Att leva tillsammans
Vi befinner oss i Marbäcks socken.
Socken är ett gammalt ord som kommer av att söka sig samman.
Marbäcks socken ligger i Aneby församling. Församling - vi samlas
för att be och sjunga, för att ta emot förlåtelsen, för att få
vägledning från Guds ord. Vi delar bröd och vin och sänds sedan
ut att älska varandra som Gud har älskat oss. Vi lever i Aneby
kommun – kommun betyder gemenskap. Ingen människa är en ö. Vi är
helt beroende av varandra för att leva och överleva. Vi har inte
valt varandra utan fått varandra i befintligt skick och var och en
bidrar med starkt och svagt, med friskt och sjukt till helheten.
I denna socken, i denna församling, i
denna kommun delar vi liv och livsvillkor med allt som lever -
träden, blommorna, örterna, de vilda och de tama djuren,
insekterna, småkrypen, vattendragen, myllan.
Men moder jord har feber. Hon är sjuk.
Girigheten har sitt pris. Det skulle behövas 4,2 jordklot om alla
ska ha den levnadsstandard som vi har. Läget är kritiskt. Vi måste
vakna upp nu, ställa om nu, avstå från överkonsumtion nu. Vad kan
du göra för att moder jord ska bli frisk, för att vi ska kunna
överlämna en helare jord till kommande generationer?
Att leva tillsammans är livsviktigt.
Att leva tillsammans är underbart. Att leva tillsammans är svårt.
Men det är inte omöjligt.
Någon har sagt: Du kan enkelt
bedöma en människas karaktär genom att se hur hon behandlar den
som inte kan göra någonting för henne.
Hur är det med
Guds karaktär? Hur gör Gud? Jo, i dagens psaltartext står det: Gud
är de faderlösas fader, änkornas försvarare. Gud ger de ensamma
ett hem och de fångna frihet och lycka.
Sådan var också
Jesus. Han fylldes gång på gång av medlidande. Han botade de
sjuka, befriade de fångna och tog in de utstötta, de dömda i sin
gemenskap. Han gjorde barnen till vår förebild. Han avstod från
allt för att ge oss allt.
Hur vi behandlar
den som inte kan göra något för oss, de små, de sjuka, de
hemlösa, de faderlösa, de ensamkommande är ett mått på vår
karaktär, på vår förmåga att älska, ett mått på hur vår
kommun mår.
Jesus var tillbaka
i Nasaret där han vuxit upp. Han var född utanför äktenskapet,
hade 8-9 syskon. Josef hade troligen dött när minstingen föddes
och därför hade Jesus fått försörja Maria och alla syskon tills
någon av bröderna kunde ta över.
Jesus var ungefär
30 år när han flyttade hemifrån och fick göra det han kommit för
att göra. Hur många ungdomar har genom åren flyttat från Aneby
för att kunna hitta sin väg och följa sin kallelse?
Nu var Jesus hemma
för att hälsa på. Men det var inte samme Jesus som den som
flyttade. Han hade förändrats. Det fanns en glöd, en glädje, en
auktoritet i det han sa och gjorde. Men man kände inte igen honom.
Inte ens hans mor och syskon kände igen honom. Det måste ha varit
svårt för Jesus, gjort ont.
Är det inte
snickarens son? Frågan är avslöjande. De var mer upptagna med att
stoppa in honom i ett fack och sätta en etikett på honom än att
faktiskt lyssna på vad han sa. Varför gör vi så med varandra?
Vad gör Jesus? I
stället för att bråka, kräva sin rätt, till varje pris försöka
bli förstådd går han därifrån. Det är som om han tänker: Tids
nog kommer de förstå, tids nog kommer vi hitta tillbaka till
varandra. Och så blev det.
Att leva
tillsammans är livsviktigt, underbart och ibland svårt.
Vad
kan vi göra när vi misslyckas? I stället för att gripas av
missmod och ge upp och kan vi söka oss samman, be om förlåtelse,
lära oss av Gud att älska dem som inte kan ge något tillbaka, för
en dag kan det vara vi som ingenting kan ge, som inte är nyttiga
eller lönsamma och Den dagen är det vi som behöver någon som ser
oss och bjuder in oss i värmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar