhöjd, gå i våra skor, se stjärnorna ur vårt perspektiv, gråta våra tårar, dela vårt mörker, ropa med oss: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. Aldrig har någon älskat som han, diktar Lina Sandell. 
Här möter vi en kärlek som rymmer sanningen och en sanning som rymmer kärleken. Först då blir domen rättvis och barmhärtig.

Så låt oss se på oss själva och på varandra med Jesu ögon och överlåta domen till honom.

För det andra: De onda ska kastas bort. Kastar verkligen en kärleksfull Gud bort en enda människa? Jag vill tänka att gränsen mellan den goda fisken och den dåliga, mellan onda och de rättfärdiga går igenom varje människa, inte mellan oss. Sjön som näten kastas ut i är i så fall människans hjärta. Och så såg ju Jesus på Petrus. Ena stunden kallade han honom Satan, nästa kallades han för salig. Men det finns en udd i dagens text, ett allvar som återkommer i evangelierna. Utgångspunkten är att vi har ett val, att vi kan välja att göra oändligt gott och vi kan välja att göra oändligt ont. Ond är den som förleder andra, föraktar Guds vilja, förför de minsta, förhärdar sitt hjärta och går förbi den som lider nöd. Detta är oerhört allvarligt i Guds ögon. Och en dag ska de onda kastas i den brinnande ugnen. Och här finns, mitt i det som verkar definitivt ett hopp. Jesus säger: och där (i ugnen) ska man gråta och skära tänder. Inget om förintelse. Vad är det då för eld som inte förtär? Det undrade Mose också när han såg den brinnande busken. Busken brann men förtärdes inte. När vi gjort illa, gjort ont, kastas vi in i den eld som är Guds kärlek. Iskalla hjärtan tinas upp, förnekande sinnen blir upplysta, hatiska människor träffas av kärlekens genomborrande blick, precis som Petrus när han förnekat Jesus och Jesus vände sig om och såg på Petrus - vad hände? Jo, Petrus gick ut och grät bittert! När vi blir genomskådade och genomlysta kommer gråten, insikten, ångern och Gud låter oss gråta tills han all gråt är slut och då torkar han varsamt tårarna från våra kinder, öppnar sin famn, också för den störste förbrytaren, och säger: Välkommen hem mitt barn!

För Gud vill att alla människor ska räddas. 
Som vår värld ser ut idag behövs det många renande brasor, också i mitt liv, i vår församling, i vårt samhälle, på migrationsverket, i regeringen, på våra arbetsplatser. Herre förbarma dig! Genomlys vårt mörker!

För det tredje: Mötet

Domsöndagen handlar om Kristi återkomst. Om Mötet med Kristus. I psalm 313 står det: Ej såsom man råkar enfrämling på gatan, nej såsom man ser på en vän, en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen.

Redan nu kan vi förbereda oss för den dagen. Vi kan öva oss i att känna igen Kristus. I nattvardens: för dig utgiven, för dig utgjutet. I medmänniskan, särskilt i dem som lider nöd. Överallt där kärlek och barmhärtighet bor, där bor Jesus. Också i våra hjärtan.

Låt oss be: Herre Jesus Kristus som möter oss redan här i dem som hungrar och lider nöd, och som skall möta oss som vår Frälsare och Konung vid livets och världens slut, till dig ropar vi om barmhärtighet och nåd idag och alla dagar intill tidens ände. Amen

Predikan 22 sönd efter Trefaldighet

Frälsningen

I går döpte jag Charlie Sandor i Haurida kyrka och precis när jag hällde vatten på hans huvud tändes hans dopljus, ett ljus som påminner om Jesus som sa: Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

I fredags begravdes min allra käraste moster Barbro. När vi tagit avsked sa prästen: Ge, o Herre, Barbro din frid och låt ditt eviga ljus lysa för henne.

Ljuset finns där i början av livet och i slutet, Guds ljus, Kristusljuset.

Och inte bara i början och i slutet, utan hela vägen, hela tiden. Det är som om ljuset söker oss, kallar på oss. Det är som om ljuset vill upplysa oss, vägleda oss.

Vi sjunger:

Låt oss vandra i ljuset liksom han är ljus,

vandra i Guds ljus. 2 ggr

Vandra i Guds ljus, vandra i Guds ljus,

vandra i Guds ljus, vandra i Guds ansiktes ljus.

Tänk efter: Vad har varit ljus i ditt liv den senaste veckan? Vad har lyst upp din dag?

Vill någon berätta?

I Bibelns första bok, första kapitel står det: Gud sade: Ljus bli till! Och ljuset blev till. 1 Mos 1:3

Vi blev skapade av den Gud som är ljus till hela sitt väsen och eftersom

vi är skapade till Guds avbild är vi skapade till att leva i ljuset, söka ljuset, vandra i ljuset. Vi är ljuset barn. Men så inträffade syndafallet, människan satte sig upp emot Gud, ville gå sin egen väg och då öppnades hennes ögon och hon såg att hon var naken och hon skämdes för vad hon hade gjort och gömde sig. Och när det började bli kväll vandrade Gud omkring i Edens lustgård och sökte efter sin barn: Adam, var är du? Gud kallade på människan utur mörkret, utur skammen, in i sin gemenskap igen. Mörkret finns där, det lockar, det hindrar oss att leva som vi innerst inne vill. Och är vi tillräckligt länge i mörkret så kan vi vänja oss vid det. I Johannesevangeliet står det att när ljuset Jesus kom in i världen tog människorna inte emot honom: för de älskade mörkret mer än ljuset.

Om vi vänjer oss vid mörkret blir vi ljusskygga. Det finns väldigt mycket i vår värld som inte tål ljuset. Lögner, korruption, smuggling, anonyma hot och hatbrev, ryktesspridning, maktmissbruk, otrohet. Därför är syndabekännelsen viktig. Syndabekännelsen är som att dra upp rullgardinen och släppa in ljuset och öppna alla fönster och vädra ut den dåliga luften. När vi säger: Förlåt! då säger vi ja till ljuset, vi säger ja till vår sanna identitet, vi går från mörker till ljus.

Vi sjunger:

Låt oss vandra i ljuset liksom han är ljus,

vandra i Guds ljus. 2 ggr

Vandra i Guds ljus, vandra i Guds ljus,

vandra i Guds ljus, vandra i Guds ansiktes ljus.

Tro på ljuset medan ni har ljuset så att ni blir ljusets söner, säger Jesus.

Kanske är detta viktigare idag än på mycket länge. Och det är svårt. Jag tänker på alla som kommit hit som flyktingar och nu får avslag. På alla som ber, stöttar, hoppas och tror att sanningen ska segra, godheten, humaniteten. Vi behöver Jesus, läsa om honom, lita på honom, ropa till honom. Vi behöver varandra. Ingen orkar kämpa ensam.

Bibeln börjar med att berätta om ljuset. Och den slutar med följande ord: Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.

Predikan minnesgudstjänst Alla själars dag

Vårt evighetshopp

Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.

Smaka på orden! Vilket påstående. Är det sant, det Jesus säger, då behöver vi inte vara rädda för döden. För Gud är alla levande. Min pappa, min farmor, dina nära och kära som du saknar och sörjer. Då är de hos Gud, i en annan dimension, långt borta men ändå nära... Levande!

Hur är detta möjligt?

I senaste numret av tidskriften Pilgrim fann jag en märklig berättelse som berörde mig starkt, en berättelse om den danske konstnären och musikern Peter Bastian som dog i våras, 73 år gammal.

Han var framgångsrik, högpresterande, begåvad, hade ett kringflackande kärleksliv, gick in för hinduiska varianter av meditation. Han trodde inte på Gud. Han drevs av ett självhat, av att aldrig duga, att alltid kunna prestera lite mer. Han beskriver sig själv med orden: Mager, atletisk, välslipad med iskalla klara ögon.

I en intervju som gjordes bara några dagar innan han dog berättar Peter Bastian att han i samband med ett sjukdomsbesked fick kontakt med en länge bortglömd längtan, en vild längtan efter kärlek. Han började läsa Bibeln och drabbades av orden, han lyssnade på Johannespassionen av Bach och började storgråta. Han beskriver det som att Jesusgestalten drabbade honom så oerhört. Så säger han: Jag beslutade mig till sist för att låta döpa mig i hög ålder. Min dopdag var den 27 juni 2015.

Varför bli döpt, frågar journalisten.

För att jag kände av den där vilda längtan att kasta mig ut på tusen famnars djup...Och det var en annan, mycket egendomlig sak som kan låta anspråksfull: jag upplevde att längtan var ömsesidig. Det var mycket märkligt.... Det är som att man kan gripas av en vild längtan efter en kärlek som ser på en som man är, och som kan rymma en oavsett vad som sker, oavsett vad som kommer fram. Du är alltid redan älskad!

Så långt Peter Bastian.

Du är alltid redan älskad!

När allt kommer omkring är det det enda som betyder något, och jag tror att längtan finns där inom oss alla, bortglömd, vild eller stilla, och den är ömsesidig!

Den är ömsesidig!

Det betyder att när vi bejakar vår längtan upptäcker vi det oerhörda: att Gud längtar efter oss.

Göte Strandsjö har satt ord på denna längtan i psalmen 774:

Som när ett barn kommer hem om kvällen
och möts av en vänlig famn,
så var det för mig att komma till Gud,
jag kände att där hörde jag hemma.
Det fanns en plats i Guds stora rum,
en plats som väntade på mig
och jag kände: här är jag hemma,
jag vill vara ett barn i Guds hem.

Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. Du är alltid redan älskad.

Predikan Alla helgons dag

Helgonen

Psalt 126:5-6

De som sår under tårar skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

På fredag ska min allra käraste moster Barbro begravas. Hon blev 84 år. Hon blev kvar på gården, ogift. Där levde hon med min mormor och morfar så länge de fanns kvar. Hon älskade korna och kalvarna men mest av allt älskade hon sina katter och dom henne. Hon älskade gården, rabatterna, trädgårdslandet, kastanjen med gungan. Och hon älskade sina syskon, och sina syskonbarn.

På fredag ska jag få vara med och bära henne till hennes sista vila. Hon ska bäddas ner i jorden bredvid sin mor och far och sin bror. Som ett frö som sås under tårar. Det Barbro var och gav och betydde det gror inom oss – hennes mildhet, hennes enkla, stillsamma liv, hennes generositet, hennes förmåga att få oss att alltid känna oss välkomna, alltid sedda, alltid lyssnade på. Barbro är en förebild för mig. Jag hoppas och ber att det hon sådde av kärlek, mildhet och livsmod ska få gro i mig, i oss som fick glädjen att möta henne.

Idag, på Alla helgons dag, tänker vi på helgonen, de människor som på ett alldeles särskilt sätt gjort Guds kärlek synlig på jorden. Vi har två helgon i Sverige, Birgitta och Elisabeth. Men du vet och jag vet vilka människor som för oss har gjort Guds kärlek synlig i världen. Och det uppstår ständigt nya människor som säger ja till kallelsen, till uppdraget att ge sina liv för att Guds vilja ska ske, för att kärleken ska utbredas, för att varje människa ska få leva i frihet och trygghet. Helgonlika människor. Och jag tänker på utställningen We have a dream som öppnade för ett par veckor sedan på Jönköpings läns museum, en utställning bestående av berättelser om kampen för det goda och mot det onda, människor från hela världen, unga, gamla, män, kvinnor som hängivet och under tårar kämpar för allas lika värde, för de mänskliga rättigheterna. Kanske kommer de få skörda under sin livstid, kanske får andra skörda det de sådde.

De som sår under tårar skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

Min största och viktigaste förebild är Jesus Kristus, som sådde under tårar det vi får skörda. Han dog för vår skull för att vi genom hans död skulle få förlåtelse, liv och nya möjligheter. Hans kärlek öppnade vägen hem till Gud för oss och där ska vi alla få jubla en dag, sjunga, dansa med änglarna och genomlysas av Guds ljus. Och den dagen kommer ingen av oss att sakna något eller någon.

De som sår under tårar skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

 På fredag kommer jag följa min käraste moster till hennes sista vila. Och jag kan se henne där hon sitter i sin slitna kökssoffa och klappar sina katter och allt är genomlyst av en stilla frid.  

Predikan i Marbäcks gamla kyrka 20 e Tref

Att leva tillsammans

Vi befinner oss i Marbäcks socken. Socken är ett gammalt ord som kommer av att söka sig samman. Marbäcks socken ligger i Aneby församling. Församling - vi samlas för att be och sjunga, för att ta emot förlåtelsen, för att få vägledning från Guds ord. Vi delar bröd och vin och sänds sedan ut att älska varandra som Gud har älskat oss. Vi lever i Aneby kommun – kommun betyder gemenskap. Ingen människa är en ö. Vi är helt beroende av varandra för att leva och överleva. Vi har inte valt varandra utan fått varandra i befintligt skick och var och en bidrar med starkt och svagt, med friskt och sjukt till helheten.

I denna socken, i denna församling, i denna kommun delar vi liv och livsvillkor med allt som lever - träden, blommorna, örterna, de vilda och de tama djuren, insekterna, småkrypen, vattendragen, myllan.

Men moder jord har feber. Hon är sjuk. Girigheten har sitt pris. Det skulle behövas 4,2 jordklot om alla ska ha den levnadsstandard som vi har. Läget är kritiskt. Vi måste vakna upp nu, ställa om nu, avstå från överkonsumtion nu. Vad kan du göra för att moder jord ska bli frisk, för att vi ska kunna överlämna en helare jord till kommande generationer?

Att leva tillsammans är livsviktigt. Att leva tillsammans är underbart. Att leva tillsammans är svårt. Men det är inte omöjligt.

Någon har sagt: Du kan enkelt bedöma en människas karaktär genom att se hur hon behandlar den som inte kan göra någonting för henne.

Hur är det med Guds karaktär? Hur gör Gud? Jo, i dagens psaltartext står det: Gud är de faderlösas fader, änkornas försvarare. Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka.

Sådan var också Jesus. Han fylldes gång på gång av medlidande. Han botade de sjuka, befriade de fångna och tog in de utstötta, de dömda i sin gemenskap. Han gjorde barnen till vår förebild. Han avstod från allt för att ge oss allt.

Hur vi behandlar den som inte kan göra något för oss, de små, de sjuka, de hemlösa, de faderlösa, de ensamkommande är ett mått på vår karaktär, på vår förmåga att älska, ett mått på hur vår kommun mår.

Jesus var tillbaka i Nasaret där han vuxit upp. Han var född utanför äktenskapet, hade 8-9 syskon. Josef hade troligen dött när minstingen föddes och därför hade Jesus fått försörja Maria och alla syskon tills någon av bröderna kunde ta över.

Jesus var ungefär 30 år när han flyttade hemifrån och fick göra det han kommit för att göra. Hur många ungdomar har genom åren flyttat från Aneby för att kunna hitta sin väg och följa sin kallelse?

Nu var Jesus hemma för att hälsa på. Men det var inte samme Jesus som den som flyttade. Han hade förändrats. Det fanns en glöd, en glädje, en auktoritet i det han sa och gjorde. Men man kände inte igen honom. Inte ens hans mor och syskon kände igen honom. Det måste ha varit svårt för Jesus, gjort ont.

Är det inte snickarens son? Frågan är avslöjande. De var mer upptagna med att stoppa in honom i ett fack och sätta en etikett på honom än att faktiskt lyssna på vad han sa. Varför gör vi så med varandra?

Vad gör Jesus? I stället för att bråka, kräva sin rätt, till varje pris försöka bli förstådd går han därifrån. Det är som om han tänker: Tids nog kommer de förstå, tids nog kommer vi hitta tillbaka till varandra. Och så blev det.

Att leva tillsammans är livsviktigt, underbart och ibland svårt.

Vad kan vi göra när vi misslyckas? I stället för att gripas av missmod och ge upp och kan vi söka oss samman, be om förlåtelse, lära oss av Gud att älska dem som inte kan ge något tillbaka, för en dag kan det vara vi som ingenting kan ge, som inte är nyttiga eller lönsamma och Den dagen är det vi som behöver någon som ser oss och bjuder in oss i värmen.

Predikan 14 e Trefaldighet Kyrkovalssöndag

Enheten i Kristus

Kommer ni ihåg söndagskolesången Jesus älskar alla barnen?

Vi sjunger:
Jesus älskar alla barnen. alla barnen på vår jord.
Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt.
Jesus älskar alla barnen på vår jord. 

Idag ska Arvid Eric Rune döpas. Genom dopet föds han in i kyrkans gemenskap och Guds familj. Han blir vårt allra yngsta syskon. I tisdags var jag hemma i Sköldseryd på dopsamtal. Vi talade om dopet, om psalmerna, om hur det var när storasyster Hilma döptes. Men det var en sak vi inte vidrörde: Frågan om Arvid kommer passar in i den kristna gemenskapen. Om han kommer tro tillräckligt starkt, om han kommer ha samma åsikter som vi andra. Om han kommer klä sig, bete sig, prata som vi, om han kommer läsa Bibeln, be och gå i kyrkan. Det talade vi inte om och det var bra att vi inte gjorde det för Jesus älskar alla barnen. Precis som jag hoppas att ni alltid kommer älska era barn, vilken väg de än väljer i livet.

För kristen tro är inte en åsiktsgemenskap. Enheten bygger inte på att vi tycker lika i alla frågor. Enhet och enighet är olika saker. Det märks inte minst i kyrkovalet. Där kan vi välja mellan ett antal olika grupper och tur är väl det. Samtidigt har det höjts starka röster för att Svenska kyrkan ska ta efter frikyrkorna och bara låta dem som är aktiva i gudstjänst och verksamhet styra kyrkan. Jag tror det är en farlig väg att gå. Det kommer leda till att bara den som passar in får vara med. Redan hos Paulus märks den tendensen. Han skriver till de kristna i Korint och uppmanar dem att vara överens, stå eniga i tankar och åsikter.

Sådan var inte Jesus. Han sa bara: Följ mig. Och de som följde honom var en brokig skara, kreti och pleti. Det viktigaste var inte hur mycket de trodde, de viktigaste var att de följde Jesus, vare sig de tvivlade, eller snodde pengar ur dagskassan eller kivades om vem som var störst eller inte fattade någonting.

Vi sjunger: 
Jesus älskar alla barnen. alla barnen på vår jord.
Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt.
Jesus älskar alla barnen på vår jord. 

Enheten förutsätter mångfald, för det är så Gud har skapat oss, korta och långa, smala och tjocka, sura och glada, blyga och självsäkra, fromma och ofromma.

Biskop Martin vill att vi lämnar de gamla begreppen troende / icke troende och i stället talar om sökare och bedjare. För han menar att de gamla begreppen delar upp, gör åtskillnad, stämplar människor som innanför eller utanför, medan sökare och bedjare är ord som inkluderar, som alla kan känna igen sig i.

Strax ska Arvid döpas. Hans namn vittnar om vem han tillhör, han bär sina föräldrars gener i sin kropp, sina föräldrars kärlek i sitt hjärta vilken väg han än kommer välja i livet. Så är det med oss alla: Vi är skapade av Gud, älskade, oändligt dyrbara. I dopet tecknas korset på pannan, munnen, och hjärtat. Vi blir döpta in i Kristus, in i hans kärlek och han lovar att vara med oss alla dagar till tidens slut. Detta är grunden för enheten. Vem du än är, hur du än har det, vad du än tror så är du ett Guds barn, en lem i Kristi kropp.

Det är grunden. Vågar vi vara där och vila där och leva av den kärleken så kommer vi upptäcka att den gör något med oss. Den liksom kallar på oss. Det är som om Gud viskar i djupet av våra hjärtan: Arvid, Peter, Gunnel, jag behöver dig för att berätta om Guds kärlek, inte bara med ord utan ännu viktigare med ditt liv.

Det finns starka krafter som vill göra skillnad på människor, som vill låta rädslan styra, som vill att bara de som passar in ska få vara med.

Sjung säger Gud, sjung varenda dag: 
Jesus älskar alla barnen. alla barnen på vår jord.
Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt.

Jesus älskar alla barnen på vår jord. 

Predikan 6:e sönd e Trefaldighet

Efterföljelse

Förra söndagen var det apostladagen. Den liturgiska färgen var röd, blodets färg. Vi talade om de fyra K-na. Kommer ni ihåg vilka de var? Kolossal nöd. Kreti och pleti. Kostnaden. Kungsorden.

Denna söndag hänger nära samman med förra. Altaret pryds av röda rosor, kärlekens och blodets färg. Temat är efterföljelse. Om vi förra söndagen befann oss i början av Jesu verksamhet närmar vi oss nu slutet. Tiden är inne, Jesus styr sina steg mot Jerusalem där han ska utelämnas, dödas för att sedan uppstå. Det är som om bilden skärps, färgerna klarnar. Nu finns inte tid för onödigt prat och inte för snällhet. Nu är det blodigt allvar. När Jesus vill stanna över natt i en samarisk by blir han portad. Här finns inga massor som trängs för att få röra vid honom och få hjälp. Han blir alltmer ensam. Kostnaden är i fokus.

Också nu kallar Jesus människor att följa honom. Och han är mycket tydlig. Det kostar, efterföljelsen har ett pris. Men är inte Jesus onödigt uppriktig? Är han inte alldeles för kärv? Rävarna har lyor och fåglarna sina har bon men Jesus har ingenstans att vila sitt huvud. Låt de döda begrava sina döda. Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen passar inte för Guds rike. Vad skulle hända om vi upplyste människor som ville bli medlemmar i kyrkan att det kan kosta dem deras bekvämlighet, deras familjerelationer, deras liv att vara kristen? Vän av ordning invänder nu att det kostar ju inget. Att vara kristen och svensk är ju inte alls farligt. Det kostar ju ingenting, bortsett från lite kollektpengar. Just nu är det så. Men det har inte alltid varit så och vi ser nu tecken på att läget förvärras, också i vårt land. Och för de flyktingar som konverterat till kristen tro handlar det om liv och död. Man riskerar att frysas ut av sina landsmän här. Och skulle man utvisas kan det kosta livet.

Men det är ju inte bara kristna som riskerar förföljelse för sin övertygelse. Idag är det fritt fram att anonymt häckla och hata vem man vill. I veckan fick vi ju läsa om politiker som får hotmail för sina politiska övertygelse. Och flera sa att de väljer att inte driva frågor som rör flyktingar och andra känsliga frågor, helt enkelt för att slippa obehaget.

I min hand har jag en fantastisk bok. I have a dream. 112 personer från hela världen berättar om sin kamp för mänskliga rättigheter, för jämlikhet, frihet, allas lika värde. Människor som vägrar tiga, vägrar sluta kämpa, vägrar vika ner sig i kampen för en bättre värld.

Och min fråga är: Måste man vara kristen för att följa Jesus?

I Matt 7:21 står det: Inte alla som säger Herre, Herre, till mig skall komma in i himmelriket utan bara de som gör min himmelske faders vilja. Och i Luk 6:44 säger Jesus: Varje träd känns igen på sin frukt.

Varje människa är skapad till Guds avbild. Det ligger i vårt väsens djup en kallelse att söka ljuset, att brinna, att vara salt, att älska där människor hatar, att dela med oss, att sjunga ut det som är sant, att mäkla fred. Det Jesus gör när han kallar oss att följa honom är att påminna oss om vår djupaste bestämmelse. Vi ska inte göra det goda för att bli älskade. Vi är älskade och därför kan vi inte låta bli att göra gott. Vi ska inte älska vår nästa för att komma till himlen, vi ska älska vår nästa för att vi är människor. Om vi sen kommer till himlen eller inte är egentligen sekundärt.

Därför måste man inte vara kristen för att följa Jesus. Det finns otaliga exempel på människor av annan tro som följer Jesus. Det finns otaliga exempel på kristna som inte följer Jesus, som blivit likgiltiga, som liksom kapat Jesus, anser sig förmer, finare, som tror sig äga Jesus men som varje söndag går förbi den slagne vid vägkanten för att hinna till kyrkan och sjunga lovsånger.

Nej, man måste inte vara kristen för att följa Jesus men det underlättar. Jag förstår inte hur de som kämpar för en bättre värld och inte är kristna orkar. Jag hade inte orkat utan bönen, ordet, gemenskapen, sången, nattvarden. Tydligen hjälper Guds ande människor på andra sätt också än genom nådemedlen.

Följ mig, säger Jesus. Vad svarar du?

Predikan Apostladagen

Sänd mig

Dagens predikan kommer handla om

Kolossal nöd

Kreti och pleti

Kostnaden

Kungsorden

…...fyra ord på k för minnets skull.

Mellan varje punkt ska vi sjunga psalm 584: Herre, sänd mig. Vi slår upp den nu och sjunger den en gång.

Den Kolossala nöden

Nöden var stor då. Nöden är kolossal idag. I nöden är oftast ryktet i svang, ryktet om vilka hjälpare som är dåliga och vilka som är bra. ”Det kom människor i massor till honom när de hörde talas om allt han gjorde.”

Sverige har länge haft rykte om sig att vara ett kristet land, ett land med respekt för varje människa, ett land med rättvisa, frihet och medmänsklighet, ett land som inte bygger murar, ett land fyllt av människor som öppnar sina hjärtan för nödlidande och erbjuder dem skydd. Ett land genomsyrat av Kristi sinnelag. Så är det inte längre. I veckan tog en polischef i Skåne, Lena Matthijs, bladet från munnen och skrev: Jag känner stor skam över att vårt land för att vi utvisar unga människor till länder som inte anses tillräckligt farliga att leva i.

Nöden är kolossal. Den är inte mindre för att vi blundar. Godhet har blivit ett skällsord. Nu är det politiskt korrekt att ha hårda nypor och stängda gränser. Inte ens Kristdemokraterna protesterar.

Gud är barmhärtig och Gud behöver barmhärtiga medarbetare att sända när nöden är stor.

Vi sjunger: Herre sänd mig

Kreti och pleti

Jesus kallade tolv personer att bli apostlar. En apostel är en person som fått fullmakt att företräda den som gett fullmakten. Tolv personer nämns vid namn. De får fullmakt att företräda Jesus, tala i hans namn och i hands namn driva ut demoner.

Vilken spretig skara. Jakob och Johannes kallas åskans söner, de hade ett sjusärdeles hett temperament. Petrus var mångordig och tuff men när det brände till var han en feg stackare som förnekade sin Herre. Andreas var lågmäld och lyhörd, Tomas är känd som den som tvivlade, Judas – stal ur handkassan och förrådde Jesus, Matteus var skrivare, Natanael filosof, Simon var upprorsmakare från politiska vänstern. Och så fanns det några som inte gjorde något väsen av sig, de anonyma.

Kreti och pleti. När jag var kyrkoherde i Lappland och vi på försök skulle fira ekumenisk nattvard sa pingstpastorn att det var svårt för dem att delta. Berätta varför, sa jag! Ni låter kreti och pleti ta nattvarden, svarade han. Ja, svarade jag, vad jag förstår är nattvarden och nåden endast till för syndare.

Och samtidigt kan jag förstå reaktionen, önskan att det heliga ska vara för de heliga. Men det finns ingen ren församling, inga heliga, värdiga. Inte i oss själva. Vi är samtidigt syndare och rättfärdiga – simul iustus et peccator.

Visst kan man förstå den hemmavarande sonens irritation när lillebror, som förslösat sitt arv i ett liv i utsvävningar kommer hem – och så ställer pappa till med fest! Det är anstötligt! Och det är oerhört vackert. Och det är nåd!

Det är ju inte på våra meriter det hänger när vi blir kallade. Det är nåd och åter nåd. Det enda Jesus frågade efter när han rekryterade sina apostlar var ett ja, ett villigt hjärta. Till eftertanke. Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap. Kyrkan är en gemenskap av syndare som lever av Guds nåd och som genom dopet har fått ett gemensamt uppdrag!

Vi sjunger: Herre sänd mig

Kostnaden

Att följa Jesus kostar. Att bry sig, älska sina medmänniskor, engagera sig för de utsatta, att sjunga ut om orättvisor och vidriga beslut kostar.

Det kan förklara varför Jesus valde tolv män som apostlar. Torsten Åhman skriver i Dagen i fredags: Att vara apostel var förenat med livsfara. Tio av de tolv fick lida martyrdöden. Martyriet var förenat med ära. Hade Jesus valt kvinnor till apostlar hade de med största sannolikhet utnyttjats och vanärats. Kan det vara så att Jesus utsåg tolv män för att skydda kvinnorna? Kanske? Jag vet inte. Men jag vet att Gud idag kallar alla, kvinnor och män att följa honom, att lida med dem som lider, skratta med dem som är glada och gråta med dem som gråter.

Det kostar att följa Jesus. Därför måste vi tänka oss för innan vi sjunger Herre sänd mig.

Kungsorden

Vad ska vi predika när vi sänds ut? En amerikansk tdskrift bad sina läsare skicka in den mening de tyckte var den mest tröstande, den de helst ville och behövde höra. Det kom in tusentals svar. De tre som hamnade högst upp på listan var: JAG ÄLSKAR DIG. JAG FÖRLÅTER DIG. MATEN ÄR KLAR.

Vet ni, jag tror att det var just dom orden Jesus viskade till människorna som kom till honom. Det är vårt uppdrag att säga just dom orden som en hälsning från Gud: Gud älskar dig. Gud förlåter dig. Maten är klar. Och vi ska inte bara säga orden, vi ska leva orden.

För nöden är stor och Gud behöver varenda människa i kampen mot det onda och för det goda!

Vi sjunger: Herre sänd mig

Predikan 5 söndagen i påsktiden

Att växa i tro

I min hand har jag ekologiska morotsfrön. I varje litet oansenligt frö finns de gener som bestämmer vad det ska bli av det. Kraften att gro och växa, formen, smaken, utseendet, doften – allt finns nedlagt i fröet. Inuti fröet finns dess djupaste bestämmelse.

Så är det med varje människa. I våra gener har Gud lagt in vår djupaste bestämmelse, kraften att växa, formen, röstens klang, längden och bredden och begåvningen. I vårt inre finns vår bestämmelse, vår längtan efter att växa, blomma och bära frukt. Bli det vi var ämnade till. Men det finns så mycket som kan hindra och kväva växandet. Sårande ord, brist på kärlek, tillit, trygghet, frihet, näring för kropp och själ, jantelagen.

Så, hur ska fröet nå sin bestämmelse? Vi behöver en kruka och jord. Vad behöver vi mer? Lagom med ljus, lagom med värme, lagom med näring, lagom med vatten. Och frihet att växa men också skydd, omvårdnad, gallring, tillsyn. Så, nu lägger jag fröna i jorden. Där bäddas de ner i mörkret, det livgivande mörkret. Vi är ofta rädda för mörkret, tomheten, tystnaden. Men kanske är det där och då något viktigt som händer. Kanske är det i de mörka stunderna i våra liv som vi vuxit mest, som livet börjat gro, avskalat och i det tysta. Vi märker det inte när det sker men efteråt, när vi ser tillbaka på våra liv kan vi tänka att - ja, det gjorde ont, det var svårt men jag hade inte velat vara utan. Det var då jag mognade, växte, det var då som tron rotade sig i Guds kärlek.

Just nu sitter ett antal Anebybor och skriver ner sina drömmar till den bok vi ska trycka i sommar och ge ut på Alla får plats-veckan. Boken ska heta: I have a dream. Vad ska du bli när du blir stor? Vad är din dröm, din djupaste längtan? Vilken är din plats i tillvaron?

Jag tror vi behöver uppmuntra varandra att drömma och att bejaka våra drömmar. Att lyssna till hjärtats röst och våga följa den. För den som hittar sin plats tar ingen annans. Det är när vi försöker efterapa varandra, härma, ängsligt snegla på andra och undra om vi duger som det blir fel. Jämförelsens förbannelse leder bara till bråk och ledsamheter.

Hur ska vi hitta rätt, hur ska vi få kraft att växa och nå vår bestämmelse? Jo, vi ska vända oss till Gud, den store trädgårdsmästaren. Gud har skapat oss, Gud vet vad som var meningen med just dit och just mitt liv. I dagens texter kan man ana trädgårdsmästarens händer och vård.

Gud böjer sig ner och ger de modlösa kraft, de försagda nytt mod. Gud ger oss sin Ande som lär oss att älska vår nästa som oss själva. Och Gud har gett oss en förebild. Jesus Kristus. Paulus skriver: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 

Jesus är alltså det stora målet med att växa i tro. Målet är att bli lika Kristus och det märkliga är att när det är först när vi blir lika Kristus som vi när vår djupaste och unika bestämmelse. 

Jesus älskar oss, ber för oss, skyddar och bevarar oss som sköra plantor i hans trädgård. I Jesu omsorg finns allt vi behöver – ljus, värme, näring, tillsyn, beskärning, ibland en omplantering.

Slå upp psalm 273 i psalmboken. Den är en utmärkt psalm att be varje dag. Vi ber tillsammans!

Predikan 3 söndagen i påsktiden

Den gode herden

Mina grannar, Lasse och Inger är herdar. De har sex tackor och har nu fått elva kolsvarta lamm. Detta lamm föddes på påskdagen! Bäää!

Berätta Lasse, hur är det att vara en herde? Kan du se skillnad på fåren och lammen? Vad är viktigt att tänka på? Vad är svårast när man är herde? Känner de igen din röst?

Vi behöver goda ledare i världen, i vårt land, i vår kommun, i våra församlingar, inom idrotten, i föreningslivet, hemma i familjen. De flesta av oss har ett ledaransvar. Politiker och beslutsfattare, styrelseledamöter och tränare, rektorer och lärare, biskopar och präster och ungdomsledare. Och föräldrar. Och mor- och farföräldrar.

Vad kännetecknar en god herde? En god ledare?

Stämmer det, Lasse?

Tack Lasse! Tack lilla lamm för din medverkan! Och kom ihåg, Jesus älskar de svarta fåren särskilt mycket!

----------------------------------------

Judarna omringade Jesus och frågade om han verkligen var Messias? Messias är hebreiska och betyder den smorde – den Gud utvalt att leda sitt folk. Motsvarigheten i grekiskan är Kristus. Israels folk hade väntat på Messias i många hundra år. Det fanns en stark och djup längtan efter en god ledare, en god herde. När folket far illa, särskilt barnen, de fattiga, de svagaste, då blir den längtan ännu starkare. Är det inte samma längtan vi ser i Afghanistan, i Syrien, i Eritrea, i Yemen, i Brasilien? Längtan efter ledare som är rättvisa, trofasta, ödmjuka, pålitliga, som värnar de små och svaga?

Svaret på judarnas fråga är ja! Jesus är Messias, Kristus, den smorde – den gode herden! Men judarna ville inte lyssna, ville inte tro så de väntar fortfarande, 2000 år senare, på Messias.

Jesus lever. Jesus är här, han älskar oss, kallar oss att följa honom. Han tvingar ingen men han längtar efter oss och söker efter oss till dess han finner. Hans främsta kännetecken är att han ger sitt liv för oss.

Avsluta med att tillsammans läsa Psalm 23 i Psaltaren

Predikan Påskdagen

Kristus är uppstånden

De två största ögonblicken i Jesu liv förbigås med tystnad av evangelisterna. När ängeln Gabriel berättat att Maria skulle föda Guds son och hon sagt sitt ja så blir det tyst. Och sedan fortsätter berättelsen med att Maria är gravid och söker upp sin släkting Elisabet.

När Jesus lagts i graven och den förseglats så blir det tyst. Och sedan fortsätter berättelsen med att graven är tom. Inför tillvarons största mysterier finns inga ord.

Och reaktionen blir rädsla och sedan tvivel och kanske tro. Och så får det vara. Tage Danielsson sa: Utan tvivel är man inte klok. Gud möter varje människa där hon är. Därför säger ängeln till kvinnorna: Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått.

Som söker Gud bland de döda!

Alla människor är sökare. Vi söker efter Gud, efter förtröstan, mening, ljus i mörkret, en hand att hålla i. Vi söker efter den villkorslösa kärleken, vi längtar efter att bli förstådda på djupet. Svaret på vår djupaste längtan är Jesus Kristus. Frågan är, söker vi på fel ställe. Söker vi Gud bland de döda?

Vad är tecknet på att vi söker på fel ställe? Tomheten. Den ekande tomheten.

Uppmaningen till oss är: Sök det du söker men inte där du söker det!

Sen sänds kvinnorna att berätta för de andra. Kvinnor var på Jesu tid inte vittnesgilla, de var inte godkända som vittnen. Varför väljer Gud då rädda, sörjande, icke vittnesgilla kvinnor för att berätta om uppståndelsen? För att de har inget att vinna på att ljuga. Och Jesus visar sig igen och igen och igen, genom historien för de enkla, de minsta, de svaga och de tror och de berättar och vi tror och vi berättar och därför är vi här idag.

Någon har sagt: Hoppet övervintrar hos de svaga liksom livet i fröet djupt i jord. Vi skulle kunna säga: Tron på den uppståndne övervintrar hos de svaga.

Och i kväll ska jag döpa en ung vuxen som Jesus visat sig för. Och det händer överallt, ständigt, liksom i det tysta och genom det som jag har fått vara med om de senaste månaderna i form av osannolika bönesvar så är min tro på den uppståndne idag starkare än på mycket länge. Jag har fått en ny kärlek till Kristus.

Vad är tecknet på att vi funnit det vi innerst inne söker? Vad är tecknet på att vi funnit Jesus? En stilla, porlande förundran och glädje som ingen kan ta ifrån oss.

Så vem berättade för dig om Jesus?

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Tankar på Långfredagen

Går relationen mellan människa och Gud sönder om vi syndar? Är det därför det är viktigt att bekänna våra synder, be om förlåtelse och ta emot förlåtelsen. För att relationen ska bli hel igen? Finns det djupt inom oss en rädsla att ansiktet ska vändas bort, att dörren ska stängas, att vi ska kastas ut ur gemenskapen om vi gör fel, är olydiga, gör vår himmelske Fader besviken? 
Jag tror att det är varje barns djupaste skräck och därför varje människas djupaste fasa att hamna utanför den livsviktiga, livgivande gemenskapen. Att få höra orden: du duger inte, du är inte god nog, du passar inte in. Det är detsamma som att få en dödsdom uttalad över sig. 
Så varje gång vi bekänner och får förlåtelse helas relationen? Varje gång vi syndar och bedrövar Gud går relationen sönder? Vore det så hade människan ett övermänskligt tungt ansvar lagt på sina bräckliga axlar. Inte nog med att vi kämpar för att finna rätt väg. Inte nog med att vi tvivlar, strävar, går fel, går rätt, gör fel, gör rätt, famlar och vacklar och försöker hitta hem. Är vi också ansvariga för relationens vara eller inte vara? Var finns då nåden? 

Jag har funnit tröst i några rader i Bönboken tradition och liv. Kanske kan också du finna tröst i dessa ord. Långfredagen är framförallt försoningens dag. Ofta blandar vi ihop förlåtelse och försoning. Förlåtelse är engångsföreteelser, men försoningen är ett tillstånd. Vi människor är försonade med Gud, utan att behöva känna fruktan och skuld i denna livets djupaste relation. Försoningen innebär att relationen till Gud är hel och vi kan känna oss trygga i den. 

Förlåtelsen är en handling. Försoningen är ett faktum. Det betyder att när jag misslyckas, misslyckas jag i Gud. När jag syndar, syndar jag i Gud. När jag gråter, gråter jag i Gud. Lyckas jag, så lyckas jag i Gud. När jag tvivlar, tvivlar jag i Gud. När jag jag förnekar, förnekar jag i Gud. När jag tror och trevar mig fram till en övertygelse, gör jag det i Gud. Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mer. Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mindre. "Det är fullbordat"!!!!

Den relation som gick sönder i syndafallet genom människans olydnad, den är nu helad och hel genom Jesu död på korset. En gång för alla!

Paulus skriver i Romarbevet 5:18-19: Alltså, liksom en endas överträdelse ledde till en fällande dom för alla människor, så har en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en endas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.  

Vilken tröst! Vilket evangelium! Vilken trofasthet! Gud står kvar vad som än händer. Gud blickar ut mot vägen och längtar efter sina vilsna barn. Gud springer oss till mötes när vi stapplar hemåt och omfamnar oss och ställer till fest. För dörren var aldrig stängd. Ansiktet var aldrig bortvänt. Nej, det vänds ständigt till oss och det lyser om det och Gud räcker oss välsignelse och frid. Och herden söker efter det förlorade fåret - tills han blir trött? Nej! Tills det blir mörkt? Nej! Tills det inte lönar sig att lägga mer tid på det? Nej? Hur länge söker den gode herden? Till dess att han finner det förlorade fåret!
Förlåtelsen är en handling. Försoningen ett faktum!

Torgny Lindgren, salig i åminnelse, säger: Nåden är en kraft, den energi som håller oss uppe, som förmår oss att genomföra våra liv, den trotsar tyngdlagen.

Predikan Skärtorsdagen

Det nya förbundet

Mark 14:12-26

Jag bodde i Umeå. Arbetade som sjukhuspräst. En eftermiddag blev jag kallad till akuten. En 13-årig pojke hade blivit påkörd av en bilist och omkommit. Jag fick ta hand om hans föräldrar och tre syskon. Allt var nattsvart sorg.

Efter några dagar ber föräldrarna mig ta reda på vem som kört bilen. Det var en kvinna, mitt i livet. De bad mig framföra ett meddelande till henne. Säg: Vi vill att du ska veta att vi förlåter dig. Vi avskyr det som hände. Men vi kan inte hata för det ger oss inte Patrik tillbaka och det hjälper varken dig eller oss. Jag ringde och framförde hälsningen och kvinnan grät och hälsade tillbaka. Kärlek och förlåtelse ger liv. Hat och bitterhet dödar.

I fredags körde en man på oskyldiga människor i Stockholm. Vi blev chockade, rädda och många kände nattsvart sorg och vrede. Mitt i kaos och förtvivlan räcker människor varandra händerna, öppnar sina hjärtan och sina hem och möts på Sergels torg för att sjunga, kramas och låta det goda övervinna det onda. Och många har bett för offren, för deras anhöriga, för poliser och räddningspersonal. Men har någon bett för Akilov? Den godhet och kärlek som manifesterades efter dådet, räcker den för gärningsmannen också eller finns det gränser? Nu försöker maktens män och kvinnor överträffa varandra i förslag om hur vi ska rensa ut de onda och de farliga människorna ur vårt samhälle. Men den som är utan synd kaste första stenen. Den som känner sig själv det minsta vet att varje människa bär på mörker och ljus, förmåga att göra oändligt ont, förmåga att göra oändligt gott. Jo, jag tycker att Akilov ska dömas och få sitt straff. Men jag kan inte komma ifrån tanken att han kanske är den i vårt land som behöver få höra: Vi förlåter dig och vi ber för dig. ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Den bönen som Jesus bad för sina bödlar på korset, den kan vi vi också be när det onda drabbar.

Jesus äter en måltid med sina lärjungar. Det är deras sista kväll tillsammans. Borden är troligen formade som en hästsko, Jesus sitter i mitten och lärjungarna på ömse sidor om honom. Alla kan se varandra. På bordet står utställt många skålar med röror som man doppar brödet i och äter. Till höger om Jesus sitter Johannes. Vem sitter på hans vänstra sida? Judas Iskariot. Hur kan man veta det? Jo, Jesus säger: Han som doppar i skålen tillsammans med mig. Den som orsakar Jesus den största glädjen och den som orsakar honom den djupaste sorgen hade han närmast sig. När de ätit tog Jesus brödet, bröt det och sa: Ta detta, det är min kropp. Och han tog bägaren, tackade Gud och gav åt dem och de drack alla ur den. Han sa: Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många.

Alla åt, alla drack, alla fick vara med, ingen utvisades. Judas som skulle förråda var med. Petrus som skulle förneka var med. Tomas som tvivlade, Jakob och Johannes som somnade, alla andra som flydde ut i mörkret – alla fick vara med. Varför? Därför att Gud är Kärlek. Gud har upprättat ett förbund, förbundit sig, lovat att älska in i döden. Gud har förbundit sig att aldrig utvisa någon. Gud hatar synden och Gud älskar syndaren. Därför får jag vara med. Därför får du vara med. Och du som har det särskilt svårt, du som kämpar med dig själv, med Gud, med dina besvikelser – du är särskilt välkommen.

Ja, men orden som Jesus säger... ve den människan...det hade varit bäst om hon aldrig hade blivit född. Sanning och kärlek tar inte ut varandra.Tvärtom, de hör intimt samman. Så svart är det i Judas hjärta. Så svårt. Och Jesus känner det, och Jesus lider med honom och lider för honom.

I kväll är det vi som tar plats vid bordet. Jesus är här och han ger allt för att godhet ska segra över ondska, kärlek ska segra över hat och liv ska segra över död.  

Predikan 5:e söndagen i fastan

Försonaren

Vi är inne i fastan. Från askonsdagen till denna helg har fokus varit på oss, på våra prioriteringar, på nödvändigheten att vända om från mörkret till ljuset. För två veckor sedan talade vi om kampen mot det onda och de fem vapen vi har: Koralerna, kunskapen, knäppta händer, korset och kärleken.

Nu går vi in i passionstiden. Vad betyder passion? Lidelse = stark kärlek som kostar allt. Nu vänder vi blickarna från vår egen bot och bättring och kamp till Jesus, hans sista två veckor på jorden. Undervisningen, intåget i Jerusalem på Palmsöndagen, sista måltiden, korsfästelsen, hans död och begravning och till sist, hans uppståndelse.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.

Vad kallas denna vers? Lilla bibeln. Bibelns kärna och stjärna. Kan du inget annat bibelord utantill så lär dig åtminstone detta. För det är en sammanfattning av hela bibeln, av vår kristna tro.

Vi sjunger psalm 45.

O vilken kärlek, under bar sann. Aldrig har någon älskat som han.

Nu till kopparormen. Är det någon som sett den? Den finns som symbol på ambulanserna.

Israels folk hade blivit befriade från slaveriet i Egypten. De var på väg genom öknen till Kanaans land, det land som flyter av mjölk och honung. I stället för att vara glada och hjälpa varandra och sjunga börjar de klaga på maten, kritisera och klandra Gud. Man säger: det var bättre förr.

Precis det säger Putin i Ryssland. Precis det säger Trump i USA. Precis det säger engelsmännen som röstat för Brexit, precis det säger Jimmie Åkesson och var femte svensk. Det var bättre förr. Och i stället för att samarbeta så splittrar man, i stället för att nedrusta satsas det på upprustning. I stället för att riva murar, bygger man nya murar. I stället för att ge flyktingar skydd och framtid så betalar man korrupta regimer för att låsa in människor och behandla dem som djur. Det vi inte ser det finns inte.

Vår värld och vårt samhälle börjar krylla av giftiga ormar. Är det Gud som skickar dom? Nej! På GT´s tid fanns det bara en makt i tillvaron och det var Guds makt. Allt, både ont och gott kom från Gud. I Nya Testamentet blir djävulen tydlig, den diaboliska makten, den som inte kan skapa och ge liv, bara förvrida och förvränga och förstöra det goda Gud skapat. Diabolos – kasta isär. Inte bygga ihop.

När vi klagar och kritiserar Gud och varandra förgiftas våra hjärtan, våra liv och vår gemenskap. Människor kan med giftiga kommentarer förstöra och döda.

Är det någon som har telefonen med sig? Vi måste ringa 112. Vi måste skicka oss själva och vår värld och inte minst våra ledare till akuten. För det enda som hjälper när man blivit ormbiten det är ett serum, gift från samma orm som liksom slår ut det första giftet. Det var därför Jesus måste dö. Döden kan bara besegras med döden.

Jesus är kopparormen i öknen. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. När jag läser instiftelseorden håller jag upp brödet och sedan vinet för att alla som blivit ormbitna ska se kopparormen, Jesus på korset och genom Jesus få liv.

Försoning heter på engelska atonement. At one ment. Göra till ett, förena, laga, bygga samman.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.

Predikan 3:e sönd i fastan

Kampen mot ondskan

Det finns två kategorier av ondska. Det naturen åstadkommer och det människan åstadkommer. Kan vi hjälpas åt att nämna något ont som naturen orsakar?

Ont som människan orsakar?

