Går relationen mellan människa och Gud sönder om vi syndar? Är det därför det är viktigt att bekänna våra synder, be om förlåtelse och ta emot förlåtelsen. För att relationen ska bli hel igen? Finns det djupt inom oss en rädsla att ansiktet ska vändas bort, att dörren ska stängas, att vi ska kastas ut ur gemenskapen om vi gör fel, är olydiga, gör vår himmelske Fader besviken?
Jag tror att det är varje barns djupaste skräck och därför varje människas djupaste fasa att hamna utanför den livsviktiga, livgivande gemenskapen. Att få höra orden: du duger inte, du är inte god nog, du passar inte in. Det är detsamma som att få en dödsdom uttalad över sig.
Så varje gång vi bekänner och får förlåtelse helas relationen? Varje gång vi syndar och bedrövar Gud går relationen sönder? Vore det så hade människan ett övermänskligt tungt ansvar lagt på sina bräckliga axlar. Inte nog med att vi kämpar för att finna rätt väg. Inte nog med att vi tvivlar, strävar, går fel, går rätt, gör fel, gör rätt, famlar och vacklar och försöker hitta hem. Är vi också ansvariga för relationens vara eller inte vara? Var finns då nåden?
Jag har funnit tröst i några rader i Bönboken tradition och liv. Kanske kan också du finna tröst i dessa ord. Långfredagen är framförallt försoningens dag. Ofta blandar vi ihop förlåtelse och försoning. Förlåtelse är engångsföreteelser, men försoningen är ett tillstånd. Vi människor är försonade med Gud, utan att behöva känna fruktan och skuld i denna livets djupaste relation. Försoningen innebär att relationen till Gud är hel och vi kan känna oss trygga i den.
Förlåtelsen är en handling. Försoningen är ett faktum. Det betyder att när jag misslyckas, misslyckas jag i Gud. När jag syndar, syndar jag i Gud. När jag gråter, gråter jag i Gud. Lyckas jag, så lyckas jag i Gud. När jag tvivlar, tvivlar jag i Gud. När jag jag förnekar, förnekar jag i Gud. När jag tror och trevar mig fram till en övertygelse, gör jag det i Gud. Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mer. Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mindre. "Det är fullbordat"!!!!
Den relation som gick sönder i syndafallet genom människans olydnad, den är nu helad och hel genom Jesu död på korset. En gång för alla!
Paulus skriver i Romarbevet 5:18-19: Alltså, liksom en endas överträdelse ledde till en fällande dom för alla människor, så har en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en endas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.
Vilken tröst! Vilket evangelium! Vilken trofasthet! Gud står kvar vad som än händer. Gud blickar ut mot vägen och längtar efter sina vilsna barn. Gud springer oss till mötes när vi stapplar hemåt och omfamnar oss och ställer till fest. För dörren var aldrig stängd. Ansiktet var aldrig bortvänt. Nej, det vänds ständigt till oss och det lyser om det och Gud räcker oss välsignelse och frid. Och herden söker efter det förlorade fåret - tills han blir trött? Nej! Tills det blir mörkt? Nej! Tills det inte lönar sig att lägga mer tid på det? Nej? Hur länge söker den gode herden? Till dess att han finner det förlorade fåret!
Förlåtelsen är en handling. Försoningen ett faktum!
Torgny Lindgren, salig i åminnelse, säger: Nåden är en kraft, den energi som håller oss uppe, som förmår oss att genomföra våra liv, den trotsar tyngdlagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar