Predikan Påsknatten 19-20 april

Idag har jag varit på Omberg och vandrat, njutit av vidunderlig utsikt, gott kaffe, skrattande barn, busiga hundar, nyutslagna vitsippor, fågelsång och vågskvalp och god gemenskap.

Jag är så tacksam att jag är frisk, att jag lever, att jag får uppleva vårens under ännu en gång. Och det är som om varje blomma, varje fågel, barnen, ljuset, värmen, knopparna som brister – allt berättar samma sak, allt jublar alldeles tyst över att livet är starkare än döden, ljuset är starkare än mörkret, hoppet är starkare än förtvivlan och Gud är starkare än alla destruktiva krafter i tillvaron.

Men det är lätt att glömma, det är lätt att gripas av missmod, uppgivenhet, förlamande rädsla när livet är tungt, när viktiga besked dröjer, när vänner sviker, när Gud är tyst, när sjukdom drabbar. Det är lätt att glömma. Därför säger ängeln: Kom ihåg vad han sa! Kom ihåg!

Vägen till livet går genom döden. En vän från Afrika som kom hit mitt i vintern la sin panna i djupa väck och sa med allvar i rösten: Vad har hänt med alla era lövträd? De är ju döda allihop! Ja, på vintern ser allt fruset och dött ut. Det är sannerligen ett mirakel att livet kan brista ut i en explosionsartad grönska så fort det blir lite ljusare och varmare.

Kom ihåg vad han sa!

Så berättar änglarna the Passion of Christ, Jesu passionshistoria. Passion betyder både stark kärlek och djupt lidande. Kärlek och smärta hör samman, det vet varje människa som någon gång älskat en annan. Jag har mött unga människor som gråtande berättat att de blivit lämnade av sin älskade och som snyftande sagt: Aldrig mer! Det har hänt att också jag tänkt tanken: Det gör för ont. Jag vill inte träffa någon som jag blir djupt fäst vid för det gör för ont att mista den man älskar. Samtidigt vet jag att de allra flesta inte kan leva utan kärlek, fast den innebär smärta. Så var det för Jesus. Han älskade oss så innerligt och djupt att han gav sitt liv för oss. I nattvarden ser vi det yttersta beviset på kärleken – för dig utgiven, för dig utgjutet. Han älskade till the bitter end. Och då, när allt var över och kvinnorna ska smörja kroppen – en sorts balsamering– då är graven tom. De kom för att ta avsked men fick gå hem med världshistoriens största nyhet! Jesus har uppstått!

Jag älskar denna del av berättelsen. Den är helt underbar! Män har i alla tider ansett sig vara förmer än kvinnorna. Ett exempel: det finns fortfarande många människor, särskilt många män, som menar att det är fel att kvinnor blir präster. De menar att det inte kan vara Guds vilja! Men när historiens största och viktigaste nyhet ska berättas, då är det en grupp kvinnor, minst fem som får förtroendet. De är de första evangelisterna: Glädjebudbärarna. Och det är framför allt genom kvinnorna, mödrarna som den kristna tron spritts över jorden. Det var genom min mamma som tron på Jesus fick fäste i mitt hjärta. Och hon fick den i sin tur av sin mor, min mormor Elin.

Så, grabbar och gubbar – säg aldrig någonsin och tänk aldrig någonsin något nedvärderande om kvinnan. Hon blev utvald av Gud att berätta om uppståndelsen och är för alltid värd vår djupaste respekt!

Jag vill avsluta med att be alla kvinnor i kyrkan berätta för oss och för hela världen att Kristus är uppstånden från de döda.

Och vi svarar: Ja han är sannerligen uppstånden. Vi gör det tre gånger!

Kristus är uppstånden från de döda!

Ja, han är sannerligen uppstånden!

Kristus är uppstånden från de döda!

Ja, han är sannerligen uppstånden!

Kristus är uppstånden från de döda!

Ja, han är sannerligen uppstånden!

Predikan Långfredagen 18/4 2014

Stabat mater

Då Guds moder stod vid korset söndertrasad i sin sorg,

kände hon en vrede stiga, som en flod, hon ville skrika

till den Gud, som obarmhärtigt kunde låta detta ske.

Alla mödrars sorg var hennes, tröstlös smärta utan hopp;

skulle hennes barn förblöda, bli en död bland andra döda?

Själv hon kunde gå i döden bara han fick leva kvar.

Och hon skrek förtvivlat, plågat:”Gud, min Gud, grip in, grip in!

Ser du inte hur han lider, hur han sig i smärta vrider?

Om din makt är stor, befria! Eller är din makt en lögn?

Men från himlen kom blott mörker, Gud var stum om Gud alls fanns.

Var fanns löftet som var givet om det liv i moderlivet,

som hon burit, fött för världen, liv, som död ej kan rå på?

Då kom ropet ifrån korset, ropet från en älskad son:

”Fader, ta i dina händer anden min vad som än händer.

Fullbordat är allt, som lovat. Inget kan oss skilja åt.”

Mitt i kampen fanns där hoppet, kärleken som bar en tro.

Här blev allting uppenbarat, trots att inget blev förklarat,

och den vrede som hon kände kunde sjunka i Guds frid.

(Psalm 866 i Psalmer i 2000-talet) Text H.Lissner

Också fäder gråter när deras barn lider.....

Igår när jag kom hem ringde telefonen. Det var min yngsta dotter. Jag hörde genast att något inte stod rätt till. Hon var mycket ledsen. Hon hade fått underkänt på en tenta. Hon var på väg att ge upp. Vi talades vid länge och mot slutet sa jag försiktigt: Kanske kommer det som nu är ett misslyckande förvandlas till något du en dag kommer kunna se tillbaka på med stolthet. Innan vi sa god natt la jag märke till att rösten ljusnat, hon lät lite gladare. Vad gjorde skillnad? Att hon fått sätta ord på sin sorg, jag hade lyssnat och tagit henne på allvar, delat hennes smärta och det förvandlade det hopplösa till något som kanske är möjligt.

När jag lagt på kommer orden från Karin Boyes dikt Aftonbön upp i min tanke:

Mina dagar du förvandlar så från grus till ädla stenar.

I min hand har jag ett träkors från Etiopien, ett kors märkt av kyssar. I Etiopien bär de ortodoxa prästerna alltid korset med sig. En kristen som möter en präst går aldrig förbi, man går fram till prästen som håller fram korset och personen kysser korset på den övre delen och den undre.

Varför denna kärlek till korset? Tittar vi noga ser vi att korset med Jesus i mitten vuxit ut till ett träd, livets träd som det står om i Bibelns första och sista bok. I Uppenbarelseboken står det att livets träd bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad och trädets blad är läkemedel för folken.

Trädet har sina rötter i en fyrkant som symboliserar graven, dödsriket.

Ur det som verkade vara slutet, ur askan, ur natten växer något nytt fram, något som är liv, ljus, spirande glädje, nytt hopp.

Som för rövaren som bad: Jesus tänk på mig när du kommer i ditt rike.

Jesus, remember me when you come into your kingdom.

Jesus remember me when you come into your kingdom.

Vad åstadkommer denna förvandling? Jesu kärlek! Den är som solen som ger ljus och värme och väcker det som var fruset och dött till nytt liv.

Jesu död på korset som först ter som ett fiasko, ett antiklimax av oerhörda mått, det ondas triumf över det goda är i själva verket en seger, kärlekens seger över djävulen och allt destruktivt i tillvaron. Därför sjunger vi: Din makt som icke gränser vet, du lade av, att visa det intet finns som icke vinns av kärleken som lider. Erik Gustav Geijer förstod djupet av Guds kärlek.

Vi har alla erfarenheter av döden, olika slags dödar, misslyckanden, djup smärta, ändlös natt. Erfarenheter som gjort ont, orsakat sorg och djupaste förtvivlan.

Korset berättar för oss att mörkret inte är mörkt för Gud, natten är ljus som dagen. Gruset kan förvandlas till ädelstenar.

Innan jag går och lägger mig läser jag en insändare av Peter Halldorf. Han skriver om ekumeniken, om vägen till enhet: Sådan är korsets väg, och någon annan finns inte om de splittrade kyrkorna ska kunna enas. På korset tar Kristus upp det onda och förvandlar det genom att själv utsätta sig för den yttersta utblottelsen. Endast så kan det som skiljer oss åt bli en nyckel till enheten. Det som gör oss illa, kan då bli porten till glädjen.

Det som gör oss illa, kan då bli porten till glädjen!

Gruset kan bli en ädelsten!

Korset – dödens träd har blivit förvandlat till ett livets träd, ett tecken som berättar för oss om gryningsljus efter ändlös natt, om att slutet kan bli till en ny början. Och när vi i Jesu efterföljd, som Simon av Kyrene, bär varandras bördor, varandras kors, lyssnar, tröstar, stöttar, hjälper varandra att ta ett steg till, så kan det som gör oss illa bli porten till glädjen.

Därför får vi med våra kristna systrar och bröder i Etiopien kyssa korset, Livets träd.

Predikan Skärtorsdagen 17/4 2014

Natten till igår blev jag sjuk. Jag hade så ont så jag trodde jag skulle dö. Vid femtiden ringde jag efter ambulans. Jag som aldrig är sjuk, som inte legat på sjukhus sedan jag var ett år. Jag hann tänka många tankar medan det pågick. Är det min tur nu att bli sjuk, känna maktlöshet, kanske dö? Är det min tur att gå min via Dolorosa, smärtornas väg. Så kom ambulansen och vägen till Eksjö var oändlig men när jag kom fram möttes jag av goda blickar, vänliga ord, kunniga händer och när morfinet började verka tackade jag Gud för personalen, jag bad Gud välsigna alla som arbetar på sjukhuset för i deras händer och ögon, omsorg och varsamhet anade jag Gud. Och jag tänkte, Peter, klaga aldrig över skatten, försök inte med avdrag för ditt och datt. Betala - för vår sjukvård är ett Gudsrikestecken.

Varje människa förs förr eller senare dit, till via Dolorosa. Vägen är upptrampad av ett oräkneligt antal som hela tiden växer och vars lidande bara Gud känner. Men Gud har gått den, inte bara för oss utan också före oss och med oss. Vi tror på en Gud som gråter med oss, som lider med oss, som har delat övergivenheten och maktlösheten och ångesten med oss och visat oss en väg, inte förbi utan igenom.

När vi för en tid sedan möttes här i kyrkan till ett samtal om nattens pärla i Frälsarkransen sa jag att utan den pärlan vore Frälsarkransen ett hån mot livet. En tro som inte rymmer det mörka och svåra är inte trovärdig! Vid bordet i Övre salen sitter tvivlaren, förrädaren och förnekaren. Ingen är värdig, ingen visas bort. Måltiden är en symbol för den djupaste vänskapen, att dela bröd och dricka ur samma bägare är ett ett tecken på den djupaste kärleken. Ingen av oss blir någonsin värdig, ingen blir någonsin utstött. Det är den stora skillnaden mellan det gamla och det nya förbundet. Nåden, den överflödande nåden.

För dig utgiven, för dig utgjutet – villkorslöst, förbehållslöst, utan finstilta undantag. Jesus älskar sina vänner in i döden, han älskar dem i befintligt skick. Han har längtat efter att fira måltiden med dem och med oss, för det som skedde då sker nu, ikväll, igen. Jesu längtar efter oss, utan undantag. Rummet står färdigt, ett rum som rymmer hela livet, nattens pärla och uppståndelsens, ångesten och friden, sorgen och glädjen, tystnaden och lovsången, döden och livet.

Och vi får sträcka fram våra händer, ta emot det yttersta beviset på Guds kärlek och sedan räcka det vidare ur öppen hand. Våra liv är sköra och lättkrossade, som äggskal. Vi vet inte hur länge vi får stå i flödet av kärlek mottagen och räckt vidare. Och ändå knyter vi handen runt brödet, sätter upp villkor för att ge det vidare. I den stund vi vill förfoga över Kristi kärlek, göra anspråk på att äga Gud, äga sanningen, ha tolkningsföreträde, förklara andra för blinda och oss själva för seende, oss själva för rättroende och andra för vilsekomna så förråder vi Mästaren. Det finns inga rena församlingar, inga perfekta lärjungar. Här råder tillträde endast för syndare. Det enda som skiljer oss från dem som förrådde och förnekade är förlåtelsen. Vi är inte bättre än andra, vi är här för att vi är syndare i behov av förlåtelse. Judas, Tomas och Petrus är olika sidor av mig och av dig. Så vilka är vi att döma dem som Jesus älskar!

Efter min korta vandring på Via dolorosa tar jag livet för givet. Jo, jag menar vad jag säger, jag tar livet för GIVET, givet mig av Gud, i varje hjärtslag som en gåva av nåd att förbehållslöst räcka vidare.

Ikväll blir brödet och vinet oss givet, Kristus själv. Vad vill du göra med den gåvan?

Kristus, du som samlar oss kring nattvardens bord

Förnya Guds förbund med oss, nådens förbund

Fördjupa vår tro, ena din församling

och sänd oss att älska som du älskar.

Amen

Predikan Palmsöndagen 13/4 2014

Lägg höger hands pekfinger på vänster handled. Försök hitta pulsen! Hjärtats slag. Varje slag är en gåva från Gud. Ett under. Människokroppen är ett mirakel. Du är ett underverk. Jag är ett underverk. När Jesus red in i Jerusalem blev människorna så glada för alla Guds under så de började sjunga. De kunde inte låta bli.

Tänk efter: vad förundras du över? Vad har du sett, hört, känt under den gångna veckan som föder sången i ditt hjärta?

Dela med din bänkgranne. Några som vill dela med oss alla?

Jag förundras över Sädesärlan, ett par som byggde bo under en takpanna på mitt hus i fjol och som enligt fågelboken övervintrar i Israel. Tänk om de bott på Olivberget! Tänk om deras förfäder såg Jesus rida in i Jerusalem och hörde människorna sjunga! Nu har paret, som håller ihop hela livet kommit tillbaka till Gottfridsborg för att föda upp två kullar med ungar innan de i höst flyger tillbaka till Israel.

Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn.

Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn.

(Psalm 680)

När Gud gör under förundras vi. Förmågan att förundras är livsviktig. Den finns hos barnen. Den är ett tecken på att våra hjärtan är friska!  När vi blir vuxna förlorar vi lätt förmågan att förundras för vi har så bråttom. Livet fylls av måste, skynda, hinna. Men den som springer genom livet ser inte att sädesärlan landat på gräsmattan, märker inte att knopparna brister, att bina surrar och samlar, att blåsippan smyckar vägrenen. Likgiltighet och blindhet för Guds under är ett tecken på att vi inte mår bra.

Naturens under föder sång. Och kärlekens under. I fredags såg jag en mamma samtala med sin treåriga dotter. Det var så vackert, så äkta, så fyllt av varsam kärlek och ömsesidighet. I deras möte anade jag Gud.

Vet ni varför lärjungarna vågade sjunga? För att Jesus red på en åsna! En nubisk åsna har en mankhöjd på mellan 100 och 120 cm. När en vuxen man sitter på en åsna hamnar han i ögonhöjd med dem som står bredvid. Vi tror på en Gud som möter oss i ögonhöjd, i kärlek och det väcker tillit. Motsatsen är att sitta på höga hästar och se ner på sin omgivning, skrämma till underkastelse. Den enda gången Jesus höjdes upp över alla andra var när man korsfäste honom och utnämnde honom till Kung.

Vi gör så med varandra. Somliga trycker vi ner, andra höjer vi upp och ingen vågar vara sig själv, ingen vilar i sin egen tyngd.

Vapnet är rädslan. Säg åt dom att vara tysta, sa fariséerna! När människor blir rädda och osäkra är de mycket lättare att styra och ha kontroll över. Trygga och glada människor som sjunger är farliga för makten. De svartas kamp för frihet i Amerika bars av sång. Sången gav mod åt dem som bekämpade apartheid. Sången gav mod och kraft åt människorna i Baltikum under den oblodiga revolutionen för 25 år sedan.

Många talar om kyrkans kris, om trons kris. Dagens text ger oss ett verktyg att testa om det är sant.

Har någon hört en sten ropa? Inte det? Och det är 2000 år sedan lovsången hördes strax utanför Jerusalem. Så länge vi förundras över Guds underverk och lovsjunger Gud lever tron i våra hjärtan.

Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn.

Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn.

Palmsöndagen är den första dagen i Stilla veckan. Vi följer Jesus på vägen mot korset. Vi läser Jesu passionshistoria - passion betyder både stark kärlek och djup lidande, två sidor av samma mynt. 

Åsnan som bar Jesus var korsmärkt, det är alla nubiska åsnor. De har ett kors över skuldran. Enligt legenden tecknades åsnan med korset för att den var utvald att bära Jesus till korset.

Våra liv är också korstecknade med kärlekens smärta, den lidande kärlekens tecken. Livets väg är en Via Dolorosa, en smärtornas väg. Det är en tröst att veta att Jesus gått den före oss och för oss. 

Predikan vid mässa med små och stora Midfastosöndagen 30/3 2014

1Sedan for Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. 2Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. 3Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. 4Det var strax före judarnas påskhögtid. 5När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom sade han till Filippos: ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” 6Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. 7Filippos svarade: ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var.” 8En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: 9”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. 10Men vad förslår det till så många?” Jesus sade: ”Låt folket slå sig ner.” Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner – det var omkring fem tusen män. 11Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. 12När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: ”Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.” 13De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit. (Joh 6:1-13 Första årgångens evangelietext)

Nu ska vi hjälpas åt att öppna texten.

Vi föreställer oss att vi är där, att vi är med där på berget ovanför sjön. Jag tror att solen skiner, fåglarna kvittrar, bina surrar – det är vår. Jesus frågar inte varför du är här. Var och en av oss har sitt eget svar, sin egen anledning och det räcker. Det viktiga är att vi är här. Och Jesus är här för han har lovat att när vi kommer till kyrkan för att sjunga om honom och be till honom då är han här.

Det konstiga är att idag predikar han inte. Han vet att många är trötta på ord – trötta efter veckan, trötta av allt ansvar, trötta av oro, trötta av sjukdom som aldrig går över, trötta på ytligheten. Så han säger till kyrkvärdarna att se till så att alla får slå sig ner i de gröna sköna bänkarna. Idag predikar han inte för man kan inte predika för den som är hungrig. Är du hungrig? Det finns olika slags hunger. Magens hunger efter mat, själens hunger efter mening och gemenskap, hjärtats hunger efter frid och kärlek. Så nu sitter vi här och frågan är var vi ska få maten ifrån? Jag har inga pengar på mig, har du? Kan du kila ner till grillen och köpa pizza till alla här? Inte det? Hur ska vi då göra?

Här kommer en kille och sträcker fram en korg med fem bröd och två fiskar. Alla skrattar, alla utom Jesus. Jesu tar emot korgen, ber för gåvorna, och börjar bryta och då räcker det till alla. Det räcker, det mättar och det blir en massa bröd över.

Precis så gör ni i barnkören när ni ger av er sångglädje så att många blir glada.

Precis det ska vi göra strax när vi tar upp kollekten, vi ger det vi har och ber Gud välsigna det så det räcker till många.

Precis det ska vi göra strax, vi ska be Gud välsigna brödet, bryta det, dela det, äta det och medan vi gör det ska vi tänka på pojken som gav det lilla han hade och det blev till stor nytta för väldigt många.

Jesus ägde ingenting men han gav det han hade, sitt liv. Därför kan han säga: Jag är livets bröd.

När vi tar emot det brödet får vi mod och kraft att göra något för någon annan.

Många är trötta, många är hungriga, många är ensamma och ledsna. Låt oss göra som pojken. Låt oss göra som Jesus, ge det vi har, be Gud välsigna det och jag är övertygad om att det kommer göra skillnad.

Jungfru Marie Bebådelsedag 23/3 2014

Vi står inför ett mysterium......

Och ängeln lämnade henne. Med dom orden slutar vers 38. Det stora som sker står inte i vers 39 utan mellan verserna 38 och 39. Vad finns där i mellanrummet? Ingenting! Där finns bara tystnad.

Evangelierna berättar om Jesu födelse och om Jesu död, men de två största ögonblicken, när barnet blir till i livmodern och när Jesus uppstår är av sådan karaktär att evangelierna tystnar av vördnad inför mysteriet. Den tystnaden säger oss att vad som hände och hur det gick till när Maria blev gravid med Jesus är en sak mellan henne och Gud. Med sin tystnad ger evangelisterna varje läsare i varje ny tid att  att själv fundera och förhålla sig till detta mysterium. Med andra ord kan ingen hävda att han eller hon äger sanningen om Guds människoblivande. Så, varför träter de stora teologerna?

Själva konceptionen, att den Gud som innesluter hela världen i sin hand låter sig inneslutas i Marias livmoder är oerhört och outsägligt, bortom vad ord kan uttrycka. Den Gud som väcker naturen till liv och får bina att surra och samla, sädesärlan att flyga norrut, saven att stiga i stammen och knopparna att brista, den Gud som låter de nyfödda lammen dia den första näringsrika mjölken ska snart själv ligga nyfödd och dia den unga kvinnans bröst. Inför detta outsägliga kan vi tystna i vördnad eller sjunga en lovsång: Sjung lovsång alla länder....

Är det någon som brukar titta på antikrundan? Visst är det ett underbart program? Som de vrider vänder, klämmer och känner och söker! Vad? En stämpel! Stämpeln gör skillnad mellan original och kopia. Ibland krävs det lupp för att hitta och tyda stämpeln med mästarens initialer, äkthetsintyget. I varje människa, i varje väsen, i varje del av skapelsen finns en stämpel. Jag tor att det står IHS. Iesous, Hyos Soter. Jesus Sonen Frälsaren. Jesus är Guds signatur i varje människas innersta, Guds äkthetsstämpel. Jag läser ur dagens epistel: Sonen är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt. Allt är skapat genom honom och till honom ...och allting hålls samman i honom.

”Må det ske med mig som du har sagt” När Maria säger ja öppnas dörren mellan himmel och jord, Gud och människa, dörren till paradiset, till vårt ursprung och vårt mål, den dörr som varit stängd sedan syndafallet.

Igår döpte jag greve Bondes barnbarn Edvard i Askeryds kyrka. Vi sjöng psalmen: Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktigt här och nu. Varför är du värdefull, Edvard? Är det för att din morfar är greve? Nej, det är för att du är älskad av Gud, för att du är skapad genom Kristus och till Kristus och således bär hans märke i ditt innersta. Detta är sant om varje människa, odöpt som döpt, troende som tvivlare. Det som sker i dopet är att denna sanning om vem vi tillhör blir utsagd och tydliggjord.  

Är det någon här som vet vad den här kyrkan heter? Jo, den heter Mariakyrkan. Biskop Martin Lind föreslog det när kyrkan skulle invigas 1997 och i samband med invigningen skänkte han en Mariaikon hit. Maria är en symbol för kyrkan. Man skulle kunna säga att kyrkan är som en livmoder där Kristus får bli till, födas, växa och bli känd, trodd och älskad av allt fler. Hit kommer vi för att lovsjunga honom, höra Jesus tala till oss genom ordet, be till honom, ta emot honom i bröd och vin och sedan sändas ut i vardagen som äkta människor, älskade av Gud, Kristusmärkta och påminna alla som glömt det att de också är det.

Vi står inför ett mysterium, vi kan inte förstå det, men Guds ande vittnar i våra hjärtan att det är sant att Gud blivit människa och kommit oss riktigt, riktigt nära.

Fastlagssöndagen: Kärlekens väg 2/3 2014

Vad är det allra viktigaste i livet?

Kärlek. Utan kärlek kan ingen leva. Utan kärlek får ingen dö. Det finns många, alltför många som lever utan kärlek, överlever, existerar, uthärdar, väntar på en vänlig blick, ett vänligt ord, lite värme, en stunds gemenskap. Tanken är att den som har ska ge till den som inte har. Och i morgon kan rollerna vara ombytta. Idag är jag kanske den som kan ge, i morgon är jag kanske den som som står tomhänt och ber om lite medkänsla.

Vi är några personer som möts i Lommaryds kyrka på tisdagskvällarna för meditation. Vi begrundar under tystnad en mening ur Psaltaren. I tisdags fick vi orden: Din kärlek uppfyller hela världen. Jag har gått och smakat på dom orden under veckan och upptäcker att det är sant. Men, säger du, det är ju inte kärlek och godhet och medkänsla vi hör om i nyheterna. Det är hot om krig mellan Ryssland och Ukraina, det är bedrägerier, stölder, lögner, korruption, girighet. Tack och lov för det! För det är ett tecken på att godheten har övertaget, att kärleken uppfyller jorden. Om alla ljuger varje dag, då skulle rubrikerna handla om den som talat sanning. Om alla stjäl, då skulle det vara det normala och rubrikerna skulle ropa ut att en person har befunnits vara ärlig.

Din kärlek uppfyller hela jorden. Var jag än har varit på jordklotet har jag mött oerhört mycket mer kärlek och godhet än ondska och hat.

Kärlekens väg är rubriken för denna dag. Kärlekens väg börjar i Guds hjärta för Gud är kärlekens källa. Vägen sträcker sig från Guds hjärta till ditt hjärta och mitt. Vägen har ett namn: den är uppkallad efter Jesus som gått den före oss och gått den för oss och med oss. Ylva Eggehorn skriver i psalmen 717: Och du följer oss dit ingen annan går. Han är medvandraren som följer oss upp på höjderna i våra liv, lyckans och framgångens höjder. Han följer oss ned i den mörkaste dal, ner i sorgens mörker, skammens, rädslans, dödens mörker.

Vi sjunger psalm 704: Din trofasta kärlek aldrig oss lämnar.....

Jesus går före. Han vet att kärleken kommer kosta honom livet. Sådan är kärleken, den kostar allt, den ger allt för den älskade. Vetekornet måste ner i jorden och dö för att ge liv, nya korn som mals och bakas till bröd som delas för att mätta. Druvan måste krossas för att saften ska frigöras och bli till vin och släcka vår djupaste törst. För dig utgiven. För dig utgjutet.

Tecknet på äkta, sann kärlek är att den aldrig söker sitt. Den flödar över utan att kräva något tillbaka.

På onsdag börjar fastan. Det finns en yttre fasta som innebär att vi försöker bryta med några av de vanor som binder oss för att ge rum för något annat. Sätter jag vanemässigt på TV´n varenda kväll så ska jag kanske välja att låta den vara avstängd. Varför? För att få tid till bön och bibelläsning, följa Jesus på hans lidandes väg. För att ge rum för en medmänniska.

Idag går startskottet för fasteinsamlingen: Allt för att utrota hungern. Detta år ska vi utmana varandra att bli månadsgivare. Jag anmälde mig i morse! Kan vi bli 10 stycken nya månadsgivare som ger i kärlek till våra medmänniskor då tar vi ett steg på kärlekens väg i Jesu efterföljd.  

Sexagesima 23/2 2014

Idag är det det ordets söndag, det levande ordets söndag. Det är skillnad på ord och ord, liksom det är skillnad på halm och säd. Hurdana är våra ord. Är de halm eller säd?

Bilden är enkel och genialisk. För vad är skillnaden mellan halm och säd. Båda kommer från samma planta! Strör vi ut halm förmultnar den. Strör vi ut säd ger det liv, inte bara i sig själv utan för dem som samlar ihop kornen, maler dem till mjöl, bakar bröd som delas och mättar.

Så är det med Guds ord, det levande ordet. Det ger liv.

Gud sade: Ljus, bli till. Och ljuset blev till.

Ja, Guds ord är så mäktigt så Jeremia och Hebreerbrevets författare söker bilder, inte bara en, det behövs flera för att omgivningen ska kunna ana kraften i Guds ord. Som en eld, som en slägga som krossar klippan.

Vad ska vi säga om det ord som är skarpare än något tveeggat svärd, som skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar? Vet ni, jag tycker det är befriande, det är skönt att någon känner mig på djupet och ser det jag inte ser och förstår det jag inte förstår. Och det är oändligt befriande att Gud ser och vet vad som finns i dig och i dig och i varje människa. Vi är således genomskådade, men inte med en blick som är kall och dömande utan med den mest kärleksfulla blick som våra ögon någonsin blickat in i.

Vi slår upp psalm 227 och läser tillsammans.

Vad är det Jesus har sagt som får människorna att reagera så starkt och många att lämna honom?

Det som hänt strax innan är att Jesus välsignat fem kornbröd och två fiskar och delat det så det räckt till alla och blivit över. Sedan utbryter en diskussion och där säger Jesus: Jag är livets bröd och sedan säger han: Brödet jag ska ge är mitt kött. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom ...och har evigt liv. Den som äter mig ska leva genom mig.

Visst är det magstarkt, nästan outhärdligt. Men vari ligger anstöten?

I Johannes första kapitel läser vi: I begynnelsen fanns Ordet och Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud. Allt blev till genom det. I ordet var liv och livet var människornas ljus. Och Ordet blev människa och bodde bland oss.

Med dom orden berättar Johannes vem Jesus är. Ordet. Logos, Guds livgivande ord. Meningen. Det som ger oss ljus och liv. Och ordet blev människa, kött. Anstötligt. Kött är ett ord som beskriver människans mörker, svaghet, trasighet, brist – allt det vi föraktar hos oss själva och andra. Köttet är motsatsen till anden. Gud kan inte bli kött. Omöjligt.

Men Gud har blivit kött, människa och så har han helgat människolivet i alla dess delar. Han har blivit människa för att göra oss mänskliga. Han följer oss dit ingen annan går.

OS är snart slut. Många har gett allt. Blod, svett och tårar. Har de gett allt. Nej, de har gett sig hän, de har satsat oerhört mycket på det som de är bra på men ingen har gett allt. För det finns bara ett sätt att ge allt och det är att ge sitt liv, gå i döden. Det är stort att gå i döden för sina vänner. Det är ofattbart när någon ger sitt liv för dem som hotar och hatar och vänder ryggen till.

Han ger allt, sitt kött och blod, sitt liv för oss och denna gåva av liv räcks oss i enkelt bröd och vin, hans kropp och blod och han ger sig själv åt oss på ett sådant sätt så att alla kan ta emot – alla. Och det kostar ingenting men betyder allt. Häri ligger anstöten, det är för enkelt, för kroppsligt, för tillgängligt.

När jag var kyrkoherde i Luleå stift fanns det en önskan att ta steg mot att kunna fira ekumenisk nattvard. Ett samtal anordnades där det gavs tillfälle att dela längtan, oro, frågor, invändningar. Från en av de frikyrkliga församlingarna där man tillämpade ett slutet nattvardsbord, dvs där nattvarden endast gavs till medlemmarna sa man: det som blir svårt för oss är att ni i Svenska kyrkan delar ut nattvarden till kreti och pleti. Ja, det gör vi, sa jag och det är jag stolt över för vem dog Jesus för? För kreti och pleti! Tack och lov för det för då finns det hopp även för mig!

När vi idag kommer fram och tar emot gåvorna idag tar vi inte emot halm, vi tar emot säd. Vi tar emot liv – på riktigt!

Femte söndgen efter 13 dagen 9/2 2014 Tema: Sådd och skörd

Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Jag säger er: många skall försöka ta sig in men inte lyckas.

Jesus, varför säger du så? Jag vill inte predika idag om det är sant att vi måste kämpa oss in i Guds rike, för jag tror inte på en Gud som premierar vassa armbågar, som drar till sig strebers, som fostrar andliga atleter. Är det så, då vill jag inte vara med.

Det finns en psalm i psalmboken, nr 265 som tar fasta på Jesu ord. Inger hinner fram till den eviga ron, som sig ej eldigt framtränger.

Den är skriven av Lars Linderot, präst i Göteborg och Tölö i slutet av 1700-talet, väckelsepredikant.

Vet ni, jag älskar väldigt många psalmer men den här – förlåt mig att jag säger det – men den är avskyvärd.

Har Lars Linderot förstått Jesu ord rätt så vill jag inte vara med längre.

När jag var ung sjöng jag psalmen med glädje. Jag utmanades av Jesu ord om att kämpa och jag kämpade, jag gick i kyrkan, sjöng i kör, var ledare i scouterna, deltog i läger, läste bibeln varje morgon – och jag ansåg mig vara en bättre människa än mina jämnåriga. Jag var kristen, frälst, jag drack inte, jag svor inte, jag hade inte sex med någon flicka för man skulle vänta tills man gift sig. Jag var i många stycken exemplarisk, inte bara nära porten, jag ansåg att jag kommit in och där satt jag och lät mina fördomar om mina icke-kristna kamrater frodas.

Vet ni vad som är skillnaden mellan en ängel och en människa? Skuggan. Gud visade mig, bit för bit, steg för steg min skugga, min brustenhet, mitt högmod, min oförmåga att älska mina medmänniskor. Han visade mig att jag inte var ett dugg bättre än någon annan. Våra försök att på egen hand uppfylla lagen driver oss till bristningsgränsen och när allt går sönder, när det som är fördolt i människan blir uppenbart, när vi hör tuppen gala och går ut och gråter bittert, då finns det bara ett alternativ kvar: Älskar du mig Peter. Ja, Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär. Eller med psalmens ord: Om jag strävar aldrig så, räcker ej min kraft ändå till att lyda helt din lag, om jag gråter natt och dag, står dock syndens fläckar kvar. Blott i dig jag frälsning har. 230

Under över alla under, allt förlät han mig en gång. Om hans underbara godhet, glad jag sjunger nu min sång. Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in, genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin. 235

De sista ska bli de första och de första ska bli de sista. Vilka är de sista idag, de minsta? Vilka kommer från öst och väst, norr och söder? Är det inte EU-migranterna, de romska tiggarna? Är det inte flyktingarna från Syrien, Afganistan, Somalia? Är det inte de utförsäkrade, förtvivlade, ensamma, dem som ingen frågar efter eller vill vara med?

Dom som i världens ögon ingenting är, dom utväljer Gud – alltid! För när vi ser dom i ögonen ser vi Kristus.

Att äta och dricka med Jesus och lyssna till hans undervisning – dvs gå i kyrkan, lyssna till predikan, ta emot nattvarden duger inte. Allt prövas emot hur vi är mot de sista, de minsta, de hungriga, de nakna, de sjuka – djupast sett – hur väl vi känner oss själva för vi hör,om sanningen ska fram till de sista, de minsta, de av Guds nåd helt beroende.

Kämpa, låt lagen och kraven driva dig tills du inte orkar längre, tills fasaden brister, skuggan blir synlig, tills du naken ber om nåd. Vänd dig om, tagga ner, öppna dina ögon och du kommer att upptäcka att du är i gott sällskap av många som liksom du är nakna och tomhänta och beroende av nåden. Slå följe med dem, de sista, de minsta och du kommer upptäcka att den trånga porten kommer vara vidöppen och bordet dukat.

Predikan Kyndelsmässodagen 2/2 2014

Idag är det 31 år sedan jag prästvigdes. Jag minns än idag vad min biskop, Martin Lönnebo sa i sin predikan. Han berättade om en missionär som besökt en guldsmed. Guldsmeden hettade upp malmen över en eld, tog kärlet åt sidan och och rensade guldet från slagget med en liten sked. Så hettade han upp malmen igen, tog kärlet åt sidan och skrapade bort slagget. Så fortsatte han, gång på gång på gång. Till sist frågade missionären hur länge han skulle hålla på. Tills dess att jag kan se min spegelbild i ytan, svarade guldsmeden.

Vi är guldet, elden är den helige andes eld, guldsmeden är Jesus som tålmodigt arbetar med oss tills dess att han kan se sin spegelbild i oss. Jesus kallas för uppenbarelsens ljus. Han är Guds ansikte som vänds till oss och lyser emot oss. Jesus är människan med stort M, Guds avbild, vår förebild. Meningen med våra liv är att bli lika Kristus och det märkliga är att vi blir inga Jesus-kopior, nej ju mer vi formas till hans likhet desto mer sanna och äkta blir vi i oss själva. Han förädlar oss till att bli dom original vi är.

Apropå original....

I fredags kväll var jag i Bälaryds bygdegård och såg Hästmannens - sista striden. Mitt under filmen dyker han själv upp, Stig-Anders och efteråt fick jag hälsa på honom och byta några ord.

Det som grep flera av oss mest var att han genom hela processen valde att löna ont med gott. Jo, han har varit arg, djupt upprörd, och många med honom. Han har och är fortfarande mycket ledsen. Vreden och sorgen kunde ha fått honom att göra ont värre, men han har valt att vara rättskaffens rakt igenom, löna ont med gott och därigenom samla glödande kol på sina ovänners huvud. Någon har läst Bibeln för Stig-Anders, någon har berättat för honom om Jesus Kristus och därför väljer han att löna ont med gott. I hans ansikte kan vi ana Kristi ansikte.

Skeden som guldsmeden plockar upp slagget med är bibeln, Guds ord, mina fötters lykta och ett ljus på min stig. I Bibeln får vi öära oss att vända andra kinden till, att älska våra fiender och be för dom som förföljer oss. Kan det vara en av anledningarna till att vi i år firar 200 av fred i vårt land?

Jag vet inte men en sak vet jag, tron på Jesus Kristus och lydnaden för hans ord har besparat oss oändligt mycket elände.

Som familjen jag fick hjälpa och stötta när deras son hade blivit påkörd och dödad av en bilist som inte varit tillräckligt uppmärksam.

I stället för att polisanmäla henne och kräva straff och skadestånd bad de mig söka upp henne och framföra en hälsning från familjen: Hälsa henne att vi förstår att hon har det mycket svårt. Vi förlåter henne och ber för henne. Vi får aldrig tillbaka vår son så det hjälper oss inte att hata henne. I deras ansikten kunde jag ana Kristi ansikte.

Vad står det i dagens GT-text: Jag har fallit, men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.

Skeden är Bibeln. Men det räcker inte att höra ordet. Vi måste också göra det, leva ut det. Den inbördes hjälpen, att se behoven och försöka fylla dom är en utmaning till oss. Och det är inte lätt att ta sig an en medmänniska, men det renar oss, det förädlar oss, det lyfter oss upp ur vår självupptagenhet. Det tredje B:et som skeden är gjord av är brödsbrytelsen, Nattvarden, mässan men också kyrkfikat.

”Baka bröd, bryt bröd, dela bröd, var bröd.”

Till sist bönerna. Varje morgon ber jag för er, be för mig. Låt oss hitta vägar att be för varandra, lappen i lådan, den personliga förbönen.

När vi gör detta föds glädjen, den uppriktiga jublande glädjen.

Vi är guldet som renas. Jesus Kristus är den store guldsmeden som tålmodigt rensar oss från slagg tills dess att han kan se sin spegelbild i oss. Målet med våra liv är att bli lika Kristus, bli dom original vi är. Skeden som Kristus använder är Bibeln, behovsuppfyllelsen, brödsbrytelsen och bönerna.