I dagens tre texter möter vi tre former av ondska som människan orsakar. I GT är det avgudadyrkan. När vi tillber något eller någon i stället för Gud. Luther säger: Det du förtröstar på och sätter din tillit till är din gud.

I episteltexten möter vi likgiltigheten. Martin Luther King sa att det värsta är inte de ondas brutalitet utan de godas likgiltighet.

I evangeliet möter vi det onda i form av besatthet. När jag var barn och bodde i Etiopien fick jag flera gånger bevittna besatthet och exorcism. Det var alltid i samband med gudstjänsten. Mitt under predikan kunde en människa, och det var alltid en kvinna, börja skaka våldsamt och vråla med en röst som kom från avgrunden. Det behövdes minst fyra starka karlar för att hålla fast henne. Jag minns en gång då detta hände. Det var pappa som predikade och han sa bara stilla och lugnt. Låt oss be. Så bad han enkel bön om befrielse i Jesu namn och kvinnan tystnade och blev alldeles lugn och sen fortsatte gudstjänsten som om inget hänt.

När jag läste till präst skrev jag tillsammans med fyra andra en uppsats om exorcism. Vi ville försöka förstå fenomenet ur olika aspekter. Jag fick i uppgift att göra den exegetiska analysen, dvs titta på vad bibeln säger om detta. Och jag kan säga att jag blev förvånad. Det visade sig att besatthet och andeutdrivning bara beskrivs i Matteus, Markus och Lukas men inte hos Johannes och inte hos Paulus. Varför? Jo, deras läsare hör hemma i den judiska kulturen där det finns en stark tro på andar och andeväsen medan Johannes och Paulus riktar sig till läsare i den grekiska kultursfären och där beskriver man ondskan i termer av begär, mörker, lögn.

Det kan förklara varför besatthet är ytterst sällsynt här i Sverige.

Nu ska vi sjunga en nyskriven psalm: När de minsta

Så, vad har vi för vapen i kampen mot ondskan?

1/ Koralerna. För snart tre år sedan skulle ett nysvenskarnas parti marschera genom Jönköping. De kristna bjöd då in till en motdemonstration. Man satte sig på gatan där nazisterna skulle marschera och sjöng: Jesus älskar alla barnen.

Under slaveriet i Amerika sjöng de svarta sina negro spirituals för att behålla sin värdighet och sitt hopp om att frihetens dag skulle komma.

2/ Kunskapen. Kunskapen om vår delaktighet, om det ondas uppfinningsrikedom, om Guds hjälp i vår svaghet.

3/ Knäppta händer – Den sorten kan bara drivas ut med bön, säger Jesus. Det finns en oerhörd kraft i bönen, i de knäppta händerna. De knäppta händerna är det enda svaret på de knutna händerna. När vi ber för och med varandra sätter vi krafter i rörelse som är starkare än all världens poliser och militärer och myndigheter. Det blir inte alltid som vi vill men i bönen finns en överlåtelse: ske din vilja, inte min.

4/ Korset - Kampen mot ondskan kostade Jesus livet, men då, när allt tycktes förlorat uppstod Jesus. Det tomma korset berättar att kärleken är starkare än hatet, att livet är starkare än döden, att det onda är starkare än det goda.

5/ Kärleken – I en fastepsalm står det: det intet finns som icke vinns av kärleken som lider. I kampen mot onskan och för det goda behövs alla, ingen kan undvaras. Och vårt främsta vapen är kärleken. Älska dina fiender och be för dem som förföljer dig. Kärleken är den enda kraften som kan förändra våra hjärtan och vår värld.

Predikan Lommaryds kyrka Fastlagssöndagen

Kärlekens väg

Kärlekens väg börjar i Guds hjärta och går till ditt hjärta och mitt hjärta. Gud är kärlekens källa. En källa som pulserar med en evig kärlek.

Leta efter din puls, på handleden, eller på halsen. Långt innan vi föddes, när vi var pyttesmå kickade Gud i gång våra hjärtan. Pulsen säger: Gud älskar mig. Gud älskar mig. Gud älskar mig. Vi säger det tillsammans: GUD ÄLSKAR MIG.

Du är Guds kärleksgåva till världen. Gud blir alldeles lycklig och stolt när Gud ser dig och dig och dig. Men ibland är det svårt att tro. Därför ska vi hjälpa varann. Vänd dig till din bänkgranne, två och två. Ta varann i handen, se in varandras ögon och säg namnet och sedan: GUD ÄLSKAR DIG!

Kärlekens väg går från våra hjärtan till vår nästa.

Våld föder våld, heter det. Och det är nog sant. Men jag vet något som är ännu mer sant och det är att Kärlek föder kärlek.

Jesus säger: Älska din nästa som dig själv. Om jag inte kan älska mig själv, då. Om jag tycker jag är ful och dum och bara vill gå och gömma mig? Börja göra något för någon. Visa medkänsla, hjälp någon över gatan, trösta den som gråter. Alla har något att ge och när vi börjar göra det lilla vi kan fyller Gud genast på med mer.

Men om nästa person som jag möter är en knäppskalle, en människa som jag tycker intensivt illa om? Gör som Jesus gjorde på korset. Han bad för bödlarna: Fader förlåt dem. De vet inte vad de gör. Själv orkade han inte förlåta men han bad Gud förlåta dem. Jag har haft en kille boende hos mig i två år, Jawid från Afghanistan. Han har blivit som en son för mig. Förra onsdagen togs han av polisen och låstes in för att utvisas. Tror ni att jag älskar poliserna? Tror ni att jag älskar Migrationsverket? Nej, men jag har börjat be för dem. Min gamla mamma lärde mig det efter terrordåden i Paris förförra hösten. Vi satt vid hennes köksbord och så sa hon. Vi måste be för terroristerna. Så knäppte hon sina händer och bad.

Kärlekens väg är på liv och död, all in.

I går döpte jag två barn i går. Lilly och Moa. Barn som fullständigt tagit sina föräldrars hjärtan i besittning. Och jag vet som pappa till tre barn att är någon av dem glad så är jag glad. Om någon av dem gråter, då gråter jag. Skulle någon av dem bli så sjuk så att bara ett organ från mig kunde rädda dem så skulle jag ge mitt liv för dem. Så har varje liten människa tagit Guds hjärta i besittning. Gud kan bara älska. In i döden. När vi delar ut nattvarden säger vi: Kristi kropp för dig utgiven. Kristi blod för dig utgjutet. Guds kärlek är på liv och död. När vi tar emot bröd och vin tar vi emot kärlek från Guds eget hjärta så att vi kan älska vår nästa som oss själva.

Jag tror att vi har ett val. Att följa Jesus på kärlekens väg eller att gå likgiltighetens väg som leder till våld och hat. Vilken väg väljer du? Vill du följa med på kärlekens väg måste du ha ett lösenord.

Lösenordet: Lär dig livets stora gåta: Älska, glömma och förlåta. Tillsammans!

Kärlekens väg börjar i Guds hjärta och går till ditt och mitt hjärta.

Kärlekens väg går från våra hjärtan till vår nästa.

Kärlekens väg är på liv och död, all in.